Likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet

De tre undersökta mangorna liknar varandra på många olika sätt. De mest framträdande likheterna är att alla lyfter fram hjälten som ett manligt ideal och att de innehåller en övergång

31

där protagonisten med tiden rör sig närmare den hegemoniska maskuliniteten. Alla undersökta mangor följer således den traditionella shōnen-handlingen där en osannolik hjälte arbetar hårt och övervinner alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). JBA och MHA är väldigt lika i den bemärkelsen. Båda protagonisterna etableras redan vid karaktärsintroduktionen som svaga men som moraliskt starka personer. De båda försöker hjälpa en person som blir mobbad men blir själva skadade istället. Izuki och Jojo är inte fulländade hjältar men de bär på två väldigt viktiga egenskaper, uthållighet och självuppoffring. Tidigare forskning visar att detta är två egenskaper som vanligtvis kännetecknar den typiska shōnen-hjälten (Harrell 2007, s. 7– 8; Piatti-Farnell 2013, s. 1147–1152).

Under berättelsens gång utvecklas protagonisterna genom studier och träning och detta framställs som positivt i MHA och JBA. Deras protagonister utgör också verkens maskulina ideal. Saitama skiljer sig gentemot de andra protagonisterna då han redan tillhör den

hegemoniska maskuliniteten i berättelsens början och att han saknar Jojos och Izukis moral. Saitama har istället rollen som en anti-hjälte och kan ej sägas utgöra verkets ideal. I OPMs tillbakablickar präglas Saitama likt Izuki och Jojo av uthållighet men när han blir så stark att han kan besegra alla fiender med ett enda slag så förlorar han passionen för hjälte-rollen. I JBA och MHA framställs det som att huvudkaraktärerna inte kan arbeta för hårt. Det ses som något positivt att de utsätter sig själva för fara och deras hårda arbete ger alltid ett positivt resultat. I OPM ifrågasätts och kritiseras detta ideal både genom att Genos ifrågasätter att Saitamas träning skulle leda till en sådan otrolig styrka och genom att Saitamas uthållighet lett till förlusten av sin passion. Medan JBA och MHA upprätthåller den traditionella shōnen- maskuliniteten blir den parodierad av OPM. JBA och MHAs protagonister representerar båda en ideal hjälte-maskulinitet som består av viktiga egenskaper såsom att personen aldrig ger upp, är stark och är villig att offra sig själv. OPMs protagonist representerar en ”fel” hjälte- maskulinitet, en person som agerar som en hjälte men av fel anledning.

JBA och MHA liknar också varandra i att de båda innehåller en antagonist som fungerar som exempel på icke-önskvärda maskuliniteter (eller icke-önskvärda sätt att vara människa på). Dio och Katsuki representerar från berättelsens början den hegemoniska maskuliniteten; de är starka, framgångsrika och använder sig av våld för att underminera och utöva dominans över andra. Deras förkastlighet beror dock inte på att de tillhör en överordnad maskulinitet utan på självcentreringen, makt för maktens egen skull. Medan Dio representerar en ond maskulinitet som blivit ond på grund av en kärlekslös uppväxt framställs Katsuki främst som en egoistisk maskulinitet. Han är liksom Saitama hjälte av fel anledning men till skillnad från Saitama brukar han våld mot oskyldiga personer. Saitama saknar en antagonist men detta

32

skulle möjligtvis kunna förklaras genom att Saitama själv inte framställs som verkets mansideal. Katsuki och Dio får funktionen av att visa motsatsen till huvudkaraktärerna, en egoistisk maskulinitet. Då Saitama inte utgör ett ideal behövs inte denna motsatsbild på samma sätt.

I OPM och MHA ses vrede som en negativ känsla. Det är endast antagonisten i MHA och brottslingarna i OPM som känner vrede. Känslan tillhör således den egoistiska och onda maskuliniteten. I detta fall skiljer sig JBA från de andra undersökta mangorna då

protagonisten Jojo också känner vrede. Jojos vrede framställs som okej då den används till att upprätthålla hjälte-idealet, slå skurkar och beskydda de som är svaga. Skurkarnas vrede och hat används till att skada andra människor och därför ses det som något negativt. Det är intressant att mangorna ser aggressivitet som en negativ manlig egenskap då det finns en tanke i öst och väst att män är till naturen mer aggressiva än kvinnor och därför ursäktas ofta mäns våldsamma beteende (Connell & Pearse 2015, s. 59–74). I de undersökta mangorna ursäktas visserligen hjältarnas våld men inte det oprovocerade våldet.

Att gråta är en annan känsloyttring som förekommer i alla mangorna. I OPM och JBA framställs det som omanligt att gråta på grund av nederlag. Tårar ses som något feminint. På så sätt förhåller sig mangorna till den maskulina hegemonin och reproducerar samhällets genuskonstruktioner. Det ses som något negativt när männen gråter eftersom det anses vara feminint och därmed förstärks idén att det feminina är något att undvika. MHA bryter således mot samhällets konventioner och särskiljer sig från de andra undersökta mangorna. Izuki gråter många gånger under volym ett och två och detta framställs inte som något omanligt utan som något normalt. I MHA ges det inom hjälte-rollen utrymme för känsloyttringar.

Gemensamt för alla tre undersökta mangor är att kroppen är central i konstruktionen av all maskulinitet. De manliga och kvinnliga kropparna är starkt genuspräglade. Den manliga kroppen, vare sig det gäller antagonist, småskurkar eller protagonisten, kännetecknas av sin muskulatur. De som inte är tecknade med stark muskulatur är antingen kvinnor, barn eller väldigt svaga män. Izukis kropp hånas i början av MHA för avsaknaden av muskler men det är ingen som kommenterar kvinnornas avsaknad. Männens kroppar tecknas med muskler eftersom det visar vad de använder kroppen till. Den manliga kroppen är främst något som används. De kvinnliga kropparna däremot sexualiseras i samtliga undersökta mangor. Det feminina konstrueras till att bli någonting att betrakta. Detta blir väldigt tydligt i OPM där den nakna manliga kroppen används för att skapa humoristiska scener medan den enda kvinnliga skurken, och kvinnliga karaktär som pratar, är naken och tecknas med attraktiva fysiska attribut.

33

Alla tre mangorna förhåller sig på liknande sätt till den hegemoniska maskuliniteten. Det är tydligt att hjälte-idealet till viss del överlappar med samhällets hegemoniska

maskulinitet men att den också kräver ett gott etos. Katsukis och Dios styrka är inte det som gör dem till icke-önskvärda maskuliniteter utan det är att de inte underordnar sina krafter något större syfte än egoism. De är så att säga icke-relationella. Hjälte-idealet kräver också att karaktärerna står nära den maskulina hegemonin. Izuki och Jojo kan inte betraktas som verkens maskulina ideal innan de närmat sig den starka ideala manskroppen. Saitama

representerar också en icke-önskvärd maskulinitet. Han liknar MHAs och JBAs antagonister då han är stark men saknar en värdig anledning till sina handlingar. Saitama brukar dock inget oprovocerat våld och därför blir han ändå en god karaktär i jämförelse med Katsuki och Dio. MHA och JBA är de mangorna som är mest lika i sin representation av maskulinitet och OPM är den som skiljer sig mest även att den också har mycket gemensamt med de andra.