Att vara lots – en uppgift för alla?

Flera informanter beskriver rollen som lots som tämligen krävande. En informant som själv har varit lots vid ett tillfälle berättar:

”... jag kände mig lite osäker när jag satt där faktiskt (…) Det jag har problem med det är ju i slutet när man liksom ska försöka, när man ska sammanfatta, eller man ska försöka se mönster i det man har fått fram. Och det tyckte jag är lite sådär, jag blev stressad (…) samtidigt som man ska följa den här lathunden något så när, så ska man ju tänka efter vad tyckte de där och vad tyckte hon där, alltså man måste ju ändå ta in rätt mycket.” En annan informant delar upplevelsen av det tar mycket energi att vara lots i mötessituationen:

”Och sen så tar jättemycket kraft när man är på själva mötet. Att vara, ja, att vara så otroligt närvarande, att kunna lyssna av de som man lotsar, plus alla som finns på mötet. Så jag brukar vara ganska utpumpad efter ett sånt möte.”

En annan informant talar om lotsambassadör berättar vilka stora krav lotsrollen ställer på individer som annars kan vara ovana sitta i så stora möten:

”Och i Lotsmodellen så kräver det dessutom att man ska kunna vara samtalsledarare, man ska kunna hålla en god stämning och fördela ordet och låta alla komma till tals och låta familjen komma till tals. Att styra upp och inte låta någon dominant verksamhet eller person ta över. Så det ställer ju stora krav på människor som kanske vanligtvis mest sitter i enskilda patientsamtal, eller som jobbar som elevassistenter på en skola.”

Informanten tror att ett dåligt självförtroende i samverkan kan vara en anledning till att vissa kollegor drar sig för att kalla till lotsmöte:

”... jag har kollegor här som känner oro inför att gå på lotsmöte själva, alltså därför att de tycker kanske inte att de riktigt klarar av det (…) de

skulle dra sig väldigt långt innan de själva kallade till lotsmöte där som de blev tvungna att hålla i. Och det tror jag, det handlar kanske om dåligt självförtroende när det gäller just samverkan. Alltså att vara... att hålla i någonting och styra upp det och göra (…) alltså ett bra möte.”

Men alla är inte överens om att lotsrollen är ett betungande uppdrag. Någon berättar att hon egentligen inte tycker att det innebär så mycket mer arbete och kontakter än det dagliga arbetet medför i vanliga fall.

5.5 ”Familjens möte” - för de som mäktar med

Lotsambassadörerna upplever ofta att familjerna är positiva till lotsmöten. Men det framkommer också att lotsmötena även kan vara svåra för vissa familjer. För det första handlar det om att själva mötessituationen upplevs som svår, särskilt för vårdnadshavare som själva har ett intellektuellt funktionshinder, social fobi eller någon annan diagnos. För det andra handlar det om att familjen känner sig överhopade av problem och inte ”orkar” ta tag i dem allihop. Det går inga vattentäta skott mellan de här två grupperingarna, en familj kan mycket väl uppleva att situationen blir övermäktig just på grund av ett funktionshinder. En informant berättar att vårdnadshavare med ett funktionshinder efteråt kan känna sig överväldigade av alla erbjudanden om insatser som de fått presenterade för sig under mötet. Det kan helt enkelt vara för mycket på en gång och upplevas som oöverstigligt. Informanten tolkade det som att vårdnadshavaren kan känna sig otillräcklig som förälder för att hon eller han inte redan hade tagit tag i allt det som nätverket tyckte att vårdnadshavaren skulle göra.

När problemen är av ett sådant slag att själva mötesformen är svår på grund av en social fobi eller ett funktionshinder som gör att det är svårt att hänga med,

beskrivs lösningen av flera att hålla nere antalet personer som deltar i lotsmötet. En informant berättar att det är viktigt att inte göra mötena för krångliga. De bör tas i ännu mindre steg och antalet mötesdeltagare bör begränsas så mycket som möjligt. Hon berättar att hon tror att man som lots måste arbeta extra mycket med att måna om familjen och kontrollera så att de förstår och hänger med i vad som händer.

En annan problematik som framkommer är att vissa vårdnadshavare kanske helt enkelt inte mäktar med så många stora uppgifter på en gång är något som även den här informanten upplever:

”Ja jag tror både att de inte orkar ta emot mera hjälp därför att de är inte där själva riktigt. Alltså de orkar inte ta itu med sina problem (…) Men alltså att de liksom inte riktigt, att de inte riktigt orkar. Och jag kan ha förståelse för det, alltså när man väldigt mycket problem att man ibland väljer att stoppa huvudet i sanden för att slippa. Det är mänskligt. Men det blir besvärligt.”

Samma informant får frågan om det händer att familjen inte vill tacka ja till alla insatser med en gång, att de vill tänka en stund på det. Hon svarar att det har hänt, men att hon tror att det är en svårt att tacka nej i den situationen:

”Man tänker att de borde vilja ha betänketid! Ibland. Men jag tror att de också kan bli lite överrumplade. Och att det är svårt att sitta och säga nej till insatser i det forumet, det kan jag tänka mig att det är. Inte minst om socialtjänsten är med (…) Därför att man tänker, tror jag, som familj (…) att man måste tacka ja till allting för att vara en bra förälder. Och på nåt sätt är det ju sant. På ett annat sätt så blir det också väldigt tydligt tycker jag i den typen av möte, hur många kontakter klarar en familj av att hålla igång samtidigt?”

Den tänkbara lösning som framkommer kommer från den här lotsambassadören som berättar om ett lotsmöte där hon uppmuntrat vårdnadshavaren att tänka igenom vad hon vill tacka ja till:

”...jag hade ett i förra veckan där jag sa så här till en förälder: 'det här kan vi erbjuda. Men du får inte känna dig tvingad att sitta här och välja utan nu går du hem i lugn och ro och tänker hur du vill ha det och så hör du av dig och berättar ditt val'. För annars sätter man ju föräldrarna i en fälla. Det här och det här vill vi att du ska göra, och då tänker hon 'jaha, jag får nog säga ja här så att vi kommer härifrån'. Men hon vill kanske inte säga ja tack (…) Du kanske inte orkar mer än en av de här ja-tacken och då uteblir man från nästa möte.”

Klart är att vissa lotsambassadörerna upplever att Lotsmodellen inte fungerar helt tillfredsställande för vissa familjer med begränsade resurser.