Lexikologi är benämning på forskning och teorier som avser ordförrådet, speciellt betydelse och strukturella egenskaper. Lexikologi är en del av språkvetenskapen och kallas även för lexikalisk semantik. (NLO 1997;
Svensén 1987:2.)
Lexikografi definieras av NLO (1997) som utarbetande av ordböcker och studier i och utveckling av teorier om ordböckers tillkomst, egenskaper, syfte och användning.
Enligt Laurén et al. (1997:252) har lexikografin närmast ett semasiolo-giskt perspektiv och utgår alltså från ordet som det språkliga tecknet, även om det råder olika uppfattningar om vad ett ord är. En lexikografisk produkt som har denna utgångspunkt borde i idealfallet beskriva alla betydelser och betydelsenyanser hos ordet oberoende av om det räknas till det allmänspråk-liga eller fackspråkallmänspråk-liga ordförrådet. I lexikografin tillämpas alfabetisk ord-ning. I terminologin däremot arbetar man onomasiologiskt. I terminologin är utgångspunkten begreppet och efter begreppet undersöks dess språkliga re-presentationsformer. Metodiskt viktigt är också att relationerna mellan be-greppen blir klarlagda och beskrivna. På det sättet beskrivs ett fackområdes begreppsstruktur. (Laurén et al. 1997:252.) Svensén (1992:107–108) anser dock att beskrivningen är för ensidig och schematisk, terminologer arbetar sällan onomasiologiskt. Både i lexikografiskt och terminologiskt arbete bör-jar arbetet oftast med uttryckssidan som utgångspunkt.
Laurén et al. (1997:256) tar även upp facklexikografin och förklarar att facklexikografin handlar om att vidareutveckla och anpassa den klassiska lexikografin och dess principer för fackspråkliga behov med bevarande av den semasiologiska principen och den alfabetiska framställningsformen.
6 Fackspråk
I diskussion om termer hänvisas ofta till fackspråk. Termen fackspråk an-vänds ibland som ett kollektivt begrepp som omfattar allt specialiserat språkbruk, och termerna fackspråk och allmänspråk förekommer ofta till-sammans. (Laurén & Nordman 1987:30.) Niemikorpi (1986:183) utgår från allmänspråk och anser att fackspråk är språkvarieteter som i något avseende skiljer sig från allmänspråk och som p.g.a. denna skillnad kan vara svåra att förstå för andra än specialister på området ifråga. Gränsen mellan fackspråk och allmänspråk är svår att dra och termen fackspråk har inte kunnat ges en enkel och entydig definition (Gunnarsson 1987:10; Svensén 1987:36).
Förhållandet mellan allmänspråk och fackspråk kan betraktas ur olika synvinklar. En är kommunikationssituationen (Laurén & Nordman 1987:31;
Gunnarsson 1987:10). Laurén et al. (1997:233) menar att det inte kan starkt nog betonas att tillgången på modernt fackspråk och modernt termförråd för medborgarnas språk är förutsättningen för ett fungerande modernt samhälle.
Fackspråk kan definieras som en språkvarietet som används av specialis-ter på deras eget fackområde (NLO 1997). Westman (1976:124) skriver att fackspråk i regel används för att man skall kunna uttrycka sig särskilt nyan-serat och precinyan-serat utan ovidkommande känsloinslag.
I sin diskussion om termen fackspråk ställer Selander (1976:9–11) frågan hur förleden fack skall definieras och när det som kallas språk blir fackspråk.
Han frågar vidare om ordparet språk – fackspråk innebär en motsatsställ-ning, om orden är konträrt17 eller kontradiktoriskt18 motsatta eller om sambandet ligger längs en annan linje. Han anser att allmänspråket är den grund varpå alla tillbyggnader som fackspråk, yrkesspråk, slangspråk o.s.v.
vilar.
Ett utmärkande drag för fackspråk är förekomsten av facktermer och fackuttryck (Selander 1976:9; Landqvist 1996). Gunnarsson (1987:10) talar om fackspråklighetsgrad som ett kännetecken för fackspråk, men konstaterar att det är svårt att fastställa fackspråkligheten utifrån rent språkliga kriterier.
En fackterm måste uppfylla vissa krav för att den skall fungera ändamålsen-ligt, utan en specifik utformning och en spridning reduceras begripligheten.
Om en term inte uppfyller vissa krav är det inte fråga om fackterm och inte heller fackspråk. (Selander 1976:11.) Om läsaren t.ex. möter en mängd facktermer som inte stämmer överens med varandra, måste han läsa texten på sitt eget sätt. Om han då inte förstår innebörden av ett budskap tar han ställning till det han tror att det är frågan om. (Westman 1976:124.)
17 ”som har fullständigt motsatta egenskaper ” (Svensk ordbok 1987).
18 ”rakt motsägande” (Molde 1970).
På teoretisk nivå kan allmänspråk och fackspråk ses som två separata sys-tem eller fackspråk kan betraktas som ett delsyssys-tem i allmänspråket (Myking 1993:59; Haarala 1983:42–43). Myking konstaterar dock att det är mera till-fredsställande att betrakta fackspråk som ett delsystem i allmänspråket, då det är svårt att argumentera mot att särskild semantisk entydighet är ett värde och ett nödvändigt krav i specifika sammanhang.
Även Svensén betraktar fackspråk som ett delsystem i allmänspråket.
Han indelar ett språks totala uppsättning av uttrycksmedel i allmänspråk och särspråk. Enligt hans definition är allmänspråk alla de språkliga uttrycksme-del som de flesta talare av ett visst språk kommer i kontakt med. Särspråk, som således är en del av allmänspråket, kan betraktas ur två synvinklar: ur språksociologisk synvinkel, då det är fråga om gruppspråk, och ur ämnesre-laterad synvinkel, då det är fråga om fackspråk. Gruppspråk har på något sätt betydelse för gruppen, det stärker samhörigheten och avgränsar gruppen gentemot omvärlden. Fackspråk uppstår till följd av utvecklingen och specialiseringen inom vetenskap, teknik och samhälle. Många fackspråkliga uttryck förekommer i allmänspråket och används av alla språkbrukare, me-dan andra används bara bland fackmän. Vilka fackterminologier som blir frekventa i allmänspråket avgörs främst av icke-språkliga faktorer, nämligen av respektive fackområdes betydelse i samhället och vardagslivet. Det finns också gruppspråk som samtidigt är fackspråk, t.ex. den s.k. yrkesjargongen.
(Svensén 1987:36–37.)