5.2 Jämförelse
5.2.5 Laponia och floden Whanganui
Det finns många gemensamma nämnare mellan floden Whanganui och Laponia. Först och främst har de områdesspecifika regler eller förvaltningsmodeller som gäller i de två områdena växt fram mot en liknande kolonial bakgrund. Det handlar om områden av stor vikt för både ursprungsbefolkningen och staten och områdena är starkt präglade av intressekonflikter mellan bl.a. ursprungsbefolkningens traditionella brukande av marken, turism, friluftsliv, näringsverksamhet och inte minst naturskyddshänsyn.416 De inblandade parterna har alldeles uppenbart haft större anspråk på egen kontroll över områdena än vad dess motparter åtminstone initialt har kunnat acceptera. Detta återspeglas inte minst i den tid det har tagit att nå de överenskommelser som ligger till grund för hur floden respektive Laponia styrs och regleras idag. Det rör sig om två
413 Se avsnitt 3.5.2, 3.5.3. 414 MB 7:4–5.
415Naturvårdsverket, Miljömålen: Årlig uppföljning av Sveriges nationella miljömål 2020 – med fokus på statliga insatser, rapport 6919, 2020, s 13, 213.
416 Vad gäller förekomsten av intressekonflikter avseende floden Whanganui hänvisas till rubrik 3.4,
men för Laponias del hänvisas, förutom till diskussionen under rubrik 4.3.2, till Stjernström et al s 8 f och Allard s 23 f.
exempel på nya samförvaltningsformer mellan stat och ursprungsbefolkning inom respektive land.417 I varierande utsträckning har maoriska respektive samiska synsätt införlivats i den övriga rättsordningen. Exempel på detta är bl.a. de inneboende värdena för nyazeeländsk del och de samiska begreppen searvelatnja och rádedibme i förvaltningsplan och stadgar för svensk del.418 Ytterligare beröringspunkter har diskuterats under föregående rubriker; bl.a. finns det inom båda områdena organ bestående av lokala intressegrupper som är delaktiga i beslut som rör området. Det är organ där ursprungsbefolkningen finns representerad och där konsensusbeslutsfattande råder.
Skillnaderna mellan områdena och de därmed sammanhängande reglerna är också påtagliga. Kärnan i en marktvist av det slag som är aktuellt här är rimligtvis ägande av och kontroll över marken ifråga. Den nyazeeländska staten har som sagt överlåtit sitt ägande av floden Whanganui till floden själv medan det statliga ägandet av Laponia är intakt. Lägger vi till det faktum att Laponiaförordningen har givits giltighet i tidsintervall, för närvarande fram till 2022,419 är det tydligt att de nyazeeländska reglerna är av betydligt mer permanent och omvälvande slag. Även om ägandet av floden inte har tillskrivits maorierna har de, genom sin roll i företrädarorganet, åtminstone delvis fått sådant inflytande över området som typiskt sett är förknippat med ägande; de kan egenhändigt neka till markanvändning oberoende av t.ex. statens inställning. I konsensus med staten kan maorierna förstås också bejaka viss markanvändning, hyra ut mark och liknande.420 För samisk del saknas den typen av inflytande och Laponiatjuottjudus, av vilken samerna är en del, har heller ingen beslutanderätt över sådant som är att beteckna som myndighetsutövning, som t.ex. tillsyns- eller tillståndsfrågor. I sådana frågor rör det sig snarare om en rådgivande roll. Som sagt har dock föreskrifterna och förvaltningsplanen som gäller för området tagits fram av parterna i Laponiatjuottjudus.421 Uppgifter som kan överlåtas till föreningen enligt Laponiaförordningen är sådant som skötseln av området, byggnader och anläggningar, kunskapsspridning och rovdjurs- inventeringar.422 Vi kan konstatera att den nyazeeländska lösningen går längre i sin
417 Se avsnitt 3.2, 4.3.2, 418 Se avsnitt 3.5.2, 4.3.2.
419 Förordning (2018:2043) om fortsatt giltighet av Laponiaförordningen. 420 Se avsnitt 3.5.3, 3.5.8.
421 Se avsnitt 4.3.2, 4.3.5. 422 Laponiaförordningen § 3.
överföring av inflytande till ursprungsbefolkningen och att den hamnar betydligt närmare någon form av återbördande av kontrollen över området.
Kan vi säga någonting om skälen till att den nyazeeländska lösningen är mer drastisk och långtgående än den svenska? Rimligtvis bör skillnader i ländernas koloniala historia spela in, vilken i sin tur har bäring på t.ex. relationerna mellan ursprungsbefolkningen och staten, hur kraftfull rörelsen för och emot att återbörda mark är och har varit och hur demografin i länderna ser ut. Den brittiska koloniseringen av Nya Zeeland har i viss mån behandlats i kapitel tre. Där konstaterades det bl.a. att britterna koloniserade landet under 1800-talet. Snart infördes brittiskt styre och brittisk lag och landet införlivades i det s.k. Samväldet. Samtidigt undertecknades också Waitangifördraget, vilket har inneburit en väldigt konkret rättslig grund för maoriska markanspråk.423 Det kan tilläggas att krig förekom i Nya Zeeland under 1800-talet och olika maoriska stammar stred både inbördes och med och emot den koloniala staten i olika konstellationer. Relationerna mellan staten och maorierna har mot bakgrund av detta varit och är alltjämt centrala, även om krigen sedan dess har övergått i förhandlingar och överenskommelser.424
För svensk-samisk del sträcker sig historien betydligt längre tillbaka än så. Samerna är en distinkt folkgrupp med en egen kultur som har levt i de delar av bl.a. Sverige som går under namnet Sápmi under tusentals år.425 Sápmi, de område som samerna traditionellt har bebott, sträcker sig från Idre i söder och norrut och täcker med andra ord stora delar av norra Sverige.426 Gränserna till omkringliggande kulturer och samhällen har dock inte varit skarpa utan olika former av utbyten har i vart fall belagts sedan 500- talet.427 Allard skriver att koloniseringsprocessen, i kontrast till bl.a. den nyazeeländska, var fredlig och att även icke-samer bebodde delar av renskötselområdena innan bosättningsprocessen i egentlig mening påbörjades. Under 1600-talet utfärdades kungliga dekret som gav svenska bönder incitament att bosätta sig och bedriva jordbruk norrut i de samiska områdena och liknande åtgärder har följt därefter. Bosättandet började ta fart ordentligt under 1700-talet. Till historien hör förstås också mycket motsättningar och inte
423 Se avsnitt 3.1.
424 Boast, The Waitangi Tribunal in the Context of New Zealand's Political Culture and Historiography s 344 f.
425 Allard s 33.
426 Sametinget, Samerna i Sverige, 2021, tillgänglig via https://www.sametinget.se/samer (12
februari 2021).
427Lundmark, Lennart, Så Länge Vi Har Marker: Samerna Och Staten Under Sexhundra År,
minst missgärningar från statligt håll av bl.a. rasbiologiskt slag.428 Idag beräknas det finnas omkring 20–40 000 samer i Sverige som med andra ord utgör någonstans mellan 0,2–0,4 % av befolkningen.429
Utan att säga för mycket bör det kunna konstateras att den svensk-samiska koloniseringsprocessen var mer långdragen än den brittisk-maoriska och i vissa avseenden mindre omvälvande; den var mindre krigisk och de inblandade folkgrupperna hade levt i varandras närhet och haft olika former av förbindelser under lång tid innan bosättningsprocessen tog fart. Möjligen kan den i vissa avseenden mindre omvälvande svensk-samiska processen säga någonting om det upplevda behovet av drastiska lösningar och kompensation i nutid. Rimligtvis har även förekomsten av Waitangifördraget betydelse. Så även att samerna utgör en så liten del av den svenska befolkningen. Urfolksfrågor har en betydligt mer framskjuten position i Nya Zeeland än vad som är fallet i andra tidigare brittiska kolonier som t.ex. grannen Australien.430 Till saken hör att maorierna utgör omkring 15 % av den nyazeeländska befolkningen medan motsvarande siffra i Australien är ca 2 %;431 en diskrepans som är än mer märkbar i relation till Sverige. Denna diskrepans har rimligtvis betydelse för hur högt upp på dagordningen urfolksfrågor hamnar och hur kraftfull rörelsen för kompensation eller återbördande av mark är. Sammantaget kan detta åtminstone var en delförklaring till varför den nyazeeländska hanteringen av den marktvist som floden Whanganui varit föremål för går så pass mycket längre än den svenska hanteringen av Laponia. Utgår vi från denna delförklaring och att nämnda omständigheter inte kommer att förändras drastiskt i Sverige skulle en utveckling lik den nyazeeländska kunna betraktas som osannolik för svensk del. Å andra sidan kan det inte dras några säkra slutsatser om vad som faktiskt är nödvändiga förutsättningar, snarare än bara bidragande faktorer, för att en sådan lösning som den nyazeeländska ska växa fram.
428 Allard s 34 f; Lundmark s 60 ff.
429 Sametinget, Samerna i Sverige (12 februari 2021).
430 Boast, The Waitangi Tribunal in the Context of New Zealand's Political Culture and Historiography s 345.
6 Avslutning
6.1 Inledning
Det övergripande syftet med den här uppsatsen har, som det beskrevs i inledningen, varit att undersöka hur naturens rättigheter förhåller sig till den svenska rättsordningen och om en implementering hade varit önskvärd. För att få till stånd en så bra undersökning som möjligt har fokus riktats mot ett konkret exempel på hur naturens rättigheter har implementerats i en rättsordning – den nyazeeländska – och en rättsjämförelse har utförts. De frågor som har stått i centrum för uppsatsen har varit hur den nyazeeländska versionen av naturens rättigheter förhåller sig till den svenska rättsordningen, och om en implementering skulle vara önskvärd för svensk del. Avsikten i den här delen är att presentera de slutsatser som har dragits vid behandlingen av nämnda frågor.