Cancerrehabilitering syftar till att förebygga och minska de fysiska, psykiska, sociala och
existentiella följderna av en cancersjukdom och dess behandling. Insatserna ska ge patienten och de närstående stöd och förutsättningar att leva ett så bra liv som möjligt. Detta innefattar
psykosocialt stöd, fysisk aktivitet och sexuell habilitering. Se det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering. Behov av rehabiliteringsinsatser ska bedömas vid diagnos och därefter vid upprepade tillfällen under och efter behandling.
16.4.1. Regelbunden behovsbedömning för patienter och närstående
Cancerrehabilitering är aktuellt under hela processen, från misstanke om cancersjukdom och framåt. Behovet av rehabilitering ska därför bedömas regelbundet. Patienten och de närstående ska återkommande få information om vilka rehabiliteringsbehov som är vanliga och vilka insatser som erbjuds. Cancerrehabilitering ska också ingå i patientens Min vårdplan. Vissa
rehabiliteringsbehov, till exempel lymfödem, kan kräva behandling livet ut.
Svår sjukdom som pankreascancer kan få förödande sociala och ekonomiska konsekvenser, både för patienten och närstående. Behovet av psykosocialt stöd både i form av samtalsstöd och behovet av information om samhälliga rättigheter ska kartläggas och åtgärdas med
rehabiliteringsinsatser från professioner med specialkompetens inom rehabiliteringsområdet.
Såväl patienter som närstående kan omfattas av rehabiliteringsinsatser. Närstående kan vara exempelvis partner, barn, förälder, syskon eller någon annan person som patienten anser sig ha en nära relation till. Barn som närstående har en särställning eftersom hälso- och sjukvården har skyldighet att ge dem information, råd och stöd, enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) 5 kap.
7 §.
16.4.2. Grundläggande och specialiserad rehabilitering
All personal inom hälso- och sjukvården ska göra grundläggande behovsbedömningar och ge grundläggande insatser inom cancerrehabilitering. Vid mer avancerade behov ska patienten alltid erbjudas insatser från professioner med specialkompetens inom rehabilitering, exempelvis kurator, fysioterapeut, psykolog, arbetsterapeut och dietist. Även andra professioner såsom sjuksköterska, läkare och tandläkare kan arbeta specialiserat med cancerrehabilitering.
KAPITEL 17
Egenvård
Rekommendationer
Patienten ska rekommenderas att avstå från rökning.
Patienten ska uppmanas att vara uppmärksam på sina alkoholvanor.
Patienten ska erbjudas stöd till egenvård när det gäller medicinsk hantering, beteendehantering och emotionell hantering.
17.1. Nationella riktlinjer
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för prevention och behandling vid ohälsosamma levnadsvanor är användbara även under cancerbehandlingen. Riktlinjerna innehåll
rekommendationer om åtgärder för att förebygga och behandla sjukdom genom att stödja patienter att förändra ohälsosamma levnadsvanor. Riktlinjerna vänder sig till beslutsfattare och profession inom området.
17.2. Allmänt om egenvård
Inom hälso- och sjukvården betyder egenvård att någon inom vården har bedömt att en person, själv eller med hjälp av någon annan, kan utföra en åtgärd i syfte att behandla sig själv. Denna typ av egenvård regleras i olika lagar och sammanfattas i Egenvårdsföreskriften (SOSFS 2012:10 och 2011:23).
Socialstyrelsen ändrade föreskrifterna 2012 när det gäller bedömningen av egenvård eftersom det kommit ny lagstiftning, bland annat nya regler om läkemedelshantering. Egenvårdsföreskriften ställer krav på att hälso- och sjukvården
gör individuella bedömningar
analyserar riskerna
samråder och planerar med dem som berörs
gör nya bedömningar om förutsättningarna ändras
fastställer rutiner för samarbetet även med andra aktörer
säkerställer att ledningssystemet innehåller rutiner för egenvård.
Det finns också generella rekommendationer från RCC beträffande egenvård:
Vårdteamet bör i dialog med patienten definiera de moment som lämpar sig för egenvård och göra upp en handlingsplan. (Verksamhetschefen ansvarar för att vårdpersonalens råd om egenvård överensstämmer med lagstiftningen och att utvärderingen av egenvården dokumenteras.)
Egenvården bör innefatta stöd för patienten såsom:
- medicinsk hantering – dagligen hantera sin medicinering, anamma en specifik diet etc.
- beteendehantering – upprätthålla, ändra och skapa nya meningsfulla beteenden eller livsroller
- emotionell hantering – lära sig hantera olika känslor inför framtiden för att kunna hantera sin sjukdomsbild.
Egenvård som begrepp indikerar således att en patient själv, med eller utan hjälp av anhöriga och närstående, tar en aktiv roll i valda delar av sin behandling och vård.
En patient som själv tar ansvar för sin dagliga behandling och sin hälsa avlastar inte bara
sjukvårdssystemet utan kan också nå bättre resultat när det gäller behandling och känslotillstånd (t.ex. genom ökad insikt) än den som passivt är hänvisad till vårdpersonal. Patienten kan, gärna i samarbete med närstående och anhöriga, utveckla egenvården så att den fungerar bäst för dem som berörs, alltså hitta egna lösningar på givna situationer. Genom egna observationer kan den drabbade själv se betydelsen av rätt omvårdnad och åtgärder, och det kan i sin tur resultera i bättre hälsa och en känsla av att behärska sin situation.
Beskrivningen ovan ger ett ”utifrånperspektiv” på egenvård och speglar sjukvårdens perspektiv.
Egenvård kan dock också ha ett ”inifrånperspektiv”. Egenvården (med eller utan hjälp av närstående och anhöriga) utgår från vad individen själv vill ta ansvar för, när det gäller sin hälsa och sitt välbefinnande. I detta ingår att hålla sig fysiskt och mentalt aktiv, att göra sitt bästa för att sköta sig, att använda mediciner på bästa sätt och att ta hand om mindre krämpor och proaktivt reagera på oförutsedda situationer som kan uppstå.
Egenvård kan även omfatta insikt i och kunskap om livsstilsfrågor, t.ex. betydelsen av motion, val av föda och inställning till sin egen livssituation samt beslutet att undvika onyttigheter såsom rökning, alkohol, skräpmat och socker.
Patientinformation om egenvård finns i bilaga 3, författad av Cancerföreningen PALEMA.