Boverket (2013) förklarar spontanidrottsplatser som en offentlig yta, miljö eller an- läggning som är utformad för många olika former av fysisk aktivitet. De nämner hur dessa anläggningar inte har en bestämd yta för etablering utan de kan vara på mark, vid vatten eller under tak (Boverket, 2013, s. 52). Riksidrottsförbundet (2002) förklarar i Näridrottsplats - för fysisk aktivitet i boendemiljö hur spontanidrottsplats inte har en bestämd design. Platsens storlek, utformning, säkerhet och kvalitet kan variera och är helt beroende av den valda platsens storlek och vad områdets kontext har att erbjuda. Kontexten bestämmer vad som bör infogas på den valda platsen och för vad som pas- sar att infogas i stadsbilden. De framhåller att en bra spontanidrottsplats är byggd så att den kan användas till flera olika aktiviteter. Men det ska också finnas utrymme för att skapa nya, inte förutbestämda aktiviteter. Ytorna ska alltså vara flexibla ytor som hos befolkningen kan få stöd med att använda sin kreativitet till rörelse (Riksidrotts- förbundet 2002, s. 16). Här instämmer Andersen (2009) in att den viktigaste aspekten på en bra spontanidrottsplats är att den är öppen för flertalet aktiviteter. Med detta menar han att anläggningen bör ha öppna flexibla och inbjudande ramar som skapar kreativitet hos brukaren och som inte sätter stopp vid användandet av platsen. För att dessa spontanidrottsplatser ska bli en lyckad etablering måste hänsyn till rummets kar- aktär tas där varje enskild etablering måste anpassas till den valda platsen och dess villkor. Han menar på att anläggningen måste vara rätt placerad, samt att val av funk- tion och design är avgörande för att det ska bli en bra spontanidrottsplats. Framförallt framhåller han hur en bra design som är rätt utformad kan utveckla aktiviteter som tillfredsställer alla behovsinriktningar och åldrar (Andersen, 2009). Faskunger (2011) påstår även att anläggningar som uppmuntrar till flera olika fysiska aktiviteter har goda förutsättningar att främja ett myllrande stadsliv och stimulera till möten mellan män- niskor i olika grupper i samhället. Han nämner att dessa anläggningar kan agera som en social katalysator för integration samt stärka sociala relationer (Faskunger 2011, s. 5
s). Andersen (2009) påpekar dock problematiken med att designa dessa öppna och fria spontanidrottsplatser med att de lätt kan uppfattas kalla och tomma, vilket gör de inte uppfattas som inbjudande. Detta kan i sin tur leda till att dessa platser är lätta att gå för- bi för att de inte har några bestämma funktioner. Med detta menar han att platsen även måste ha en ytterligare dimension, nämligen att vara robust. Den måste vara robust men samtidigt ha flexibla ramar för att platsen ska kunna bemöta skiftande funktioner. Det kräver därmed en precis planering och design av rummet. Han menar på att dessa ska kunna möjliggöra olika aktiviteter av varierande användning så att så många som möjligt kan dra nytta av platserna.
Boverket (2013) har som krav att spontanidrottsplatser bör vara tillgängliga för alla människor oavsett, åldrar, kön samt olika behov. För att alla ska ha rätt till rörelse och oberoende av socioekonomisk ställning ska spontanidrottsplatserna varken vara av- giftsbelagda eller möjliga att reservera för föreningsdriven träning och tävling. Sponta- nidrottsplatserna ska helst ge goda möjligheter till fysisk aktivitet året runt vilket kräver bra lösningar för vistelse i ur och skur (Boverket, 2013, s. 52). Riksidrottsförbundet (2002) uttrycker det som “året-runt-bruk”, att det ska så långt som möjligt strävas efter att anläggningar ska kunna brukas på olika tidpunkter året runt. De nämner även att belysning här är en viktig komponent för att vistelsen ska kunna utföras året runt. (Rik- sidrottsförbundet, 2002, s. 17). De menar också att andra lämpliga komponenter som bör ingå i en spontanidrottsplats är binge, aktivitetsyta, lekanordning, viloplatser, regn- skydd eller vindskydd. De förklarar hur dessa kan komponeras efter behovet, önskemål och resurser. Med binge menar de en aktivitetsyta som har ett hårt underlag så som asfalt eller gummigranulat som uppmuntrar till snabba aktiviteter så som exempelvis bollsporter. Bingen bör kantas av väggar som kan ha korgar, eller nät infästa i anord- ningen. För att stödja leken bör det på banytan målas med olika linjer för de aktiviteter
som kan tänkas förekomma i bingen. Dock bör inte bingen utgöra riktiga mått som är reglementsenliga tävlingsmått då platsen så långt som möjligt inte ska bli upptagen av de som redan är verksamma inom den organiserade idrotten. (Riksidrottsförbundet, 2002, s. 17).
Boverket (2013) nämner att lokalisering på spontanidrottsplatser är avgörande för om aktivitet ska ske. De menar på att spontanidrottsplatser ska finnas nära bostäder eller på platser där många människor dagligen befinner sig. Anläggningar för spontanidrott kan med fördel anläggas nära arbetsplatser, nära hållplatser för lokaltrafiken, i centrum eller vid populära utflyktsmål strax utanför tätorten (Boverket, 2013, s. 52). Andra bra placeringar för spontanidrottsplatser är där det redan är strövområden och parkom- råden för att ha möjligheten att ansluta spontanidrottsplatsen eller för möjlighet till utbyggnad (Riksidrottsförbundet, 2002, s. 17). Andersen (2009) framhåller dock prob- lematiken med att fysisk aktivitet inte bör lokaliseras till egna zoner utanför staden då han menar på att dessa inte är nära eller tillgängligt för brukaren (Andersen, 2009, s. 12). Faskunger (2011) nämner att det finns ett ytterligare behov och efterfrågan på anläggningar och miljöer för egenorganiserad spontanidrott bör vara nära bostaden och inte på utglesade marker. Problemet är dock att många av dessa anläggningar som planeras för egenorganiserad idrott i själva verket är belägna i utkanten av staden eller utanför tätorten. Han menar att dessa inte är stödjande till en fysiskt aktiv livsstil då det försvårar för människor att nå dessa platser till fots, på cykel eller med lokaltrafiken (Faskunger, 2011, s. 5). Andersen (2009) förklarar att denna planering med etablering av anläggningar i utkanten av staden är en trend som måste få ett stopp. Att etablera sport och idrott i separata zoner i stadens utkant, långt ifrån våra bostadsområden inte är en hållbar struktur. Han pekar på att rörelse, motion och idrott bör vara en naturlig del av vår dagliga miljö och omgivning. Dessa spontanidrottsplatser måste hänga sam-
man med vår vardag och våra dagliga aktiviteter, och att vår närmiljö bör vara en arena för fysisk aktivitet, lek och idrott. Han menar att detta kan etableras mer yteffektivt än det forna idealet. Efterfrågan och behovet av fler nya aktiviteter och sysselsättningar mer lättillgängligt placerat mellan de dagliga faciliteterna och aktiviteterna, såsom mel- lan hem, skola eller jobb, stödjer de lustbetonade aktiviteterna i närområdet. Genom att skapa dessa ytor i närområdet skapas det goda möjligheter och säkrar en kroppslig utveckling och möjlighet till en livslång idrott. Denna metod kan säkerställa att fysisk aktivitet blir något naturligt i medborgarens vardag. Han menar på att genom att up- pgradera städernas faciliteter, utbud och stadsrum kan det skapa nya rum och platser i staden att vistas i (Andersen, 2009).