Lotta och Jeanette

Förhållandet mellan pedagogik och didaktik

Lotta och Jeanette säger sig inte utgå från någon specifik pedagogisk grundsyn i sin undervisning när de får frågan, men de beskriver att deras pedagogik grundar sig i relationerna till eleverna och eleverna emellan. Det framgår i analysen av de båda lärarnas intervju hur den sociokulturella teorin präglar all deras undervisning och planering. Lotta och Jeanette använder mycket få läromedel i sin skrivundervisning och deras klassrumsmiljö bygger på en gemenskap. De båda lärarna resonerar kring sin pedagogiska grundsyn på följande vis:

Lotta: Jag tänker jättemycket på relationer ja! Alltså ett relationellt perspektiv, skulle jag säga. [...]

både bland eleverna och oss vuxna till elever, det är för mig nummer ett. Har dom inte skapat relationer då är det svårt. Relationer är nog min pedagogiska grundsyn.

Jeanette: Min också! Får du inte det att fungera, har du inte tillit till klasskompisar eller nånting då

vågar du inte göra nånting heller. Du måste känna att klassrummet är en säker plats där jag får vara precis den jag är.

Lotta: Och att vi vuxna också skapar relationer till eleverna, jätteviktigt!

Genom citaten ovan blir det tydligt hur lärarna lägger stor vikt vid att skapa en gemenskap i klassrummet vilket stärker elevernas självkänsla, för att sedan kunna lära tillsammans. Lotta och Jeanette anser att de didaktiska val som de gör i sin undervisning bör tydliggöras för eleverna. Eftersom de båda lärarna arbetar med elever som har ett annat modersmål än svenska utgår också mycket av deras svenskundervisning från ämnet svenska som andraspråk, där de uppger att de använder sig av bilder, filmer och grundliga förklaringar för att förenkla instruktioner, samt syftet med lektioner och uppgifter för eleverna.

Lotta och Jeanette anser att läs- och skrivlärandet har ett stort samband och att de alltid jobbar med dessa integrerat. Kommunen som de båda lärarna arbetar i arbetar utifrån “SKUA” - språk

och kunskapsutvecklande arbetssätt (se avsnitt 2.3), som är en undervisningsmetod som utgår

från genrepedagogik, ASL samt Cirkelmodellen (se avsnitt 2.3) med mycket inslag av digitalisering. Dessa metoder baseras på det kooperativa lärandet (se avsnitt 4.1) och är därför något som genomsyrar Lotta och Jeanettes undervisning. ASL är också en metod som sammanbinder skriv- och läslärandet och på så vis börjar Lotta och Jeanettes elever att skriva redan från tidig skolstart i årskurs 1, där eleverna övar på att skriva ett innehåll och därigenom upptäcker vad orden innehåller.

42 Eleverna har tillgång till en Ipad på två elever och skrivandet sker mestadels digitalt, men både Lotta och Jeanette menar att valet av modalitet beror på vad som motiverar och utvecklar elevernas individuella skrivande, och därför varvas det analoga och digitala skrivandet. På så vis ger också de digitala hjälpmedlen ett mervärde (se avsnitt 2.1) i Lotta och Jeanettes undervisning samt i elevarbetet. Genom lärarnas beskrivning av deras didaktiska val kan undervisningen starkt kopplas till det sociokulturella lärandeperspektivet (Ludvigsen 1999).

Praktisk tillämpning

Lotta och Jeanette beskriver hur man som lärare kan skapa ett meningsfullt skrivande genom att alltid ha en typ av mottagare för elevernas texter. Eleverna behöver få läsa sina egna, men även varandras texter för att det ska skapa en viss meningsfullhet i skrivundervisningen. De båda lärarna beskriver hur de skapar ett meningsfullt skrivande enligt följande:

Lotta: [...] När man jobbar med årskurs 1–3 så jobbar man ju fortfarande med grundläggande läs

och skriv. Här måste vi få dom att lära sig, för dom kan inte! Då måste vi ha strukturer för att dom ska lära sig att skriva meningar och då blir det ju ibland styrda uppgifter och det kan ju ibland vara svårt att få dom jätte-meningsfull, om du förstår, Motiverande! Men man försöker ju hitta ämnen som ska vara motiverande och att det lite ska utgå från dom själva.

Jeanette: [...] vi har ju det här “Widgit online10”. Där man då tillsammans pratar om en text, man pratar om vad man ska skriva så gör man en tankekarta utifrån det, så har dom bilder att skriva till. Det fungerar väldigt bra [...]. Det jag märker på den här skolan [...] det är att dom har väldigt dålig fantasi. [...] dom kommer inte på vad dom ska skriva, därför drar vi ofta ut såna här sekvenskort11. Så att dom får lite tips och idéer för det är väldigt svårt att komma på. [...] om du har en trea på [namn på en skola] och du ska skriva en saga så gör dom det, men det funkar inte här, det är lite för dålig fantasi.

Lotta och Jeanette beskriver i citaten ovan hur de båda anser att deras elever har svårare med fantasin för att exempelvis kunna skriva en saga på egen hand, på grund av att de är andraspråkselever, vilket i sin tur försvårar skrivundervisningen något under vissa moment. Både Lotta och Jeanette tydliggör i citaten nedan vikten av att alla elever oavsett bakgrund och tidigare erfarenheter, vad gäller läs- och skrivundervisning, ska få rätt stödstruktur och stöttning (se avsnitt 4.1) i sitt skrivande, vilket också är något som deras arbetsmetod “SKUA” utgår ifrån.

Jeanette: [...] Men om vi ser till bild och ljud samtidigt, så blir det en mycket, mycket större

förståelse.

Lotta: Sagomattan12 har jag jobbat med ett tag [...] Då får dom titta på en, [funderar] när barn producerar en saga. Nu blir det till en tecknad film, men då får dom bild och liksom själva sagan och så får dom en struktur att “såhär kan jag göra för att skriva”. Det behöver dom hela tiden! Dom behöver få struktur och mallarna, stödet, stöttningen! Vi jobbar ju utifrån “SKUA” och då är det ett jättebra stöd! Men dom här eleverna behöver mer [betonar ordet], ännu mer stöd, mycket bilder och mycket ord och förståelse.

10 En hemsida med symbolstöttning och utskriftsmaterial för lärare och elever.

11 Med sekvenskort kan eleverna träna på logik, skriva meningar och placera händelser i kronologisk ordning.

43 Enligt citaten ovan kan vi även urskilja hur de båda lärarna ständigt arbetar med att förtydliga lektionsinnehållet och ger instruktioner. Det finns en nära relation till elevernas kulturella bakgrund och förkunskaper, samt att det material som används kan manipuleras till elevernas förståelse och kunskapsnivå. Detta blir på så vis något som starkt antyder på den sociokulturella lärandeteorin (Ludvigsen 1999).

De båda lärarna redogör hur de ser på elevernas progression i skrivundervisningen på följande vis:

Jeanette: [...] En sak som är ganska bra också är att man har det här med kompisbedömning. [...]

där får dom tänka vad är det som var bra och vad är det som kan bli bättre? Det är ju en utmaning. Sen får man tänka hela tiden “Nu har du blivit lite duktigare [på att skriva], nu måste du pröva [...] att skriva en hel mening”. Och man säger ju hela tiden: “Kommer du ihåg vad ska du börja med och vad ska du sluta med?”. Och sen ger man hela tiden exempel: "Jag ser en sol. Var det roligt att läsa? Jag ser en gul sol. Var det lite roligare att läsa?” [...]

Lotta: Det blir olika krav på olika elever beroende på vart dom befinner sig [...] Vi har ju jättestor

spridning. [...] så då ställer man ju lite olika krav [...] på hur dom ska utveckla sig. Men då blir det ju viktigt det här med att man faktiskt läser och ger dom respons. Det viktigaste är ju att man ser att det blir en progression för eleven [...] alltså den individuella eleven, naturligtvis!

Samtliga citat beskriver ett viktigt begrepp, stöttning (se avsnitt 4.1), från det sociokulturella lärandeperspektivet. I det första citatet framgår det en tydlig dialog mellan lärare och elev och läraren kan agera med stöttning åt sina elever för att få en formativ utveckling på elevens skrivande. Vidare framgår det hur Lotta och Jeanette individualiserar skrivundervisningen för att hjälpa varje elev att utvecklas efter deras förmågor och kunskapsnivå. Lärarna beskriver hur de arbetar formativt (se avsnitt 2.1) med bedömning nedan:

Jeanette: [...] Vi går ju runt hela tiden i klassrummet så man gör en bedömning när dom skriver.

Sen brukar jag [...] fråga om jag ser att något är galet skrivet. Då går jag aldrig in när dom går i ettan, tvåan och säger "ja det här är fel" och sätter massa bock och fel. Utan när dom skriver brukar jag fråga så här: "Ja det här var bra gjort, vill du att det ska stavas på rätt sätt?" och det vill dom ju oftast och då kan man gå in och liksom stötta mer och så här. Men man går ju aldrig in och liksom “Det här var fel och fel och fel”. Det får du ju aldrig säga!

Lotta: [...] så läser man [för eleven] "jag åt en GLAS" då läser jag så och då ser dom ju att det inte

stämmer. “Vad tror du då?” Och då vet de oftast att det saknas ett “S” på ordet “glas”. Tillsammans med eleverna är det absolut bästa! Men det är ju kontinuerliga bedömningar hela tiden i klassrummet. [...]

Lotta och Jeanettes bedömningar och hur de kontrollerar elevernas kunskaper utifrån deras skrivna texter präglas också av den formativa bedömningen, då de aldrig påpekar elevernas brister och fel utan i stället använder sig av formativ feedback och bedömning (se avsnitt 2.1) för att utveckla sina elevers skrivande, vilket även tydligt antyder på den sociokulturella lärandeteorin (Ludvigsen 1999).

Utifrån det som beskrivits ovan utgår de båda lärarna från de fem första diskurserna i Ivaničs (2004) analysmodell. Lottas och Jeanettes skrivundervisning baseras på ett tydligt syfte för

44 elevernas arbete, de skriver i ett socialt sammanhang och skriver även till en autentisk mottagare, vilket utmärker diskursen om sociala praktiker (Ivanič 2004). Eleverna får även en möjlighet till att ta del av varandras texter på ett eller annat sätt för att få möjligheten till att kunna utveckla sina egna texter. Genom att Lotta och Jeanette använder sig av “SKUA” som undervisningsmodell får eleverna även anpassa texten efter formalia och mottagare. Skrivundervisningen som sker inom diskursen om sociala praktiker kan vara av både implicit och explicit karaktär (Ivanič 2004).