ÖREBRO UNIVERSITET
Ämneslärarprogrammet, inriktning mot arbete i gymnasieskolan Svenska Va, Självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng HT 2020
Styrka, uthållighet & självuppoffring
En studie om maskuliniteter utifrån mangaserierna My hero academia, One-punch man & Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood
Ellinor Ranta
Abstract
Ellinor Ranta: Styrka, uthållighet & självuppoffring: en studie om maskuliniteter utifrån mangasserierna My hero academia, One-punch man & Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (2020). Svenska, självständigt arbete, avancerad nivå, 15 högskolepoäng. Örebro universitet, Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.
Uppsatsen analyserar maskuliniteter i tre populära mangasserier: Kohei Horikoshis My hero academia (2014), One och Yusuke Muratas One-punch man (2012) samt Hirohiko Arakis Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (1986). Syftet med föreliggande studie är att synliggöra vilka maskuliniteter som representeras i mangorna och på så sätt kunna diskutera och problematisera de manliga ideal som ungdomar möter i populärkulturen. För att besvara uppsatsens syfte utgår studien från en kvalitativ metod och materialet tolkas utifrån ett
genusperspektiv med inriktning på maskuliniteter. Resultatet visar att samtliga verk innehåller representationer av ideala samt icke-önskvärda maskuliniteter. Den självuppoffrande,
uthålliga, starka och moraliskt drivna hjälten utgör verkens maskulina ideal. De icke-önskvärda maskuliniteterna underbygger sina handlingar med egoism. Vidare synliggör resultatet att mangornas konstruktioner av maskulinitet och femininitet både reproducerar och utmanar samhällets föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. I samtliga verk görs exempelvis femininet till något passivt och vackert och maskulinitet till något starkt och aktivt. Verken tar dock avstånd från tanken att män till sin natur är aggressiva. Resultatet visar också att mangorna skiljer sig i sina maskulina representationer. I My hero academia och Jojo’s bizarre adventure utgör protagonisterna verkens maskulina ideal medan protagonisten i One-punch man kan betraktas som en skrattspegel till ett traditionellt hjälte-ideal.
Nyckelord: Kohei Horikoshi, One, Yusuke Murata, Hirohiko Araki, manga, shōnen, tecknade serier, maskulinitet, ungdomskultur
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1 2. Syfte ... 2 3. Bakgrund ... 3 4. Tidigare forskning ... 4 4.1 Shōnen ... 44.2 Maskuliniteter i ungdomslitteratur & manga ... 5
5. Teoretiskt ramverk ... 8
5.1 Maskuliniteter ... 8
6. Metod & material ... 10
7. Introduktion av det undersökta materialet ... 11
7.1 My hero academia ... 12
7.2 One-punch man ... 12
7.3 Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood ... 13
8. Analys & resultat ... 13
8.1 Maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll ... 13
8.1.1 My hero academia ... 14
8.1.2 One-punch man ... 17
8.1.3 Jojo’s bizarre adventure ... 20
8.1.4 Sammanfattning ... 22
8.2 Konstruktion av maskulinitet och femininitet ... 23
8.2.1 My hero academia ... 23
8.2.2 One-punch man ... 26
8.2.3 Jojo’s bizarre adventure ... 27
8.2.4 Sammanfattning ... 30
8.3 Likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet ... 30
9. Slutsatser och diskussion ... 33
9.1 Studiens didaktiska implikationer ... 37
1
1. Inledning
Under tidigt 2000-tal blev manga, japanska tecknade serier i bokform, oerhört populärt i Sverige. Böckerna toppade svenska säljlistor och för många bibliotek var manga den genren med högst utlåningsfrekvens (Strömberg 2008, s. 31–32, 40). Idag har många växt upp med manga och litteraturformen väckte en ny läslust och ett behov att skapa egna bilder och berättelser (s. 34, 37). Sedan introduktionen på den svenska marknaden erbjuder stora aktörer såsom Adlibris, Akademibokhandeln samt Science-fictionbokhandeln ett brett sortiment med importerad manga, som i sig skulle kunna ses som ett tecken på att intresset för formatet håller i sig. Manga, liksom annan ungdomslitteratur/kultur har dock förkastats av såväl allmän media som anställda inom skolverksamheten. Förutom rädslan över att manga ska leda till ungdomars moraliska förfall på grund av förekomsten av pornografiskt och våldsamt innehåll (som kännetecknar vissa subgenrer av manga) har formatet också ansetts bidra till passivitet och förlust av kreativitet hos elever. Detta till trots att det finns forskning som pekar på det raka motsatta - att media som denna kan bidra till en god kognitiv utveckling då manga kräver en bredare läsförmåga än förståelse av text (Gravett 2004, s. 9; Schwartz & Rubinstein-Ávila 2006, s. 40). Det finns flera röster som lyfter behovet av att behandla ungdomars
populärkultur i skolan. Både för att främja elevers läslust men också för att eleverna ska ges chansen att utveckla förmågan att kunna kritiskt granska bilderna de möter i vardagen (Nilson 2010, s. 9–10).
Manga är kategoriserat utifrån den tänkta läsarens kön och ålder och därför impliceras en tydlig genusdimension hos avsändaren. Mangaserierna som är populärast i västvärlden vänder sig mot tonårspojkar och genren kallas för shōnen. Manga som marknadsförs mot flickor kallas för shōjo (Harrell 2007, s. 4; Schodt 2012, s. 12–13). Mangornas innehåll anpassas efter vad som anses vara lämpligt och intressant för ett viss kön. Eftersom pojkar sällan betraktar sig själva som läsare är det intressant att det är just genren för pojkar, shōnen, som är den mest populära i Sverige (Lindberg 2020, s. 82).
I gymnasieskolans läroplan står det skrivet att skönlitteratur är en nödvändig del för elevens utveckling av sin egna identitet, hens förståelse för omvärlden och för andra
människor (Skolverket 2018a). I manga, liksom i noveller och romaner, möter läsaren olika värden och normer representerade. Är shōnen-manga den enda formen av litteratur som vissa elever tar till sig blir dess bilder extra viktiga att studera. Denna studie riktar sig därför mot de representationer av maskulinitet som förekommer i populära verk då dessa antas påverka elevers uppfattning om sin egen samt andras identitet. Manga har inte sällan anklagats för att
2
bidra till könsstereotyper (Lindberg 2020, s. 79) och därför är det värdefullt att undersöka om så är fallet och diskutera de bilder som förekommer. Eftersom det ligger i skolans och lärarens uppdrag att motverka olika typer av diskriminering samt förmedla värden såsom jämställdhet (Skolverket 2018b) behöver lärare vara medveten om och kunna hjälpa elever att förhålla sig kritiskt till de genusföreställningar som konstrueras och reproduceras i populärkulturen. Därför studerar denna uppsats maskuliniteter i shōnen-mangorna My hero academia
(Horikoshi 2014), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986). Arbetet använder en kvalitativ komparativ analysmetod. Uppsatsen svarar till ett behov av att få mer kunskap om ungdomars populärkultur och kan fungera som ett verktyg och hjälpmedel i gymnasieskolans svenskundervisning.
2. Syfte
Syftet med studien är att lyfta vilka maskuliniteter som förekommer och premieras i manga riktad mot pojkar och unga män, för att på så sätt kunna synliggöra och problematisera vilka mansideal som ungdomar möter i populärkulturen. För framtida svensklärare är det av intresse att undersöka idealen som elever påträffar såväl i som utanför skolan då verksamheten ska verka för jämställdhet samt motverka diskriminering och stereotyper (Skolverket 2018b). Till hjälp i analysarbetet utgår studien från följande frågor:
1. Går det att utröna ett maskulint ideal, och/eller en icke-önskvärd maskulinitet?
2. Hur konstrueras maskulinitet i det undersökta materialet? Hur porträtteras männen och kvinnorna i verken?
3
3. Bakgrund
I Japan används ordet manga på samma sätt som vi i Sverige talar om tecknade serier1. Manga är en form av litteratur som utnyttjar bilder i en avsiktlig frekvens för att berätta en historia. Texterna kan vara rent visuella men oftast kombineras text och bild för att tillsammans skapa mening (McCloud 1995, s. 9). Tecknade serier kan ses som en litterär form som placerar sig mellan skönlitteratur och film - det som inte kan sägas med ord sägs med bilder och det som inte kan visas sägs med ord. I västvärlden används begreppet manga för att beskriva en viss typ av tecknad serie. Dels får manga en geografisk betydelse och används som en beteckning på tecknade serier från Japan och dels används ordet för att beskriva den stiliserade
teckningsstilen (Schodt 2012, s. 10–11; Strömberg 2008, s. 8–14). I studien används den västerländska betydelsen. Förutom stiliseringen kännetecknas manga av svartvita bilder samt att litteraturen läses från höger till vänster (Schodt 2012, s. 10–13, Strömberg 2008, s. 13–18).
Mangan utvecklades redan på 1000-talet men den moderna formen dröjde fram till 1900-talet. Japan isolerade sig från andra länder fram till år 1853 då USA trängde in i landet med beväpnade skepp och krävde att Japan skulle öppna upp för handel. Detta ledde till att Japan anammade och utvecklade olika västerländska fenomen såsom serierutan. Efter andra världskrigets slut, år 1945, fick det västerländska serieformatet stor spridning i Japan och gav invånarna möjlighet till verklighetsflykt efter flera år av krig. Mangatecknare tog till sig tekniken och utvecklade den vidare för att passa den japanska kulturen (Schodt 2012, s. 28, 38–40, 61; Gravett 2004, s. 10–13). Under 1980-talet började manga exporteras till väst men texterna kritiserades till en början för att vara barnsliga och pornografiska. Trots medias och skolväsendets ogillande växte manga i popularitet och genom litteraturformens supporters skedde under 2000-talet ett allmänt genombrott i väst. Många västerländska serietecknare har sedan dess inspirerats av mangatecknare (Gravett 2004, s. 9; Schwartz & Rubinstein-Ávila 2006, s. 41; Strömberg 2008, s. 34).
Vanligtvis trycks en mangaserie först i tjocka tidningsseriesamlingar. De mest populära serierna publiceras sedan i enskilda pocketvolymer vilka sträcker sig mellan 200–400 sidor. Många serier består av mer än tjugo volymer och det finns flera verk som omfattar hundra volymer. De långa berättelserna kan förklaras genom att mangaserier till skillnad från västerländska serier fokuserar på karaktärernas liv och inte på specifika handlingar.
1 Bör inte förväxlas med anime som är den animerade motsvarigheten till manga. Inte sällan animeras populära mangaserier,
4
Berättelserna sträcker sig ofta över långa tidsperioder där karaktärerna växer upp, skaffar familj och ibland också dör (Schodt 2012, s. 12–13; Gravett 2004, s. 10–15).
De olika tidningarna och mangaserierna kategoriseras som nämnt utifrån den tänka läsarens kön och ålder. De populäraste genrerna är shōjo och shōnen men det finns också manga som riktar sig mot äldre män och kvinnor (Schodt 2012, s. 12–13). Shōnen innehåller ofta teman såsom spänning och äventyr medan shōjo-manga främst behandlar idealiserad kärlek, men kombineras ibland med andra teman (Schodt 2012 s. 15–16, 88; Gravett 2004, s. 59). Då mangaförfattare skriver och tecknar med ett speciellt kön i åtanke bör det också uppmärksammas att texterna påverkas av författarnas egna föreställningar om genus. Det bör dock nämnas att läsare inte nödvändigtvis förhåller sig till köns- och åldersuppdelningen utan flickor läser med glädje manga riktad mot pojkar och vuxna läser manga som är riktad mot yngre personer (Gravett 2004, s. 12).
4. Tidigare forskning
Under de senaste tjugo åren har internationella forskare allt mer intresserat sig för manga, men ämnesområdet är fortfarande relativt nytt och forskningen är begränsad. I Sverige är intresset för mangastudier svalt bland forskare men ämnet lyfts trots detta i ett fåtal
studentuppsatser. För att kunna förstå och diskutera materialet som undersökts i denna studie behöver det relateras till en större kontext. Den tidigare forskningen som presenteras berör därför allmänt shōnen som genre, maskuliniteter i populär ungdomslitteratur samt
internationell forskning om maskuliniteter i olika mangor.
4.1 Shōnen
I mangaforskningen finns det två standardverk som forskare återkommer till: Frederik L. Schodts Manga! Manga!: The world of japanese comics (2012) samt Paul Gravetts Manga: sixty years of japanese comics (2004). Författarna pekar på att shōnen som genre verkar för att förmedla positiva värden till läsarna. Shōnen Jump är en av Japans största mangatidningar som riktar sig mot pojkar och de publicerar mangor som berör teman som seger, uthållighet och vänskap (Gravett 2004, s. 59)2. Genrens popularitet förklaras med att mangorna målar upp en bild av att människan kan klara allt så länge de jobbar och studerar tillräckligt hårt. Schodt betonar dock att texterna främst förmedlar ett ideal där hårt arbete är det riktiga måttet
2 De engelska översättningarna av My hero academia (Horikoshi 2014) samt One-punch man (One & Murata
2012) publiceras av Viz medias Shonen Jump och Jojo’s bizarre adventure (Araki 1986) av Viz medias Shonen jump advanced, de amerikanska versionerna av tidningen.
5
på en mans värde. Andra återkommande värden är lojalitet, mod, vänskap och styrka (2012, s. 68–87, 106). Idealet blir tydligt i ett av de vanligaste uppläggen för en shōnen-manga: en begåvad men osannolik hjälte tränar hårt och vinner till slut mot alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). Den japanska shōnen-hjälten eller kämpen i mangorna är någon som läsarna kan relatera till. De är ofta alldagliga, dödliga, utstötta och placerar andra
människor framför sig själva (Gravett 2004, s. 68, 77–78). Hjältarna i shōnen-manga är också män. Fram till 1970-talet förekom kvinnliga karaktärer oftast i sexuella situationer men därefter började kvinnor dyka upp som kärleksintressen och som bästa vänner även i shōnen (Schodt 2012, s. 75).
4.2 Maskuliniteter i ungdomslitteratur & manga
Manga är som nämnt ett relativt outforskat ämnesområde i svensk forskning men däremot finns det forskare som studerat ungdomslitteratur utifrån ett genusperspektiv. I Från Gossip girl till Harry Potter: genusperspektiv på ungdomslitteratur har Maria Nilson (2010)
undersökt vilka genusföreställningar som förekommer i en mängd populära ungdomsböcker tillhörande olika genrer. I boken nämns det att skolan är ett viktigt verktyg för att eleverna ska få möjligheten att kritisk granska texterna och bilderna de möter i ungdomskulturen, såväl skönlitteratur, tv-spel och manga (s. 9).
I undersökningen läggs den största vikten vid böckernas framställning av kvinnor men vissa mansbilder diskuteras också. I vardagsrealistiska ungdomsböcker med manliga
huvudroller skapas en bild av att människor inte föds till män utan manlighet är något de gör. Bryter karaktärerna mot de maskulina idealen, exempelvis dansar balett istället för att sporta, hånas de för att inte vara maskulina nog men anpassar de sig eller visar sig maskulina i andra avseenden blir de accepterade av gruppen (Nilson 2010, s. 73–75).
Vidare visar Nilson att i fantasyböcker med manliga huvudroller beskrivs ofta männen som hjältar och kvinnor som starka hjälpredor. Kvinnorna är starka i bemärkelsen att de är duktiga på att slåss, tänka och vägleda men de utför olika handlingar för att stötta män. Männen är de som räddar världen medan kvinnorna fungerar som intelligenta och stöttande moraliska rättesnören (2010, s. 97–104). Nilson problematiserar detta och menar att den undersökta ungdomslitteraturen riskerar att bidra till ett ”antipluggtänk” hos pojkar. Att litteraturen skapar en bild av att det är flickors roll att resonera och studera och pojkars roll att agera (s. 101–102). Nilsons resultat visar också att vrede ses som en manlig egenskap i den litteratur hon undersökt. Det förekommer flera arga kvinnor i främst fantasy-litteraturen men
6
deras ilska tonas ned på olika sätt. Exempelvis vägs manligheten upp med hjälp av ett betonande av feminina egenskaper såsom snällhet, skönhet, söthet och att karaktärerna är moderliga och små (s. 145–149).
En stor del av den internationella forskningen om manga intresserar sig för hur genus konstrueras, speglar samhällets ideal och hur idealen i manga påverkar oss som läsare. Majoriteten av forskningen inriktar sig mot hur kvinnliga karaktärer framställs i shōnen och shōjo-mangor eller för vilka maskuliniteter som porträtteras i homoerotiska texter. Det finns ett glapp i forskningen som intresserar sig för maskuliniteter i shōnen-manga (Unser-Schutz 2015, s. 134–137). Den forskning som bedrivits visar att shōnen-manga ofta reproducerar och premierar tydliga traditionella mansideal, såväl västerländska som japanska. Megan Harrell har undersökt maskuliniteter i shōnen och doujinshi-manga3. Hennes forskning visar att shōnen-mangors protagonister i hög grad representerar traditionella mansideal. De manliga protagonisterna är hjältar, lojala, uthålliga, modiga samt starka men inte aggressiva.
Karaktärerna är villiga att kasta sig in i faror för att skydda världen, familjen eller sin käresta (2007, s. 7–8). Däremot bryter också shōnen-mangorna mot de japanska och västerländska traditionella manliga könsrollerna genom att de manliga karaktärerna tillåts vara
känslosamma. Männen får vara glada, kärleksfulla och ledsna. Enligt Harrell är det inte heller ovanligt att författarna leker med könsnormerna för att frammana skratt hos läsarna,
exempelvis att en manlig karaktär är moderlig. Rädsla ses däremot som en omanlig känsla. Det är de kvinnliga karaktärerna som är rädda - inte de manliga (s. 8–9). Liksom Nilson visar Harrells forskning att kvinnors maskulina sidor minimeras. Är de starka eller arga placeras de ofta i traditionella miljöer med feminina personligheter och är sårbara, osäkra och
underordnade (s. 6–7).
Lorna Piatti-Farnell har undersökt olika representationer av maskuliniteter i mangan Saint Seiya och lyfter fram dem som typiska för shōnen som genre. De typer hon identifierat är hypermaskulin maskulinitet och den andra en paradoxal hybridform, feminiserad
maskulinitet. Båda bygger enligt Piatti-Farnell på ett heroiskt mansideal: männen är starka och muskulösa och de sätter andras liv framför deras eget. De skyddar oskyldiga människor, speciellt kvinnor, från ondska genom att slåss (2013, s. 1147–1152). Detta är samma ideal som Harrell belyser i sin forskning. Piatti-Farnell särskiljer maskuliniterna genom deras utseende. De hypermaskulina karaktärerna ser stereotypiskt manliga ut medan de
3 Doujinshi är namnet på manga som är tecknad och skriven av amatörer. Ofta använder författarna sig av andra
7
feminiserade karaktärerna är väldigt vackra och androgyna (ibid). Det som definierar ’mannen’ är att han är en hjälte. Han vinner över skurkar, beskyddar oskyldiga och tar hand om sina vänner. Det feminina utseendet ger endast uttryck för en annorlunda maskulinitet (s. 1138–1139, 1152). Det diskuteras dock inte om någon maskulinitet föredras eller inte.
Genus i manga har också undersökts utifrån ett kvantitativt angreppsätt. Giancarla Unser-Schutz har studerat fördelningen av manliga och kvinnliga karaktärer samt dess talutrymme i tio populära shōjo- och shōnen-mangor (2015, s. 133–134). I sin studie utgår hon från att sättet manliga och kvinnliga karaktärer porträtteras kan influera läsarens uppfattning av kön (s. 136). En utgångspunkt som denna uppsats delar. Resultatet visar att shōnen-manga främst innehåller manliga karaktärer. De få kvinnliga karaktärer som
förekommer är ofta stereotypa men så är även fallet för manliga karaktärer i shōjo-mangor. Unser-Schutz skriver att detta kan leda till att shōnen-mangor upprätthåller en manscentrerad värld och att läsarna får negativa uppfattningar om kvinnor men att detta också kan
uppmuntra läsaren till att ifrågasätta varför texterna inte överensstämmer med deras bild av verkligheten (s. 142–149).
Det finns tidigare studentuppsatser som berör maskuliniteter i manga. Rebecka Jönsson (2011) har studerat hur maskuliniteter skiljer sig i shōnen-mangan One Piece och shōjo-mangan Mei-chan no Shitsuju. I One Piece är den ideale mannen stark, placerar andra framför sig själv och använder våld endast i nödfall. De underordnande maskuliniteterna representeras av fega och aggressiva män (s. 35–38) vilket överensstämmer med Harrells tolkning av samma verk. I shōjo-mangan är den ideala mannen en beskyddare av kvinnor. Jenny Linderström (2010) undersöker i sin masteruppsats hur maskuliniteter konstrueras i shōnen-mangan Naruto genom en vidgad textanalys. Linderström har hittat samma idealbilder av maskulinitet som tidigare forskare, männen är starka, lojala och känslosamma. Männen som representerar icke-önskvärda maskuliniteter är de onda karaktärerna och de kännetecknas av sitt hat och vrede (s. 66–69). Denna uppsats skiljer sig gentemot deras genom att
maskuliniteter undersökts och jämförs i flera olika shōnen-titlar.
Sammanfattningsvis har den tidigare forskningen som bedrivits om maskuliniteter i shōnen-mangor visat att shōnen-manga både reproducerar och utmanar det japanska och västerländska samhällets mansideal. Forskningen ger exempel på olika maskuliniteter som förekommer i andra texter och möjliggör därför en diskussion mellan deras resultat och denna studies. Studien bidrar till att nyansera och bredda mangaforskningen genom att introducera nyare titlar. En stor del av de tidigare studierna som bedrivits om manga har numera några år på nacken och många nya titlar har tillkommit sedan dess. Uppsatsen bidrar därför med ett
8
nyare perspektiv och undersöker verk som är av större relevans för idag. Förhoppningen med denna studie är att kunna synliggöra de maskuliniteter som är representerade i dagens
ungdomslitteratur.
5. Teoretiskt ramverk
Inledningsvis bör det nämnas att denna studie ansluter sig till en idé om att skönlitteratur inte nödvändigtvis speglar samhällets sociala – och kulturella föreställningar obearbetat utan att den också påverkar dem och förhåller sig till föreställningarna på olika sätt. Skönlitteratur kan reproducera olika samhällsföreställningar, stärka dem, förändra dem eller bryta mot dem (Nilson 2010, s. 158). Ett sådant förhållningsätt är genus, vilket presenteras nedan. Uppsatsen tar hjälp av ett genusperspektiv för att synliggöra och diskutera de mansbilder som
förekommer i mangorna My hero academia (Horikoshi 2014), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986).
5.1 Maskuliniteter
Genusteori är ett paraplybegrepp som ramar in de teorier vilka bygger på en konstruktivistisk syn på kön där människan anses socialiseras och inte födas till att bli man eller kvinna. Begreppet kön används ofta för att särskilja människan utifrån biologiska faktorer medan genus istället åsyftar de mönster av föreställningar, förväntningar, praktiker, tankar och vanor samhället har om vad som är manligt och kvinnligt. Dessa mönster upprätthåller i sin tur en genusordning där män och kvinnor delas in i olika roller och ges olika mycket makt inom olika samhällsordningar. Konceptet man och kvinna härleds i samhället ur dess roll i reproduktionen men de tillskrivs också sociala och kulturella betydelser. Ett exempel på en genuskonstruktion är tanken om att det är normalt för en kvinna att gråta men inte för en man. Rent biologiskt kan både män och kvinnor gråta, men det är den konstruerade samhälleliga normen som säger att män inte bör gråta (Hirdman 2001, s. 14; Connell 2008, s. 111; Connell & Pearse 2015, s. 110). Alla människor är aktiva i skapandet av genus. Människor
kategoriserar varandra och agerar utifrån deras genusföreställningar. När individer eller grupper bryter mot normerna förhåller de sig fortfarande till dem (Conell & Pearse 2015, s. 18–20).
I denna uppsats används maskulinitet som en beteckning på vad män gör och
femininitet som en beteckning på vad kvinnor gör. Den här användningen av begreppen kan kritiseras för att förstärka samhällets genusordning och genuskonventioner men poängen med definitionen är att kunna undersöka vilka bilder av män som förekommer och idealiseras i
9
redan ”könad” ungdomslitteratur. Femininitet och maskulinitet är konstruktioner som är ömsesidigt beroende av varandra. Enligt maskulinitetsforskaren Raewyn Connell konstrueras genus genom sociala relationer: något kan inte betraktas som maskulint om det inte finns något som betraktas som feminint (2008, s. 109–113). För att kunna synliggöra mangornas representation av maskuliniteter studeras därför även mangornas porträttering av kvinnor. Connell lyfter även att det finns en tydlig maktdimension i genus och den belyser hon genom ordet hegemonisk maskulinitet. Begreppet avser en viss tid och kulturs rådande manliga ideal som legitimerar mäns dominanta position gentemot kvinnor. De hegemoniska
maskuliniteterna är olika ostabila manliga idealbilder som alla i samhället förhåller sig till och de representeras ofta via idrottsmän, manliga grupper eller fantasifigurer (s. 111–115). Enligt Connell och Pearse bidrar de bilder av manlighet och kvinnlighet som visas upp i
populärkulturen till konstruktionen av genus (2015, s. 19). Den hegemoniska maskuliniteten bidrar också till en förklaring för inbördes maktordningar män emellan. Det finns inte en enda maskulinitet utan många. Hegemonin underbyggs genom att femininitet underordnas
maskulinitet men också på att vissa maskuliniteter görs underordnade. Idag stabiliseras exempelvis den heterosexuella maskulinitetens hegemoni genom att homosexuella män stigmatiseras. Feminina män diskrimineras i sin tur för att femininitet anses vara underordnat maskulinitet (Connell 2008, s. 115–121). Även våld kan vara ett medel för att upprätthålla genusordningen såväl mellan män och kvinnor och män emellan (s. 121–125). Våld mot kvinnor kan vara sexuella anspelningar eller misshandel som uttrycker mannens överhet i genusrelationen. Våld mot män brukas för att utesluta andra män från den hegemoniska maskuliniteten (ibid).
Våra föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar samhället och delar upp människans liv i manligt respektive kvinnligt. Kläder, yrken, aktiviteter, egenskaper och litteratur ”könas” (Connell 2008, s. 58; Connell & Pearse 2015, s. 15–20). Kroppens utseende, styrka och förmågor anses vara speciellt viktigt i skapandet av maskulinitet. Starka rörliga kroppar premieras och svaga kroppar ses som underordnade (Connell 2008, s. 89, 94–101). Därför undersöks också karaktärernas kroppar i materialet. Hur tecknas männen? Hur tecknas kvinnorna? Premieras en viss kropp? Studiens analys tar också i åtanke att kropparna som framställs i det undersökta materialet är konstruktioner av författaren och illustratörens normer och värderingar om den mänskliga kroppen. Antingen bryter de mot samhälleliga normer eller så reproduceras de.
Sammanfattningsvis så skapas maskulinitet utifrån mäns handlingar och olika män handlar på olika sätt och därav finns det olika maskuliniteter. Maskulinitet skapas genom
10
deltagandet i olika genuspraktiker, såsom kropp, aktiviteter och yrken och i relation till femininitet. Dessa maskuliniteter kan vara mer eller mindre accepterade i det rådande samhällets ideal och de som avviker från den härskande maskuliniteten blir utstötta.
Genusperspektivet möjliggör på så sätt denna studie att undersöka vilka maskuliniteter som förekommer och hur dessa förhåller sig till varandra. Studien arbetar i hög grad utifrån de teoretiska paradigm som presenteras av Connell samt Connell och Rebecca Pearse. Eftersom genus är socialt och kulturellt innebär det att olika länders maskuliniteter kan skilja sig åt. Då uppsatsförfattaren är svensk och teorierna är västerländska analyseras texterna utifrån ett västerländskt perspektiv. Teorin är skapad utifrån hur västvärlden ser på och konstruerar genus och tar därför inte hänsyn till eventuella kulturella och sociala skillnader. Studien är dock inte intresserad att kartlägga japanska eller svenska maskuliniteter utan är intresserad av vilka maskuliniteter som är representerade i de undersökta mangorna.
6. Metod & material
Studien bygger på en kvalitativ komparativ metodansats med fokus på texternas innehåll. Den kvalitativa metoden går ut på att forskaren söker olika betydelsefulla mönster och tolkar dem med hjälp av tidigare forskning och teori (Fejes & Thornberg 2019, s. 35–37.) Studien har inspirerats av textanalys där forskaren närläser texterna och undersöker det som sägs men också det som utelämnas (Widén 2019, s. 196) I uppsatsen används ett vidgat textbegrepp som också innefattar bild då manga använder båda som meningsskapande resurser. Bokstäver liksom bilder är ikoner som representerar personer, platser, idéer och saker. Skillnaden är att bilder pendlar i grad av abstraktion och konkretion i förhållande till det skrivna ordet
(McCloud 1995, s. 26–30). Därför fokuserar analysen på hur maskuliniteter manifesteras både på det visuella planet och genom mangornas karaktärer. Då det krävs viss tolkning för att synliggöra verkens representationer av maskulinitet operationaliserades
maskulinitetsperspektivet till vissa vägledande frågor. Några exempel är: Hur ser karaktärerna ut? Visar de några känslor? Vilka värden bär de på? Vad gör karaktärerna? Skiljer sig detta mellan goda och onda och/eller kvinnliga och manliga karaktärer? Är protagonisten någon vi ska känna medlidande för? Teorin har således använts vägledande i vad som undersökts i materialet och den har också styrt studiens forskningsfrågor.
Den kvalitativa metoden har en hermeneutisk ansats. Forskaren söker, tolkar och förmedlar sin förståelse av materialet. Då den kvalitativa metoden till skillnad från den kvantitativa inte innehåller några färdiga analysmallar behöver forskaren vara transparent i
11
analysarbetet. Därför grundas varje argument i analysen av citat eller beskrivningar av skeenden och bilder (Westlund 2019, s. 72, 80–83; Fejes & Thornberg 2019, s. 35).
Undersökningens material utgörs av tre olika mangaserier riktade mot tonårspojkar; My hero academia4 (Horikoshi 20145), One-punch man (One & Murata 2012) samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood (Araki 1986). MHA samt OPM är båda publicerade på 2000-talet medan JBA publicerades första gången i Japan för trettiofyra år sedan. Tre verk har valts då ett större urval bidrar till representativitet och möjliggör en mer nyanserad jämförelse. Materialet har begränsats till två volymer av varje serie och anses vara tillräckligt för att utröna seriernas konstruktion av maskuliniteter. En eventuell nackdel med urvalet är att sena karaktärsförändringar kan missas men studiens syfte är inte att undersöka verken i dess helhet utan visa på framställningar av maskulinitet i populärkulturen - det är också alltid nödvändigt att göra avgränsningar i begränsade komparativa studier. Titlarna har valts ut utifrån dess popularitet och antagandet att de därför har en bredare läsekrets än andra mangor i Sverige. En bredare läskrests innebär att ett större antal människor kommer i kontakt med verkens framställningar av maskulinitet, även gymnasieelever. På så sätt blir det relevant att
undersöka just dessa verk. Populariteten visar sig bland annat genom att titlarna listas bland de mest sålda mangaserierna på Science-fictionbokhandeln (u.å) under år 2020, JBA och OPMs animerade versioner kan streamas på Netflix och alla titlar nämns frekvent i sociala medier. Exempelvis är ”Jojo’s pose” från JBA, ”Half my respiratory organs were destroyed” från MHA samt ”Saitama ’OK’” populära internetmem6 som härstammar från serierna (Knowyourmemes u.å).
7. Introduktion av det undersökta materialet
Då mangaböcker främst fokuserar på karaktärernas livshistoria och då de innehåller många olika situationer, scener och handlingar centreras avsnittet kring den inledande volymen och premisserna för berättelserna.
4 För att undvika upprepning förkortas titlarna hädanefter: My hero academia (MHA), One-punch man (OPM)
samt Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blod (JBA).
5 Verkens copyright hänvisar till mangans första publikation i Japan och därmed inte den amerikanska
publiceringen som gjorts några år senare.
6 Internetmem är olika bilder och fraser som sprids på internet via sociala medier. De har ofta en humoristisk
funktion och de är populära bland unga. ”Mem” (u.å) NE Nationalencyklopedin
12
7.1 My hero academia
I My hero academia av Kohei Horikoshi (2014) följer läsaren den fjortonåriga Izuki Midoriya som lever i en värld där majoriteten av alla människor föds med någon typ av superkraft, vilka benämns som quirks7. De flesta människorna begränsar sin användning av sina krafter men vissa utnyttjar dem för att begå brott. Izukis största dröm är att bli hjälte och skydda andra människor från ondska men han har ett stort problem. För att komma in på hjälteskolan
behöver Izuki quirks men han är en av de få människor som fötts utan. Hans liv tar en oväntad vändning när han stöter på den kända superhjälten All Might som erbjuder Izuki att bli hans lärling och därmed ta över hans krafter. Izuki tränar hårt i över ett år och lyckas med nöd och näppe klara inträdesprovet. I volym ett och två följer vi Izukis liv på skolan och hans väg mot att bli superhjälte. Men eftersom han inte är född med quirks och har svårt att kontrollera sin nya förmåga är böckerna fokuserade på detta som en del i den framskridande handlingen (2014a; 2014b).
7.2 One-punch man
Författaren med pseudonymen One och tecknaren Yusuke Murata berättar historian om hjälten Saitama i mangaserien One-punch man (2012). Volym ett inleds med att vi möter huvudkaraktären sittandes framför tv:n när ett stort monster närmar sig och berättar att han ska förstöra världen. Saitama tar sig till monstret och förklarar att han är en superhjälte för skojs skull och slår sedan ihjäl figuren med ett enda slag, därav verkets titel. Tre år tidigare efter en misslyckad arbetsintervju stöter Saitama på ett monster. Monstret förklarar att han letar efter ett barn som klottrat på hans kropp när han sov. Till en början tänker Saitama strunta i situationen men när han ser barnet bestämmer han sig ändå för att agera och hoppar på monstret. Detta resulterar i att han blir svårt skadad och från den dagen har Saitama arbetat och tränat hårt för att bli en superhjälte för skojs skull. Men tre år senare tycker inte Saitama att det är lika kul att vara hjälte längre eftersom alla monster dör av ett enda slag - han är för stark helt enkelt. I volym ett möter han cyborgmänniskan Genos som blir imponerad av Saitamas styrka och ber om att få vara hans lärling. I både volym ett och volym två centreras handlingen kring olika humoristiska stridsscener mellan Saitama, Genos och olika fiender och läsaren hänger med i Saitamas sökande efter att hitta tillbaka till det roliga igen (2012a; 2012b).
7 Jag har valt att använda den engelska beteckningen ”quirks” och krafter i bemärkelse superkrafter då den
13
7.3 Jojo’s bizarre adventure: part 1 phantom blood
Jojos bizarre adventure: part 1 phantom blood av Hirohiko Araki (1986) handlar om den brittiska gentlemannen Jonathan Joestar, men det dröjer till sida 22 i volym ett innan vi möter honom. Jojo är ett barn som glatt lever sitt liv på en stor herrgård med sin pappa, sina tjänare och sin hund. En dag dyker pojken Dio Brando upp och ska leva tillsammans med dem i huset. När Jojo var ett spädbarn råkade familjen ut för en olycka. Mr Brando, Dios far, rånade familjen i tron att alla var döda och Mr Joestar, Jojos far, misstog tjuven för att ha försökt rädda hans liv. Mr Joestar lovade därför Mr Brando att han skulle hjälpa honom med något i framtiden, exempelvis ta hand om hans barn. Från och med att Dio dyker upp förändras Jojos liv till det sämre. Dio slår Jojo, får hans vänner att ogilla honom, kysser hans flickvän, dödar hans hund och får allt beröm från Mr Joestar. De växer dock upp tillsammans och deras relation blir med tiden bättre. I vuxen ålder upptäcker Jojo att Dio förgiftat hans pappa och polisanmäler honom. Dio vill inte fängslas och använder därför en ansiktsmask i sten som gör honom till vampyr. De slåss och det verkar som att Dio dör. I volym två får dock Jojo reda på att Dio fortfarande lever och beger sig ut på ett bisarrt äventyr tillsammans med vänner för att döda honom (1986a; 1986b).
8. Analys & resultat
Analysen är indelad i tre större teman utefter studiens forskningsfrågor: maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll, konstruktionen av maskulinitet och femininitet samt likheter och skillnader i verkens representation av maskulinitet. Då studiens
forskningsfrågor går in i varandra sker det en viss överlappning i analysen. De två första avsnitten inleds också med en kort introduktion av teorin för att minska upprepningen i brödtexten.
8.1 Maskulina ideal – protagonister, antagonister och hjälteroll
I denna del av analysen undersöks verkens protagonister och dess relationer med andra karaktärer. Vad drivs han av, vilka värden bär han på och vilka utmaningar står han inför? Detta för att kunna utröna och förstå mangornas maskulina ideal. Verkens antagonister hjälper oss att förstå hur den icke-önskvärda manligheten ser ut inom verkens ramar. Den
hegemoniska maskuliniteten är en normativ kulturell föreställning om vad som gör maskulinitet överordnat femininitet. Den hegemoniska maskuliniteten är alltså inte ett garanterat maskulint ideal utan något som bär upp maskulinitetens hegemoni gentemot det
14
feminina. Karaktärer kan således uppfylla kravet på hegemonisk maskulinitet men inte utgöra en ideal maskulinitet och vice versa. Alla individer inom en viss kultur förhåller sig till den hegemoniska maskuliniteten på något sätt. Antingen deltar individer eller grupper i
hegemonin genom att marginalisera och underordna femininitet och andra maskuliniteter eller så försöker människor förändra den (Connell 2008, s. 114–125). Begreppet används i avsnittet för att synliggöra och resonera kring verkens manliga ideal som alltså inte nödvändigtvis är synonymt med hegemonisk maskulinitet.
8.1.1 My hero academia
I början av mangan introduceras verkets protagonist Izuki som en svag men moraliskt god person. I mangaseriens första scen är Izuki fyra år gammal och står upp mot tre mobbare som ger sig på en pojke. Izuki är inte tillräckligt stark för att skydda sig mot pojkarnas våld och blir slagen (Horikoshi 2014a, s. 5). Händelsen ramar in Izukis stora utmaning i volym ett och två; han vill bli hjälte men han har inga magiska krafter, quirks. Avsaknaden av krafter leder till att han blir hånad för sin dröm att bli hjälte (s. 16–21). Izuki etableras således tidigt som en typisk shōnen-hjälte och verket följer ett vanligt genreupplägg, en utstött pojke arbetar hårt för att nå sitt mål och vinner till slut mot alla odds (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54– 68). Angående begreppet hegemonisk maskulinitet representerar Izuki till en början en
underordnad maskulinitet. Han förlöjligas och stöts ut ur gruppen (Connell 2008, s. 115–121). Avsaknaden av krafter utgör ett stort hinder för Izuki men han besitter inte en icke-önskvärd maskulinitet inom mangans egna ramar. Izuki bär nämligen på flera viktiga värden som krävs för hjälte-rollen. Izuki är villig att utsätta sig själv för fara för att rädda och
beskydda andra människor. När verkets antagonist Katsuki attackeras av ett lermonster väljer Izuki att ingripa trots att han inte har någon möjlighet att besegra monstret. Denna handling leder till att superhjälten All Might tar in Izuki som sin lärling (Horikoshi 2012a, s. 46–50). Enligt All Might är självuppoffring den viktigaste egenskapen hos en hjälte:
” A pro should always be ready to risk his life” (s. 52). Att sätta andra framför sig själv ses som en viktig del av såväl hjälterollen som i det traditionella japanska mansidealet (Harrell 2007, s. 7–8; Piatti-Farnell 2013, s. 1147–1152).
Självuppoffring är ett ideal som speglas och reproduceras i MHA. Izuki och hjälten All Might gör alltid sitt bästa för att skydda andra och detta framställs genomgående som något eftersträvansvärt i mangan. Antagonisten Katsuki representerar motsatsen till detta. Han ämnar också bli hjälte men riskerar inte sitt egna liv för att hjälpa andra personer. Katsuki styrs till skillnad från Izuki av egoism, han vill bli hjälte för populariteten och rikedomens
15
skull (Horikoshi 2014a, s. 14–16). Katsuki står nära den hegemoniska maskuliniteten. Andra karaktärer ser upp till honom då han är född med en exceptionellt stark quirk och alla
förväntar sig att han kommer bli en exemplarisk hjälte (se s. 15, 55). På så sätt skapar mangan en bild av att den ideala mannen visserligen behöver vara stark och stå nära den hegemoniska maskuliniteten men det i sig är inte tillräckligt, utan det behöver kompletteras med en viss moral.
Det är också intressant att ta vara på att All Might använder ett manligt pronomen när han talar om hjältar. Hjälten anses vara en man och inte en kvinna. Detta trots att det
förekommer flera kvinnliga hjältar i berättelsen. Den traditionella bilden av en hjälte utgörs i både västvärlden och i Japan av en man som beskyddar de svaga vilket i många fall är kvinnor (Piatti-Farnell 2013, s. 1143; Harrell 2007, s. 7). Genom att All Might talar om hjälten som en man reproducerar och förhåller sig MHA till denna tanke. Hjältinnorna som förekommer i verket blir därför undantag från verkets norm. På så sätt upprätthålls den maskulina
hegemonin i verket samtidigt som den bryter mot den. Mannen är stark och behöver skydda den svaga kvinnan (Connell 2008, s. 115–121) men det finns kvinnor som är starka nog att beskydda andra.
Då maskulinitet konstrueras utifrån det som inte är feminint (Connell 2008, s. 109–113) innebär detta i sin tur att det är ”omanligt” att bli räddad och detta framträder i MHA på två sätt. Huvudkaraktären är inte en ideal man i verkets början. När han blir attackerad måste han bli räddad. Han strävar dock efter att förbättra sig själv och på så sätt kunna anta rollen som räddare (Horikoshi 2014a). Det andra exemplet rör verkets antagonist Katsuki. När Katsuki och Izuki möter varandra i en hjälteövning tänker Katsuki tillbaka på flera tillfällen då Izuki räddar honom och ser det som en stor förolämpning. När Izuki försöker rädda Katsuki från lermonstret säger han ” you… looked like you needed to be saved” (2014b, s. 38). Katsuki upplever det som att Izuki ser ned på honom ”I know you’re looking down on me!!” (s. 57). Genom att Izuki erbjuder Katsuki hjälp ifrågasätts också antagonistens maskulinitet och därför tar Katsuki så illa upp.
Ett annat viktigt värde som Izuki speglar är uthållighet eller ”grit”8. Det räcker inte för Izuki att bära på hjältens moral utan han behöver arbeta hårt och förändra sig själv för att kunna nå sitt mål att bli hjälte. För att kunna ta över All Mights quirks behöver han närma sig
8 Ordet grit används för att beskriva människor med stark drivkraft. Grit ses som ett personlighetsdrag och
innebär att en person kontinuerligt arbetar ihärdigt för att nå sina långsiktiga mål. Personen ger inte heller upp vid motgångar. Anders [efternamn saknas] (2017). ”Veckans nyord: grit”. Språktidningen, november. https://spraktidningen.se/blogg/veckans-nyord-grit [2021-01-02].
16
den hegemoniska maskuliniteten rent kroppsligt men också studera för att komma in på hjälteakademin. Läsaren får se en mängd olika bilder som visar hur Izuki studerar i skolan, hemma och hur han tränar med All Might (Horikoshi 2014a, s. 70–85). Den ideala mannen kämpar för att nå sitt mål och ger inte upp. Det är intressant att en shōnen-manga skildrar hur en pojke studerar hårt eftersom pojkar i väst ofta fostras in i en slags ”anti-pluggkultur” som kopplar samman goda betyg med någonting feminint (Nilson 2010, s. 102). Det synliggörs exempelvis i den populära bokserien Harry Potter där huvudpersonen blivit utsedd till hjälte genom ödet och är föga intresserad av att studera. Det är istället den kvinnliga karaktären Hermione som får axla studierna och vägleda sina manliga kamrater. Det är ett tecken på att synen på vad som är manligt och kvinnligt skiljer sig över kulturer. Mangan förmedlar också värdet att det är viktigt att aldrig ge upp. Izuki blir allvarligt skadad många gånger i volym ett och två men trots detta bestämmer han sig alltid för att fortsätta sin träning och sina studier (se Horikoshi 2014a, s. 117–119; 2014b, s. 67).
I västvärlden och Japan kopplas känslosamhet samman med femininitet (Harrell 2007, s. 8) och därmed också med en underordnad maskulinitet (Connell 2008, s. 115–121). I MHA framträder däremot känsloyttringar som en normal och accepterad del av protagonistens vardag. Izuki gråter över nio gånger i volym ett och två av glädje, rädsla och hopplöshet. Det är dock ingen som poängterar eller reagerar negativt på Izukis tårar utan han lämnas ifred, vilket tyder på att hans tårar ses som naturligt och att en man som gråter inte bryter mot verkets manliga norm (Horikoshi 2014a). Enligt Harrell är det vanligt att shōnen-manga bryter mot de maskulina konventionerna på detta sätt men hon påpekar att det inte är vanligt att manliga karaktärer gråter (2007, s. 8). Det förekommer en scen i MHA där All Might kommenterar Izukis gråt på ett lättsamt och humoristiskt sätt. När Izuki har tränat klart inför intagningsproven gråter han av lättnad. Hans hårda arbete har lönat sig och han är ett steg närmare sin dröm. Han tackar All Might för att han har hjälp honom och All Might skrattar och säger åt Izuki ”but you gotta quit being a crybaby!” (Horikoshi 2014a, s. 84). Han säger det tecknad med ett leende och vill snarare uppmuntra Izuki till att tro på sin egen förmåga än att förolämpa honom (s. 83–85).
Den enda känslan som inte accepteras av andra karaktärer är okontrollerad vrede. Katsukis ilska ifrågasätts av hans klasskamrater på hjälteakademin. När klassen åker i en buss börjar de diskutera varandras quirks. Karaktären Tsuyu påpekar att Katsuki aldrig kommer bli populär på grund av hans aggressivitet och när han reagerar negativt på hennes kommentar börjar klasskamraten Yuga håna honom: ”We’ve only barely started socializing and already you’ve made it abundantly clear to us the unpleasantness of your steamed turd of a
17
personality” (Horikoshi 2014b, s. 115). Enligt Nilsson ses vrede som en typisk manlig egenskap i ungdomslitteratur men hon diskuterar inte närmare om all typ av vrede accepteras (2010, s. 145–159). I MHA är det dock tydligt att vrede anses vara en negativ egenskap även hos män, i alla fall om den är okontrollerad.
Sammantaget är det tydligt att Katsukis karaktär står närmare den hegemoniska maskuliniteten, han är starkare och till en början mer omtyckt än Izuki. Han utgör dock inte MHAs manliga ideal utan den rollen har protagonisten Izuki. Protagonisten styrs av ett gott etos, han riskerar sitt egna liv för att rädda andra och han arbetar hårt utan att ge upp för att nå sitt mål. Initialt ger inte Izuki uttryck för en hegemonisk maskulinitet utan en underordnad sådan men detta förändras över tid.
8.1.2 One-punch man
Saitama inrättas tidigt i mangan som en antihjälte och kan därför inte sägas utgöra verkets maskulina ideal. Saitama är en hjälte för skojs skull och det är inte alltid självklart att han hjälper människor i fara. I jämförelse utgör MHAs protagonist den gängse bilden av en hjälte - han riskerar alltid sitt egna liv för att skydda andras. Redan i verkets första scen får Saitama rollen av en skrattspegel till det traditionella hjälteidealet. Han möter monstret Vaccine-man som förklarar att han behöver utrota mänskligheten för att jorden ska befrias från deras förorening. Saitamas bakgrundshistoria blir i jämförelse löjlig. Han hindrar inte monstret från att döda människor av några ädla skäl utan han gör det för att det är roligt (One & Murata 2012a, s. 17–21). Detta förtydligas också i ett flertal scener där Saitama till en början väljer att inte agera för att situationen inte intresserar honom. Tre år innan volym ett utspelar sig möter Saitama en pojke som är jagad av ett krabbmonster. Saitama funderar på om han ska rädda pojken eller inte: ” What should I do? There’s time to hide him… but he isn’t cute at all… and it’s none of my business. Should I walk away? Yeah… I mean, who cares?” (s. 34). Precis innan Saitama tänkt gå iväg dyker krabbmonstret upp bakom honom och han bestämmer sig slutligen för att försöka rädda pojken ” With the birthrate so low, I cant let you kill that kid.” (s. 40). Det traditionella manliga hjälteidealet går ut på att alltid vara redo att riskera sitt liv för att rädda andra (Piatti-Farnell 2013, s. 1143) medan Saitama velar fram och tillbaka. Saitama räddar andra människor men handlingen i sig betraktas inte som hjältemodig.
Protagonisten står fysiskt sett nära den hegemoniska maskuliniteten. Han är starkare än andra män och kvinnor vilket leder till att han också har makt över dem (Connell 2008, s. 115–125). Han avgör huruvida de ska bli räddade eller inte. Det är således Saitamas moral som gör att han avviker från verkets ideala maskulinitet.
18
När läsaren möter Saitama har han redan nått sitt mål att bli hjälte. Saitama slåss mot skurkar men han tycker inte att det är roligt längre eftersom han är för stark. Den utmaning som Saitama brottas med genom volym ett och två är hur han ska göra arbetet roligt igen. Verkets stora konflikt blir därför också ganska löjlig. Det är inte meningen att läsaren ska ta Saitama eller hans problem på något större allvar eftersom Saitama inte heller tar hjältearbetet på allvar. I volym två reser Saitama och hans nya lärling cyborgen Genos till den kriminella gruppen House of evolutions hemliga bas. När de går in i byggnaden petar Saitama sig i näsan och när han slåss mot gruppens farligaste monster inser protagonisten att han missat den stora rean i köpcentrumet (One & Murata 2012b, s. 32, 84–87). Saitama framställs som en löjlig och opassande karaktär och det säger mycket om mansidealen som verket förhåller sig till. Saitama representerar en löjlig maskulinitet som läsaren ska skratta åt. Trots att han tillhör den hegemoniska maskuliniteten genom hans maktinnehav, han kan utöva våld och är oerhörd vältränad, så är det inte meningen att läsaren ska se upp till honom. Hans beteende är inte önskvärt och han tar inte sitt livsmål på allvar.
En intressant aspekt av OPM är att Saitama, trots sin funktion som skrattspegel, jobbat otroligt hårt för att nå sitt mål. Innan han blev hjälte besatt han samma egenskap som Izuki, nämligen grit. OPM ansluter sig därför till den traditionella shōnen-berättelsen (Schodt 2012, s. 106: Gravett 2004, s. 54–68). Anledningen till att Saitama kan besegra alla fiender med ett enda slag beror på att han tränade varje dag i ett års tid och gav aldrig upp även när målet kändes omöjligt (One & Murata 2012b, s. 66–73). Men när han berättar detta för sin lärling Genos blir han inte tagen på allvar: ”Master… you are so… full of crap!” (s. 75). Det går inte att undvika att läsa detta som en kritik gentemot det klassiska shōnen-idealet. Genos upplever det som helt orealistisk att Saitama kunde bli så stark genom träning och menar att det måste finnas något annat som ligger bakom det. Författarna poängterar på så sätt att det inte är realistiskt att alla människor når sitt mål bara av att de kämpar hårt.
Oberoende av om Genos tror Saitama eller inte så har protagonisten i mangan tränat hårt för att bli stark. Saitama har dock tränat för hårt. Hans ihärdiga träning var det som ledde till Saitamas nuvarande stora problem, hans avsaknad av passion och andra starka känslor (One & Murata 2012b, s. 118–189):
[…] I have a big problem. My emotions are dulling. I have no fear, no joy… No tension, no anger. In exchange for gaining strength I have lost something important as a human being? Emotions used to swirl within me when I
fought. Fear, impatience, anger… But now… Day after day, after one punch, I go home unharmed and wash my gloves […] I feel no emotion… as if I’m crushing a mosquito.” (One & Murata 2012a, s. 92–93).
19
I de scener där Saitama faktiskt visar olika känslor så handlar det om upprördhet över att monster har sönder hans hustak eller att han glömt att ta ut soporna (2012a, s. 150, 199). Hans känslokallhet i allvarliga och spännande situationer och fokus på vardagliga och obetydliga saker får således en väldigt humoristisk funktion eftersom det är ett sådant udda sätt att bete sig för en hjälte.
I jämförelse med MHA förekommer det därför också väldigt få känsloyttringar i OPM. Det är dock intressant att ta vara på då döljandet eller avsaknad av känslor betraktas som något typiskt manligt i både västvärlden och i Japan (Harrell 2007, s. 8; Connell & Pearse 2015, s. 73). Känsloyttringar ses som något feminint och ett maskulint ideal i samhället är således känslokontroll. Saitama står alltså närmare den hegemoniska maskuliniteten än vad verkets brottslingar gör. I striderna mellan Saitama och olika monster framställs Saitama alltid som lugn medan skurkarna framställs som arga och frustrerade. Kontrasten gör att alla strider blir humoristiska. Även att känslolösheten ses som ett problem i vissa fall, såsom avsaknaden av passion, gör den Saitama i striderna till den mer maskulina karaktären. Monstren blir argare när de märker hur lugn Saitama är och blir också löjliga i relation till honom (se exempelvis One & Murata 2012a, s. 17–25). OPM leker på så sätt med de normativa uppfattningarna om maskulinitet för att skapa humorn i mangan. Hans avsaknad av passion och självuppoffring gör honom till en anti-hjälte men hans avsaknad av vrede gör honom i relation till skurkarna mer manlig. Känslolösheten ses inte som en del av en ideal maskulinitet i mangan men avsaknaden av vrede framställs som något önskvärt. I relation till de arga fienderna blir alltid Saitama överlägsen eftersom han inte känner ilska.
Det förekommer också tårar i verket men det är väldigt sällan. De bidrar dock till ett reproducerande och upprätthållande av samhällets genusföreställningar. I mangans inledning gråter en liten flicka som blir attackerad av ett monster och i slutet av volym två gråter skurken Hammerhead efter att ha blivit besegrad och lovar sin mamma att skaffa sig ett jobb (2012a, s. 13; 2012b, s. 168). I den första scenen framställs inte hennes rädsla och hennes tårar som något negativt men det gör Hammerheads. Han framställs som otroligt löjlig. Att gråta framställs som något kvinnligt i mangan. Män som visar känslor ses utifrån Connells teori som underordnade eftersom det anses feminint att visa känslor (2008, s. 115–125). Då mangan också förlöjligar Hammerhead för detta pekar det på att mangan reproducerar och upprätthåller den hegemoniska maskuliniteten. Mangan stöter bort den gråtande mannen genom att förlöjliga honom.
Saitama har flera högt värderade maskulina ideal; han är uthållig, känslolös och enormt stark och placerar sig därför inom den hegemoniska maskuliniteten (Connell 2008, s. 115–
20
125) men trots detta är Saitama inte mangans maskulina ideal. Protagonisten saknar ett värdigt mål och det är detta som gör OPM till en humoristisk berättelse. Skulle Saitama besitta alla ideala egenskaper, vara stark, uthållig och godhjärtad skulle läsaren inte skratta åt honom. Däremot görs det också tydligt att verket förhåller sig till samma ideala mansbild som MHA.
8.1.3 Jojo’s bizarre adventure
Läsaren introduceras till verkets protagonist nästan på samma sätt som i MHA. Jojo är ett barn och försöker hindra två pojkar från att reta flickan Erina men han är för svag för att skydda sig själv och blir slagen (Araki 1986, s. 20–25). Även JBA följer således till den typiska shōnen-handlingen och Jojo introduceras i verkets början som en godhjärtad man men faller in under kategorin underordnad maskulinitet. Han stöts bort (Connell 2008, s. 115–121). I volym ett är Jojos mål att bli en gentleman och det är därför han valde att skydda Erina från mobbarna:
I want to be a true gentleman! You were a woman in trouble! There are times when a gentleman has to be courageous and fight, even when his opponent is bigger than he is and he knows he’s going to lose!
(Araki 1986a, s. 26).
I JBA blir det därför exceptionellt tydligt att en ideal man, gentlemannen, ska rädda de som är svaga och kvinnor räknas till den gruppen. Vilket stämmer överens med det hjälteideal Piatti-Farnell funnit (2013, s. 1143). Jojo etableras således tidigt som en god karaktär som bär på det viktiga hjälteidealet att riskera sitt egna liv för att skydda andra. Samtidigt skapas också bilden av att femininitet är någonting svagt och verket reproducerar därför
genusföreställningen att kvinnor är beroende av män (Connell 2008, s. 121). Liksom i MHA blir dock Jojo starkare över tid och närmar sig den hegemoniska maskuliniteten.
Jojos självuppoffrande personlighet håller i sig i vuxen ålder. När han får reda på att verkets antagonist, Dio, förgiftat Jojos pappa för att ärva familjens förmögenhet åker han till ett av Londons farligaste områden för att hitta bevis och motgift. Han blir attackerad och svårt skadad i ena handen men han fortsätter slåss för att hjälpa sin pappa. Liksom Izuki ger inte Jojo inte upp även om han skadar sig. Detta får brottslingen Speedwagon att bli hederlig. Speedwagon blir imponerad över Jojos styrka, uthållighet och kärlek till sin pappa och
bestämmer sig för att hjälpa honom söka efter bevisen (Araki 1986, s. 181–199). Kärleken gör Jojo god, villig att riskera sitt egna liv och motiverar honom till att aldrig ge upp. Det är tydligt att kärlek målas upp som en viktig drivkraft i konstruktionen av en ideal maskulinitet i JBA. Något som även Linderström sett i sin studie av mangan Naruto (2010, s. 66–69).
21
Dio utgör Jojos stora utmaning genom mangan. Jojo behöver överleva och fortsätta med sitt liv trots att han blir slagen och hånad av Dio och hans vänner under hela tonåren. Till skillnad från i MHA och OPM får läsaren inte se hur Jojo tränar hårt eller studerar. Detta sker istället implicit genom att Jojo visuellt blir muskulösare över tid och att läsaren får reda på att han tagit sin examen i arkeologi (Araki 1986a). Jojo kännetecknas av grit och liknar därmed den typiska shōnen-hjälten (Schodt 2012, s. 106; Gravett 2004, s. 54). Han ger aldrig upp. I volym två blir han allvarligt skadad om och om igen av Dio och hans kumpaner men han fortsätter att träna och slåss (Araki 1986b).
Antagonisten Dio framställs som Jojos motsats i verket. Dio dödar och utsätter andra människor för fara. Till skillnad från Jojo drivs Dios handlingar av hat gentemot världen. Hat är en negativ känsla då den driver honom och andra brottslingar till onda handlingar. Dio är dock inte född ond utan som i Linderströms studie är hatet ett resultat från en kärlekslös uppväxt (2010, s. 66–69). Dio är uppväxt med en fattig, alkoholiserad och elak far medan Jojo är uppväxt i ett rikt hem med en närvarande och kärleksfull fader (Araki 1986a). Vrede är däremot en känsla som både Jojo och Dio känner. Dios vrede bygger på hat gentemot världen men Jojos vrede springer ur kärleken till människor runt om sig. Jojo blir arg på Dio när han skadar de Jojo älskar. Dios vrede gör andra människor illa, Jojos vrede skyddar och hämnar de människor han älskar (s. 83–96). Jojos vrede hör samman med hans shōnen-maskulinitet, den hårt arbetande, uppoffrande hjälten. Så här skiljer sig Jojo också gentemot OPM och MHA eftersom protagonisterna själva inte känner vrede utan det är tillämpat de onda karaktärerna.
Dio introduceras som en person tillhörande den hegemoniska maskuliniteten. Dio är i början likt Katsuki från MHA en väldigt stark och omtyckt karaktär inom verkets berättelse. Jojos far blir imponerad av Dios bordsskick och hans framgångar i studierna och Jojos vänner av Dios styrka (Araki 1986a, s. 41–57). Styrka och studieframgångar ses alltså som något viktigt i verket och därför blir Dio populär. Dio blir dock en representation för en icke-önskvärd maskulinitet inom mangans ramar då han saknar flera av hjältens värden. När Dio inser att Jojo förstått att Dio förgiftat hans pappa gör Dio sig själv till vampyr. Han är villig att ge upp sin egna mänsklighet bara han får sin vilja igenom. Det är denna egoism i kombination med en känsla av hat gentemot världen som gör Dio till en icke-önskvärd maskulinitet i JBA. Han använder sin styrka på fel sätt. Jojo däremot blir i denna stund en hjälte och är villig att offra sitt egna liv för att hindra Dio ta över världen: ” I will set my life ablaze, and in turn, seal away your demonic powers for good Dio!” (Araki 1986b, s. 84).
22
Genom de olika karaktärernas känsloyttringar både upprätthålls och bryts samhällets genuskonventioner. När den kvinnliga karaktären Erina gråter för att hon utsätts för våld tas det på allvar (Araki 1986a, s. 21, 83). När Dio gråter för att Jojo besegrat honom för första gången framställs detta istället som något patetiskt. När Dio gråter håller han om sin kropp på ett väldigt bräckligt och feminint sätt och situationen framställs som löjlig (s. 107). Att gråta ses som något omanligt eftersom det är feminint. Detta syns också genom att Jojo som ung gråter väldigt mycket men när han växer upp slutar han. Detta förstärker genuskonstruktionen att ”män inte gråter” eftersom han slutar när han faktiskt blir man. Det går också att säga att Jojo över tid rör sig mot den hegemoniska maskuliniteten då han lär sig kontrollera sina känslor. Det är eftersträvat att män i vuxen ålder ska kontrollera sina känslor eftersom kvinnor är de som anses enligt samhällets konventioner vara känslosamma (Connell & Pearse 2015, s. 68). Det finns dock ett undantag i mangan där det är okej för männen att gråta, när man förlorat någon man älskar. När Dio dödar Jojos pappa börjar Jojo gråta och händelsen är sentimental och seriös. Karaktären Speedwagon säger själv att han vanligtvis avskyr personer som gråter när något dåligt händer men att det är annorlunda nu (Araki 1986b, s. 18). JBA reproducerar den maskulina hegemonin genom att förlöjliga män som gråter men den introducerar också ett undantag.
Till en början står antagonisten Dio närmare den hegemoniska maskuliniteten än Jojo men över tid utvecklas Jojo och han rör sig närmare den. Jojo kan betraktas som verkets ideala maskulinitet, han är uthållig, stark, självuppoffrande och godhjärtad. Dio däremot representerar en icke-önskvärd maskulinitet eftersom han till skillnad från Jojo saknar en god moral. Jojo använder sin styrka på rätt sätt och Dio sin på fel sätt. Att tillhöra den
hegemoniska maskuliniteten är inte tillräckligt, utan den behöver kompletteras av andra värden.
8.1.4 Sammanfattning
I de tre undersökta mangorna går det att utröna ett visst mönster. Alla lyfter fram hjälte-idealet som det främsta maskulina hjälte-idealet. Hjältehjälte-idealet överlappar med hegemonisk maskulinitet men det kräver någonting mer. Katsuki, Saitama och Dio är alla starka men de saknar Izukis, All Mights och Jojos goda och självuppoffrande etos. I MHA och JBA står protagonisterna för verkets maskulina ideal och antagonisterna representerar icke-önskvärda maskuliniteter. I OPM är verkets protagonist en anti-hjälte och någon läsare ska skratta åt då han inte lever upp till hjälte-idealet.
23
8.2 Konstruktion av maskulinitet och femininitet
Följande del av analysen fokuserar på den visuella framställningen av karaktärernas kroppar och deras användning av kroppen. Sexualitet och våld är handlingar som utförs med kroppen och därför behandlas det också här. Konstruktionen av maskulinitet är enligt Connells maskulinitetsteori hårt sammankopplad med manskroppen. I den västerländska kulturen är kroppar centrala för den kulturella tolkningen av genus. Maskulinitet kopplas samman med en viss typ av kropp och rörelse och femininitet med en annan (2008, s. 92–94). Den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten utgörs av den starka, muskulösa och arbetsföra kroppen.
Manskroppens styrka används ofta som ett tecken på maskulinitetens överordnad i relation till femininitet och därför stöts svaga manliga kroppar ut (s. 94–97). Kroppens betydelse för skapandet av genus syns också genom att det i samhället erbjuds olika sätt att forma och skapa ännu starkare genuspräglade kroppar, såsom träning och kirurgi (s. 90).
8.2.1 My hero academia
Strävan efter kroppslig styrka är central i MHA. De karaktärer som idoliseras, har makt eller ses upp till i mangan är otroligt starka. För att protagonisten Izuki ska nå sitt mål att bli hjälte krävs det att han rör sig närmare den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten. Izukis svaghet visualiseras i hans avsaknad av synliga muskler och det framställs som negativt i mangan. När All Might tar Izuki till sin lärling kallar han Izukis kropp för ”limp-noodle”. Protagonisten behöver träna sig stark för att ta över All Mights krafter (Horikoshi 2014a, s. 70–71). I mangans början kan därför Izuki också kroppsligt anses tillhöra en underordnad maskulinitet. Över tid blir dock Izuki starkare och detta framstår som en tydlig förbättring i mangan. Han går från att vara gänglig till att tecknas med en tydlig markerad muskulatur (s. 83). När Izukis kropp ser ”rätt” ut anses han också kunna bli hjälte. Det är tydligt att mangan förhåller sig till en normativ bild av hur en mans kropp ska se ut. Genom träning gör Izuki sin kropp mer genuspräglad och blir accepterad av människorna runt om honom. Vilket överensstämmer med Connells uppfattning om konstruktionen av maskulinitet (2008, s. 90–97).
Utöver protagonisten är All Might och Katsuki de mest återkommande karaktärerna i volym ett och två. De är båda otroligt starka vilket visualiseras genom deras muskulösa kroppar. De tillhör till skillnad från Izuki den kroppsliga hegemoniska maskuliniteten från berättelsens början. All Might representerar mangans ultimata maskulinitet. Han är den
starkaste och populäraste hjälten genom tiderna (Horikoshi 2014a, s. 60, 30). All Might står ut genom att han tecknas mer detaljerat och realistisk än de andra karaktärerna och hans
24
kroppsform är betydligt större. Den annorlunda teckningsstilen tycks ha två funktioner; för det första markerar den All Mights annorlunda etnicitet. Han beskrivs inte som amerikansk i verket men han använder olika amerikanska städer som namn på hans attacker (se Horikoshi 2014a, s. 53). Det är intressant att mangans främsta hjälte är amerikan när verket utspelar sig i Japan. Den amerikanska kulturen har varit hegemonisk i världen sedan andra världskriget och i MHA blir detta genom karaktären All Might också förbundet med det som är hegemonisk maskulint. All Might liknar exempelvis den amerikanska hjälten stålmannen i kroppsform. För det andra markerar teckningsstilen också All Mights idolstatus. Det är ingen som kan mäta sig med honom. Han är ett ouppnåeligt ideal. Enligt Connell representeras ofta den hegemoniska maskuliniteten av något som majoriteten av alla män inte kan nå upp till men något som alla på något sätt förhåller sig till (2008, s. 115–117). Mangan speglar och upprätthåller den hegemoniska maskuliniteten genom tecknandet och idealiserandet av muskulösa manskroppar.
Det mest intressanta med All Might är dock att han utöver sin hjälteform har en ”vanlig form” som snarare väcker avsmak än förundran. Hans vanliga kropp är tunn och sargad efter en svår strid. Kroppens svaghet gör att han behöver hitta en person som ersätter honom som världens fredssymbol (Horikoshi 2014a, s. 36–38, 62–65). All Mights svaga kropp tvingar honom att lämna hjältelivet bakom sig. Eftersom kroppen är så viktig i konstruktionen av genus så påverkas människor ofta negativt om kroppen inte längre orkar göra det som
förväntas av den. Två vanliga reaktioner på detta är att männen försöker överkompensera eller omdefiniera vad som är maskulint (Connell 2008, s. 95). För att All Might ska kunna
upprätthålla det hypermaskulina hjälteidealet fortsätter han att utsätta sig själv för fara även om det gör problemet värre men han övergår också långsamt och formar ett nytt maskulint ideal, hjälteläraren. Detta pekar också mot att den muskulösa starka kroppen utgör verkets kroppsliga ideal eftersom All Might måste kompensera för förlusten.
Verkets antagonist Katsuki är född med en exceptionell stark quirk och är tecknad mer muskulöst än Izuki (se Horikoshi 2014b framsida). Den kroppsliga styrkan är viktig i de undersökta mangorna eftersom den behövs för att kunna bruka våld på olika sätt. Katsuki använder sig av våld dagligen för att få sin vilja igenom medan All Might och Izuki endast använder sig av våld i absoluta nödfall. Hjältens våld är accepterad i shōnen-manga eftersom den går ut på att skydda oskyldiga människor från fara (Piatti-Farnell 2013, s. 1144–1145) medan skurkens våld sker oprovocerat och går ut på att skada andra människor. Våld används av både hjältar och skurkar för att bevisa deras dominans gentemot varandra men den senare personens våld ses alltid som övervåld. Verket uttrycker ett slags ”måttlighets-ideal”. Styrka i
