Kapitel 7. Läroprocessen – en
självreflekterande resa
självreflekterande resa
Det finns en positiv och nästan lustfylld anda i rapporteringen från de fem forskningscirklarna. Flera av dem beskriver arbetet som en ”självreflekterande resa”, med andra ord har man i de olika cirklarna studerat sitt eget arbete utifrån nya granskande positioner. Deltagarna har fått möjlighet att spegla sina erfaren- heter från det sociala eller pedagogiska arbetet med barn och unga i forskningsrelaterade termer och teorier. Detta har för flertalet inneburit en upptäckt av nya infallsvinklar och ny för- ståelse för de konsekvenser som ett könat tankesätt kan medföra för flickors respektive pojkars villkor.
Könsperspektivet har i huvudsak diskuterats utifrån de könade föreställningar vi bär med oss, i vardagen såväl som profes- sionellt. Ett skillnadstänkande som grundar sig på individerna som biologiska varelser är inte ovanligt inom det sociala arbetet (se kapitel 3) och detta har utmanat deltagarna att i sina studier låta individens villkor träda i förgrunden för tolkningar och reflektioner – och att överskrida stereotyper i sina diskussioner.
Naturligtvis har den huvudsakliga frågan varit hur man gör kön i rollen som socialarbetare eller lärare och i relation till klienter och elever. Hur pass innesluten är man i attityder och i de omdömen som kommer att ligga till grund för beslut som på olika, ibland livsavgörande, sätt har konsekvenser för de per- soner som man möter. Möten som Hydén (2001) beskriver som asymmetriska i och med att de är organiserade på ett speciellt sätt där klienten har att följa socialarbetaren och svara på frågor som ses som nödvändiga för att få relevant hjälp. Det kan också
uttryckas som att de är asymmetriska i fråga om makt, där social- arbetaren eller läraren är överordnad klienten eller eleven. Det är dessutom ett möte som utgör underlag för beslutsfattande. Det är detta professionella möte – bemötande – som på olika sätt presenteras utifrån föreställningar om kön (via studiernas empiri) och som diskuteras i studierna.
Har könsperspektivet påverkat deltagarna i deras vardagsarbete?
För att besvara frågan krävs förstås ett längre tidsperspektiv, men projektet har i alla fall satt många frågor och tankar i rörelse, vilket inte minst framgår av de citat som står att läsa i studierna. Det är uppenbart att studierna lett till en större vaken- het för arbetsplatskulturens föreställningar om genusfrågor. Men, man har även uppmärksammat sin egen medverkan till det som man nämner som ”klyschor med utgångspunkt i kön” eller att man på ett omedvetet sätt varit könsblind i sitt arbete. Självreflektionen har lyft fram de tankemönster som man tidi- gare varit omedveten om och därmed startat ett nytt könat tänkande som leder till nya tolkningsmöjligheter och arbetssätt. Vid avslutningskonferensen sa en av deltagarna Att rannsaka sig själv – att utmana sig själv, det är rätt häftigt. Den här självkritiska hållningen vittnar om en ny könsmedvetenhet som troligtvis kommer att inverka på personens förhållningssätt i framtiden. Att hon inte var ensam om den här upplevelsen framkom då cirklarna presenterade sina studier för varandra.
I de fall då man tagit med sig sin nyvunna kunskap till arbetsgruppen för att gemensamt diskutera könade spörsmål, har det fått positiva följder och någon av deltagarna menar att det var nästan omöjligt att avsluta den engagerande diskussionen. På det viset har det, genom de enskilda deltagarnas nya genusmed- vetna blick, uppstått ringar på vattnet – eller mer konkret, skill- nadstänkandet har spridit sig och en könad process kan ha påbörjats i arbetsgruppen.
Cirkelarbetet beskrivs av deltagarna som en ”ögonöppnare” när det gäller att bli varse hur föreställningar och bemötande
påverkar ett könat socialt arbete och dess konsekvenser för klienterna. De ”nya glasögonen” innebär ett kritiskt tänkande såväl som granskande av de omdömen man gör. Samtidigt är detta endast början på den process som startat med reflektioner kring hur man bemöter flickor och pojkar och kvinnor och män. I förskola och skola finns jämställdhetsplaner och man konsta- terar att förändringsarbete måste få ta tid. Attityder och värde- ringar om kön är djupt rotade, men samtidigt har man nu, via studierna, sett vad som fungerar och vad som behöver föränd- ras, på det viset har cirkelarbetet blivit ett hjälpmedel i utveck- lingen av arbetet.
Hur har cirklarnas resultat emottagits på respektive arbetsplats?
Vilka möjligheter har deltagarna att påverka utvecklingen av ett könat socialt arbete inom olika verksamheter? Bland deltagarna i skolstudierna finns dels genuspedagoger, dels pedagoger med politiska uppdrag att arbeta med jämställdhetsfrågor, för dem är det en huvudsaklig uppgift att reflektera kring könsperspektiv i förskola, skola och fritidshem. Deras arbete skiljer sig något från socialsekretare eller kuratorer som, inte sällan, befinner sig i arbets- grupper med traditionella och stereotypa bilder av flickor och pojkar. De som i cirklarna arbetat med typfall, där den aktuella individens biologiska kön undanhållits, har senare tagit typfallen med till arbetsgruppen, där man har överraskats av hur utred- ningstexterna gör kön – med alla de konsekvenser som detta får för bedömningen av flickor respektive pojkar och de därpå följande villkoren. Utredningar om föräldrars omsorgsförmåga har också varit föremål för studier och även de visar på tydliga schablonmässiga mönster som sedan diskuterats i arbetsgrupper. Det som uppenbarats när deltagarna tagit sina resultat till sina arbetsgrupper är hur legitimitetsskapande dessa stereotypier blivit. Det är högst sannolikt att detta egentligen inte är någon nyhet för de professionella socialarbetarna eller lärarna – men det är tveklöst så att projektet har synliggjort problematiken och
därmed fört fram behovet av en ökad könsmedvetenhet i arbetet med barn och unga.
Det som förefaller vara en lyckad modell för att sprida ny kunskap i arbetsgruppen är den löpande information om cirkelns arbete som en del vidareförmedlat till sina kollegor. När arbets- gruppen dessutom har fått ta del av material från forsknings- cirkeln har detta ökat intresset för könsperspektivets betydelse i arbetet med barn och familjer.
Deltagarna har emellertid inte rönt enbart positiva reaktioner då de introducerat sina studier på arbetsplatsen, någon har kallats ”genuspolis” och ett visst motstånd har manifesterats – könsperspektivet är ett komplext område som kräver eftertanke och inte minst vilja till självkritik. Förändringar tar tid och möts inte sällan av ett visst motstånd. De som axlat rollen av ”bud- bärare” får vara beredda på att emellanåt stöta på hinder.
Inre och yttre motstånd
Det framgår i Stockholmsstudien hur svårt det varit för deltagar- na att problematisera den egna traditionella skillnadsordningen eftersom det skapade oordning i de vedertagna tolkningsramar- na. Motståndet gällde även kollegornas förhållningssätt till köns- teoretiska frågor där skillnader gjordes på ett omedvetet ”tradi- tionellt” sätt.
Det inre motståndet kräver en vilja till förändring av de tankemönster som man bär på och det kan vara nog så tungt att skärskåda dessa med de ”nya glasögonen” som projektet bidragit med. Det handlar dessutom om föreställningar som påverkar såväl den professionella rollen som de roller vi representerar i vårt privatliv. I Kalmarstudien talar man om detta som ett upp- vaknande som man kanske inte har beredskap för. Det kan tänkas vara generellt för de flesta eftersom förändringsprocesser kräver något av en kraftansträngning, som i stället för att rikta sig mot progression och utveckling kan bli bakåtsträvande och yttra sig i en protest mot nyordningar och nya värderingar. Nytt perspektiv och förhållningssätt – som att inse betydelsen av ett könsmedvetet socialt arbete – måste presenteras som en möjlig-
het och inte som ett nytt krav på dem som arbetar med barn och familjer. Därför måste motstånd mot förändring synliggöras och ges tid till utveckling och införlivandet av ny förståelse och nya tolkningsramar.
Det yttre motståndet beskrivs endast i ett par av rapporterna, då handlar det om kollegors avståndstagande och ifrågasättande av betydelsen av ett könsperspektiv, vilket naturligtvis skapar svårigheter för den eller de i arbetsgruppen som vill problema- tisera kön och makt. Att överge invanda tankar som bygger på stereotypisering och etikettering av individer (t.ex. av klienter, patienter eller elever) är en utmaning av den normativitet som råder inom ett flertal människovårdande organisationer. När del- tagarna studerat utredningar av barn och ungdomar eller föräld- rar har det – kanske inte så överraskande – framkommit hur bunden praktiken är vid det rådande normsystemet, som i sig innesluter ett könsmaktsystem. För att råda bot på eventuella motstånd mot förändringar av detta behövs en lång vandring mot nya könade tankemönster, det är i startgroparna inför den vandringen som deltagarna utmanat och uppmuntrat sina kolle- gor. I studierna finns förslag och råd till ”övningar” som bidrar till att uppmärksamma hur såväl inre som yttre motstånd kan gestalta sig – och som förhoppningsvis kan skapa en plattform för ett nytänkande inför mötet med barn och unga och deras familjer.
Könsperspektiv – framtidsperspektiv
Att göra kön är en aktiv handling. Elwin Nowak & Thomsson (2003) poängterar att analyser som använder sig av detta verb- perspektiv också riktar strålkastaren mot människors aktiva handlingar. Det handlar om hur man begreppsligt beskriver beteenden och fenomen, vilket med all tydlighet illustreras i de studier som ingår i projektet. Att göra kön verbalt leder i sin tur till handlingar och beslut som ger uttryck för samhällsvärde- ringar i könade frågor. Antingen kan dessa cementera tradi- tionella värderingar om kvinnligt och manligt eller så kan de bidra till att synliggöra de villkor som döljer sig bakom dessa
könsnormer, som ofta är komplementära, dvs. utgår från kvin- nors och mäns olika väsen och roller. I ett framtidsperspektiv inom den normaliserande praktik, som socialt arbete med barn och unga innebär, är synliggörandet (av jämställdhet eller brist därpå) en viktig faktor – inte minst då det gäller hur man för- håller sig till kön och makt, till den maktstruktur som omhuldar det sociala arbetet. Könsmaktsordningen räcker emellertid inte som förklaring till hur jämställdhet eller ojämlikhet uppkommer, det krävs flera förklaringsnivåer för att förstå ”skillnader” och individers villkor. Därför måste könsperspektivet, i ett vidare panorama, relateras till klass, sexualitet och etnicitet. Det fram- tida sociala arbetet behöver vila på en mångfald perspektiv som integreras och riktar sig mot förändring snarare än att ”göra normalitet”. Intersektionalitet är det begrepp som beskriver hur olika maktordningar är relaterade till varandra, hur uppfattningar om kön, sexualitet, ålder, klass och etnicitet är beroende av varandra och samverkar i ett komplicerat och dynamiskt sam- spel. För socialarbetaren eller läraren, som har makt i mötet med den unge eller dennes familj, är kunskap om intersektionalitet, ett medel på vägen mot den förändring som är nödvändig i ett kvalificerat socialt arbete och dess interventioner. Hur det sociala arbetet gestaltas är beroende av viljan till förändring – att våga ta ett steg bort från det rådande normativa seendet som skymmer sikten för de perspektiv som är meningsskapande och sätter individen och dess villkor i förgrunden.
Socialarbetare och andra professionella har en ambition att åstadkomma positiva förändringar i det sociala arbetet med barn och deras familjer – samtidigt som de är medvetna om de hinder som ska bemästras. Börjeson (2008, s. 339) ger följande vägled- ning.
För att inte gripas av uppgivenhet och resignation är det viktigt att åter och återigen, som ett mantra, slå fast att alla dessa ouppnådda mål åtminstone till en del är en konsekvens av att vi formulerat så höga mål för det sociala arbetet och den sociala omsorgen i vårt land. Ju högre vi lägger ribban, desto sannolikare att vi river, trots att hoppet kanske var bra.