Lättnad att det är över, att allt gick bra

Tema 5: Lättnad att det är över, att allt gick bra.

Samtliga nära anhöriga beskrev en känsla av befrielse och lättnad men när under förloppet som dessa känslor infann sig varierade. Under operationen hade de väntat i

förberedelserummet invid operationssalen och beskrev den överväldigande glädjen och lyckan de upplevt då de fått veta att deras barn lever och efter omständigheterna mådde väl.

För vissa av de nära anhöriga kvarstod de positiva känslorna under resterande del av förloppet medan det för andra var en mer flyktig känsla relaterat till oro för mamman.

“Jag vet inte hur lång tid det tog, men när han började liksom röra på händerna lite och andas själv, och de sade det att ‘nu andas han själv’ så att, då… Jag gråter inte ofta, men då

gjorde jag det.”

- Informant 5

I det postoperativa förloppet beskrev några de nära anhöriga att de känt sig oroliga för kvinnans hälsa och välbefinnande då de varit åtskilda från varandra under den tid mamman legat på uppvakningsavdelningen. Denna oro hade dock snabbt ersatts av en känsla av lättnad och glädje då de fått besked om att mamman mått bra och att allt varit som det skulle. Först då de fått detta bekräftat hade de kunnat känna en bestående lättnad och fokus på det nyfödda barnet.

“Och inte på hela tiden så fick jag reda på att hon mådde bra, så det var inte förrän de sade det vid sex-sju-tiden att nu… Nu kommer mamman, nu har hon vaknat, nu kommer hon

komma. Komma ner, eller upp… Det var då det släppte.”

- Informant 9

De nära anhöriga som träffat mamman direkt efter operationens slut beskrev det som mycket positivt och att de redan då blivit en känsla av lättnad då de kunnat se att hon vaknat och mådde bra, om än fortfarande mycket påverkad av narkosläkemedlen. Dessa beskrev också att det hade minskat deras känslor av oro och ovisshet avsevärt under tiden som hon varit på uppvakningsavdelningen.

“Men sen, det var ju en väldig lättnad sedan då när man hade fått se henne och hon hade sett sitt barn och… Jag vet ju att hon satt och småyrade där bara och i princip så lade hon sig ju

och sov igen när de rullade iväg henne, men det kommer hon ju inte ihåg själv riktigt säger hon, att hon träffade oss där i korridoren. Men för min del var det ju väldigt viktigt att se då

att hon vaknade ju då.”

- Informant 5

Ett par av de nära anhöriga beskrev också en lättnad då de fått veta att man fattat beslut om urakut kejsarsnitt, då detta gjort att de kunnat se slutet på en i många fall komplicerad och långdragen förlossningsprocess där varken mamman eller barnet mått bra. De som upplevde belutet om urakut kejsarsnitt på detta sätt beskrev att det varit frustrerande att inget av det som provats tidigare för att skynda på förlossningen fungerat och att det varit lättade över att få veta att det snart skulle vara klart.

“Jag… Blev väl lite… Lite sådär… Lättad. Då tar de ut barnet i alla fall, då är det snart över liksom.”

- Informant 6

DISKUSSION

De flesta nära anhöriga beskrev att de genomgått ett brett spektrum av känslor och

upplevelser under förlossningen, det urakuta kejsarsnittet och den omedelbara postoperativa vården av den födande kvinnan. Känslorna varierade från att vara det absolut värsta de upplevt under hela sitt liv, till en känsla av fantastisk lycka och glädje då hela förloppet var avslutat och de insåg att allt gått bra för alla inblandade.

Resultatdiskussion

Tid som en faktor för känslor

I resultatet för såväl denna studie som i tidigare forskning (Yokote, 2007) framgår att de nära anhöriga genomgår i princip alla upptänkliga känslor. Detta kan vid en första anblick framstå som mycket motsägelsefullt, särskilt då samma personer beskriver såväl rädsla och ilska, men också glädje och lättnad. De olika känslorna var emellertid knutna till olika faser i den process de genomgått, och känslorna uppträdde vanligen i kronologisk ordning och stod i stark

relation till vad som försiggått i situationen. Till exempel beskrev de nära anhöriga att de känt sig rädda och oroliga under tiden som operationen pågick, men att denna rädsla senare

förbytts till glädje och lättnad då de slutligen fått se sitt barn och förstått att barnet var friskt och mådde bra, samtidigt som det i all glädje ofta också fanns en oro över hur mamman mådde medan de var separerade från varandra.

Denna tidslinje kan förstås som en stark och tydlig illustration över det som Eriksson (1994) beskriver som lidandets drama. I detta drama befinner sig den anhörige i ett mycket intensivt kapitel, där hen slits mellan rädsla, förtvivlan, sorg, hopp och glädje och där alla känslor avlöser varandra och i vissa delar till och med närvarar samtidigt (Eriksson, 1994).

Separation av patienten från den nära anhöriga och det nyfödda barnet

Som anges i tema 2, “det är inte så här det ska vara”, beskrev de nära anhöriga i viss mån en sorg över att hen och det nyfödda barnet separerats från barnets mamma under de första timmarna efter födseln medan mamman var på uppvakningsavdelningen, och att känslan att ha blivit berövad den här stunden stannade hos dem under lång tid efter förlossningen. De beskrev att detta inte stämde överens med deras bild över hur “det borde vara”, och de beskrev känslor som kan tolkas som skuld och skam över att de fick vara med barnet under dess första timmar i livet, men att inte mamman fått uppleva samma sak.

De första timmarna med det nyfödda barnet beskrevs i stort av de nära anhöriga som en mycket positiv upplevelse, men de beskrev också att denna upplevelse blivit störd av den ständigt närvarande oron för att barnets mamma kanske inte mådde bra, då de nära anhöriga inte fått information om hur hon mådde och vad som skulle komma att hända därnäst. Värt att notera är att de nära anhöriga som fått information om hur mamman mådde eller sett att hon var vaken efter operationen tyckte att det var mycket värdefullt och att de hade kunnat ta vara på stunden med det nyfödda barnet på ett helt annat sätt än de som inte fått det. Även de som inte fått information om mammans mående beskrev en stor lättnad då den nya familjen slutligen kunde återförenas.

Tidigare forskning som berör den nära anhörigas och barnets separation från mamman saknas men det lidande som de nära anhöriga upplevt under denna tid av separation måste anses som ett vårdlidande enligt Erikssons (1994) definitioner, då det är vården som sådan som separerar

mamman från familjen. Eriksson beskriver också att då de anhöriga inte givits möjlighet att lida med patienten kan detta framkalla känslor av ilska, sorg och skam, då hen berövats sin möjlighet att fullgöra sina plikter som anhörig, att stötta och hjälpa i lidande och sjukdom.

Olika situationer gav olika känslor

Trots att situationen “urakut kejsarsnitt” är väl avgränsad och väl definierad i vårdpraxis påverkades de nära anhörigas tankar och känslor dels av vad det var som lett fram till det urakuta kejsarsnittet och dels av vilken information de fått innan, vilket till viss del ger något motsägelsefulla resultat. Som exempel hade vissa av de nära anhöriga varit mycket

välinformerade då beslutet om urakut kejsarsnitt fattats, och kejsarsnitt hade också diskuterats med dem tidigare i förlossningsförloppet. Detta hade givit dem en förvarning om vad som skulle ske, vilket lett till att de känt sig trygga i situationen, beslutet i andra fall hade fattats abrupt och omedelbart vilket då hade givit en starkare upplevelse av oro och ovisshet. Detta stämmer också väl överens med tidigare studier som visar att pappor som bevittnar

komplicerade förlossningar eller då deras partner drabbas av akuta komplikationer i samband med förlossningen blir påtagligt tryggare och mindre stressade då de får information om vad det är som hänt och vad som kommer att hända (Elmir & Schmied, 2015).

De nära anhöriga hade ett stort förtroende för vårdpersonalen som beskrivs i tema 3, och hade litat på att personalen fattat rätt beslut utifrån den aktuella situationen men de beskrev

emellertid att behovet av information om vad som hänt och varför det hänt var stort i efterhand. Att alltid ha haft någon bredvid sig fram till dess att det urakuta kejsarsnittet var avslutat beskrevs som mycket värdefullt, vilket också stämmer överens med resultat från tidigare studier på nära anhöriga som befinner sig i andra typer av akuta vårdsituationer (Weslien et al., 2005; Hsiao et al. 2016), och kan också anses vara kongruent med Erikssons teori om att vårdaren behöver ta en aktiv roll i lidandets drama och hjälpa patienten genom hela vägen (Eriksson, 1994).

De nära anhöriga beskrev också i vissa fall att de upplevde att personalen hade låtit förlossningsprocessen gå för långt, trots att det enligt dem funnits uppenbara tecken på att förlossningen inte skulle kunna avslutas vaginalt. Detta hade framkallat en frustration och ett misstroende hos de nära anhöriga då de med facit i hand ansett att man borde fattat beslutet om kejsarsnitt tidigare, och att det urakuta kejsarsnittet hade kunnat undvikas till förmån för

ett mer planerat, akut kejsarsnitt då kvinnan kanske till exempel hade kunnat vara vaken under ingreppet. De nära anhöriga beskrev att detta hade ökat deras behov av att diskutera händelsen i efterhand med vårdpersonalen för att kunna få en bättre förståelse för hur deras professionella tankegångar hade gått och för att kunna acceptera och i viss mån förlåta det som skett. Enligt den caritativa vårdteorin är dessa negativa känslor således ett resultat av att vården inte ger tid och rum för att hjälpa människan, i detta fall den nära anhöriga, att

försonas med det lidande som den genomgår, då vårdaren inte längre fyller sin roll som en medaktör i lidandets drama (Eriksson, 1994).

Tryggheten i att vara på rätt ställe

Så som anges i tema 3, “trygg i situationen och litar på personalen”, beskrev de nära anhöriga att de känt sig trygga i vetskapen att personalen var kompetent och hade läget under kontroll.

Den stora uppslutningen av vårdpersonal som skett vid larm om urakut kejsarsnitt skulle kunna tänkas ha varit en jobbig upplevelse, men de nära anhöriga beskrev att de snarare känt sig mer trygga av insikten om att det funnits gott om resurser på plats för att lösa situationen.

Flera uttryckte till och med att de blivit mycket imponerade av vad som för dem i det läget inte framstod som kaos utan istället ett mycket väloljat maskineri som startats då ansvarig läkare “tryckte på knappen”. Detta beskrivs också i tidigare forskning (Johansson,

Hildingsson & Fenwick, 2012) där papporna också känner att de varit i trygga händer då vårdpersonalen upplevs som bärare av stor expertis på området.

De nära anhöriga som tidigare bevittnat ett kejsarsnitt beskrev också att de känt sig tryggare än vad de gjort vid tidigare kejsarsnitt, även om det då hade varit frågan om ett planerat kejsarsnitt då omständigheterna är annorlunda än i denna akuta situation och hade reflekterat själva över att det förmodligen berott på vetskapen att det trots allt gått bra förra gången.

Denna upplevelse stämmer även den överens med vad som redovisas i tidigare forskning där pappor anger att de känner sig tryggare, särskilt om det första kejsarsnittet var en positiv upplevelse (Johansson et al., 2012).

Lättnaden att det gick bra

Som anges i tema 5, “lättnad att det är över, att allt gick bra”, beskrev flera av de nära anhöriga en enorm lättnad vid flera punkter under vårdförloppet. Denna känsla av lättnad kunde i många fall associeras med att de fick veta att barnet mådde bra och senare att

mamman mådde bra, vilket stämmer väl överens med en tidigare studie (Yokote, 2007). Flera av de nära anhöriga beskrev också en lättnad i samband med att beslutet om kejsarsnitt togs, vilket sannolikt hade att göra med att förlossningsprocessen ditintills varit utdragen och komplicerad.

Inget behov av professionellt stöd efteråt

Den stora majoriteten av de nära anhöriga har uppgivit att de inte varit i behov av professionellt samtalsstöd i efterförloppet, och de att de inte heller besväras av några oroskänslor i efterförloppet. Tidigare studier visar emellertid att anhöriga till svårt sjuka patienter har en kraftigt ökad risk att utveckla stressymptom och psykologiska besvär som till exempel PTSD (Sundararajan et al., 2014; Azoulay et al., 2005). Dessa studier studerar emellertid anhöriga till patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar vilka utsätts för stress och oro under avsevärt längre tid vilket kan tänkas öka risken för psykiska besvär, jämfört med ett urakut kejsarsnitt som är förhållandevis snabbt överspelat. Viktigt är också att tänka på att ett exklusionskriterie i denna studie var att barnet eller den födande kvinnan hade avlidit, och om dessa hade inkluderats kan man tänka sig att resultatet blivit annorlunda.

De nära anhöriga som tillfrågats om de känt att de varit i behov av att “träffa någon att prata med” hade dock upplevt att förlossningen i grund och botten hade varit en positiv upplevelse, och att bli tillfrågad på detta sätt framkallade snarare tvivel om sina egna känslor och tankar.

Vårdpersonalen gjorde förmodligen detta i all välmening men reaktionen visar tydligt vikten av att vårdpersonalen är vaksam över när vissa åtgärder behövs eller inte behövs, då också ett omotiverat erbjudande om hjälp kan orsaka ett vårdlidande för patienten som börjar fundera kring om hen kanske egentligen borde ha mått sämre än hen gjorde.

Att inte kunna stötta den födande kvinnan

Som anges i tema 1 “Behovet av stöd och uppföljning”, uppgav flera informanter att de tyckt att det varit svårt att kunna vara ett stöd åt den födande kvinnan, dels under själva

förlossningsarbetet men även i efterhand. De beskrev att de inte kunnat stötta henne på det sättet de ville under förlossningen då de haft fullt upp med att hålla ihop sig själva och få grepp om den akuta situationen som plötsligt uppstått, men även att de känt att kvinnan haft ett stort behov av att diskutera händelsen med dem efteråt. De beskrev också att kvinnans behov av att bearbeta händelsen var stort, och de känt att de själva inte riktigt räckt till för att

ge henne det stöd hon behövt, vilket till viss del också speglas i tidigare studier om pappors upplevelser av komplicerade förlossningar (Elmir & Schmied, 2015) där deltagarna beskriver att det är svårt för paret att bearbeta upplevelsen tillsammans.

Vikten av att fortsätta den perioperativa dialogen

Som beskrivs i tema 4, “behovet av information och delaktighet, beskrev informanterna att de kände ett stort behov av att i efterförloppet få information om vad som hänt, vad som gjorts och varför. Detta är frågor som vanligtvis besvaras av vårdpersonalen innan operationen påbörjas, men vid akuta operationer finns vanligen inte tid för detta.

Specialistsjuksköterskan med inriktning mot anestesisjukvård ska vara en del i den perioperativa dialogen när patienterna så behöver det (Riksföreningen för anestesi och intensivvård, 2012) och Rudolfsson, von Post och Eriksson (2007) menar att det är viktigt att skapa tid för den perioperativa dialogen, då denna är ett viktigt redskap för att

anestesisjuksköterskan ska kunna bidra till hälsa och helhet för människan hon vårdar. I en akut situation som ett urakut kejsarsnitt där ingreppet utförs på vitalindikation startar den perioperativa dialogen i princip samtidigt som mamman kommer in i operationssalen, och tidsspannet därifrån tills hon är sövd och intuberad är av naturliga skäl mycket kort. Detta kan tänkas medföra ett behov av att förlänga den perioperativa dialogen, och låta den fortsätta en tid efter uppvaknandet och överlämnandet av ansvaret för mamman till annan vårdenhet.

På den klinik där studien genomförts tillåts inte de nära anhöriga att vara med inne på

operationssalen under tiden som ingreppet pågår, och även om de kan vara geografiskt nära så skapar detta en distans mellan den anhöriga och anestesisjuksköterskan vilket också medför att den nära anhöriga blir helt utesluten från den korta perioperativa dialog som sker. Då Eriksson (1994) menar att också den anhörige utsätts för ett vårdlidande och behöver vårdpersonalens hjälp för att ta sig igenom detta, går det att tänka sig att även den nära anhörige behöver involveras i den perioperativa dialogen.

På vilket sätt detta skulle kunna göras får lämnas till kliniker och enskilda

specialistsjuksköterskor att avgöra tillsammans med den nära anhörige då behoven,

önskemålen och möjligheterna varierar stort. Resultaten av denna studie kan dock tolkas som att de nära anhöriga generellt är i stort behov av information och hyser en inre önskan om att

vara en del av den perioperativa dialogen. Om det är så att detta inte låter sig göras vid tillfället för det urakuta kejsarsnittet bör anestesisjuksköterskan i vart fall ha möjlighet att följa upp såväl mamman som den nära anhörige en kort tid efter operationen för att kunna svara på frågor och berätta vad som gjordes under operationen ur en anestesiologisk synvinkel. Detta skulle sannolikt vara värdefullt för alla inblandade och kunna bidra till ett avslut på en potentiellt traumatisk händelse.

Skulle den nära anhörige kunna vara med på operationssalen?

Värt att notera i sammanhanget är att hälso- och sjukvården vanligtvis är öppen för att

anhöriga närvarar vid olika typer av akuta åtgärder, som till exempel hjärt-lungräddning eller andra former av återupplivning, och detta är ett internationellt vedertaget förfarande inom akutsjukvården. Studier har också visat att anhöriga till personer som återupplivats på akutrummet efter trauma har velat och sett det som väldigt positivt att de har erbjudits att närvara, då de bland annat har känt att de haft möjlighet att ge känslomässigt stöd till den skadade och det har även bidragit positivt till sorgeprocessen i de fall patienten avlidit då den anhörige kan känna sig säker på att alla åtgärder faktiskt gjordes (Leske, 2013), och studier från en barnakutmottagning visar att föräldrar också ansett att deras närvaro i akutrummet minskade deras rädsla och var bra för barnet. Även vårdpersonalen upplevde att föräldrarnas närvaro var positiv och inte hindrade vården av barnet (Magurten et al., 2006).

Med tanke på att den tidigare forskningen från akutmottagningar för såväl barn och vuxna visar på huvudsakligen goda resultat när anhöriga tillåtits vara med i akuta situationer är det rimligt att överväga om detta kanske är en rimlig åtgärd också vid urakuta kejsarsnitt, då det kan tänkas att den nära anhöriges närvaro i operationsrummet kan tänkas minska dels dennes egen stress och oro, men även mammans stress innan hon blir sövd.

Metoddiskussion Intervjuerna

Då intervjuerna genomfördes av båda författarna fanns en risk för att det skulle uppstå stora variationer i intervjuerna. Då författarna förde en kontinuerlig diskussion om intervjuerna under de veckor de genomfördes och samma intervjumall användes till samtliga intervjuer sågs dock inga större skillnader i materialet när transkriptionerna sedan granskades och

jämfördes. Det är därför rimligt att anta att den eventuella inverkan av att två olika personer genomfört intervjuerna har varit minimal.

Urval

Att urakuta kejsarsnitt som ägt rum under de senaste tolv månaderna inkluderades kan ha påverkat resultatet då den nära anhörigas minnen av sin upplevelse av händelsen kan ha förändrats under de många månader som potentiellt kan ha passerat. De som mer nyligen upplevt ett urakut kejsarsnitt har sannolikt händelsen i färskare minne än de som haft längre

In document När det inte blir som det var tänkt: en kvalitativ studie av nära anhörigas upplevelser vid urakuta kejsarsnitt. (Page 25-38)