I den här undersökningen har jag genom kvalitativa intervjuer med naturfotografer försökt förstå naturfotografers natursyn utifrån följande frågeställningar:
• Hur ansluter sig naturfotodiskursen till Hannigans typologi över 1900-talets miljö- diskurser?
• Hur konstrueras bilden av naturen i naturfotot?
• Hur kan naturbilden användas för att öka engagemanget för miljö- och naturvårds- frågor?
Jag har valt Hannigans (2014) typologi över 1900-talets miljödiskurser som analysredskap. Naturfotografering är ett av Hannigans exempel på den arkadiska diskursen men vid intervjuerna med fotograferna framgick det tydligt att även ekosystemdiskursen och rättvisediskursen var applicerbara på fotograferna. Fotografernas förhållande till diskurserna påverkar i sin tur konstruktionen av naturen i bilden och hur fotograferna ser på utvecklingspotentialen för naturfotograferingen.
Hannigans typologi är en historisk exposé över tid och innehåller tre miljödiskurser som följt på varandra: den arkadiska, den ekologiska och slutligen rättvisediskursen. Det naturfotograferna uttrycker i den här undersökningen tyder på att miljödiskurserna som Hannigan (2014) ser som en samhällelig utveckling över tid också verkar kunna följa samma utvecklingsmönster individuellt hos fotograferna. Den av informanterna som sysslat längst med naturfotografering är också den som börjat ta in människors väl och ve i sin fotografiska gärning. Samtidigt är det tydligt att den arkadiska diskursen med sin idé av den vackra naturen har ett tydligt grepp om naturfotografin och att den påverkar både konstruktionen av naturbilden och dess utvecklingspotential.
Den arkadiska diskursen är nära ansluten till urbaniseringen och människans idéer om gränsen mellan stad och natur, vilket bekräftas i den här undersökningen. Naturen ses som något som främst finns utanför staden. De naturfotografer som lever på landsbygden verkar inte alls ha samma problem med staden. Det stämmer överens med idén om att det är själva inflyttningen till staden som gör att människor börjar romantisera naturen och göra sig en bild av att naturen och människan är frånkopplade från varandra.
Fototekniken har utvecklats parallellt med urbaniseringen och naturfotografering är, enligt Hannigan (2014), ett exempel på den arkadiska diskursen med bland annat ikonisering av orörd vildmark. Cronon (1995b) menar att det är de vackra naturområdena som har haft lättast att komma ifråga som nationalparker, säkert har de tidiga naturbilderna spelat en roll här. Sannolikt finns fortfarande en tendens att det är lättare att skydda det som anses estetiskt bevarandevärt. En av de intervjuade fotograferna menar att det är svårare att skapa opinion för insekter och småkryp som många människor upplever som skrämmande eller äckliga. Även Naturskyddsföreningens kampanj för att skydda den hotade ålen visar att man måste göra det fula och äckliga vackert, eller åtminstone gulligt, för att skapa engagemang. Den vackra naturbilden verkar på så vis spela en viktig roll och flera av fotograferna menar att den vackra naturbilden kan fungera som ett skydd för naturen (jfr Chianese 2014).
Det är i min undersökning tydligt att naturfotografiet har sina rötter och sin bas i den arkadiska diskursen. Naturbilden som en vacker avbildning av natur är något som alla intervjuade fotografer har en stark relation till och alla har någonstans börjat med den vackra bilden som mål med fotograferingen.
Några av de intervjuade fotograferna fotograferar utifrån tydliga miljösyften och vill med sina bilder sprida kunskap om tillståndet i naturen. Det kan göras på olika sätt. Bland annat kan man gå in för att visa problem och förfulade miljöer i bild för att folk skall få upp ögonen för vad som håller på att hända. Men det kan också göras genom att kombinera bilder med text för kunskapsförmedling om både ekologiska problem och om den biologiska mångfald som finns. Den vackra bilden har fortfarande en stark ställning här; även det fula måste visas upp med vackra bilder.
Ekosystemdiskursen är en både politisk och vetenskaplig diskurs och de naturfotografer som fotograferar utifrån miljösyften kan sägas förflytta sig från en arkadisk diskurs till en ekosystemdiskurs. Att sprida kunskap om naturen blir viktigare än att bara ta vackra bilder. Samtidigt blir det i intervjuerna tydligt att naturfotograferingen också bidrar till ökad kunskap hos fotograferna. Man lär sig med hjälp av kameran och den kunskap man får vill man så småningom också förmedla till andra.
Med naturfotograferingens fasta förankring i den arkadiska diskursen och idén om den vackra naturen kan steget in i ekosystemdiskursen bli svårt att ta. Att vända blicken från det vackra till det fula är svårt. De flesta naturfotografer har ett stort naturvårdsintresse och miljöengagemang (jfr Ricklund 2003) men det kan ändå vara svårt att släppa idén om den vackra naturen eftersom det ofta är den idén som leder till engagemanget initialt. Skönhet skapar engagemang även hos betraktaren och att visa för mycket av eländesbilder kan också
verka avtrubbande. Det blir därför en svår balansgång för den naturfotograf som även önskar skildra problemen. Att fotografera miljöproblem och få en självförklarande bild kan också vara svårt, och det framhålls att det lättaste sättet att komma runt problemet är att kombinera bild med text. Bilder behöver sättas in i ett sammanhang för att bli begripliga och för att kunna fungera för att sprida kunskap. Detta stämmer väl överens med Chianeses (2014) tankar kring naturfotot.
Att vända blicken från natur till människa är kanske det svåraste steget av alla för en naturfotograf i och med att naturfotodiskursen innehåller en så stark idé om att människan och det mänskligt skapade inte har någon plats i naturbilden. Just människans närvaro i naturbilder är något som kan leda till häftiga diskussioner bland naturfotografer och jag tror att det har att göra med den starka förankringen i den arkadiska diskursen. Naturfotots essens är den orörda, vilda naturen och utifrån den idén försöker man med alla medel skärma bort människan och det mänskliga. Men när man gör det riskerar man att sprida en bild av naturen som inte är sann. Människan och naturen har ömsesidigt påverkat varandra i alla tider och det finns knappast något som kan kallas ”av människan orörd natur”.
Som friluftsmänniska och naturälskare är det inte svårt att se människan och människans framfart som ett problem, och det är begripligt att man vill undvika människan i naturbilden för att visa upp den natur som man upplever som den äkta och vackra. Men naturbilden behöver bli begriplig även för den som inte vistas i naturen och det blir den inte om man skyggar för all mänsklig påverkan i miljön. När naturfotografen skärmar bort det fula med teleobjektiv och korta skärpedjup riskerar han eller hon lugna bildbetraktaren och bekräfta bilden av att det fortfarande finns orörd, av människan icke påverkad natur där borta någonstans. På en plats där vi inte finns.
En miljöförstörd natur är ett problem också för människor och det gäller för naturfotograferna att se det och ta in det i sina bilder om man önskar göra naturfotogra- feringen relevant i miljödebatten. Kanske är det i själva verket så att människan inte enbart är ett hot mot naturen, kanske är hon också den enda räddningen? En av informanterna arbetar med ekoturism och tror mycket på ekoturismen som ett sätt att skydda exempelvis hotade regnskogar. Han är optimist och tror att människor i gemensamma projekt kan vända skutan. Han vill gärna berätta om miljöhjältar runtom i världen och om positiva trender och utvecklingar. På så vis kan man säga att han är den enda av informanterna som tar ett steg in i rättvisediskursen. Han menar att vi kan vara behjälpliga både genom att berätta om de problem som finns och genom att människan genom sin närvaro och genom sitt intresse för
effekter (jfr Ballantyne, Packer & Hughes 2008; Honey 2006; Teisl & O’Brien 2003) men det är viktigt att det är just ekoturism, det vill säga en turism som tar hänsyn till känsliga områden eftersom turism också kan innebära olika typer av problem (jfr Foale & Macintyre 2005; Orams 2002).
Hannigans miljödiskurser kan också tas som utgångspunkt för att besvara frågan om hur naturen konstrueras i naturbilden, även konstruktionerna i bild verkar ta utgångspunkt i den arkadiska diskursens idé om vacker, orörd natur. Naturbilden konstrueras genom den naturfotografiska diskursen om vad natur är för något. Naturbilden utgår ifrån mänskliga idéer om estetik och komposition. I den mänskliga ramen för estetik försöker naturfotografen fånga en naturlig natur utan spår av människan, utan att reflektera över att det är det man gör. Den störande kvisten är inte ett störande objekt i naturen utan bara i bilden av naturen.
Det finns ingen exakt definition av naturfotografi utan definitionen får sökas i de regler som sätts upp för att få tillträde till olika föreningar, tävlingar och bildforum. Reglerna bilder ett ramverk för naturfotografiet. Eftersom naturfotografiet har en stark förankring i den arkadiska diskursen blir normen för naturfotot en bild av vacker, vild och orörd natur. Naturfotografer verkar ha en tendens att ändra sitt seende vartefter att de utvecklas som fotografer. De ser naturen på ett annat sätt än de som inte fotograferar och naturbilden självkonstrueras i fotografens öga. Naturbilder diskuteras främst naturfotografer emellan och man lär av varandra. På det viset riskerar man att förlora förmågan att se hur bilden upplevs av den betraktare som själv varken fotograferar eller vistas i naturen.
Idén om den vackra bilden är inte bara starkt förankrad i den naturfotografiska diskursen utan i den fotografiska diskursen i stort. Sontag (1979) beskriver hur fotografer i allmänhet söker sig till vackra motiv och även när de söker sig till fula motiv så är det för att visa skönheten hos dem. Det ständiga flödet av vackra bilder gör enligt Sontag (1979) att vi börjar mäta verkligheten mot bilderna och vi förväntar oss samma skönhet i verkligheten. Den verkliga naturen riskerar att bli en besvikelse om bilderna vi ser alltid visar naturen på ett vackert sätt. Några av informanterna berättar om människor de mött som inte riktigt kunnat koppla samman naturbild med verklighet. Det gällde både för naturområden som betraktaren haft en egen upplevelse av och om naturområden som var helt nya för dem.
Det naturfotografiska fältet innehåller dessutom en del oetiska konstruktioner av bilder både vid fotograferingstillfället och vid efterarbetet. Förödande störningar av djur och förstörelse av natur förekommer när fotografer av okunskap eller hänsynslöshet gör allt för att komma åt den perfekta bilden. Det förekommer vidare att fotografer tar bilder av tama djur och utger dem för att vara vilda, att man kyler ner insekter och amfibier för att kunna placera
dem som man vill i bild och att man klipper och klistrar ihop lämpliga element hemma vid datorn. Dessa oetiska konstruktioner har en mer direkt negativ påverkan på naturen men har upprinnelse i samma källa, de grundar sig i en vilja att visa upp en bild av vacker natur. Om den verkliga naturen då inte motsvarar naturfotografens förväntningar av hur naturen skall se ut så justerar vissa mer skrupelfria naturfotografer verkligheten efter sina önskemål. Man kan se det som en följd av ett för stort flöde av vackra naturbilder, att det blir en växelverkan där det ena ger det andra.
De oetiska konstruktionerna avslöjas enklast av dem som har god kunskap om naturen, de ser att bilderna är omöjliga. Men för den som inte har den kunskapen blir det svårare. Det krävs en viss kunskapsnivå hos både fotograf och betraktare för att kunskapen som bilderna har potential att förmedla verkligen skall förmedla sann kunskap om naturen.
Naturkunskap är något som flera av informanterna tar upp. Några menar att kameran har ökat deras egen kunskap om naturen därför att de ser lite mer när de har en kamera med sig. Dessutom blir man intresserad av det man fotograferar och söker ny kunskap utifrån det. Andra menar att det krävs god naturkunskap hos naturfotografer därför att det är levande varelser man arbetar med och man behöver kunskap för att störa naturen så lite som möjligt när man vistas i den.
Den springande punkten är hur naturfotografen på bästa sätt skall kunna förmedla sin kunskap och sina upplevelser av miljöförändringar till andra. Under tiden som jag har arbetat med den här uppsatsen har det kommit upp en ny text på Naturfotografernas/N:s hemsida som skall diskuteras vid nästa årsmöte och eventuellt antas som nya regler. Texten har rubriken ”Bilden i naturvårdens tjänst” och ställer bland annat följande fråga: ”Man kan också fråga sig vad vi uppnått om bilden uppfattas som helt fantastisk och vi sedan fortsätter att leva våra liv som vi alltid gjort” (Naturfotograferna 2015b). Vidare sälls frågor om hur man når ut till den målgrupp som inte själv vistas i naturen och vad man egentligen vill berätta för den. Precis som i exemplet med konstruktionen av biologisk mångfald och listsättningen av hotade arter som Lidskog & Sundqvist (2011) beskriver så har kanske naturfotografer som grupp konstruerat en bild av natur som det är svårt att bortse ifrån om man fortfarande skall ses som en del av gruppen.
Frågorna som jag berört i denna uppsats verkar ligga i tiden och flera av informanterna har också gett uttryck för att saker håller på att förändras inom det naturfotografiska fältet. Jag tror att naturfotografin har en stark potential att användas för miljövetenskapliga syften och för ökad kunskap om natur och naturvård. Naturfotografer skaffar sig kunskaper genom sitt
extra varv över hur dokumentära bilderna egentligen är? Flödet av vackra bilder av en natur som få känner igen sig i kanske snarast spär på idén om att det finns en natur avskild från människan någon annanstans. På en plats där vi inte befinner oss. Kanske ger bilderna där störande detaljer undviks en känsla av att allt är frid och fröjd och att vi kan fortsätta organisera vårt samhälle utifrån en diskurs som också ser naturen som något som finns någon annanstans, på en plats oavhängig av oss. Om naturfotograferna i sina bilder oftare visar att människan också befinner sig i naturen så blir det kanske lättare att inse att allt hör ihop och att det bara är människan som kan göra något åt de problem vi skapat.
Källor
Ballantyne, R., Packer, J. & Hughes, K. (2008). Tourists’ support for conservation message and sustainable management practises in wildlife tourism experiences. I: Tourism
Management vol. 30, s. 658–664.
Benediktsson, K. (2014). Nature in the ”neoliberal laboratory”. I: Dialouges in Human Geography. 2014, Vol. 4(2), s. 141–146.
Bergman, C. (2014). Människans syn på rovdjur och biologisk mångfald. En översiktsartikel. MV108A Miljövetenskap II delmoment 3.
Boo, F. (2015a). Om mig. http://www.boophotography.se/fredrik-boo-photography/om-mig- 24919368. Hämtad 2015-05-03.
Boo, F. (2015b). Intervju 2015-04-25. Skriftlig rekonstruktion i författarens äga. Chianese, R. L. (2014). Is Nature Photography Too Beautiful? A move toward ”truth in labeling” would bring photographic arts in line with ecological science. In: American Scientist. 2014, vol. 1, s. 64–67.
Cronon, W. (1995a). ”Introduction: In Search of Nature”. I: W. Cronon, W. (ed.) (1995). Uncommon Ground. Toward reinventing nature. New York, London: W. W. Norton & Company.
Cronon, W. (1995b). ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature.” I: W. Cronon (ed.) (1995). Uncommon Ground. Toward reinventing nature. New York, London: W. W. Norton & Company.
Dahlin, T. (2015a). Tobias Dahlin – undervattensfotograf. http://www.tobiasdahlin.se/. Hämtad: 2015-05-03.
Dahlin, T. (2015b). Intervju 2015-04-13. Inspelning och transkription i författarens ägo. Escobar, A. (2006). Does Biodiversity Exist? In: N. Haenn (ed.) & R. R. Wilk (ed.) (2006). The Environment in Anthropolgy. A Reader in Ecology, Culture, and Sustainable Living (s. 243–245). New York: New York University Press.
Foale, S. & Macintyre, M. (2005). ”Green Fantasies: Photographic representation of
biodiversity and ecotourism in the Western Pacific”. I: Journal of Political Ecology. Vol. 12, 2005.
Halvorsen, O. J. (2015). Ville tilstander. I: Dagens Næringsliv 2015-02-05. Hannigan, J. (2014). Environmental sociology. New York: Routledge.
Hamilton, A. J. (2005). Species diversity or biodiversity. I: Journal of Environmental Management nr 75, s. 89–92.
Honey, M. (2006). Treading Lightly. Ecotourism’s Impact on the Environment. In: N. Haenn (ed.) & R. R. Wilk (ed.) (2006). The Environment in Anthropology. A Reader in Ecology, Culture, and Sustainable Living (s. 449–457). New Yourk: New York University Press.
Hornborg, A. (2012). Myten om maskinen. Essäer om makt, modernitet och miljö. Göteborg: Daidalos.
Kantermo, M. (2015a). Mina egna bilder. https://mariek.wordpress.com/mina-egna-bilder/. Hämtad: 2015-05-03.
Kantermo, M. (2015b). Intervju 2015-03-30. Inspelning och transkription i författarens ägo. Lidskog, R. & Sundqvist, G. (2011). Miljösociologi. Lund: Stundentlitteratur.
Lönnebacke, T. (2011). Ålen ska bli söt. I: Fiskenyheter 2011-06-22. http://www.fiske- nyheter.se/artiklar/ovrigt/alen-ska-bli-sot. Hämtad: 2015-05-24.
Naturfotograferna (2015a). Hederskodex. http://www.naturfotograferna.se/index.php/- foereningen/hederskodex. Hämtad 2015-01-29.
Naturfotograferna (2015b). Hederskodex. http://www.naturfotograferna.se/index.php/- foereningen/hederskodex. Hämtad 2015-05-19.
Naturmorgon (2015). Fyledalen – rikt på liv. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/- 533709?programid=1027. Sändes: 2015-04-25.
Nazarea, V. D. (2006). A View from a Point. Ethnoecology as Situated Knowledge. In: N. Haenn (ed.) & R. R. Wilk (ed.) (2006). The Environment in Anthropolgy. A Reader in
Ecology, Culture, and Sustainable Living (s. 34-39). New York: New York University Press. Nilsson, J. (2015a). Biography. http://www.josefinnilssonphotography.com/#!biography/- c10fk. Hämtad 2015-05-03.
Nilsson, J. (2015b). Intervju 2015-03-21. Inspelning och transkription i författarens ägo. Nordiske naturfotografer (2015). Nordiske naturfotografer. http://www.facebook.com- /groups/16475929751/. Hämtad: 2015-05-19.
Noresson, C. (2015a). Om mig. http://cnoresson.wordpress.com/x/. Hämtad: 2015-05-03. Noresson, C. (2015b). Intervju 2015-04-23. Inspelning och transkription i författarens ägo. Orams, M. B. (2002). Feeding wildlife as a tourism attraction: a review of issues and impacts. I: Tourism Management 2002, nr 23, s. 281–293.
Pedersen, J. (1999). I Arabiens öknar. Stockholm: Natur och kultur.
Pedersen, J. (2015a). Jan Pedersen. http://www.naturfotograferna.se/index.php/jan-pedersen. Hämtad: 2015-05-03.
Pedersen, J. (2015b). Intervju 2015-04-20. Inspelning och transkription i författarens ägo. PhotoNatura (2015). Bli medlem.!http://www.photonatura.se/?page_id=36. Hämtad: 2015-05- 19.
Ricklund, L. (2003). Föreställningar om naturfotografin. En studie av naturfotografers syn på tendenser och förändringar inom naturfotografin. Magisteruppsats. Linköping:
Linköpings universitet.
Simmons, I. G. (2006). Normative Behaviour. In: N. Haenn (ed.) & R. R. Wilk (ed.) (2006). The Environment in Anthropolgy. A Reader in Ecology, Culture, and Sustainable Living (s. 53-72). New York: New York University Press.
Sontag, S. (1979). On Photography. London: Penguin Books.
Sterling, C. (2014). Photography, Preservation, and Ethics at Angkor. I: Future Anterior Vol. 11, nr 1, s. 70-83.
Teisl, M. F. & M. F. & O’Brien, K. (2003). Who Cares and Who Acts? Outdoor Recreationists Exhibit Different Levels of Environmental Concern and Behavior. I: Environment and Behavior2003 35: 506.
The Trustees of the Natural History Museum (2015). Wildlife Photographer of the Year 2015. The rules. London: The Natural History Museum.