Institutionen för Folkhälso- och Vårdvetenskap
När det inte blir som det var tänkt
- en kvalitativ studie av nära anhörigas upplevelser vid urakuta kejsarsnitt.
Författare: Handledare:
Björn Eriksson Erebouni Arakelian Martina Söderlund
Examinator:
Birgitta Johansson
Examensarbete i vårdvetenskap, 15 hp
Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot anestesisjukvård, 60 hp 2017
Ett stort tack…
- till alla pappor som tagit sig tid att delta och gjort denna studie möjlig.
- till vår handledare Ebbi som trott på vår idé, stöttat och bollat när det krävts och givit oss den tid och det utrymme vi behövt.
- till Barbro i receptionen som tålmodigt hjälpt oss med bokningar, och ombokningar, av lokaler för våra intervjuer.
- till alla inblandade på Kvinnokliniken.
Uppsala den 22 mars 2017,
_____________________________ _____________________________
Björn Eriksson Martina Söderlund
SAMMANFATTNING:
Bakgrund: Ett urakut kejsarsnitt är en akut operation där en förlossning avslutas kirurgiskt.
Indikationer för urakut kejsarsnitt inkluderar fara för kvinnans eller det ofödda barnets liv.
Syfte: Syftet var att undersöka nära anhörigas upplevelse av urakut kejsarsnitt.
Metod: Studien genomfördes som en kvalitativ intervjustudie där textnära analys av textmaterial genomfördes med systematisk textkondensering (STC). 12 personer i åldern 30 - 45 år som var nära anhöriga till patienter som genomgått ett urakut kejsarsnitt vid ett universitetssjukhus i Mellansverige intervjuades om sina upplevelser under våren 2017. Alla intervjuade var män och pappa till barnet.
Resultat: Den textnära analysen resulterade i de fem temana “behovet av stöd och uppföljning”, “det är inte så här det ska vara”, “trygg i situationen och litar på personalen”,
“behovet av information och delaktighet” samt “lättnad att det är över, att allt gick bra”.
Slutsats: Nära anhöriga genomgår ett brett spektrum av känslor under ett urakut kejsarsnitt och deras upplevelse av händelsen påverkas av många faktorer. De nära anhöriga önskar fortlöpande information under förloppet och att få vara delaktig under processen i så stor utsträckning som möjligt, med reservation för individuella skillnader, och upplever en stor känsla av lättnad när de slutligen får veta att barn och mamma mår bra.
ABSTRACT:
Introduction: An emergency caesarean section (c-section) is an emergency surgical intervention where the baby is delivered surgically and is performed when there is an immediate risk to the life of either the baby or the laboring mother.
Aim: To study next of kin’s experiences in connection to and after an emergency c-section.
Methodology: The study was performed as a qualitative interview study using Systematic Text Condensation to perform a content analysis of the transcribed interviews. 12 individuals (aged 30 – 45 years) who had all been the present next of kin at an emergency c-section at a university hospital in central Sweden were recruited and interviewed about their experience in the spring of 2017. All informants were males and fathers of the child.
Results: The content analysis resulted in five different themes: “The need for support and follow-up”, “this isn’t how it was supposed to be”, “sense of security and trust in the staff”,
“the need for information and participation”, and “relief that it’s over, that everything turned out good”.
Conclusion: The informants went through a wide spectrum of emotions during and after the emergency c-section, and their experiences were influenced by multiple factors. The next of kin generally wish to be informed continuously and to be part of the process as much as possible, however some individuals may not wish to be involved, and they also experience a sense of great relief when they learn that the child as well as the mother are doing well.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
BAKGRUND ... 1
KEJSARSNITT ... 1
DEN NÄRA ANHÖRIGAS UPPLEVELSE ... 2
FAMILJEN ... 3
SJUKSKÖTERSKANS ANSVAR ... 3
OMVÅRDNADSTEORETISK REFERENSRAM ... 4
PROBLEMFORMULERING ... 6
SYFTE ... 6
METOD ... 6
DESIGN ... 6
URVAL ... 6
DATAINSAMLINGSMETOD ... 7
INTERVJUGUIDEN ... 7
TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 8
FORSKNINGSETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 9
BEARBETNING OCH ANALYS ... 10
RESULTAT ... 13
TEMA 1:BEHOVET AV STÖD OCH UPPFÖLJNING ... 13
TEMA 2:DET ÄR INTE SÅ HÄR DET SKA VARA ... 16
TEMA 3:TRYGG I SITUATIONEN OCH LITAR PÅ PERSONALEN ... 17
TEMA 4:BEHOVET AV INFORMATION OCH DELAKTIGHET ... 18
TEMA 5:LÄTTNAD ATT DET ÄR ÖVER, ATT ALLT GICK BRA. ... 20
DISKUSSION ... 21
RESULTATDISKUSSION ... 21
Tid som en faktor för känslor ... 21
Separation av patienten från den nära anhöriga och det nyfödda barnet ... 22
Olika situationer gav olika känslor ... 23
Tryggheten i att vara på rätt ställe ... 24
Lättnaden att det gick bra ... 24
Inget behov av professionellt stöd efteråt ... 25
Att inte kunna stötta den födande kvinnan ... 25
Vikten av att fortsätta den perioperativa dialogen ... 26
Skulle den nära anhörige kunna vara med på operationssalen? ... 27
METODDISKUSSION ... 27
Intervjuerna ... 27
Urval ... 28
Mättnad efter tolv intervjuer ... 28
Analysmetoden ... 29
Studiens trovärdighet, pålitlighet, bekräftelsebarhet och överförbarhet ... 29
Forskningsetiska överväganden ... 31
Slutsats ... 32
REFERENSFÖRTECKNING ... 33
BILAGA 1: INTERVJUGUIDE ... 38
BILAGA 4: INFORMATIONSBREV ... 39
BAKGRUND
Flera studier har visat en hög förekomst av stressymptom hos anhöriga till svårt sjuka patienter som vårdas på intensivvårdsavdelningar (Sundararajan, Martin, Rajagopalaa, &
Chapman, 2014; Azoulay et al., 2005), och studier har också visat att vårdpersonalen har en mycket viktig roll i att ta hand om anhöriga till patienter som drabbas av plötsligt hjärtstopp under tiden som de livräddande åtgärderna pågår (Weslien, Nilstun, Lundqvist & Fridlund, 2005). Dyregrov (2001) konstaterar också att traumatiska händelser av varierande art kan påverka hela familjesituationen och att den anhörige kan bland annat drabbas av försämrad föräldraförmåga.
Kejsarsnitt
Ett kejsarsnitt (sectio caesaria) är ett kirurgiskt ingrepp där barnet förlöses genom incision i bukväggen, och kan vara planerat, akut eller urakut. Ett kejsarsnitt är akut då beslut om kejsarsnitt fattas efter att förlossningen startat, och tiden för när barnet ska vara förlöst varierar men oftast innebär ett akut kejsarsnitt att barnet ska vara förlöst inom ett par timmar.
Indikationen för ett akut kejsarsnitt kan vara till exempel hotande syrebrist hos barnet, risk för att moderkakan kommer att lossna för tidigt eller rubbningar i mammans värkarbete. Det urakuta kejsarsnitten genomförs då det finns ett omedelbart hot mot barnets eller moderns liv och förlossning måste ske omgående. Det urakuta kejsarsnittet är förenat med en kortare bortre tidsgräns än ett akut kejsarsnitt, vilken vanligen innebär att som mest tio minuter får passera från det att beslut tas om urakut kejsarsnitt till dess att barnet är ute ur modern (Hildingsson, 2009).
Vid ett akut eller planerat kejsarsnitt kan kvinnan ofta välja spinalanestesi vilket möjliggör för henne att vara vaken under ingreppet. På grund av det urakuta kejsarsnittets brådskande karaktär är praxis emellertid att kvinnan istället blir nedsövd (Kasson, 2013), vilket också innebär att mamman separeras från det nyfödda barnet och den nära anhöriga under de närmaste timmarna efter kejsarsnittet då hennes postoperativa vård sker på
uppvakningsavdelningen. År 2015 skedde totalt 91 380 förlossningar i de landsting som rapporterar data till Graviditetsregistret. Andelen förlossningar som av någon anledning slutfördes med urakut kejsarsnitt varierade mellan 0,6 - 1,8 % mellan de olika landstingen (Graviditetsregistret, 2015).
Den nära anhörigas upplevelse
Den tidigare forskningen angående partners upplevelse av akuta och urakuta kejsarsnitt var begränsad. Litteratursökning i databaserna Pubmed, Scopus och Cinahl gav endast ett mindre antal relevanta publikationer som publicerats de senaste tio åren, men i en genomförd
metasyntes hade Elmir och Schmied (2016) funnit åtta tidigare studier som med kvalitativ metod undersökt fäders upplevelse av komplicerade förlossningar. Metasyntesen visade bland annat att akuta förlossningskomplikationer innebar ett trauma för hela familjen och att den potentiellt traumatiska upplevelsen kunde påverka relationen i många år framöver. Flera medverkande beskrev också hur de saknade någon att söka stöd från för att bearbeta upplevelsen i efterförloppet, vilket ledde till oroskänslor och mardrömmar. I studien
påvisades också att informationen till fadern var bristfällig under händelseförloppet, och att de upplevde en känsla av kontrollförlust och frustration över att inte kunna bidra med något i situationen (Elmir & Schmied, 2016).
En brittisk studie som också ingick i metasyntesen av Elmir och Schmied (2016) visade också att fäder som bevittnat återupplivning av sitt nyfödda barn ville vara med barnet men också kände att de inte kunde lämna barnets mamma och upplevde att det var svårt att välja var de skulle ha sitt fokus. Papporna återgav också en upplevelse av frustration av att inte ha blivit inkluderade och inte fått information om vad som hände och varför (Harvey & Pattison, 2012). Ytterligare en annan brittisk studie i metasyntesen pekade mot att såväl kvinnan som partnern upplevt kommunikationssvårigheter med vårdpersonalen och såg sig själva som passiva deltagare i vårdförloppet kring postpartum-blödningar vilket också är en akut vårdsituation som kan kräva operation (Snowdon, Elbourne, Forsey & Alfirevic, 2012). En japansk studie som specifikt undersökt fäders upplevelser vid akut kejsarsnitt (Yokote, 2007) pekade också på att fadern kunde uppleva frustration och känslor av maktlöshet, men också ett behov av att utstråla ett lugn för att inte stressa sin partner än mer inför det stundande ingreppet.
I en studie gjord på svenska fäder sågs en oro inför den stundande förlossningen, oavsett om förlossningen planerades ske genom kejsarsnitt eller vaginal förlossning (Johansson,
Hildningsson & Fenwik, 2012). Studien undersökte inte urakuta kejsarsnitt, men Johansson och medarbetare (2012) såg att fäderna upplevde det som positivt med planerade kejsarsnitt då detta innebar att de slapp se sin partner genomgå ett smärtsamt och i värsta fall mycket utdraget förlossningsarbete samt att de upplevt en känsla av ökad kontroll. Att personalen på
ett bra sätt informerat fadern under förloppet var en viktig faktor för att ge en positiv upplevelse (Johansson et al., 2012).
Familjen
Inom den obstetriska och pediatriska vården tillämpas ofta ett synsätt som innebär att föremålet för vården inte bara är det sjuka barnet eller den sjuka kvinnan, utan där hela familjen inkluderas i vårdandet (Faxelid, Hogg, Kapplan & Nissen, 2001). I Sverige finns idag flera olika konstellationer av familjer, varför studien var öppen för att den nära anhöriga också kan vara någon annan än barnets far. Det vanligaste i Sverige är emellertid fortfarande att barnen bor med båda sina biologiska föräldrar; enligt Raneke och Wennesjö (2012) hade knappt 70 % av barnen i åldrarna 0 - 17 år samboende föräldrar år 2011 och cirka 10 % av barnen under 1 år bodde med endast en av sina föräldrar under samma år. Antalet barn som bor med två föräldrar av samma kön har ökat under 2000-talet och 2011 bodde 1290 barn i åldrarna 0 - 21 år i Sverige med två mammor eller två pappor (Raneke & Wennesjö, 2012).
Sedan den 1 april 2016 är det genom ett tillägg till Lagen om genetisk integritet m.m (SFS 2006:351) också tillåtet för ensamstående kvinnor att skaffa barn genom insemination i Sverige. Tillägget, SFS 2016:18, gör det möjligt för ensamstående kvinnor att få barn utan någon partner.
Sjuksköterskans ansvar
Sjuksköterskans främsta uppgift är att hjälpa dem som är i behov av vård, och sjuksköterskan ska bidra till att patienter och enskilda individer får ta del av tillräcklig och anpassad
information för att ge berörda underlag för vården och behandlingar. Hen ska uppträda på ett sätt som stärker professionens anseende och ökar allmänhetens förtroende för sjuksköterskor (Svensk sjuksköterskeförening, 2014). Specialistsjuksköterskan inom anestesisjukvård har också ett särskilt ansvar att skapa tillit och förtroende för såväl patienter och anhöriga och ska också bidra till den perioperativa dialogen när behov av detta finns för att stötta de med särskilda behov (Riksföreningen för Anestesi och Intensivvård, 2012).
Lindwall och von Post (2012) beskriver den perioperativa dialogen som ett verktyg för att anestesi- och operationssjuksköterskan ska kunna skapa en relation med sin patient och få denne att känna sig lugn och trygg inför operationen. Dialogen indelas i tre faser med pre- intra- och postoperativa dialoger, vilka i ett idealfall ska genomföras av en och samma person
för att maximera patientens trygghet. Vid akuta situationer finns av naturliga skäl sällan möjlighet till denna typ av samtal och dialog pre- och intraoperativt, vilket kan tänkas bidra negativt till patientens och den nära anhöriges upplevelse av vårdsituationen då viktiga delar för att skapa en vårdgemenskap mellan sjuksköterska, patient och anhörig saknas. Av denna anledning kan det tänkas att det är av betydelse att försöka skapa en vårdgemenskap i efterhand för att försöka att i viss mån kompensera för bristen på pre- och intraoperativ
dialog. Då en förlossning också är en vårdsituation som inte enbart involverar den patient som blir opererad utan också ett barn och nära anhöriga till såväl barn som mamma förefaller det också rimligt att dessa också ska involveras i vårdgemenskapen och få ta del av de delar av den perioperativa dialogen som kan åstadkommas under de givna förutsättningarna.
Omvårdnadsteoretisk referensram
Omvårdnadsteoretikern Katie Eriksson menar att caritas-motivet är grunden till allt vårdande, där caritas avser kärlek och barmhärtighet och att det är dessa två värden som också är
grunden för vårdvetenskaplig forskning (Lindwall & Wiklund Gustin, 2012). Lidande och hur det kan lindras är centralt inom den vårdvetenskapliga forskningen, och enligt Lindwall och Wiklund Gustin (2012) menar Eriksson att människans lidande kan indelas i livslidande, sjukdomslidande och vårdlidande, där vårdlidandet är det lidande som orsakas i olika typer av vårdkontexter.
Hälsa är enligt Eriksson mer än avsaknaden av sjukdom; istället är hälsa en känsla av att vara komplett i kropp, själ och ande. Upplevelsen av hälsa är föränderlig och påverkas av
människans upplevelse av det som är och vad som potentiellt skulle kunna vara. Hälsa och lidande betraktas av Eriksson som två begrepp som är beroende av varandra där båda är konstant närvarande genom livet, och Eriksson menar att lidande ger hälsa en djupare mening (Lindholm et al., 2010).
Eriksson menar vidare att människan i grunden är en helig och religiös varelse som består av kropp, själ och ande, men att alla människor har inte tagit till sig denna dimension. Alla människor är ständigt föränderliga och strävar efter att vara unika samtidigt som människor önskar att få vara del av något större. Människan söker sig till gemenskaper där hon kan ta emot och ge kärlek (Lindholm et al., 2010).
Katie Eriksson menar också att alla människor har förmågan att vårda och benämner detta som det naturliga vårdandet. Enligt henne utgör detta en grund i vården och vilar på var människas kärlek till sin nästa. Vårdaren har här som uppgift att lyfta fram den vårdande förmågan och att ta vara på den, och syftet med vårdandet att stödja hälsoprocessen genom att skapa tillit, tillfredsställelse och välbefinnande (Lindwall & Wiklund Gustin, 2014). I detta fall med den akut sjuka mamman kan sjuksköterskan i sin roll som vårdare lyfta fram dessa egenskaper hos den nära anhöriga och på så sätt hjälpa denne att öka sin delaktighet i vården av mamman.
Eriksson definierar också lidandet som en kamp mellan det onda och det goda, där människan slits mellan dessa två ytterligheter och utkämpar en kamp mot det onda för att komma till det goda, och att människan bär på oro, ångest och rädsla inför lidandet. Emellertid är inte ångest likställt med lidande, men kan likväl vara en orsak till lidandet. Eriksson menar vidare att detta lidandets drama är centralt i vårdandet, och för att kunna lindra lidandet måste vårdaren ha mod att träda in som en medspelare i detta drama för att bekräfta lidandet, ge tid och rum för människors lidande och för att stötta i försoningen med lidandet (Eriksson, 1994).
Eriksson (1994) konstaterar också att många vårdsituationer ofta innebär en form av lidande även för anhöriga, och att detta lidande ibland kan vara än större än patientens eget lidande.
Detta lidande beaktas sällan av vården, men Eriksson menar att även de anhöriga är i behov av vård och hjälp för att hantera sitt lidande. Då den anhörige blir oförmögen att lida med patienten kan detta också orsaka känslor av skuld, skam, aggression och förtvivlan (Eriksson, 1994).
Härigenom, med Erikssons caritativa teori som referensram, kan det förstås att den aktuella vårdsituationen, det vill säga det urakuta kejsarsnittet kan innebära en situation som kan orsaka ett lidande också för den anhörige. Detta då denne ser sin tillvaro rämna framför ögonen då hälsan på vardande-nivån hotas, i och med att den positiva förändringen som en förlossning innebär plötsligt förändras till en hotfull situation. Människan blir då indragen i ett plötsligt intensifierat kapitel i lidandets drama, där vårdaren behövs som medspelare.
Problemformulering
Inom den obstetriska och pediatriska vården tillämpas traditionellt ett synsätt där inte enbart den sjuka kvinnan eller barnet utan hela familjen ses som föremål för vården och
omvårdnaden. I Sverige avslutas varje år ett antal förlossningar genom urakut kejsarsnitt, vilket på grund av sin akuta karaktär kan vara en stressande och obehaglig vårdsituation för såväl patient som närvarande anhöriga, och således åsamkar den anhörige ett vårdlidande.
Den befintliga forskningen om nära anhörigas upplevelser av denna vårdsituation i en svensk kontext är begränsad, varför ytterligare forskning kan vara till gagn för att förbättra
sjuksköterskans möjligheter att ge ett gott omhändertagande av den nära anhöriga. Då familjekonstellationer idag kan se annorlunda ut än den traditionella heteronormativa
kärnfamiljen kan en studie öppen för detta också bättre återspegla verkligheten genom ett mer representativt urval av informanter.
Syfte
Syftet var att undersöka nära anhörigas upplevelse av urakut kejsarsnitt.
METOD Design
Studien designades som en kvalitativ deskriptiv studie. Kvalitativa studier syftar till att förklara människors upplevelser och erfarenheter av en händelse eller sak (Polit & Beck, 2012).
Urval
Ett strategiskt urval användes då det ökade möjligheten att få ett urval med variation vad gäller kön, ålder och relation till mamman (Polit & Beck, 2012). Under perioden december 2015 - november 2016 genomfördes 37 urakuta kejsarsnitt på den aktuella
förlossningskliniken. Uppgifter om dessa individer hämtades från klinikens registerdata med hjälp av registeransvarig barnmorska. Då de 37 mammorna identifierats genomfördes en pre- screening genom journalgranskning av mammans förlossningsjournal. Pre-screeningen syftade till att utröna vilka av individerna som uppfyllde inklusionskriterierna och saknade skäl för exkludering enligt de kriterier som redovisas i Tabell 1.
Tabell 1. Inklusions- och exklusionskriterier för deltagande i studien Inklusionskriterier: Exklusionskriterier:
• Över 18 år.
• Nära anhöriga som varit närvarande vid förlossning som avslutats med urakut kejsarsnitt
• Kejsarsnittet ska ha ägt rum inom de senaste 12 månaderna.
• Kan inte ta till sig information eller medverka vid en intervju på svenska.
• Kan inte fatta beslut om informerat samtycke på grund av nedsatt kognitiv förmåga.
• Det urakuta kejsarsnittet har slutat med att barnet och/eller modern har avlidit.
• Hemmahörande i annat landsting än det landsting där studien
genomfördes.
Totalt kontaktades 24 mammor varav fem (20,8 %) inte kunde nås via telefon, för att tillfrågas om samtycke och kontaktuppgifter till de nära anhöriga som närvarade vid
förlossningen. Nitton nära anhöriga kontaktades, och av dessa valde tolv att delta. Tre kunde ej delta på grund av svårigheter att delta i datainsamlingen under de veckor som denna pågick och fyra svarade inte trots upprepade kontaktförsök från författarna. Detta ledde till ett externt bortfall i studien på 50 % baserat på antalet fall som inkluderades utifrån studiens inklusions- och exklusionskriterier (se Tabell 1). Samtliga nära anhöriga som slutligen deltog i studien var män och pappa till barnet och var i åldern 30 - 42 år (medelvärde 37,6 år).
Datainsamlingsmetod
Data samlades in genom semistrukturerade intervjuer. I början av intervjuerna ställdes frågor om demografisk data.
Intervjuguiden
En intervjumall utformad i enlighet med studiens syfte användes. Intervjumallen innehöll 15 frågor uppdelade i fyra frågeområden som handlade om upplevelsen av beslutet om urakut kejsarsnitt och vad som hände precis innan. Upplevelsen av väntan under själva operationen, om upplevelsen av personalens omhändertagande och vad som hände efter ingreppet och
eventuella tankar och känslor som funnits i efterförloppet. Se intervjumall för fullständiga frågor (Bilaga 1).
För att erhålla mer djupgående svar och stimulera till djupare berättelser användes så kallade
“probing questions” (t.ex. “berätta mer” och “hur menar du då?”) vid behov (Danielson, 2014). Intervjuerna genomfördes i ett avskilt rum på det aktuella sjukhuset alternativt på annan plats enligt överenskommelse med den nära anhöriga om denne hade svårt att ta sig till sjukhuset.
Varje intervju genomfördes av en av författarna och de två författarna genomförde sex
intervjuer var. Författarna diskuterade fortlöpande sin uppfattning om intervjuerna och hur väl de upplevde att intervjuerna svarade mot syftet för att öka chansen för att intervjuerna skulle bli så likvärdiga som möjligt i utförande trots att de genomfördes av olika personer.
Den första intervjun användes som provintervju för att säkerställa att intervjuguiden genererade ett resultat som svarade mot studiens syfte. Resultatet av den första intervjun diskuterades igenom med studiens syfte i tankarna och då inga ändringar ansågs nödvändiga i intervjumallen inkluderades provintervjun i det slutliga resultatet.
Tillvägagångssätt
Tillstånd för att genomföra studien inhämtades från verksamhetschefen vid den aktuella kliniken (Bilaga 2) och tillstånd för pre-screening av journalhandlingar inhämtades från sjukhusets forskningschef (Bilaga 3).
Mamman kontaktades via telefon med hjälp av telefonnummer hämtat från hennes journal.
Hon informerades om studien och dess syfte, samt tillfrågades om någon nära anhörig närvarat under hennes förlossning och om hon kunde tänka sig att lämna ut kontaktuppgifter till denne. I de fall mamman inte svarade i telefon lämnade författarna meddelande i
röstbrevlåda om möjlighet fanns, och skickade SMS till vederbörande där hon ombads återkomma. Om kvinnan inte återkommit inom någon dag ringdes hon upp igen med samma förfarande. Hennes muntliga inställning till att hennes förlossning utgjorde en del i
forskningsmaterialet dokumenterades i samtalsloggen.
Därefter kontaktades den nära anhöriga via telefon med hjälp av de uppgifter mamman lämnat. Kontakt med den nära anhöriga togs först dagen efter att författarna fått godkännande av mamman för att ge dem möjlighet att diskutera en eventuell medverkan i studien med varandra. Om den nära anhöriga inte svarade lämnades meddelande i röstbrevlådan och SMS skickades. Syftet med studien beskrevs muntligt och de tillfrågades om det fanns ett intresse för att medverka och om de i så fall kunde tänka sig att ta emot ett skriftligt informationsbrev (Bilaga 4) per post. Om den nära anhörige uppgav att denne hade ett intresse för deltagande bokades tid för intervju redan vid detta första samtal. Intervju bokades dock med sådan tidsmån att forskningspersonsinformationen med säkerhet nått fram innan intervjun för att ge den nära anhöriga en möjlighet att läsa igenom informationen i lugn och ro samt för att ge dem möjlighet att efter det avboka. I brevet med informationsbrevet fanns också en blankett för informerat samtycke, vilken den nära anhörige ombads skriva under och ta med till intervjun. Lokal bokades efter att tid för intervjun bestämts med den nära anhöriga och denne meddelades någon dag innan intervjun om exakt lokal via sms eller telefonsamtal.
Innan intervjun startade informerades den nära anhöriga återigen muntligt om studien, dess syfte och om att deltagandet var frivilligt, och de gavs också möjlighet att ställa eventuella frågor. Det skriftliga samtycket samlades också in före intervjuns början. Intervjuerna varade mellan 14 - 50 minuter (medelvärde 32 minuter) och spelades in på en digital
inspelningsapparat och genomfördes utifrån den i förväg fastslagna intervjuguiden, se Bilaga 3. Intervjuerna avslutades med att den nära anhöriga tillfrågades om det fanns något
ytterligare att tillägga som inte täckts av intervjuguiden. Efter att samtliga intervjuer
genomförts gjordes en bedömning om mättnad uppnåtts, eller om det skulle finnas en vinst i att försöka rekrytera ytterligare nära anhöriga till studien.
Forskningsetiska överväganden
Studien genomfördes på vuxna och beslutskompetenta individer som lämnat ett skriftligt, informerat samtycke till att medverka i studien efter att de noggrant informerats om att de när som helst kan avbryta sin medverkan i studien. Data avidentifierades så snart som möjligt och inga identifierande uppgifter finns med i rapporten som publiceras. Rådata och kodnycklar har förvarats inlåst så att inga utomstående har kunnat ta del av materialet. Studien har inte inneburit något fysiskt obehag för deltagarna, men upptog lite av deltagarnas tid och innebar för majoriteten en extra resa för att ta sig till och från överenskommen intervjuplats.
Intervjuerna väckte känslor och tankar hos några de anhöriga då de fick återuppleva den akuta situationen en gång till, men de kände dock att de inte skulle ha någon nytta av att få
professionellt samtalsstöd. Vinsterna med studien har förhoppningsvis övervägt det obehag den kan ha orsaka för de nära anhöriga då resultatet från studien kan bidra till att förbättra omhändertagandet av nära anhöriga genom att vårdpersonalen ges möjlighet att ta del av händelsen från deras perspektiv.
Tillstånd att inhämta kontaktuppgifter till mammorna har lämnats av verksamhetschefen för kvinnosjukvården på det berörda sjukhuset. Mammorna har genom muntligt samtycke fått ta ställning till att den upplevelse de är en stor del av får diskuteras av den nära anhöriga med författarna för studiens ändamål. Studien följer reglerna enligt CODEX (Regler och riktlinjer för forskning, Centrum för Forsknings- och Bioetik, Uppsala Universitet), och
Helsingforsdeklarationen (World Medical Association [WMA], 2013).
Bearbetning och analys
För kvalitativ analys behövde insamlade data i form av inspelade intervjuer transkriberas till textformat. Vid transkriberingen återspeglade transkriptionen direkt innehållet i de inspelade intervjuerna. Genom att överföra insamlade data i textformat fick författarna en bättre chans att få en överblick av materialet, och författarna transkriberade intervjuerna själva vilket möjliggjorde en tidig bedömning av insamlat material (Malterud, 2014) Transkribering skedde fortlöpande och transkriptionerna avidentifierades och kodades. Kodnyckeln och den digitala inspelningsapparaten förvarades inlåst så att inga andra än författarna eller
handledaren hade tillgång till materialet. Som analysmetod av de transkriberade intervjuerna användes Kristi Malteruds (2012) Systematic Text Condensation (STC). STC utgår ifrån fenomenologisk teori (Malterud, 2012) och syftar till att spegla människans levda värld (Polit
& Beck, 2012).
Analysen enligt Malterud (2012) skedde i fyra steg. I första steget läste författarna var för sig igenom den transkriberade texten för att få en överblick av innehållet, vilket enligt Malterud (2012) bidrar till att ge en bredare bild av textens innehåll eftersom olika författare kan
identifiera olika potentiella teman. Under genomläsningen skannade författarna av texten efter möjliga teman som kunde relateras till syftet för studie, och skillnader i tilltänkta teman
diskuterades författarna emellan innan lämpliga preliminära teman valdes ut. Inledningsvis var temana en hjälp för att organisera data, men temana ändrades under analysen gång i takt med att författarna förbättrade och förändrade sin förståelse av transkriptionernas innehåll (Malterud, 2012).
I andra steget av STC identifierades meningsbärande enheter i transkriptionerna. Den
transkriberade texten lästes igenom rad för rad och meningsbärande enheter identifierades. En meningsbärande enhet är ett fragment av texten som kan ge information som svarar mot syftet. Hela texten delades inte in i meningsbärande enheter utan endast det som ansågs relevant för syftet medan annan text uteslöts. En meningsbärande enhet saknade begränsning i omfattning i det här steget av analysen och hellre för mycket än för lite text inkluderades i den meningsbärande enheten (Malterud, 2012). Även i det här steget arbetade författarna separat för att, som Malterud (2012) anger i analysens första steg, få en möjlighet att få en bredare bild av texten.
Därefter jämfördes de markerade meningsbärande enheterna från de båda uppsättningarna av transkriptioner och diskuterades för att avgöra om de tillförde någon mening i relation till syftet för studien. De meningsbärande enheter som författarna enats om klipptes sedan ut från transkriptionerna och varje enhet markerades med en för intervjun specifik siffra för att kunna se vilka meningsbärande enheter som kommer från samma intervju.
De meningsbärande enheterna sorterades därefter in i koder under de temporära teman som framkommit i analysens första steg, där koderna syftade till att markera att vissa
meningsbärande enheter hängde samman. Kodningen av de meningsbärande enheterna var en flexibel process och kunde meningsbärande enheter vid flertalet tillfällen sorteras in under flertalet koder sågs koderna över och omformulerades vid behov. Koderna omformulerades också om det visade sig att tilltänkta koder inte passar de meningsbärande enheterna
(Malterud, 2012). Genom att klippa ut de meningsbärande enheterna blev det enkelt att flytta runt de meningsbärande enheterna mellan de temporära koderna och även mellan de
preliminära temana.
I steg tre av analysen granskades de meningsbärande enheterna i varje kod och subgrupper identifierades och reducerades till ett kondensat. Detta gav en överblick av innehållet under varje kod och säkerställde att koden fortfarande speglade innehållet i de meningsbärande
enheterna och det blev också tydligt om någon kod var i behov av förändring för att täcka det tilltänkta innehållet, eller om något tema inte kunde avgränsas. Under processen fastslogs namnen och avgränsningarna på temana (Malterud, 2012).
Under fjärde steget av analysen (re-kontextualisering) säkerställdes att resultatet efter steg tre av analysen fortfarande representerade det som framkommit under intervjuerna, det vill säga att resultatet av analysen fortsatt var textnära. Med temana i tanken läste författarna igenom transkriptionerna igen och kontrollerade att temana täckte innehållet i intervjuerna (Malterud, 2012). Se Tabell 2 för exempel av stegen i Malteruds (2012) STC.
Tabell 2. Exempel på bearbetnings- och analysstegen med i STC enligt Malterud (2012).
Preliminärt tema
Meningsbärande enhet Sub-grupp Kod Tema
Lättnad “Men sedan, det var ju en väldig lättnad sen då när man hade fått se henne och hon hade fått se sitt barn och... Jag vet ju att hon bara satt och småyrade där bara och i princip så lade hon sig ju och sov igen när de rullade iväg henne men det kommer hon ju inte ihåg själv riktigt säger hon, att hon träffade oss där i korridoren. Men för min del så var det väldigt viktigt att se att hon vaknade då.
Lättnad att se att mamman är vaken och att hon mår bra.
Lättnad att få veta att det hade gått bra för både mamman och barnet och att det var över.
Lättnad att det är över, att allt gick bra.
RESULTAT
Resultatet redovisat utifrån de teman som erhölls i analysen. Inom varje tema beskrivs huvuddragen av det kondensat som framkom vid bearbetningen med hjälp av STC av Malterud (2012) av det insamlade materialet, vilket speglade innehållet i respektive tema.
Dessa kondenserade texter stöttas vidare upp av citat ur intervjuerna, vilka återges ordagrant.
Vid analys och bearbetning av materialet framkom att det för samtliga intervjuade fanns en tidsaspekt för när under vårdförloppet de upplevde de olika känslor de beskrev. Denna
tidsfaktor var av betydelse för i vilken situation under vårdförloppet de nära anhöriga beskrev att de upplevde sina respektive känslor, men i den slutliga temaindelningen har tidsaspekten inte beaktats. Detta kan medföra att temana i vissa fall upplevs överlappa varandra då samma känsla kan ha upplevts i olika skeden av olika informanter, eller att olika informanter
upplevde olika känslor i samma skede, beroende på vad som skett tidigare i förloppet.
Fem teman identifierades i materialet. Dessa var “behovet av stöd och uppföljning”, “det är inte så här det ska vara”, “trygg i situationen och litar på personalen”, “behovet av
information och delaktighet” samt “lättnad att det är över, att allt gick bra”.
Tema 1: Behovet av stöd och uppföljning
De nära anhöriga beskrev att från det att beslut togs om urakut kejsarsnitt fram tills dess att barnet var fött och den nära anhöriga tillsammans med barnet blev anvisad ett privat rum medans mamman åkt till uppvaket åtföljdes den nära anhöriga av någon ur personalen och lämnades aldrig ensam. Att inte ha varit ensam och att en i personalen hade som sin enda uppgift under det urakuta kejsarsnittet att stötta den nära anhöriga upplevdes som väldigt positivt.
Många av de nära anhöriga hade upplevt en känsla av övergivenhet och ensamhet när de blivit lämnade ensamma i ett rum med det nyförlösta barnet efter att kejsarnittet var genomfört. De hade uppskattat några minuter till med en person bredvid sig och att det hade varit skönt att få veta hur det gått för mamman och att fortlöpande ha fått uppdateringar om hur hon mådde, att operationen var klar och en uppskattning om när de kunde återförenas.
“Stöttningen var också den som jag tycker att… Det var jätteviktigt att jag fick den. Alltså innan hade man kanske inte tänkt att man behövde den men på något sätt så kändes det som
en trygghet att det var någon som satt bredvid en.”
- Informant 2
“Övergivenhet, saknad och ensamhet är väl de orden som kan beskriva det bäst egentligen.
Ja, hjälplöshet är väl fel ord egentligen. Det var mer ensamhet, saknad och den typen av att...
Ja, att inte veta hur det går för henne. Oro också liksom. Lite oro där, alltså att inte veta. Det är ändå en operation.”
- Informant 7
Flertalet av de nära anhöriga berättade att de hade kunnat bearbeta händelsen i efterhand, men vissa beskrev också funderingar över hur de reagerat under händelseförloppet, särskilt de som beskrev att de inte känt oro och rädsla inför den akuta situationen. De som inte känt rädsla eller oro reflekterade själva över att detta troligen främst berott på att de saknat kunskap och utbildning om vad situationen och ingreppet skulle kunna ha inneburit.
Behovet av kvalificerat samtalsstöd från sjukvården efter det urakuta kejsarsnittet var litet, och de nära anhöriga som tillfrågats om detta upplevde i några fall olustkänslor kring själva frågan då de inte själva upplevt situationen som särskilt traumatisk. Att då tillfrågas om samtalsstöd hade snarare framkallat negativa känslor hos dessa då de nära anhöriga som inte upplevt händelsen som något trauma börjat reflektera över varför de inte mådde sämre.
“Jag kommer inte ihåg, det var kanske två stycken som frågade oss, jag vet inte men, men jag kommer ihåg den känslan att, att det här att… ‘Jaha, ska man liksom… Ska jag må dåligt
eller? Lite så var det.”
- Informant 11
Vissa av de nära anhöriga beskrev att då de pratat om förlossningen och det urakuta kejsarsnittet hemma hade det berott på att den födande kvinnan haft behov av att prata om händelsen, och att hennes behov av att prata och bearbeta förmodligen varit större än deras eget. Flera nära anhöriga beskrev också att de känt att det hade varit svårt att räcka till för att ge den stöttning som kvinnan behövt i efterförloppet för att kunna bearbeta händelsen. Några
hade gärna sett att hon erbjudits ytterligare möjlighet till samtal i någon form av sjukvården, men att flertalet nära anhöriga inte hade känt något behov av det för egen del.
“Det är väl mer att jag vill att sambon ska få prata lite mer, för hon har nog ett större behov av att prata och jag känner väl att jag själv har svårt att hjälpa henne att gå igenom så pass
alltihopa.”
- Informant 3
I flera fall hade beslut om urakut kejsarsnitt fattats efter en lång och komplicerad
förlossningsprocess. De nära anhöriga som upplevt förlossningen på detta sätt beskrev att de såväl under förlossningen som efteråt hade känt sig tveksamma till personalens beslut och menade att situationen förmodligen hade kunnat förebyggas. Några av de nära anhöriga hade insett allvaret i situationen, men menade också att vårdpersonalen borde ha tagit kommando och att man borde ha fattat beslut om kejsarsnitt tidigare, innan situationen blivit så pass allvarlig att det funnits indikation för att genomföra ett urakut kejsarsnitt - trots att kvinnan kanske sedan tidigare hade önskat en vaginal förlossning. Flertalet av de nära anhöriga beskrev att de trodde att det hade varit bättre för alla inblandade om förloppet hade varit mer planerat och upplevde en viss frustration och besvikelse över detta. Dessa menade att om de givits möjligheten så hade de hellre avslutat förlossningen med ett akut, men ändå mer planerat kejsarsnitt om det sett ut att bli svårt att fullfölja en vaginal förlossning.
“Det vi har pratat om efteråt var väl ändå det som hände innan, att vi ju ändå hade försökt trycka på att ‘jamen är det inte bättre att ta ett kejsarsnitt nu då liksom?’ för att slippa… Så det skulle bli ett akut kejsarsnitt istället för ett urakut. Det är ju lite skillnad på dem ändå.”
- Informant 3
Några av de nära anhöriga beskrev också att de blivit tveksamma till att skaffa fler barn som en följd av att de inte ville riskera att genomgå ytterligare ett urakut kejsarsnitt. Om de ändå skulle besluta sig för att göra det skulle de försöka vidta åtgärder för att inte hamna i samma situation igen. Även om själva operationen gått mycket snabbt och inte inneburit någon längre period av lidande så hade ändå rädslan för komplikationer och ovissheten om utgången av en förlossning etsat sig fast hos vissa av de nära anhöriga.
“Det räcker ju med tre barn i och för sig, men frågan är ju om man skulle ha vågat skaffa några fler barn efter sådan där grej. Man blir ju lite… I och med att man gör allt rätt, men
sedan ändå…”
- Informant 8
Tema 2: Det är inte så här det ska vara
När personalen tryckt på knappen som larmat all personal som behövts för ett urakut
kejsarsnitt och mamman körts bort till operationssalen hade de nära anhöriga upplevt att tiden från det, tills dess att de fått barnet till sig, var mycket lång. I efterhand hade de förstått att det hela gått mycket fort men att där och då hade tiden stått nästan helt stilla och de beskrev att det var svårt för dem att ta till sig information. Några av de nära anhöriga upplevde att tiden börjat gå väldigt fort när de fått barnet till sig och de suttit tillsammans och väntat på
mamman medan andra upplevde att tiden fortsatt gå mycket långsamt fram tills dess att den nära anhöriga och barnet blivit återförenad med mamman.
“Sedan så gick det ju så pass fort från de att de tröck på knappen och de rullade ut henne, men när hon var borta sen tog det ju väldigt lång tid tycker jag. Fast i själva verket så var det väl inte så lång stund. Jag har ju läst rapporten om vad det var som hände och jag tror att det var nio eller tio minuter eller något sånt där. Det kändes nästan som en timme kan jag säga
när man stod och väntade.“
- Informant 5
Flera av de nära anhöriga hade upplevt att läkarna kommit in mer och mer regelbundet och att vårdpersonalen pratat med varandra mer och mer, lite på sidan av. Att de hade känt på
klimatet i rummet att det varit något som inte gick som det skulle, men att de inte riktigt förstått allvaret förrän beslutet om urakut kejsarsnitt redan var taget och förlossningsrummet plötsligt fylldes med vårdpersonal.
Många av de nära anhöriga förstått allvaret i situationen hade de upplevt att situationen var fruktansvärd och att paniken hade kommit smygandes. De hade känt sig maktlösa och de hade börjat tänka tankar om att mamman och barnet kanske inte skulle klara sig eller att de skulle få svåra, permanenta skador. Vissa av de nära anhöriga upplevde att det hade var svårt att vara ett stöd för mamman i situationen då de haft fullt upp med att hålla sig själva lugna.
“En bit in när det var liksom jag kände att nu är det någonting som inte stämmer… Då upptäckte jag att läkare kom in mer och mer och det pratades vid sidan om. Mer och mer”
- Informant 1
“Ja, men man kände ju hur paniken kom… Alltså man fattade ju att någonting inte var som det skulle liksom. Så att paniken kom väl... På smygandes... Ska väl inte säga att man... Att man bröt ihop så... För man visste ju liksom inte vad det var men man kände ändå hur svetten
började komma och… Tankarna började fara liksom…”
- Informant 11
Flera av de nära anhöriga beskrev också att de under tiden efteråt kunde känna en viss sorg över att familjen splittrats efter operationen och att mamman inte kunnat vara med under de första timmarna med barnet, och en viss besvikelse över att förlossningen inte hade blivit så som de önskade. Detta var en känsla som hade stannat hos dem under en längre tid efter förlossningen.
Tema 3: Trygg i situationen och litar på personalen
Majoriteten av de nära anhöriga hade känt sig trygg med vårdpersonalens kompetens, deras bedömningar och deras sätt att hantera situationen. Insatserna under de mest kritiska
minuterna i förloppet hade imponerat på många av dem och den stora mängden personal som på ett bra sätt arbetat parallellt hade haft en lugnande inverkan. De hade känt att de själva inte haft så mycket att bidra med och att vårdpersonalen förklarat förloppet i den mån de hunnit innan mamman förts till operationssalen hade uppskattats. Några av de nära anhöriga upplevde att de hade fått förklarat för sig hur det urakuta kejsarsnittet skulle gå till och
vårdpersonalen hade svarat på deras frågor och funderingar i den mån de kunnat, medan andra upplevde att de inte fått så mycket information men att de ändå känt sig trygg och uppfattat det som positivt att fokus legat på mamman.
“Så att alltså just det där fulla stället som bara blir så där på nolltid. Så bara trycka på knappen så “swoom” säger det så är det hur mycket folk som helst som bara dyker upp.
Jätteprofessionella, gör sitt jobb. Allting skitsnyggt! Alltså det är jag jätteimponerad av och det är liksom framför allt det som har etsat sig fast och har gjort mycket så. Så att det känns
jävligt skönt att det faktiskt är det mer positiva än negativa som ligger kvar.”
- Informant 7
“De talade ju om hela tiden att då, när de tröck på knappen att “nu kommer det bli snitt. Du följer med mig till uppvaket och du får inte följa med in på grund av att det blev urakut.” Så
hela tiden förklarade de ju. Så det var inte några konstigheter.”
- Informant 5
De nära anhöriga som tidigare närvarat vid någon form av kejsarsnitt upplevde det som positivt att ha den erfarenheten med sig vid det urakuta kejsarsnittet. Det hade gjort att de redan innan varit medvetna om att förlossningar kan sluta i kejsarsnitt och att det oftast går bra för både mamman och barnet, men några av de nära anhöriga som tidigare närvarat vid kejsarsnitt fick minnesbilder av det värsta från tidigare upplevda kejsarsnitt. Den tidigare erfarenheten av kejsarsnitt hade bidragit till att de nära anhöriga upplevt att de lättare kunnat följa med i händelseförloppet och att de hade kunnat vara mer närvarande och ta till sig information på ett annat sätt än när de närvarat vid tidigare kejsarsnitt.
“Som med mycket annat är det värst första gången liksom. För då visste man inte exakt.”
- Informant 6
“Det kändes som att jag var mer närvarande. Att de på ett annat sätt kunde förklara att det är bra med mamman och då kunde jag vara lugn med det.”
- Informant 1
Tema 4: Behovet av information och delaktighet
Många nära anhöriga hade önskat mer information om läget under förloppet och att få vara mer delaktig i vårdpersonalens tankar. Flertalet av de nära anhöriga beskrev att de inte hade förstått varför beslut om urakut kejsarsnitt togs och att de inte fått någon förvarning om att något var så fel, vilket gjort att de haft svårt att finna sig i situationen. Vårdpersonalen
beskrevs av flera nära anhöriga ha diskuterat med varandra på ett sätt som upplevdes utesluta de nära anhöriga och att beslut hade tagits utan att de känt sig delaktiga. Bland annat fanns önskemål hos de nära anhöriga om att ha fått veta varför beslutet om urakut kejsarsnitt tagits och varför beslut om kejsarsnitt inte tagits tidigare för att undvika urakut kejsarsnitt.
“Det blev aldrig någon diskussion. De diskuterade säkert sinsemellan. På sitt språk…”
- Informant 11
Andra nära anhöriga upplevde inte delaktighet och information under förloppet som positivt.
Detta då de upplevde att de ändå inte hade kunnat bidra med någonting till diskussionen och att information snarare skulle ha bidragit till att öka oron ytterligare. En del av de nära anhöriga upplevde att de i stunden inte hade förstått att det var ett urakut kejsarsnitt och att det eventuellt funnits en fara för både mamman och barnets hälsa vilket de i efterhand varit glada över att de inte förstått.
“I mitt fall så var det jätteskönt att inte bli förvarnad utan det var bara fullt ställ. För jag kan liksom inte göra någonting i varje fall.”
- Informant 7
Den stora majoriteten av de nära anhöriga beskrev att de inte funderat så mycket över förlossningen och det urakuta kejsarsnittet eftersom att det mesta blivit bra i slutändan. Det hade varit viktigt för dem att få träffa personalen som medverkat vid förlossningen och det urakuta kejsarsnittet efteråt för att få höra deras version av vad det var som hänt och varför det hade hänt. Dels för deras egen del då de upplevt att de inte fått eller inte uppfattat
information under förloppets gång och dels för att mamman i många fall haft en annan bild av vad som hänt än den nära anhörige. Alla nära anhöriga hade erbjudits ett sådant samtal och beskrev att de efter det samtalet i stor utsträckning hade fått svar på sina frågor och att det varit nyckeln till att de kunnat bearbeta och acceptera det som hänt, snarare än kvalificerat samtalsstöd.
“Nej, det jag behövde var… Vad var det som gick, vad var det som hände, vad var det som gick fel… Och hur de löste uppgiften. Jag kände inget känslomässigt trauma efter det.”
- Informant 9.
Tema 5: Lättnad att det är över, att allt gick bra.
Samtliga nära anhöriga beskrev en känsla av befrielse och lättnad men när under förloppet som dessa känslor infann sig varierade. Under operationen hade de väntat i
förberedelserummet invid operationssalen och beskrev den överväldigande glädjen och lyckan de upplevt då de fått veta att deras barn lever och efter omständigheterna mådde väl.
För vissa av de nära anhöriga kvarstod de positiva känslorna under resterande del av förloppet medan det för andra var en mer flyktig känsla relaterat till oro för mamman.
“Jag vet inte hur lång tid det tog, men när han började liksom röra på händerna lite och andas själv, och de sade det att ‘nu andas han själv’ så att, då… Jag gråter inte ofta, men då
gjorde jag det.”
- Informant 5
I det postoperativa förloppet beskrev några de nära anhöriga att de känt sig oroliga för kvinnans hälsa och välbefinnande då de varit åtskilda från varandra under den tid mamman legat på uppvakningsavdelningen. Denna oro hade dock snabbt ersatts av en känsla av lättnad och glädje då de fått besked om att mamman mått bra och att allt varit som det skulle. Först då de fått detta bekräftat hade de kunnat känna en bestående lättnad och fokus på det nyfödda barnet.
“Och inte på hela tiden så fick jag reda på att hon mådde bra, så det var inte förrän de sade det vid sex-sju-tiden att nu… Nu kommer mamman, nu har hon vaknat, nu kommer hon
komma. Komma ner, eller upp… Det var då det släppte.”
- Informant 9
De nära anhöriga som träffat mamman direkt efter operationens slut beskrev det som mycket positivt och att de redan då blivit en känsla av lättnad då de kunnat se att hon vaknat och mådde bra, om än fortfarande mycket påverkad av narkosläkemedlen. Dessa beskrev också att det hade minskat deras känslor av oro och ovisshet avsevärt under tiden som hon varit på uppvakningsavdelningen.
“Men sen, det var ju en väldig lättnad sedan då när man hade fått se henne och hon hade sett sitt barn och… Jag vet ju att hon satt och småyrade där bara och i princip så lade hon sig ju
och sov igen när de rullade iväg henne, men det kommer hon ju inte ihåg själv riktigt säger hon, att hon träffade oss där i korridoren. Men för min del var det ju väldigt viktigt att se då
att hon vaknade ju då.”
- Informant 5
Ett par av de nära anhöriga beskrev också en lättnad då de fått veta att man fattat beslut om urakut kejsarsnitt, då detta gjort att de kunnat se slutet på en i många fall komplicerad och långdragen förlossningsprocess där varken mamman eller barnet mått bra. De som upplevde belutet om urakut kejsarsnitt på detta sätt beskrev att det varit frustrerande att inget av det som provats tidigare för att skynda på förlossningen fungerat och att det varit lättade över att få veta att det snart skulle vara klart.
“Jag… Blev väl lite… Lite sådär… Lättad. Då tar de ut barnet i alla fall, då är det snart över liksom.”
- Informant 6
DISKUSSION
De flesta nära anhöriga beskrev att de genomgått ett brett spektrum av känslor och
upplevelser under förlossningen, det urakuta kejsarsnittet och den omedelbara postoperativa vården av den födande kvinnan. Känslorna varierade från att vara det absolut värsta de upplevt under hela sitt liv, till en känsla av fantastisk lycka och glädje då hela förloppet var avslutat och de insåg att allt gått bra för alla inblandade.
Resultatdiskussion
Tid som en faktor för känslor
I resultatet för såväl denna studie som i tidigare forskning (Yokote, 2007) framgår att de nära anhöriga genomgår i princip alla upptänkliga känslor. Detta kan vid en första anblick framstå som mycket motsägelsefullt, särskilt då samma personer beskriver såväl rädsla och ilska, men också glädje och lättnad. De olika känslorna var emellertid knutna till olika faser i den process de genomgått, och känslorna uppträdde vanligen i kronologisk ordning och stod i stark
relation till vad som försiggått i situationen. Till exempel beskrev de nära anhöriga att de känt sig rädda och oroliga under tiden som operationen pågick, men att denna rädsla senare
förbytts till glädje och lättnad då de slutligen fått se sitt barn och förstått att barnet var friskt och mådde bra, samtidigt som det i all glädje ofta också fanns en oro över hur mamman mådde medan de var separerade från varandra.
Denna tidslinje kan förstås som en stark och tydlig illustration över det som Eriksson (1994) beskriver som lidandets drama. I detta drama befinner sig den anhörige i ett mycket intensivt kapitel, där hen slits mellan rädsla, förtvivlan, sorg, hopp och glädje och där alla känslor avlöser varandra och i vissa delar till och med närvarar samtidigt (Eriksson, 1994).
Separation av patienten från den nära anhöriga och det nyfödda barnet
Som anges i tema 2, “det är inte så här det ska vara”, beskrev de nära anhöriga i viss mån en sorg över att hen och det nyfödda barnet separerats från barnets mamma under de första timmarna efter födseln medan mamman var på uppvakningsavdelningen, och att känslan att ha blivit berövad den här stunden stannade hos dem under lång tid efter förlossningen. De beskrev att detta inte stämde överens med deras bild över hur “det borde vara”, och de beskrev känslor som kan tolkas som skuld och skam över att de fick vara med barnet under dess första timmar i livet, men att inte mamman fått uppleva samma sak.
De första timmarna med det nyfödda barnet beskrevs i stort av de nära anhöriga som en mycket positiv upplevelse, men de beskrev också att denna upplevelse blivit störd av den ständigt närvarande oron för att barnets mamma kanske inte mådde bra, då de nära anhöriga inte fått information om hur hon mådde och vad som skulle komma att hända därnäst. Värt att notera är att de nära anhöriga som fått information om hur mamman mådde eller sett att hon var vaken efter operationen tyckte att det var mycket värdefullt och att de hade kunnat ta vara på stunden med det nyfödda barnet på ett helt annat sätt än de som inte fått det. Även de som inte fått information om mammans mående beskrev en stor lättnad då den nya familjen slutligen kunde återförenas.
Tidigare forskning som berör den nära anhörigas och barnets separation från mamman saknas men det lidande som de nära anhöriga upplevt under denna tid av separation måste anses som ett vårdlidande enligt Erikssons (1994) definitioner, då det är vården som sådan som separerar
