George Orwells roman 1984 kom ut 1949 och utspelar sig alltså 35 år in i framtiden. Texten du ska läsa är en del av boken där man får läsa om hur Winston har det i framtidens samhälle.
Inne i lägenheten höll en grötig röst på att läsa upp statistik om
tackjärnsproduktion. Rösten kom från en avlång metallskiva som liknade en matt spegel och satt infälld i väggen till höger. Winston vred en strömbrytare och rösten avtog något, men orden var fortfarande urskiljbara. Apparaten (teleskärm hette den) kunde dämpas men inte stängas av helt och hållet. Han gick bort till fönstret; en småvuxen, mager figur, vars klenhet endast underströks av blåstället som var partiets uniform. Han hade mycket blekt hår, ansiktet var rödlätt av naturen, hyn narig av grov tvål och slöa rakblad och av kylan under den vinter som just var slut.
Därute såg världen kall ut, så stängt fönstret än var. Nere på gatan kom små vindilar och virvlade runt damm och papperslappar, trots att solen sken och himlen var strävblå verkade allting färglöst, så när som på plakaten som satt klistrade överallt. Ansiktet med den svarta mustaschen tittade ner från varje dominerande hörnhus. Ett satt på fasaden rakt emot. STOREBROR SER DIG stod där, och de mörka ögonen såg djupt in i Winstons ögon. Nere vid gatan fladdrade en annan affisch med ena hörnet trasigt för blåsten, så att den omväxlande täckte och avtäckte det enda ordet ENGSOSS. Långt borta gled en helikopter ner mellan hustaken, svävade ett ögonblick på plats som en spyfluga och pilade bort i en sväng. Det var polispatrullen som snokade utanför folks fönster. Men patrullerna betydde ingenting. Det var bara tankepolisen som betydde något.
Bakom Winston fortsatte teleskärmsrösten att babbla om tackjärn och den överträffade Nionde treårsplanen. Teleskärmen var både mottagare och sändare på en gång. Varje ljud från Winston, högre än en helt svag viskning, fångade den upp; och så länge han höll sig inom metallskivans synfält kunde han inte bara avlyssnas utan dessutom synas. Man kunde naturligtvis aldrig veta i vilket ögonblick man eventuellt var iakttagen. Hur ofta, eller enligt vilket system tankepolisen kopplade in sig på någon enskild ledning kunde man bara gissa, det var rentav tänkbart att de bevakade alla hela tiden. Men i varje fall kunde de koppla in sig närhelst de ville. Man fick lov att leva – man levde, det var en vana som blev en instinkt – som om det var givet att varje ljus man gav ifrån sig, blev avlyssnat och att varje rörelse man gjorde blev iakttagen, om det inte var mörkt.
/…/ Genom att trycka sig inåt alkoven kunde Winston hålla sig utom synhåll för teleskärmen. Han kunde givetvis avlyssnas, men så länge han stannade där han nu satt kunde han inte bli iakttagen. Det var till en del rummets ovanliga skapnad som hade gett honom uppslaget till det han nu tänkte göra.
Men en del av uppslaget kom också från den bok han nyss tagit fram ur lådan. Det var en säreget vacker bok. Dess glatta, lena papper, något gulnat
av ålder, var av en sort som inte hade tillverkats på minst fyrtio år. Men han kunde gissa sig till att boken var mycket äldre än så. Han hade fått syn på den i fönstret till en unken liten lumpbod i en slummaktig stadsdel (precis var kom han inte längre ihåg) och hade omedelbart gripits av ett
överväldigande habegär. Partimedlemmar ansågs inte böra anlita vanliga butiker (”Handla på fria marknaden” kallades sådant), men regeln var inte så strikt eftersom det fanns olika varor, så som skosnören och rakblad, som det annars var omöjligt att få tag på. Han hade kastat en hastig blick åt båda sidor längs gatan, och så hade han slunkit in och köpt boken för två och en halv dollar. Just då visste han inte vad han skulle använda den till. Han bar skuldmedveten hem den i portföljen. Till och med fast det inte stod något i den var den en komprementerande ägodel.
Vad han nu tänkte göra var att börja på en dagbok. Detta var inte olagligt (ingenting var olagligt eftersom det inte längre fanns några lagar), men om det upptäcktes var det någorlunda säkert att det medförde dödsstraff, eller åtminstone tjugofem års arbetsläger. Winston stack en stålpenna i skaftet och sög på den för att få bort oljan. Pennan var ett urmodigt redskap som sällan användes ens för namnunderskrifter, och han hade skaffat sig en, i smyg och inte utan svårigheter, helt enkelt för det kändes som det vackra lena pappret förtjänades skrivas på med en riktig stålpenna hellre än att rafsas på med kulspets. I själva verket var han ovan att skriva för hand. Frånsett helt korta anteckningar var det brukligt att diktera allting i
teleskrivare, vilket naturligtvis var uteslutet i närvarande fall. Han doppade pennan i bläcket, och så tvekade han en kort stund. Han kände en skälvning i magen. Att sätta pennan till pappret var den avgörande handlingen. Med liten, tafatt stil skrev han:
1. Med egna ord, beskriv vad teleskärmen används till?
____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ________________________________________________
2. Med egna ord, diskutera hur teleskärmen kan påverka huvudpersonens liv?
____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ________________________________________________
3. Hur tror du att det är att leva i samhället som beskrivs i texten? Använd exempel från något du själv upplevt eller hört talas om i verkliga livet.
____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________
____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ _________________________________________________________
4. Varför tror du Winston skriver dagbok och vad betyder dagboken för honom? ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________ ____________________________________________________________