Lekens betydelse

En fråga som vi ville ha svar på var hur man använder lek i förskolan och skolan. Vi upplevde att förskollärarna i vår undersökning var medvetna om lekens betydelse och använde sig av den på ett naturligt sätt i sitt arbete. Det står som ett strävans mål i Lpfö 98, att förskolan ska utveckla barns lust och förmåga till att leka och lära. Vår undersökning visar att de förskollärare som vi intervjuade var väl medvetna om läroplanens mål och riktlinjer. De ansåg också att deras utbildning hade innehållit mycket om leken och dess betydelse för barns utveckling och välbefinnande. Detta tror vi är en bidragande orsak till deras sätt att se på leken. I all litteratur som vi har läst så ser vi att det återkommer hur viktigt det är att barn kan leka för att de ska må bra och utvecklas. Öhman och Aspeli (2002), Folkman och Svedin (2003), Olofson (1987) och Åm (1993) talar alla om Garveys begrepp samförstånd, ömsesidighet och turtagande. De menar att detta är grunden för att leken ska kunna utvecklas och att den sociala gemenskapen ska fungera. Vi anade att förskollärarna hade denna kunskap om och inställning till lek så våra resultat blev en bekräftelse på att vi hade haft rätt. Hur mycket förskollärarna sedan använde sig av den, uppfattade vi var lite olika. En orsak kan vara att en förskollärare var lekpedagog och hade därmed ytterligare kunskap om hur viktig lek var.

Alla pedagogerna ansåg att lek är något positivt och glädjefyllt. Det skiljde sig ändå mellan yrkeskategorierna genom att förskollärarna ansåg att leken genomsyrade hela deras arbetssätt medan däremot grundskollärarna talade

om lek som något som oftast förekom på rasterna. Detta kom inte som en överraskning för oss som har arbetat som förskollärare i många år. Vi har båda träffat lärare och föräldrar som ifrågasatt vårt arbete med lek genom att säga: ”Har ni bara lekt idag?” Den attityden stötte vi inte på i vår undersökning. Grundskollärarna använde leken för att göra undervisningen roligare så mycket som de hann med. De talade om att de skulle vilja använda mer lek under lektionstid. Lindqvist (2002) menar också att i skolan är leken ofta begränsad till rasterna och idrottslektionerna.

Specialpedagogerna såg leken som något positivt och två av dem använde lek som specialpedagogisk metod i sitt arbete. En av specialpedagogen som arbetade inom skolan använde mycket pedagogiska spel för hon såg det som en alternativ inlärningsmetod. Vi ser också spel som en form av lek. Om inte det finns samförstånd, ömsesidighet och turtagande så kommer spel situationen inte att fungera. Berg (1992) säger att det är viktigt att barn lär sig hantera livets spelregler på ett positivt sätt.

8.2 Lärandet

Vi kom fram till att förskollärarna ansåg att lek och lärande hör ihop, de menade att det inte går att skilja på dem. Pramling Samuelsson och Asplund Carlsson (2005) talar om att det är svårt att skilja på lek och lärande. De menar att det är pedagogernas ansvar att se barnets behov och utveckla det så att det blir en del av den pedagogiska verksamheten. Vi uppfattade det som att förskollärarna ansåg att det var viktigt att leken fick stort utrymme i verksamheten medan grundskollärarna delvis delade upp inlärning och lek. Flera av grundskollärarna sa att de tror att barnen lär sig av att leka in kunskapen men tycker sig inte ha tillräckligt med tid för lek. De uttryckte en önskan om att få fler möjligheter till lek i undervisningen eftersom de var medvetna om att många barn lär sig lättare genom lek. Den fria leken fanns bara på rasterna och användes aldrig i inlärningssituationen. Specialpedagogerna svarade att de använde leken både som metod och som ett sätt att hjälpa barn med inlärningen. En av specialpedagogerna menade att barnen inte uppfattade det som skola om de fick leka in kunskaperna. Detta skriver även Lindqvist (2002) om när hon beskriver Qvarsells undersökning som gjordes på 1980-talet. I den undersökningen kom det fram att barnen tyckte att leken var viktig men det var inte den man lärde sig av i skolan. Vi tror anledningen till att inte lek används så mycket i skolarbetet är att den gamla föreställningen lever kvar som säger att leker gör man på raster och sin fritid. Vår undersökning visar att lärarna tycker

sig sakna utbildning om lekens betydelse vilket vi tror beror på det inte ingått i deras lärarutbildning. I Lpo 94 så står det att i skolans uppdrag är skapande arbete och lek väsentliga delar i det aktiva lärandet. Vygotskij (1930/1980) menar att fantasin hör ihop med verkligheten och att ju mer erfarenheter människan skaffar sig desto mer fantasi och skaparkraft får hon (Lindqvist, 2002). Vi tror att detta är grunden för inlärning och därför ska leken få större utrymme i skolans värld och i lärarutbildningen.

8.3 Konsekvenser av bristande lekförmåga

Alla pedagoger i vår undersökning ansåg att bristande lekförmåga leder till ett utanförskap. De menade också att barn som inte kan leka oftare hamnar i konflikter. Detta är också en erfarenhet som vi har av barn som har svårigheter med att leka. Vi har kunnat se hur det blir en ond cirkel för barnet och vilka svårigheter som tillkommer utöver att barnet inte kan leka. En svårighet kan vara att de inte kan bearbeta sina obehagliga känslor och händelser vilket kan hämma den emotionella utvecklingen (Olofsson, 2003). Berg (1992) menar att barnet får svårt med att hitta sin identitet och roll därför det inte kan bearbeta händelserna och upplevelserna genom och i leken.

Specialpedagogerna i vår undersökning menade att det kan påverka ett barns inlärningssituation negativt av att inte kunna leka. Barn kan få svårt att koncentrera sig på lektionerna om de sociala relationerna till exempel inte fungerar på rasterna. Vi kan bara hålla med specialpedagogerna, för det är så vi också har upplevt barn som har svårt med lekens regler. Det är viktigt för barnet att bygga upp en värld där det finns en acceptans för den man är (Öhman & Aspeli, 2002)

8.4 Strategier

Pedagogerna som intervjuades var överens om att det var viktigt att ta reda orsaken till att ett barn inte kan leka. Därefter utgick man efter varje barns speciella behov och satte in resurser utefter detta. Det är ett bra sätt för att upptäcka problemen men vi kan tycka att förutsättningarna för att barnet ska kunna lära sig leka varierade väldigt. I den stora kommunen använde tre av de intervjuade pedagogerna sig av lek som specialpedagogisk metod. Detta är en stor fördel som saknades i den lilla kommunen. Vi menar inte att de i den lilla kommunen inte kan lära barn att leka utan förutsättningarna ser olika ut och detta kan göra att resultaten kanske kan bli bättre i den stora kommunen.

I vår undersökning kom vi fram till att pedagogerna anser att det är viktigt med en vuxens närvaro i leken. De menar att den vuxne kan fungera som en sorts handledare och förebild för barnet som har svårigheter. Den vuxne kan även vara som ett bollplank, där barnet kan testa sina lekregler. Lillemyr (2002) menar att det finns många fördelar med att den vuxne deltar i leken tillsammans med barnet. Han menar också att det är den vuxne som kan lära barnet olika sätt att leka. Winnicott (1995) förespråkar också att vuxna ska finnas i närheten som ett stöd när barn organiserar sina lekar. Se vidare i avsnitt 4.1. Både vi och pedagogerna tror att den vuxnes deltagande i leken höjer statusen för det barnet som behöver hjälp i leksituationer. I riktlinjerna i Lpfö 98 så står det att alla som arbetar i förskolan ska utveckla barnens samspel och hjälpa dem att bearbeta och hantera konflikter samt lära dem att respektera varandra.

Alla pedagogerna talade mycket om hur viktigt det var att hjälpa och stötta barnen in i leken men endast en nämnde den fysiska lekmiljön. Hon menade att det var viktigt att pedagogerna i förskolan och skolan skapar bra miljöer för lek. Vi har erfarenhet av att barn söker sig till små och lite undanskymda platser när de ska leka. I litteraturen som vi har läst står det en hel del om hur viktig detta är. Folkman och Svedin (2003) och Olofson (2003) menar att det ska finnas tillgång till material och platser för lek, så att barnet får nya impulser till lekar. Vi tror att det är viktigt att skapa lekro och visa barnen att vi vuxna tycker att leken är viktig. I Lpfö 98 så står det att alla som arbetar i förskolan skall erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande.

8.5 Resultat av strategierna

De förskollärare och specialpedagoger som var utbildade lekpedagoger i vår undersökningsgrupp tyckte att lekarbete var en metod som gav väldigt goda resultat både i förskolan och i skolan. Genom lekarbetet så fick barnet/eleven större självförtroende, bättre koncentrationsförmåga och klarade bättre av samspelet med andra barn. Sandén (2005) menar att lekarbete ger barnet en känsla av välbefinnande och tillfredställelse genom att tillvaron blir mer förståelig och hanterbar. Lekarbete har visat sig ge barnet en tro på sin egen förmåga och därmed stärker det självförtroendet. Detta tycker vi är helt i linje med Lpo 94 där det står att varje elev i skolan har rätt att få utvecklas, känna växandets glädje och få känna den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna problem. Vygotskij (1934/1980) talar också om detta när han säger att barnen alltid

är ett huvud högre än sig själv i leken och med det menar han att barnen genom leken tillägnar sig färdigheter som de kan använda i sitt sociala liv. Se vidare avsnitt 4.2.

Förskollärarna menade att barnet som hade problem blev en intressant lekkamrat tack vare den vuxnes närvaro. Folkman och Svedin (2003) skriver att den vuxnes närvaro gör att barnet kan känna tilltro till sin egen förmåga. På det viset så växer barnets självbild och detta gör att barnet kan hitta sitt eget lekområde. Lillemyr (2002) talar om att det är viktigt att vara väl medveten om vad man gör när man lägger sig i barnens lek och att man visar stor försiktighet och respekt för barnen och leken. Winnicott (1995) förespråkar också vuxnas närvaro i leken. Berg (1992) ifrågasätter de vuxnas sätt att leka, han menar att de inte leker med barnet utan de leker bara för att de bör göra det. Detta kan vi nog delvis hålla med om, för det är väldigt svårt att kunna leka på rätt sätt.

Förskollärarna menade att de kunde se resultat när barnet som tidigare inte fått vara med i leken nu kunde ta sig in i leken och kunde stanna kvar i leken. De märkte också det på att barnet som fått hjälp började använda samma lek som de lärt ut. Grundskollärarna säger att de märker att eleverna blir tryggare på rasterna om det finns vuxna med i lekarna. De märker att barn förstår undervisningen lättare om det finns inslag av lek i till exempel matematikundervisningen. Specialpedagogerna hade gjort samma iakttagelse. De som hade använt sig av lekarbete märkte också att barnet kunde koncentrera sig bättre på saker och det hade fått ”verktyg” till att klara sig själv i en leksituation.

8.6 Skillnad mellan kommunerna

Vi kom fram till att det skiljer sig mellan kommunerna hur pedagogerna använde leken. Den största skillnaden var att det inte alls förekom lekarbete som specialpedagogisk metod i den lilla kommunen. I vår undersökning så fann vi inget svar på vad detta beror på. En tanke är att i den stora kommunen så finns det en högskola vilket kan göra att nya idéer och tankar lättare får fotfäste. Utbildningen till lekpedagog har tidigare varit en uppdragsutbildning som förskolor och skolor fått köpa in vilket kan ha påverkat antalet studerande.

8.7 Metoden

Vårt val av metod kändes självklart eftersom vi ville undersöka pedagogernas personliga åsikter. Kvale (1997) skriver att den kvalitativa forskningsintervjun är ämnesorienterad och går till så att två personer talar om ett ämne som intresserar dem båda. Vi upplevde att våra informanter var intresserade av våra frågor och vi tycker att det var roligt att göra intervjuerna. På grund av tidsbrist så valde vi att endast göra de fyra första intervjuerna tillsammans och sedan tre var för sig. När vi skulle sammanställa resultaten så upplevde vi att det var svårare med de intervjuerna som inte vi båda deltagit i. Sett så här i efterhand så hade det varit bättre att göra alla intervjuer tillsammans men det var tyvärr inte möjligt rent praktiskt. Nackdelen med vår metod är vi var tvungna att begränsa oss till tio intervjuer eftersom metoden är mycket tidskrävande. Vi valde att registrera intervjusvaren med bandspelare. Stukát (2005) påpekar att det är viktigt att kontrollera utrustningen och se till att ha extra batterier och reservband med sig. Vi förberedde oss noga och allt fungerade utan problem. Vi träffade alla informanterna på deras arbetsplatser och fick hjälp av dem att få tillgång till ett rum där vi inte blev störda. Stukát (2005) menar att det är viktigt att miljön för intervjun är så ostörd som möjligt och upplevs som trygg för informanten. Vi upplevde att vi fick god kontakt med våra informanter och att vi fick ta del av deras erfarenheter, kunskaper och tankar. Detta var vad vi eftersträvade och anser att vi valde rätt metod för vår undersökning.