Normen ”den som sig i leken ger, bör leken tåla” är sannolikt ett av de mest effekti- va konfliktlösningssystemen som man kan uppvisa, då normen faktiskt kan hindra uppkomsten av konflikter. Rättssociologer och rättsantropologer kallar detta för ”re- ciprocal lumping” (Elickson, 1995), men man skulle även kunna beskriva ”konflikt- lösningen” med hjälp av de juridiska termerna ”passivt samtycke” och ”informerat samtycke”.
I sin rättsantropologiska studie av boskapsskötare i Shasta County (i Kalifornien) upptäckte Robert Elickson (ibid.) att boskapsskötarna utvecklat ett informellt system att hantera problem som uppstod i samband med att grannens boskap förstört stäng- sel och grödor. De undvek helt enkelt att göra problemet till en konflikt, med den tanken att nästa gång var det kanske den egna boskapen som inkräktade på grannens ägor. Elickson kallar detta system för ”reciprocal lumping”. En förutsättning för in- formella systems utveckling och dess effektivitet är, enligt Elickson, gemensamma intressen och värderingar. När det gäller boskapsskötarna i Shasta var det intresset i boskapsskötsel som gemensam inkomstkälla – de flesta livnärde sig på boskap – och en gemensam livsstil – dyrkan av John Wayne och square dance – som var grunden för ”reciprocal lumping”. Det låter romantiskt; något av en ”levande rätt”, för att ut- trycka det i Ehrlich (1936) språkdräkt. Men systemet kan även vara utestängande och innebära en stor social kontroll.
På ett liknande sätt har idrottare ett gemensamt intresse av att spelet ska fortsätta och överleva, trots smärre incidenter som strider mot spelets regler (våldsamma tack- lingar). ”Shit happens”, för att citera Tarantino i hans film Pulp Fiction. Därför kan idrottaren, precis som boskapsskötaren, inte skapa konflikt kring ”mindre företeel- ser”, speciellt med tanke på att nästa gång kan det vara idrottaren själv som är ”syn- dabocken”, med en för hård tackling eller för hög spark. Skulle man dessutom rea- gera för alla incidenter skulle snart spelet upphöra. Det är i varje fall en allmän upp- fattning inom idrotten. Här finns det likväl en risk att man sväljer alltför mycket, och att en mer eller mindre allmänt accepterad ”våldskultur” utvecklas (se nedan). Men vad ska man egentligen ”svälja”? Vad är det man egentligen har accepterat när man ”gett sig in i leken”. I det här sammanhanget kan man fråga sig vad är passivt samtycke! Hur mycket ”våld” har man accepterat genom att gå in på planen eller rinken? Är passivt samtycke – idén om att ”den som sig i leken ger, bör leken tåla” – ett kvantitativt eller kvalitativt begrepp? Man bör dock vara kritisk till begreppet, ef- tersom det är en ”rättslig fiktion” (Parpworth, 2000). Vad Parpworth dessutom häv- dar är att man antingen får köpa konceptet eller låta bli – det finns inget annat alter- nativ! Här följer emellertid några korta reflektioner kring samtycke i idrotten:
Volenti non fit injuria innebär att inget (rättsligt) fel har gjorts mot den som sam-
tycker. På så sätt kan man säga att en våldsam tackling inte är fel – i varje fall inte i ett rättsligt perspektiv – eftersom idrottarna har samtyckt genom att ge sig in i spelet med vetskapen om att det finns risker för skador och att ”shit happens”. I det per- spektivet är även boxning etiskt acceptabelt då utövaren har samtyckt och kalkylerat med de risker som finns. Men frågan är dock ifall boxaren – eller hockey- och fot- bollsspelaren – passivt samtyckt (accepterat) att bli misshandlad. Ingår det i risk- kalkylen?
Ett sätt att se på saken är att utrycka sig som Robert Simon (1991) och hävda att id- rottaren har – genom att ge sig in i leken – accepterat att spelet sker inom ramen för
givna regler (jmf., Simon, 1991). Vad han menar är att om en spelare inte spelar en-
ligt spelreglerna kan inte motståndaren samtycka till skador som uppstår till följd av regelbrotten. Vilket i sin tur innebär att om ett samtycke inte existerar, är handlingen ett brottsligt handlande och kan leda till antingen civil- eller straffrättslig prövning. Det låter förvisso rimligt, men problemet är att idrott inte enbart definieras av sina regler, vilket innebär att idrott inte är likt schack där ett brott mot reglerna gör att man per definition upphör att spela schack. På så sätt är idrott mer än dess regler, och dess rättskultur definieras därmed genom dess praxis. Simon Gardiner, m fl (1998:51) formulerar problematiken i följande citat: “The reality is that in contact sports there is a continued risk of injury. The rules of sport are designed to avoid se- rious injury. They are a crucial guide in determine criminal liability. In the absence of proof of intent or recklessness to injure, participants who cause injury within rea- sonable application of the rules of the sport can rely on the victim’s consent to po- tential harm. An injury caused due to an illegal is also likely to be seen as consen- sual. It may be contrary to rules of the game but may well be inside the ”code of conduct” or ”working culture” of the sport. Content is not limited solely by the for- mal rules in contact sports.” Men här uppstår ett annat problem! Att idrotten och dess praxis accepterar våldshandlingar, innebär inte automatiskt att handlingarna bör anses legitima. Idén om idrottens egen praxis – och dess ”våldskultur” kan faktiskt – av idrotten och dess underhållningsindustri – användas för att kolonisera och kor- rumpera såväl värden inom idrotten som i samhället i övrigt. I dessa fall bör samhäl- let – det allmänna rättsväsendet – även reagera. Det kan inte vara acceptabelt att misshandla varandra, med stöd av att det sker inom idrotten och dess egna ”spelreg- ler” (rättskultur). Här kan idrottens normer inte ses isolerat från övrigt samhällsliv.