Lpo 94, Lgr 11 och namngeografi

Två av informanterna arbetar på ett ganska likartat sätt med Europa under Lpo94. Att undervisa genom att eleverna läser i läroboken för att sedan diskutera innehållet i helklass är ganska vanligt bland lärare. Detta är ett enkelt upplägg på en lektion och jag har själv

undervisat så under min praktik, även om jag vet att man skulle kunna göra mer utmanande uppgifter till eleverna. Tre av mina informanter arbetade en del med namngeografi redan under Lpo 94, exempelvis som Berit med blindkartorna. De säger alla att de inte kommer att arbeta mycket annorlunda under Lgr 11. Inte heller Martin, som inte tycker om namngeografi, säger att han kommer att arbeta så mycket annorlunda.

Detta får mig att fundera över ifall forskarna har överreagerat på hur stor skillnad den nya kursplanen i geografi kommer att göra för eleverna. De har i en artikel (Destouni et al., 2010a) påstått att kursplanen kommer motverka elevernas förmåga att analysera världen och olika kulturer, genom att namngeografin finns med. Om nu inte lärarna ändrar sina

34

undervisningsmetoder på ett övergripande sätt kommer detta inte att ske, förutsatt att de har arbetat med omvärldsanalys under Lpo 94. Jag kan inte generalisera eftersom jag bara intervjuade fyra lärare, men eftersom alla hade ett liknande svar på just den frågan finns det säkert fler lärare som inte heller kommer att göra markanta skillnader i sin undervisning. Björklund (2010) verkar ha ett bra argument i att namngeografi är allmänbildning, eftersom informanterna höll med honom. Dock finns det en risk att informanterna inte har vant sig vid att arbeta med Lgr 11 eftersom det ännu är nytt för dem, och därför inte kunde ge konkreta exempel på hur de skulle arbeta annorlunda.

Någonting som står i både Lpo 94 och Lgr 11 är att eleverna ska kunna se likheter och skillnader mellan länder. Detta tycker jag att Filip och Martin lyckas med i sin undervisning, då den är varierande. Martin, som behandlar Europa naturgeografiskt, får in likheter på ett naturligt sätt, eftersom folk som bor i ett naturområde lever på ett annat sätt än de i ett annat område. Filip, som tar med sina elever på en fiktiv resa, får antagligen också in likheter och skillnader på ett naturligt sätt då hans elever ”befinner” sig i länderna. David säger att han tycker att om när det finns berättelser i läroboken skriva av barn i andra länder, då elever kan jämföra kulturer på det viset. Ett sätt som jag tror man kan diskutera likheter och skillnader är om man delar upp eleverna och låter dem läsa på så mycket om ett land så att de kan låtsas att de kommer därifrån. Därefter kan de ha ett samtal med elever som ”kommer ifrån” andra delar av Europa för att upptäcka vad som är likt och inte likt.

Att Lgr 11 begränsar mellanstadieeleverna till bara Sverige och Europa (Destouni et al., 2010b) håller jag inte riktigt med om. I det centrala innehållet för årskurs 1-3 står det:

”Jordgloben. Kontinenternas och världshavens lägen på jordgloben. Namn och läge på världsdelarna samt på länder och platser som är betydelsefulla för eleven”(Skolverket, 2011a). Skolverket (2011b) kommenterade att diskussioner skulle kunna ske genom vilka länder som eleverna har frågeställningar om samt diskutera ett land när det där sker

någonting, exempelvis en naturkatastrof. Detta tror jag är någonting som sker även i årskurs 4-6. Om någonting av stor betydelse händer i Asien eller i Sydamerika är det naturligt att prata om vilka länder det inbegriper. Även i andra ämnen, som samhällskunskap, kan nyheter bidra till att lärare och elever pratar om länder i övriga världen. Enligt mig är det ganska svårt som lärare att begränsa eleverna endast till att prata om Europa, speciellt när de ställer frågor. I litteraturgenomgången valde jag ut de delar av läroplanerna som jag tycker man kan

koppla till Europa och namngeografi. Det beror fullständigt på hur läraren väljer att tolka läroplanerna, vilka syften och mål som den enskilde läraren har med i ett visst moment i

35

undervisningen. Exempelvis, taget från Lgr 11, när eleverna ska lära sig om på vilka sätt jordytan har bildats med plattektonik och erosion (Centralt innehåll åk 4-6, Skolverket 2011) är det kanske naturligt för lärarna att prata även om länderna som har en annan sorts natur än vad vi har, på liknande sätt som Martin, när han väljer att undervisa sina elever om Europa på enligt naturgeografin. Min åsikt är att det är svårt att säga att det ens är möjligt ha

namngeografi som ett enskilt moment i undervisningen, som Fridfeldt (Karlsmark, 2010) var rädd för. I de andra centrala punkterna för årskurs 4-6 står det att eleverna ska lära sig bland annat om fördelningen av Europas befolkning, jordens naturresurser och olika natur- och kulturlandskap (Skolverket, 2011). Att nämna namn när man pratar om var det högsta berget finns eller var det bor minst folk i Europa är självklart, därför tror jag att även om en lärare hade bestämt sig för att bara träna namngeografi i en vecka med exempelvis blindkartor, skulle ändå namn på länder, städer och vatten komma in i undervisningen under andra moment.

Informanterna har olika åsikter om debatten angående det ökade fokuset på namngeografi inom geografiundervisningen. Ingen av dem är dock på någons sida helt, utan de håller med Björklund om att det är allmänbildning att kunna namn på länder, men samtidigt tycker de inte att det ska gå till överdrift. Alla lärare förutom Berit nämner sammanhang i nyheterna som en faktor för varför det är bra att kunna vissa namn. Enligt mig är det ganska självklart när man diskuterar en nyhet i klassrummet att titta på en karta var landet befinner sig, vilket kan vara en bra och naturlig ingång till att få in mer namngeografi i undervisningen.

Jag tror att lärarnas egen åsikt till namngeografi speglar hur mycket de kommer ha det som ett element i undervisningen. Martin kommer till exempel inte att lägga till mer namngeografi även om det finns i kursplanen, eftersom han inte tycker eleverna ska kunna namn på alla länder i Europa. Berit, däremot, som redan har haft med moment med namngeografi i undervisningen under Lpo 94 tänker lägga till mer blindkartor och andra kartövningar nästa gång hon undervisar om Europa eller världen. Hon är också den som var mest positiv till namngeografi, och berättar samtidigt även att de hade mycket sådant när hon själv gick i skolan.

Enligt mig är Lpo 94 mycket mer beskrivande och ger mer utrymme för läraren att tolka kursplanen på ett eget sätt. Det finns inte så mycket tvivel i Lgr11 om vad undervisningen ska innehålla, eftersom de centrala innehållen är så tydliga. När det gäller namngeografi nämns inte begreppet alls i Lpo 94, även om eleverna enligt den ska kunna viktiga namn och lägen. I Lgr 11 är det däremot direkt skrivet, man ska kunna namn på orter, sjöar och så vidare. Min

36

tolkning är att en lärare som undervisade enligt Lpo94 därför helt själv skulle kunna välja ut vilka namn i Europa och världen som eleverna ska undervisas om, medan i Lgr 11 är det många fler namn som ska vara med.