Limbo/ Pathfinder

Jag upplever Pathfinder som många fragment som ska pusslas ihop. Med den inställningen till verket bestämde jag mig för att börja pussla, jag kom snabbt fram till att jag inte vill måla ut en bana som visar ordningen jag ska spela boxarna i, utan pussla i realtid. På samma gång som jag är väldigt förtjust i stycket är jag också rädd för det. När jag framför det är det beroende av en bra start. När jag spelat igenom stycket har det i stort sett antingen gått bra eller dåligt, inget där emellan. Har jag en bra start och kommer in i ett flyt går det oftast ganska bra resten av stycket också. Får jag däremot en dålig start tenderar resten av stycket också att bli lidande. Vad som också skrämmer mig är ovanan att tvingas ha mer

framförhållning, vilket krävs i detta stycke för att inte fastna i en box. Det är lätt att hamna i en box som jag inte kommer ifrån utan att pausa för att byta klubbor/ stråke eller liknande. En gång går bra, men det får inte hända ofta eller kännas tvingat, då blir jag inte nöjd med

framförandet.

Att med allt detta i åtanke säga att jag har mycket musikaliska friheter känns motsägelsefullt.

För mycket musikalisk frihet fick mig att känna mig låst. Det gjorde att jag blev mer motiverad att spendera mer tid med detta verk, efter mycket övning kände jag mig bekväm med det. Jag antar också att jag skapat mig några omedvetna vägar som jag vandrar genom verket.

I verkkommentaren skriver Johannes ”Det är upp till musikern att binda samman olika boxar efter eget tycke eller separera boxar med pauser” och han har sagt att jag får lägga till saker om jag känner för det. Jag tycker att det är viktigt att det känns levande. Jag vill i mångt och mycket hålla det spontant, nyfiket och oplanerat. Vid ett tillfälle har jag satt ihop två boxar.

Det är de två sista boxarna i det andra systemet. Jag upprepar dessa boxar flera gånger, fortet är forte varje gång men diminuendot från mp är utdraget över alla upprepningar. Den övre boxen har i sig själv ett tempo som är fast men den undre boxen har bara ett slag som jag låter vara av obestämd längd. Det skapar en spännande och oregelbunden rytmik som föll mig i smaken.

29 5.2. The last to leave

I det här stycket upplever jag ett annat slags musikaliskt ansvar i jämförelse med Pathfinder.

Här tycker jag att det är tydligare vad som ska göras och spelas. Jag har naturligtvis ett ansvar att göra musik men trots att känslan av tempo är ungefär samma som i Pathfinder kan jag inte gå vilse. Det är ett linjärt partitur i The last to leave. Jag måste ha en framförhållning som jag tycker är obekväm. Framförhållningen skiljer sig från Pathfinder, där kan jag alltid välja att gå bakåt i boxarna och ta en annan väg. I The last to leave behöver jag lägga ifrån mig klubbor och stråkar på rätt plats för att nå dem nästa gång jag ska använda dem. Det krävs mycket planering för att kunna komma igenom stycket.

Den lekfullhet som jag finner i stycket är i mångt och mycket samma som jag hittar i Pontus som person. Jag tycker att man måste våga ta tid på sig när man spelar detta verk, det är många delar som mår bra av att få ta plats.

Texten som Pontus skrev var intressant att läsa, hans visioner och tolkningar skiljer sig markant från mina. I texten pratar han om ett sjunkande skepp. Jag hade tänkt det som en social situation där en person blir lämnad i sticket. Som exempel: två personer sitter på ett café, person 1 går och köper en påtår till sitt kaffe och när hen kommer tillbaka säger person 2 att hen måste gå. Person 1 står där övergiven med en kaffe. När jag lägger ihop den

tolkningen med hur stycket faktiskt låter stämmer det inte alls överens med en känsla av övergivenhet. Det är för nyfiket. Därför tänker jag att person 1 är ganska nöjd med att bli övergiven, att sitta och smutta på sitt kaffe i en fåtölj och titta på främlingar är rätt trevligt det också. Som Pontus säger vill han inte skriva någon på näsan och jag låter honom inte göra det heller. Jag kände mig efter att ha läst denna text inspirerad att försöka hitta någon mellanväg mellan mina och hans tankar.

Att öppna och stänga rören på marimban kämpade jag mycket med fram tills jag fick Pontus text. Trots att Pontus hade sagt att lite biljud inte gjorde något ville jag förfina tekniken så att det blev så tyst som möjligt. Texten gav mig någon form av trygghet i att det ljud som bildas inte förstör utan rentav kan förstärka effekten av att dämpa rören.

Det ska också nämnas att det här stycket har många sidor men för lite utrymme för att

bläddra. Därför har jag använt digitala noter och bläddrat med hjälp av en USB-pedal som ni ser nedan.

30 5.3. Jag kommer på en bra titel snart, jag lovar!

Det här stycket är av de tre verk jag fått som känts mest greppbart från start. Jag tror att det till stor del har att göra med att stycket bara kräver två klubbyten, ingen stråke, inga

vibrafonklubbor, bara vanliga marimbaklubbor. Vid ett tillfälle behöver jag frigöra en hand för att lägga tyg över ett par plattor, det händer i en fermat och är därför inget problem.

Det som varit mest arbetsamt i stycket är nog att behöva gå ner på knä bakom marimban när jag ska spela på rören, det är förvånansvärt jobbigt att spela i den positionen. Det blir inte heller bättre av att min inlärningsprocess brukar bestå av att spela från början tills jag spelar fel och upprepa. Först efter jag lärt mig noterna gör jag musik av det. Att behöva gå ner på knä ofta har inte varit helt utan motstånd.

Stycket har långa pauser mellan olika delar för att man ska hinna preparera eller vända klubbor. Jag märkte att jag låter energin i kompositionen styra längden på pauserna. I partiet som sträcker sig från takt 24 till och med takt 28 vill jag att det ska ta mer tid så att

dissonansen verkligen känns. När jag frågade Viktor vad han tyckte om detta svarade han

”Känslan av åttondelarna bör vara densamma i hela stycket. Om det innebär att mitten ska gå långsammare får du spela det så.” Det är ett väldigt rakt svar men ändå väldigt oklart. Han ger mig alltså möjligheten att spela det långsammare om jag bibehåller samma känsla. Det kan jag inte påstå att jag gör. Hur går jag vidare från detta? Jag tyckte att originaltempot på den delen kändes på tok för snabbt när jag spelade till metronom. Metronomen stressade mig för när jag spelade i tempo utan metronom kände jag mig inte lika stressad.

Jag skulle önskat att man kunde ha lite mer frihet i stycket. Jag har därför bestämt mig för att ta mig en del friheter. Takt 24 till exempel, jag räknar inte de fem åttondelspauserna (inte medvetet i alla fall) innan jag börjar spela igen. Samma sak i takt 34, där får det ta den tid jag bedömer att det behöver.

31

6.0. Diskussion

I denna diskussion kommer jag att försöka besvara på mina frågeställningar och dela med mig av andra reflektioner. Många av syftesfrågorna har berörts tidigare i arbetet när jag till

exempel reflekterar över inspelningar och samarbetet, här kommer en konklusion.

6.1. Vad påverkar samarbetet mellan kompositörerna och mig?

Jag tycker generellt att samarbetet har gått bra, framför allt från mitt perspektiv. Naturligtvis har alla inblandade haft stunder då de haft det stressigt. Då har verken lagts åt sidan, men aldrig så pass lång tid att det blivit ett problem. Det finns dock ett par punkter jag vill nämna.

Relationerna har spelat stor roll i samarbetet. Min relation med kompositörerna har påverkat samarbetet, både positivt och negativt. De positiva aspekterna är att jag har haft en naturlig dialog med kompositörerna under processen och att jag inte känt att jag behöver linda in mina tankar rörande de tekniska problem som fanns i utkasten. En negativ aspekt är att jag inte känt att jag haft rätt att ställa krav på kompositörerna.

Med tanke på att jag bara var i Piteå en vecka i månaden och att kompositörerna hade fullt upp med sina åtaganden har vi haft en otillräcklig tid för diskussion och framförande av verken under processens gång. Att kompositörerna inte hörde verken framförda innan de fick den slutgiltiga inspelningen gav dem en begränsad möjlighet att påverka slutresultatet.

I efterhand hade jag valt att spela för kompositörerna under processen. Det hade gett dem en idé om hur jag tolkat det. De hade då fått chansen att skriva om det de inte var nöjda med.

Pontus trodde till exempel att The last to leave skulle vara ungefär tre minuter men inspelningen är nästan 15 minuter. Jag tror att både verken och samarbetet hade vunnit mycket om kompositörerna hade fått lyssna på verken.

Samarbetet hade gynnats av tydligare ramar kring beställningsverken. Både gällande notation då jag i mitt kandidatarbete visade exempel på hur de olika teknikerna kunde noteras men också kring verkens längd och utformning. Detta måste naturligtvis balanseras med kompositörernas konstnärliga frihet.

6.2. På vilka sätt påverkar teknikerna som kompositörerna aldrig tidigare använt processen och verket?

Kompositörerna hade i början av processen begränsad information om teknikerna eftersom de bara hade mitt seminarium och mitt kandidatarbete som källa. När teknikerna inte fungerat som kompositörerna tänkt har deras musikaliska vision tvingats att radikalt förändras. Det har lett till att de fått pröva sig fram och vid ett flertal tillfällen har tekniker och verk fått

korrigeras. Med det sagt trodde jag att det skulle skapas fler tillfällen där kompositörernas intentioner inte skulle vara spelbara.

Marimba är generellt ett svårt instrument att skriva då någonting som ser enkelt ut i notbilden i själva verket är väldigt svåra. Grepp som går mellan höjda och återställda toner i små intervall i en hand är oftast ytterst obekvämt. De nya teknikerna ställer ännu högre krav på malletisten då hen ska spela både under, över och på sidan av instrumentet med klubbor, skaft, stråkar m.m. De gånger då teknikerna inte har varit möjliga att spela och partituret behövt revideras har processen backats och kanske även begränsat deras kreativitet. Det

32

händer även i vanliga kompositionsprocesser men i dessa fall har de nog varit mer oberäkneliga.

När teknikerna är så pass oprövade för kompositörerna finns det en möjlighet att de inte utnyttjat deras konstnärliga uttrycks fulla potential.

6.3. Vad kan göra samarbetet bra och vad kan göra det dåligt?

Samarbetet har fungerat på olika sätt mellan de olika kompositörerna och mig. Jag kommer därför att skriva om varje kompositör enskilt med generella tankar efteråt.

6.3.1. Johannes

Samarbetet med Johannes är det som stämmer bäst överens med den bild jag hade inför arbetet. Vi hade en konversation där vi diskuterade det som inte fungerade och hur vi skulle kunna lösa det. Om vi bortser från första utkastet och Pathfinder var jag med i varje steg.

I första utgåvan hade Johannes blandat ihop hur man använder de olika flageoletterna på marimba vilket inte är konstigt eftersom första utkastet var klart fem månader efter jag höll ett seminarium om extended techniques. Om jag idag hade gjort något annorlunda hade jag försökt göra ett kompendium. Det skulle jag då delat ut vid seminariet jag höll för kompositörerna. Då hade de kunnat läsa sig till hur teknikerna fungerar och hur jag

förespråkar att de noteras. Jag hade också velat ha en mer kontinuerlig konversation under processen med ett jämnt arbetsflöde istället för stötvis. Jag tror att det hade underlättat processen för oss. Jag tror att det hade gjort att jag inte missat en teknik i Pathfinder (tonböj med tremolo) som jag missade. Verket hade antagligen blivit mer genomarbetat från båda sidor då vi hade kunnat ta in mer av varann i båda processerna. Johannes hade kunnat fråga mig om jag kunde testa saker, jag hade kunnat fråga honom under inlärningsprocessen till exempel. Hade jag inte läst på distans hade vi haft lättare att planera in möten.

6.3.2. Viktor

Samarbetet mellan mig och Viktor har varit okomplicerat. Jag hade inte en stor roll i

kompositionsprocessen. Jag fick reda på att mitt stycke var klart, spelade igenom det och hade ett par synpunkter. De synpunkterna handlade till mestadels inte om det speltekniska, utan snarare om att göra det mindre ansträngt för min del. En del takter kände jag var svåra att konsekvent spela rätt, därför gav jag förslag på förenklingar. På ett par ställen kände jag att vi kunde bygga upp den musikaliska tanken mer med små medel och gav honom de tankarna.

Dagen efter fick jag en ny utgåva och det var den slutgiltiga utgåvan.

6.3.3. Pontus

Samarbetet med Pontus var mer krävande. Pontus hade en tydlig bild av hur han ville ha det och det skulle jag försöka realisera där och då. Han ville använda tekniker som jag inte hade tagit upp under mitt seminarium. Vi träffades ett par gånger i min replokal för att leta efter metoder som skulle göra honom nöjd och som samtidigt fungerade för mig. Det var ett intressant sätt att jobba på och jag tror att resultatet är påverkat av det. Jag tror att sista

utgåvan av noterna är väldigt påverkade av att vi träffades och att Pontus faktiskt fick testa på marimban istället för att försöka tänka hur det skulle låta.

33 6.4. Generella tankar

Jag har dragit lärdom av hur mina tre samarbeten har fungerat. Det hade varit lättare för både kompositörer och mig om jag hade haft en tydlig arbetsplan. Det finns en problematik med det dock. Under detta arbete har jag inte vågat sätta press på kompositörerna eftersom de skriver för mig utan att få betalt. Jag har visserligen kommit fram till att de inte skrev verken bara för min skull då de även har fått ut något av att skriva för mig. Det ger mig kanske inte nödvändigtvis rätt att ställa krav men jag borde diskuterat hur processen skulle se ut. Jag hade också velat ha en konversation där vi pratar om hur det går och där kompositören får ställa frågor och berätta om processen. Jag tror dels att det hade kunnat vara intressant att ha med i masterarbetet men också för att jag upplevde att min insyn i processen var limiterad. Jag har aldrig beställt verk tidigare och vet inte hur en sådan process brukar se ut (det är en process som jag borde läst på om i förväg). Jag har tidigare fått musik skriven till mig som jag både uppfört och uruppfört. Då har jag ibland pratat med kompositören för att få det spelbart, då har jag bara varit med i slutskedet av processen. När det kommer till dessa tre stycken vore det önskvärt att ha en större insyn utan att nödvändigtvis påverka, både för dokumentation och egen sinnesfrid. Jag kände att jag inte kunde fråga hur det går för kompositörerna utan att vara inkräktande. Det ledde till att jag blev stressad över att inte veta när verken skulle bli klara och vidare, om jag skulle hinna lära mig och spela in dem i tid. Om en öppnare

konversation hade hållits hade jag vetat om att Viktor skrev ett stycke till mig. Med det sagt kunde jag inte vara nöjdare. Verken kom i god tid och jag hann både lära mig och spela in dem.

En stor del av samarbetet ligger i dialogen mellan musiker och kompositör. Här kan jag se en stor utveckling hos mig själv. I början av processen ville jag bara vara till lags vilket gjorde dialogen ensidig. Efter ett tag förstod jag att vi var tvungna att mötas som jämlikar för att samarbetet skulle kunna fungera.

En annan viktig grundpelare i ett samarbete är att våga säga vad man tycker. Jag har haft ganska svårt med det under detta arbete. Det känns som ett påhopp att kritisera någons

komposition. Vilket jag inte tror att kompositörerna kände. Jag borde ha varit mer öppen med mina åsikter.

En tydlig ärlig dialog ligger till grund för att samarbeten ska fungera. Det är något som låter uppenbart men onekligen lätt att glömma.

6.5. Vad i teknikernas tillkortakommande påverkar min interpretation?

Den här frågan har jag haft med mig varje gång jag spelat dessa stycken. Varje gång jag misslyckats har jag undrat huruvida det var på grund av tekniken eller mig. Jag vet att jag tänkt det mer om vissa tekniker än andra. I The last to leave hade jag svårt att komma överens med dämpningen av rören, effekten var mindre effektfull än önskat men också onödigt svår.

Vid inspelningstillfället bröt jag många tagningar på grund av rördämpningen, antingen för att den gjorde för mycket biljud eller att den inte blev tillräckligt effektfullt.

Det är många av de andra teknikerna som är lätta att misslyckas med, ibland kan det vara svårt att få ton i marimban med stråke och ibland kan prepareringen i Jag kommer på en bra titel snart, jag lovar! flytta på sig. När ett felsteg händer blir min interpretation oftast

34

påverkad negativt. Det är lätt att jag antingen ger upp och börjar från början (under

övningstillfälle) då jag tappar mitt flöde. Flödet i Pathfinder och The last to leave är ganska forcerat och när jag tappar det är det svårt att hitta igen. I många fall på grund av teknikerna. I Pathfinder och The last to leave är tempot flytande och det finns många perioder där det är mer eller mindre tyst. Att göra en preparering eller byta redskap under tystnad i ett solistiskt verk känns fortfarande ovant och svårt. När jag känner att ett byte eller en preparering går bra upplever jag en stor tillfredsställelse. Det ger då en motsatt effekt och jag dras med i musiken.

Ett tydligt exempel på det är i Pathfinder, det första som händer är att en ton ska tonböjas uppåt. Det är väldigt exponerat och om det går dåligt påverkas min interpretation av resten av stycket negativt, om jag klarar den får det istället en motsatt effekt.

I The last to leave skriver Pontus Rubato poco indeciso där man använder två olika tekniker. I de fallen tycker jag att teknikernas tillkortakommanden hjälper mig med min interpretation.

Anledningen till det är att skraptekniken är statisk, det krävs inte mycket rörelse för att skapa en ton och därför heller inte ett stort fokus. Det gör i sin tur att jag kan lägga mer fokus på den andra handen och vad den ska göra. Det är samma princip i Jag kommer på en bra titel snart, jag lovar! från takt 24 då jag spelar en och samma ton med vänsterhanden. När ena handen har en roll som är viktig men som inte kräver mycket fokus får den andra handen leva ut interpretationen mer.

Min interpretation påverkas definitivt av att behöva byta redskap. Inte bara av att behöva byta utan även vetskapen om att behöva byta påverkar. Med tanke på att jag planerar i förväg när

Min interpretation påverkas definitivt av att behöva byta redskap. Inte bara av att behöva byta utan även vetskapen om att behöva byta påverkar. Med tanke på att jag planerar i förväg när