Fowler presenterar en rad lingvistiska verktyg som kan användas i textanalyser. Han följer Hal-lidays lingvistik med vissa modifieringar. Enligt Halliday har språket tre olika funktioner. För det första har språket en representativ (ideational) funktion, d v s man beskriver verkligheten som man själv ser den. För det andra används språket för att kommunicera med andra, vilket Halliday kallar för interpersonell funktion. Skillnaden mellan dessa två är inte vattentät men värt att göras för att de har sina specifika lingvistiska egenskaper. Den tredje typen är själva textproduktionen, textuell funktion, som skapar länkar mellan språket och talsituationen och gör därmed diskursen
möjlig (Fowler 1991, 69). Jag kommer i mina analyser att använda främst de verktyg som hör till ideationella och interpersonella funktioner. Den textuella funktionen, d v s villkor för nyhetspro-duktion, har diskuterats i det föregående kapitlet och kommer inte att tas upp här.
Ideationella funktioner
Transitivitet är en av de ideationella funktionerna. Begreppet transitiv används här i något avvi-kande betydelse. I vanliga fall talar man om transitiva eller intransitiva verb beroende av om ver-bet har ett objekt eller inte. Halliday däremot anser att transitivitet är grunden till alla representat-ioner. Transitivitetet visar hur man analyserar och strukturerar verkligheten. Det finns olika sätt att beskriva samma situation och hur man väljer att lägga sina ord avslöjar eventuella ideologiska aspekter. Nyhetstexter visar ofta ett klart samband mellan transitivitet och ideologi. Ett effektivt sätt att undersöka transitivitet är att titta på vilken typ av verb som valts och om verbet är i aktiv eller passiv. Satsens predikat visar vilken typ av handling det är frågan om och vilka agenter som kontrollerar händelsen. Ett predikat kan syfta på processer, aktiva handlingar eller tillstånd (Fow-ler 1991, 71-74).
Processer och handlingar har en anknytning till olika typer av förändringar som sker i verklig-heten. Verben kan handla exempelvis om rörelse, förstörelse, förbättring, utveckling. De kan vara antingen transitiva eller intransitiva i traditionell betydelse. Intransitiva verb beskriver ofta oav-siktliga eller okontrollerbara processer. ”Att dö” är exempelvis en sådan process medan ”att döda” är en aktiv, transitiv handling som har både en förövare och ett offer. Vissa verb eller ad-jektiv beskriver ett tillstånd, d v s det sker ingen specifik rörelse eller förändring. Handlingar, processer och tillstånd kan vara materiella vilket betyder att de syftar på någonting fysiskt, synligt och konkret. De kan också vara mentala, då subjektet exempelvis bestämmer, tvekar eller dröm-mer. Det kan även handla om en verbal handling (t ex att kritisera) eller om en verbal process (t ex att gräla) (ibid., 75-76). Deltagarna i de transitiva påståendena kan delas i olika aktörer. Den som gör någonting kallas för en agent. De som blir påverkade av handlingen kan delas i två grup-per: objekt och patient. Objekt syftar på en fysisk entitet som blir påverkat på ett materiellt sätt av en handling eller en process. Begreppet patient däremot syftar på ett levande väsen, människor eller djur, som påverkas på något sätt. Till sist måste man också ta hänsyn till omständigheterna som visar när och var någonting sker.
När man analyserar transitivitet måste man ta hänsyn till syntaktiska förändringar som görs.
Ett påstående är en grundläggande syntaktisk enhet, ett sätt att organisera ord och fraser. Syn-taxen visar vilka alternativa uttryckssätt som är möjliga, vilka variationer som språkets struktur tillåter. Sättet att bygga upp en mening avslöjar hur talaren värderar olika saker, vad som finns på förgrunden eller bakgrunden, vad som är närvarande eller frånvarande (ibid., 77-80). I en aktiv mening ligger fokus på agenten som också är ansvarig över det som sker. I en passiv sats kan agenten raderas helt eller fokus flyttas på patienten i stället. Ansvarsförhållanden blir osäkra och luddiga. Deagentialisering betyder att man tar bort agenten. Den frånvarande agenten kan vara antingen okänd, immateriell eller kan hittas i kontexten, d v s att läsaren förväntas förstå vem som agenten är. Agenten är då närvarande som en presupposition. Det sker ofta i samband med myndigheter eller organisationer. Nominalisering är ett annat sätt att förvandla en aktiv mening till en passiv. Predikatet görs om till substantiviska uttryck, vilket innebär att agenten försvinner.
Nominaliseringar och deagentialiseringar används ofta i rubriker för att de är korta och koncisa.
Nominaliseringar ger stora möjligheter till mystifiering och reifikation. I reifikation förvandlas processer och kvaliteter till opersonliga, livlösa ting som kan räknas och ägas. Det mest kända exemplet är nog från den franska revolutionen: ”fraternité, egalité, liberté”.
En annan ideationell struktur är ordförrådet som är mera än bara en ordlista. Även ordförrådet har sin egen struktur. Fowler betraktar ordförrådet mera som en karta än som en lista. Ordets in-nebörd kan delas i en referens och en betydelse (ibid., 80). Referens är förhållandet mellan ett ord och en aspekt som finns i den materiella eller mentala verkligheten, t ex förhållandet mellan ordet
”hund” och min pappas lapphund, Neri. Detta förhållande existerar bara när språket används, det ingår inte i ordets verkliga innebörd. En hund är en hund även om man talar om en chihuahua, dobermann, pudel eller mastiff. Betydelse däremot syftar på förhållandet mellan orden och inte mellan orden och verkligheten. För att veta vad någonting är, måste man också veta vad den inte är. Fowler använder Saussures term ”värde” för att illustrera detta förhållande (ibid. 81). Värdet av ett femkronorsmynt fastläggs inte bara genom penningvärdet, d v s vad man kan köpa med myntet, utan även genom dess aritmetiska förhållande till andra mynt, d v s att det finns även en tia, en krona, en femtioöring. Detta innebär också att ordets innebörd inte är beroende av dess utseende. Myntets utseende i sig säger ingenting om dess värde. På samma sätt kan man inte veta att det långa finska ordet ”mustaviinimarjatiivistemehulaatikko” betyder en kartong koncentrerad svartvinbärssaft (ett litet föremål) och att det korta ordet ”talo” betyder ett hus (ett stort föremål).
Orden kan organiseras enligt samma princip som mynten. Ordens betydelse eller värde beror på dess plats i systemet, dess förhållande till andra ord. En hund är inte en abborre eller en männi-ska. Alla orden kan delas i olika kategorier, underkategorier och underkategoriers underkatego-rier.
Betydelserelationerna visar att språket och dess ordförråd är ett strukturerat system. Dessa re-lationer bildar en karta som människorna använder för att orientera sig inom systemet. Ordförrå-det kan anses vara en representation av en verklighet för en kultur, d v s hur man uppfattar verk-ligheten utifrån kulturens ideologiska behov. Ett ord kristalliserar och normaliserar den valda verklighetsbeskrivningen. Ordförrådet gör detaljerade distinktioner mellan olika kategorier och sorterar våra erfarenheter (ibid. 82). Sveriges befolkning kan t ex delas i två olika huvudkatego-rier: infödingar och invandrare. Infödingarna kan sedan delas i olika underkategorier. Förutom svenskar finns det olika minoriteter som funnits här sedan urminnestider som exempelvis samer, tornedalsfinnar och romer. Är dessa minoriteter svenskar? Eller svenska medborgare? Vad menas med andra generationens invandrare? De är egentligen inga invandrare eftersom de aldrig in-vandrat utan är födda här. Om man däremot med en inföding menar en person vars släkt bott i landet hundratals år kan de inte betraktas som infödingar heller. Hur många århundraden måste man ha bott här för att bli betraktad som inföding? Ordförrådet har således en avgörande bety-delse i reproduktionen av ideologi. De använda begreppen avslöjar vem som tillhör ”Oss” och vem som är en av ”Dom”.
Två lexikala processer är särskilt viktiga om man vill analysera diskriminering. När relexikali-sering sker introduceras ett nytt begrepp för att visa att man kommit på ett helt nytt koncept. Ett exempel skulle kunna vara det byråkratiska miraklet där Invandrarverket blev Migrationsverket.
När det finns ett stort antal kvasi-synomer för vissa typer av idéer eller entiteter, talar man om överlexikalisering. Det är ofta fråga om nedsättande uttryck, diminutiv (Winnie, Maggie), trivia-liseringar eller uttryck som markerar ägarförhållande (hustru, älskarinna) (ibid. 81-85). Skandi-navisk press använder inte tilltal ”Mrs”, ”Miss” eller ”Mr” utan man använder mera indirekta sätt att ange personens civilstånd. Man kan fråga sig om man inte gör det oftare med kvinnor än med män? Det kan också finnas tendenser att markera personens kön. Finland till exempel har nyligen fått en kvinnlig president och inte bara en president. På samma sätt kan man markera personens ursprung om hon inte är svensk, t ex genom eufemismen ”svenskfödd”.
van Dijk tar också upp olika typer av antydningar som t ex presuppositioner där man förutsät-ter viss kunskap, opinion eller attityd. Han nämner också nominaliseringar och agentlösa me-ningar. Ett annat sätt att antyda något är användningen av övertydlighet. Man ger läsaren mycket detaljerad information som egentligen inte är relevant för att förstå händelsen. Det finns också olika semantiska strategier som att hålla fasaden, att ha en positiv självpresentation och att kon-trollera skapandet av intryck. Ofta använda knep är bl a nekande, att skylla på offret, att göra ofördelaktiga jämförelser, överlexikalisering och att ge sken av medgivande (Dijk 1993, 257-263).
Interpersonella funktioner
Det interpersonella elementet handlar om sociala relationer och roller. Vanliga interpersonella verktyg är modalitet och talakt. Modaliteter uttrycker talarens attityder och kan delas i fyra typer:
sanning, plikt, tillåtelse och önskvärdhet (desirability) (Fowler 1991, 85-87). Sanningsmodali-teten visar talarens attityd till sanningshalten av det sagda. Om påståendets sanning inte ifråga-sätts behövs det inget särskilt modalt verb. Modalitet kan också uttryckas med hjälp av ett adjek-tiv eller adverb. Pliktmodalitet uttrycker det som talaren anser att borde göras. Tillåtelsemodalitet visar att talaren har en position att tillåta andra att göra någonting. Vanligaste uttrycken är att någon ”får” eller ”kan” göra någonting. Modaliteten önskvärdhet visar om talaren godkänner det som påstås. Den uttrycker ofta värderande adjektiv eller adverb.
Ett annat interpersonellt element är talhandlingar eller talakter. Språk är också en praktik, en form av handling. När vi säger någonting, utför vi också en handling genom talet. En talakt är talade eller skrivna ord som uttrycker en handling. Fowler använder som ett exempel vigselsere-monin (ibid., 87-90). En talakt är varken sann eller falsk utan fungerar enbart i sin kontext.
Talhandlingar är invävda i ett nät av sociala konventioner som bildar vår verklighet och därför kan en analys av talakter visa hur samhällets idéer och regler är konstruerade. Talhandlingar an-vänds inte enbart i rituella sammanhang utan tidningarna innehåller vanligtvis ett stort antal talak-ter som presentalak-teras som händelser. Det finns ingen konstant relation mellan den lingvistiska strukturen och dess semiotiska meningsfullhet utan i tolkningsarbetet måste man ta hänsyn till den kontext där språket används. Händelserna kan även ramas in på olika sätt, exempelvis med
hjälp av inledning och avslutning samt textens placering på sidan. Inramningen kan påverka läsa-rens tolkning av budskapet.