ATT UNDVIKA DEN STÖRANDE KVISTEN
Naturfotografers natursyn
TO AVOID THE OBSTRUCTING TWIG
Nature Photographers’ view on nature
Cecilia Bergman
Kandidatexamen huvudområde Miljövetenskap 180 p Miljövetenskap III MV109A 15 p
Kandidatuppsats VT 2015
ABSTRACT
The aim of this study is to increase the knowledge of nature photographers’ view on nature. The study is founded in qualitative interviews with six nature photographers. Hannigans typology of environmental discourse development during the twentieth century is used as theory for the study, including the arcadian, ecosystem and social justice discourse. Nature photography is an example of the arcadian discourse and my study shows that it is the strongest discourse in the field of nature photography, although some nature photographers also adhere to the ecosystem and social justice discourses. The arcadian discourse affects both how nature photographers construct nature and the potential for development of nature photography. The development of discourses over time that Hannigan sees in society can also be seen in individual photographers; following some time of photographing they move from the arcadian discourse and start questioning the beautiful nature photography as a concept. Key Words: Nature Photography, Photography, View on Nature, Environment Discourses, Discourse Analysis, Ecotourism
SAMMANDRAG
Syftet med den här studien är att öka kunskapen om naturfotografers natursyn. Studien baseras på kvalitativa intervjuer med sex naturfotografer. Som teori används Hannigans typologi över 1900-talets utveckling av miljödiskurser som inkluderar den arkadiska dis-kursen, ekosystemdiskursen och rättvisediskursen. Naturfotografi är ett exempel på den arka-diska diskursen, och min studie visar att det är den starkaste diskursen inom det naturfoto-grafiska fältet även om vissa fotograferar dessutom ansluter sig till ekosystemdiskursen och rättvisediskursen. Den arkadiska diskursen påverkar både hur naturfotografer konstruerar naturen och utvecklingspotentialen för naturfotografin. Den utveckling som Hannigan ser som en samhällelig utveckling över tid av diskurserna kan också ses som en individuell utveckling hos fotograferna. Efter en tids fotograferande börjar man röra sig ifrån den arkadiska diskursen och ifrågasätta idén om den vackra naturbilden.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning: Naturen och naturbilden
1Syfte och frågeställningar 2
Bakgrund: Naturfotots förhållande till naturen, etiken
och estetiken
3Teori: Den sociala konstruktionen av naturen och
Hannigans typologi över 1900-talets miljödiskurser
8Den arkadiska diskursen 9
Ekosystemdiskursen 10
Rättvisediskursen 11
Miljödiskurserna som analysredskap 12
Presentation av naturfotograferna och metodbeskrivning
13Naturfotografernas tankar om naturen och naturfotografiet
16 ”Det var ju sådant som man simmade förbi innan” – naturfotografiet och miljödiskurserna 16”Man kan hänga en groda i käften på en krokodil” – naturfotografiets konstruktion av naturen 25
”Kameran har hjälpt mig att verkligen kolla in naturen” – naturfotografiet och naturkunskapen 28
”Man kanske faktiskt kan kombinera saker” – naturfotografiets utvecklingspotential 30
Människan som problem och lösning – sammanfattande
diskussion
35Inledning: Naturen och naturbilden
”Om det till exempel är en kvist som stör…”, kan inleda ett samtal om var gränserna går för hur man beter sig som naturfotograf. Kompositionsreglerna lär oss tidigt att det inte skall finnas några överflödiga detaljer i våra bilder, ingenting får bara råka finnas där. Alla detaljer skall ha en tanke och ett syfte i bilden. Så vad gör man då med den störande kvisten? Man har tre alternativ; man kan bryta av den innan man tar bilden, man kan retuschera bort den efteråt i Photoshop eller så kan man flytta sig några steg hit eller dit så att kvisten inte kommer med i bild.
Alla tre alternativ innebär problem. Om man bryter av kvisten utgör det ett etiskt problem. En naturfotograf bör inte störa eller påverka naturen på ett negativt sätt. Den fotograf som retuscherar bort kvisten i Photoshop kan inte anklagas för att störa eller på ett negativt sätt påverka naturen, men däremot så är han eller hon osann mot den äkta, dokumentära naturbilden. Bilden skall inte ändras mer än nödvändigt efter exponeringen. Gränsen är flytande men de flesta är överens om att det inte skall tillföras eller avlägsnas något ur bilden. Sådana förändringar ses som manipulation och bilden anses inte längre vara en (dokumentär) naturbild.
Att däremot flytta sig redan vid fototillfället för att få bort alla störande detaljer verkar i förstone oproblematiskt och det är så de flesta gör. Men är det sant och dokumentärt? Blir bilden av naturen sann om vi alltid skyr de störande detaljerna? Och hur långt skall man flytta sig för att undvika den i särklass mest störande detaljen i naturen: människan?
Mitt miljöengagemang går hand i hand med mitt intresse för fotografering. Den första kurs jag tog i bildbehandling var inriktad på naturfoto och det gjorde något med mig att lära mig kompositionsregler i en skånsk bokskog. Efter hand som jag har utvecklats i mitt bildseende har jag också blivit mer och mer engagerad i frågan om biologisk mångfald. Efter att ha krälat omkring bland blommor och insekter kommer jag ofta hem med bilder på sådant jag måste söka ett namn på, och det blir så tydligt för mig vilken rikedom som finns där ute och hur viktigt det är att bevara den.
I naturfotodiskussionen på kurser, i tidskrifter och på nätforum finns en ganska tydlig bild av vad natur och naturbilder får innehålla, och kanske framförallt, vad de inte får innehålla. Det finns också, hos vissa, en trötthet och djupa suckar över de strikta reglerna. Hur påverkas vi av ett ständigt bildflöde från en natur där få människor vistas? På Facebook är jag medlem i en grupp som heter Nordiske naturfotografer med ett ständigt flöde av vackra naturbilder från främst Norge och Sverige. En bedömning av vår fauna utifrån dessa bilder ger lätt slutsatsen
att kungsfiskaren är en vanligare fågel än skatan och att vita älgar är vanligare än bruna. Riskerar det tillfälliga, ovanliga och hotade att inte alls framstå som varken tillfälligt, ovanligt eller hotat när vi ser så många bilder av det? Eller kan bilder av mångfalden kanske öka engagemanget för just mångfalden?
Naturfotografers natursyn är särskilt intressant att undersöka miljövetenskapligt därför att den påverkar vilken bild som sprids av naturen. I ett urbant samhälle är det många som får sin bild av vad naturen är för något från bilder snarare än från egna erfarenheter.
Jag har tidigare undersökt naturfotografers syn på biologisk mångfald i en översiktsartikel som behandlade frågan om hur olika grupper såg på rovdjurens och människans respektive plats och roll i naturen (Bergman 2014). Under arbetet med översiktsartikeln insåg jag att det inte finns särskilt mycket skrivet om specifikt naturfotografers natursyn. Det finns en del skrivet om naturbilder men inte om naturfotografer. Naturfotografer klumpas allmänt ihop med turister eller friluftsmänniskor. Jag menar att naturfotografen skiljer ut sig från de grupperna genom att han eller hon i större utsträckning, genom sina bilder, påverkar andra människor med sin natursyn. I den här uppsatsen vill jag genom kvalitativa intervjuer låta naturfotograferna komma till tals för att bidra till kunskapen om vilka tankar som ligger bakom de naturbilder vi omges av. I förlängningen är jag också intresserad av hur natur-fotografiet på bästa sätt kan användas för att öka engagemang för och kunskap om miljö- och naturvårdsfrågor.
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att öka kunskapen om naturfotografers natursyn utifrån följande frågeställningar:
• Hur ansluter sig naturfotodiskursen till Hannigans typologi över 1900-talets miljö-diskurser?
• Hur konstrueras bilden av naturen i naturfotot?
• Hur kan naturbilden användas för att öka engagemanget för miljö- och naturvårds-frågor?
Bakgrund: Naturfotots förhållande till naturen, etiken och estetiken
Vem som helst kan kalla sig naturfotograf och sina bilder naturbilder. Definitionen av begreppet naturfotografi hittas lättast i de regler som sätts upp för olika forum, föreningar och tävlingar.
Naturfotograferna/N har en hederskodex som både rör etiken kring hur bilderna kommer till och ärligheten i hur bilderna presenteras. ”Naturens väl är viktigare än bilden” (Naturfoto-graferna 2015a), slår man fast och med det menar man bland annat att naturen skall störas så lite som möjligt när man fotograferar. Vidare har man ställt upp olika naturfotografiska kategorier, där dokumentära bilder har striktast regler, och en hel lista med exakt vilka digitala verktyg som får och inte får användas i bildredigeringen (Naturfotograferna 2015a). Några regler om vilka motiv som kan komma ifråga för naturbilden finns inte. En snabb titt på bilderna som presenteras gör gällande att det nog ändå finns sådana regler, om än oskrivna.
PhotoNatura/PN har som förening ett större fokus på naturbilden än på naturvården och har ingen motsvarande hederskodex att förhålla sig till. Den som vill bli medlem får veta att ansökningsbilderna inte får vara manipulerade men någon definition av manipulerad ges inte. Vidare får bilderna enbart vara behandlade ”enligt principen ’traditionellt mörkrumsarbete’” (PhotoNatura 2015). Även här är det upp till den som söker inträde i föreningen att göra en tolkning av vad det innebär. I intervjun med Marie Kantermo, som sitter i föreningens styrelse, kompletteras bilden: ”Vi talar om en transparent process. Man skall kunna tala om vad det är man har gjort med sina bilder […] från planeringsstadium till publicering.” (Marie Kantermo)
Det är vidare vanligt att naturfotografer visar upp sina bilder i olika typer av forum. Vill man lägga upp bilder i Facebookgruppen Nordiske naturfotografer har man att förhålla sig till följande regler:
RETNINGSLINJER: Kort og godt:
Brud på følgende regler vil medføre udelukkelse af gruppen. 1. Kun et indlæg pr. medlem pr. dag.
2. Kun billeder af vild natur og vilde dyr – ingen mennesker, bygninger, kæledyr osv.
3. Ingen kommerciel reklame.
4. Ingen billedmanipulation – kun justeringar. (Nordiske naturfotografer 2015)
Vill man vara med och tävla om titeln Wildlife Photographer of the Year skall bilderna vara tagna under etiska former och ”entries must not deceive the viewer or attempt to disguise and/or misrepresent the reality of nature”. Fotografen får inte störa djur eller förstöra natur för att ta sina bilder. Bilderna får relativt fritt behandlas i Photoshop men: ”while digital
adjustments are allowed, adding or removing objects, animlas or parts of animals, plants, people etc, is not.” (The Trustees of the Natural History Museum 2015)
Reglerna ger en bild av naturfotot som en dokumentär avbildning av vild natur. En av-bildning som inte får ge en falsk bild av naturen och som inte får efterbehandlas till oigen-kännlighet i Photoshop. Reglerna ger också en bild av vilka problem som finns inom det naturfotografiska fältet. Regler om att inte störa djur och att inte klippa och klistra i bilderna vid datorn skulle förstås inte tas upp om sådant inte förekom. För några år sedan avslöjades en svensk naturfotograf, Terje Hellesø, med att ha klippt in lodjur i sina bilder. Ett frustrerat tilltag som ingen i naturfotovärlden ser som okej (Halvorsen 2015). I P1:s Naturmorgon sändes nyligen ett reportage om kungsörnarna i Fyledalen och där framgick att naturfotografer störde häckningen genom en allt för lång väntan på den perfekta bilden. Genom att stå under boet och vänta på örnens återkomst hölls densamma borta och äggen riskerade att kallna. På det sättet kan naturfotografernas främsta dygd, att vänta, också bli ett problem (Naturmorgon 2015).
I Halvorsens (2015) artikel framställs naturfoto som en blandning av konst, forskning och sport, och det gäller för betraktaren att veta vilken typ av bild det är han eller hon ser. Naturen riskerar för många människor att upplevas som trist i jämförelse med den natur man ser på bild och film. Hellesøs fusk är bara toppen av ett isberg och det förekommer alla möjliga typer av svårgenomskådliga konstruktioner av naturen i bild, bland annat är det vanligt att de vilda djuren egentligen är tama (Halvorsen 2015).
Och hur ser naturbilder ut? Ricklund (2003) har i en magisteruppsats undersökt natur-fotografers syn på äkthet och verklighetsanspråk och en av hennes informanter uttrycker sig så här angående vad en naturbild är: ”Själva motivet som sådant ska vara natur, och inte av människor skapade miljöer.” (Ricklund 2003, s. 25)
Om jag skulle försöka göra en definition av hur en naturbild ser ut skulle jag säga att en naturbild (jfr bild 1) gärna skall föreställa ett icke-tamt djur och djurets öga får gärna befinna sig så nära gyllene snittet som möjligt. Bakgrunden bör vara ren utan störande element. Bara en del av bilden bör ligga i skärpa.
Bilden av skrattmåsen (se bild 2) skulle jag säga är mer tveksam som naturbild. Den är uppenbarligen tagen i en stad och avbildar en fågel som gärna uppehåller sig i just städer. Dessutom kan man ana att fotografen påverkat objektets rörelse ut ur bild.
Ricklund (2003) visar att de flesta naturfotografer ser sig som naturvårdare. I deras naturvårdande roll ingår främst att de är extra ögon som ser vad som händer i de områden där de ofta fotograferar. Informanterna hos Ricklund (2003) ger uttryck för att det är svårt att fotografera de direkta problemen, att det är lättare att beskriva dem i text.
Hur avbildar man problem, lidande och katastrofer på ett sätt så att bilderna kan användas konstruktivt och inte bara sprida mer hopplöshet? Bildens påverkanskraft är stor. Hornborg (2012, s. 256–257) resonerar kring att en del av den världsomspännande chocken när flyg-planen flög in i World Trade Center 2002 hade att göra med bildernas styrka och genomslags-kraft. Men kan för många skrämmande bilder också göra oss avtrubbade? Sontag (1979, s. 19–20) beskriver hur hon som 12-åring såg bilder från nazisternas koncentrationsläger och hur de för alltid förändrade hennes förhållande till bilder. Ingen bild efter det har lämnat så starka intryck som dessa bilder. Hon skriver:
To suffer is one thing; another thing is living with the photographed images of suffering, which does not necessarily strengthen conscience and the ability to be compassionate. It can also corrupt them. Once one has seen such images, one has started down the road of seeing more – and more. Images transfix. Images anesthetize. An event known through photographs certainly becomes more real than it would have been if one had never seen the photographs – think of the Vietnam war. (For a counter-example, think of the Gulag Archipelago, of which we have no photographs.) But after repeated exposure to images it also becomes less real. (Sontag 1979, s. 20)
Hornborg (2012, s. 258) menar att bilderna från World Trade Center visade ”en krigshandling på fel plats.” Och då har det förstås också att göra med att det är nytt, bilder chockar oss bara när de visar något nytt, menar Sontag (2012, s. 19). Betyder det att naturbilder som visar problem, lidande och katastrofer enbart har en påverkan på oss om de visar något nytt och från en ny plats, från en plats där vi inte förväntar oss miljöproblem? Är det lättare att skapa engagemang för en fråga genom skönhet än genom skrämmande bilder? Chianese (2014) är inne på det spåret och menar att det mesta som görs inom naturfotografin görs för att få betraktaren att älska naturen.
Contrairiwise, pictures of environmental degradation may incite us, but they may just as likely turn off donors and drive activists away. Beauty sells, ugliness might repel. So we buy the dazzling calendar and join the organization. (Chianese 2014, s. 64)
Foale & Macintyre (2005) menar att västerländska fotografer har ett sätt att fotografera och dokumentera den biologiska mångfalden i stillahavsområdet på ett romantiskt och nostalgiskt sätt som mer gynnar den västerländska konsumtionen av området än att beskriva områdets egenvärde och speciella karaktär. Chianese (2014, s. 64) är inne på samma spår och menar att naturfotografin idag med Adobe Photoshops hjälp blir någon slags ”grandeurism”. Allt är vackert och älskansvärt, motsatsen skulle kunna skrämma bort folk från engagemang och donationer.
På vilken natursyn baseras idén om naturbilden som skönhet i färg? Lidskog & Sundqvist (2011, s. 29) skriver så här om idén om den rena naturen:
I all miljöpolitik finns en tanke om att vissa tillstånd i naturen är eftersträvansvärda, medan andra är negativa. Många gånger handlar det om att återskapa en ”ren natur” genom att minska eller helt stoppa vissa typer av utsläpp. Andra gånger handlar det om att skapa reservat av ”ren natur” där människan kan uppleva naturen som ”den egentligen är”, skild från människans framfart i form av jordbruk, industrialisering och urbanisering. Människan har smutsat ner en ursprungligt ren natur, och dagens utmaning är att skapa ett samhälle där detta inte sker. I varje fall inte för mycket, eller åtminstone inte överallt. Några platser måste skapas där man kan möta en oförstörd natur. Idén om den rena naturen, den natur som är opåverkad av människan, är stark och vi finner den inte bara i allmänhetens medvetande och i dagens miljöpolitik, utan även inom vetenskapen.
I de naturfotografiska reglerna framträder en bild av att det är just denna rena natur som naturfotograferna söker.
Teori: Den sociala konstruktionen av naturen och Hannigans
typologi över 1900-talets miljödiskurser
Diskursanalys är ett bra verktyg för att analysera en diskurs, det vill säga hur man talar om, och därmed tänker om, olika företeelser. En miljödiskursanalys är därför lämplig att använda för att undersöka hur vi talar och tänker kring natur- och miljöfrågor. När man talar om naturen används många metaforer som ”alien species, habitat disturbance, ecosystem recovery and even climate change” (Hannigan 2014, s. 72), metaforer som berättar lika mycket om förhållanden i naturen som om människans sätt att se på naturen.
Diskursanalysen och idén om den sociala konstruktionen av naturen går ofta hand i hand (Hannigan 2014, s. 72). Tanken om natur och miljöpåverkan som en social konstruktion har enligt Hannigan (2014, s. 42–43) fått utstå en hel del kritik. Kritikerna menar att när miljöproblemen betraktas som något socialt konstruerat så relativiseras de verkliga problemen. Konstruktionisterna å sin sida försvarar sig med att de inte alls blundar för de faktiska problemen men att man måste förstå dem utifrån hur de definieras socialt, politiskt och kulturellt (Hannigan 2014, s. 43). Cronon (1995a, s. 26) påpekar att människan gärna ser naturen som en extern moralisk måttstock. Han frågar sig vad som händer om det visar sig att den måttstocken är uppfunnen av oss själva? Om det visar sig att den stabilitet vi vill skydda egentligen bygger på våra egna värderingar och inte har upprinnelse i naturen, vill vi fortfarande skydda den då? (Cronon 1995a, s. 26) Cronon (1995a) menar att det är viktigt att se konstruktionen av naturen i vitögat för att bygga ett miljöengagemang som står på stabil grund.
Vad är då problemet med att skilja mellan samhälle och natur? Enligt Lidskog & Sund-qvist (2011, s. 29–57) konstruerar vi en bild av en ren natur som något åtskilt från samhället och människorna, ”renheten bevaras bäst genom att människan håller sig borta.” (2011, s. 31) Med en sådan syn glömmer vi lätt att människa och natur alltid ömsesidigt påverkat varandra och bara om vi förstår det kan vi göra något åt miljöproblemen.
Fotografier kan i allra högsta grad tolkas socialkonstruktionistiskt. Sontag (1979) beskri-ver hur lätt det är att se fotografiet som beskri-verkligare än andra bilder: ”Photographed images do not seem to be statements about the world so much as pieces of it, miniatures of reality that anyone can make or acquire” (Sontag 1979, s. 4) men menar att det synsättet är en illusion. Den fotografiska bilden är lika mycket en tolkning gjord av fotografen som en målning är en tolkning gjord av konstnären (Sontag 1979, s. 3–8). Vidare menar Sontag (1979, s. 23–24) att vi tror att bilder ger oss kunskap om verkligheten, men bilden är bara ett litet utsnitt ur tiden.
Bara skeenden kan få oss att förstå något om verkligheten: ”And functioning takes place in time, and must be explained in time. Only that which narrates can make us understand.” (Sontag 1979, s. 23)
Fotografiets utveckling och diskurser följer i viss mån miljörörelsens diskurser. Fotografi-et som teknik och konst växte fram i samklang med modernismen och urbaniseringen.
In photography’s early decades, photographs were expected to be idealized images. This is still the aim of most amateur photographers, for whom a beautiful photo-graph is a photophoto-graph of something beautiful, like a woman, a sunset. (Sontag 1979, s. 28)
Hannigan ställer upp följande modell för 1900-talets olika miljödiskurser som jag kommer att utgå ifrån för att förstå naturfotografens inställning till miljö och natur:
Tabell 1: Hannigans typologi över 1900-talets miljödiskurser Discourse
Arcadian Ecosystem Justice
Rationale for defence of environment
Nature has priceless aesthetic and
spiritual value
Human interference in biotic
communities upsets the balance of nature
All citizens have a basic right to live and work in a healthy environment Iconic books My First Summer in
the Sierra Silent Spring A Sand County Almanac Dumping in Dixie Primary nesting place Back to nature movement
Biological science Black churches Key alliance/fusion Preservationists and
conservationists
Ecological and ethics Civil rights and grassroots
environmentalism Källa: Hannigan (2014, s. 76).
Den arkadiska diskursen
Inom den arkadiska diskursen ses naturen som något externt från samhället, åtminstone från staden. Den ikoniserar naturen bland annat genom naturfoton från orörd vildmark. Naturen ses som något som kompletterar livet i den smutsiga staden (Hannigan 2014, s. 76). Den arkadiska diskursen är den äldsta miljödiskursen och har växt fram som reaktion mot urbaniseringen. Inställningen till naturen började så sakteliga förändras för människor som bosatte sig i städer. De slutade se naturen som ett hot och något som skulle tämjas och började i stället se den som något gott och heligt. Cronon (1995b) beskriver hur termen wilderness förändras:
Wilderness had once been the antithesis of all that was orderly and good – it had been the darkness, one might say, on the far side of the garden wall – and yet now it was frequently likened to Eden itself. (Cronon 1995b, s. 71–72)
I början av 1900-talet växte the Back to Nature Movement fram i USA, inom vilken man bland annat sysselsatte sig med naturfotografering av vild natur. Denna rörelse hade även del i skapandet av naturparker, ”in the process, wild nature was transformed from a nuisance to a sacred value.” (Hannigan 2014, s. 78) Cronon (1995b, s. 73) påpekar att det är intressant att studera vilken typ av natur som först avsätts som nationalparker: ”less sublime landscapes simply did not appear worthy of such protection.” (Cronon 1995b, s. 73) Tidskrifter som National Geographic har sitt ursprung i den här perioden.
Ekosystemdiskursen
Ekosystemdiskursen är både en vetenskaplig och politisk diskurs som har sin grund i natur-vetenskapen men som också används av miljörörelsen i politiska sammanhang (Hannigan 2014, s. 80–83). Termen ekosystem myntades på 1930-talet av Tansley och termen beskrev ursprungligen utbytet av energi och näring i naturliga system. Från början var naturvetarna tveksamma till att använda sina teorier i den politiska debatten eftersom de var rädda att förlora sin vetenskapliga trovärdighet, men under 1970-talet blev ekologin en av hörnstenarna i miljödebatten och i den debatten deltog även naturvetare (Hannigan 2014, s. 81).
I stället för att se staden som hotet började man vända blicken mot miljöhot som radioaktivt nedfall, kemiska bekämpningsmedel, överbefolkning och liknande. Rachel Car-sons Silent Spring (1962) hjälpte till att sprida vetenskapliga begrepp om miljöproblem till den breda massan (Hannigan 2014, s. 82). Mänsklig påverkan på ekosystemet började ses som ett problem:
Whereas the ecosystem had previously been largely a theoretical construct, albeit a dynamic one, now it was inculcated with moral significance. Human interference in biotic communities not only had particular effects […] but it was also defined as the wrong thing to do (Hannigan 2014, s. 82).
Escobar (2006) beskriver begreppet biologisk mångfald som ett socialt konstruerat begrepp avsett för att överblicka naturens komplexitet. En komplexitet människan söker ett namn för när hon blir medveten om att hon håller på att förstöra den:
As critical studies of science have shown, the act of naming a new reality is never innocent. What views of the world does this naming shelter and propagate? Why has this new way of naming been invented at the end of a century that has seen untold levels of ecological destruction? (Escobar 2006, s. 243)
Ekosystem och ekologi är termer sprungna ur en vetenskaplig vokabulär men som efter hand fyllts med politiskt innehåll. Biologisk mångfald däremot är snarast ett politiskt begrepp som
delvis fyllts med naturvetenskapligt innehåll. Escobar (2006) menar att biologisk mångfald är en diskurs som berättar något om relationen mellan natur och samhälle. Biologisk mångfald är ett trubbigt begrepp att använda inom naturvetenskapen eftersom det inte finns några specifika definitioner av vad man egentligen menar (Hamilton 2005). Lidskog & Sundqvist (2011, s. 51–54) tar upp biologisk mångfald som exempel på socialt konstruerad natur. Begreppet skapades utifrån politiska syften när man började oroa sig för förlusten av arter och viktiga naturområden. Listor upprättades över hotade arter och många ideella krafter hjälpte till i detta arbete. Konflikter mellan de olika gruppernas synsätt uppstod, och det är också tydligt att man sätter gränser för vad som anses vara naturlig natur och vad som är människoskapad natur. Arter som kommit till Sverige med hjälp av människor räknas till exempel inte in i den svenska faunan.
Lidskogs & Sundqvists (2011, s. 54) slutsats är att trots att den biologiska mångfalden är beskriven utifrån kulturella processer så ser vi den ändå som representation för naturen åtskild från samhället när listorna över hotade arter väl är klara.
Rättvisediskursen
Den arkadiska diskursen och ekosystemdiskursen har det gemensamt att de främst fokuserar på naturen som något avskilt från människan.
The mainstream environmental movement generally avoided the question of human exposure to pesticides, focusing primarily on the impact of pesticides on wildlife, as indeed did Rachel Carson (Hannigan 2014, s. 85).
Rättvisediskursen är den första miljödiskursen inom vilken man börjar ta hänsyn till hur människor påverkas av miljöproblem. Man börjar även intressera sig för den orättvisa fördelningen av naturresurser och hur gifter påverkar människor. Framförallt intresserar man sig för vilka grupper som främst utsätts för bekämpningsmedel och giftiga utsläpp från fabriker. Så småningom sammankopplades miljöfrågor med social rättvisa eftersom problemen ofta har en gemensam grund (Hannigan 2014, s. 84–86).
Rättvisediskursen har sitt ursprung i gräsrotsrörelsens kamp för social rättvisa. Den ser rätten till att leva och arbeta i en giftfri miljö som en mänsklig rättighet snarare än en rättighet för naturen. Man vänder sig emot att miljöförstörelse av vilda naturområden som hyllats inom den arkadiska diskursen får mer uppmärksamhet än miljörelaterade olyckor som drabbar områden där människor bor.
Medan miljörörelsen fokuserat på problem för naturen fokuserade gräsrotsrörelsen på problem för människor. Oftast är roten till problemen densamma. Redan på 1970-talet
påpekades det att dessa rörelser skulle tjäna på att samverka men först på 1980-talet började ett sådant samarbete ske och man började tala om miljörättvisa.
Miljödiskurserna som analysredskap
De tre miljödiskurserna visar på vilket sätt ljuset kan riktas mot olika typer av miljöproblem och hur olika man kan tolka dem beroende på fokus. Jag är intresserad av att se på vilket sätt det naturfotografiska fältet förhåller sig till miljödiskurserna och hur förankringen i olika diskurser påverkar den naturfotografiska verksamheten.
Naturfotografering beskrivs i Hannigans diskurstypologi som ett exempel på den arkadiska diskursen, men under intervjuerna med fotograferna insåg jag att fler av diskurserna var applicerbara på fotograferna. Jag har därför valt att använda Hannigans typologi som teoretisk utgångspunkt och analysredskap för att kategorisera intervjumaterialet. Typologin är den teoretiska utgångspunkten men den kommer att kompletteras med den skiss till naturfotodefinition som jag försökt göra i bakgrundskapitlet. Detta för att förstå på vilket sätt miljödiskurserna hör ihop med den naturfotografiska diskursen och på vilket sätt de påverkar konstruktionen av natur i bild.
Presentation av naturfotograferna och metodbeskrivning
Jag har valt att undersöka detta ämne genom kvalitativa intervjuer med sex naturfotografer. Med naturfotograf menar jag någon som inte nödvändigtvis lever av sin fotografering men som uppfyller flera av följande kriterier: man har utställningar, publicerar sig i tidskrifter och böcker, håller föredrag och kurser, är med i Naturfotograferna/N eller i PhotoNatura/PN.
En bredd bland informanterna har sökts för att få in så många olika aspekter på ämnet som möjligt. Eftersom ansatsen är kvalitativ och urvalet litet har inte några jämförelser gjorts på köns-, åldersnivå och så vidare. Men om informantgruppen varit allt för homogen skulle sådana skillnader, om de finns, kunnat få ett allt för stort utslag. Jag har sökt naturfotografer utifrån Naturfotografernas/N:s och PhotoNaturs/PN:s hemsidor. Dessutom har jag gjort en efterlysning av intresserade naturfotografer på Fotosidan.se. Urvalet har gjorts både med tanke på bredden i gruppen och med tanke på lättillgängligheten att träffa fotograferna för en intervju, varför urvalet innehåller en övervikt av fotografer från södra Sverige. Följande naturfotografer har intervjuats som underlag för undersökningen:
Fredrik Boo, född 1974. Hemsida: http://www.boophotography.se
I mina foton från skogen försöker jag få med mer än bara ett fotografi. Jag försöker fånga det jag känner i den stunden och införliva den känslan i fotot.
För mig handlar naturfotografering inte enbart om att göra en ren avbildning i dokumentärt syfte av det jag ser utan att tillföra en mer konstnärlig syn på det naturen har att erbjuda. Jag använder mig av olika tekniker för att få fram mer måleriska bilder. De teknikerna kan vara till exempel dubbelexponeringar och kamerarörelse. (Boo 2015a)
Tobias Dahlin, född 1976. Hemsida: http://www.tobiasdahlin.se
Med kärlek till havet började Tobias dyka 1991 och i havets mystik väcktes också hans egentliga fotointresse. Än idag är hans fotografi starkt knuten till den marina världen, både ovan och under ytan.
Tobias sysslar i huvudsak med undervattensfotografi men är också inriktad på hav, kust, natur och miljö. Motiven är främst hämtade från havs- och insjömiljöer i Väst-sverige. (Dahlin 2015a)
Marie Kantermo, född 1961. Hemsida: http://mariek.wordpress.com
Under åren som jag har fotograferat har jag gått från att fota till att skapa bilder. Parallellt med detta har uttrycket Mina egna bilder vuxit fram och det är genom den personliga bilden som jag vill förmedla en känsla och ett intryck. Upplevelsen av naturen, just då, när bilden skapas är en väsentlig del i mitt arbete. Att sedan kunna avbilda upplevelsen på ett sådant sätt att betraktaren kan relatera till den färdiga bilden är ett extra plus. (Kantermo 2015a)
Josefin Nilsson, född 1992. Hemsida: http://www.josefinnilssonphotography.com/
Josefin Nilsson/PN är en ung fotograf från Vimmerby, Sverige. Hon har arbetat som journalist och fotograf på flera tidningar. För tillfället studerar hon med siktet inställt på att bli biolog och journalist med miljöfokus. Hon fotograferar främst natur men också människor och mänsklig interaktion med naturen. (Nilsson 2015a; min över-sättning)
Camilla Noresson, född 1967. Hemsida: http://cnoresson.wordpress.com/
Jag gillar att ta makrobilder och testar oftast de extremt korta skärpedjupen. Ofta ger jag mig ut på turer och det slutar alltid med att jag ligger och kryper i en äng eller rabatt med mitt makro på. Där får jag leva ut min kreativitet. Havet är något som fascinerar mig mycket och ger mig vackra bilder och många meditativa stunder. Då använder jag ofta vidvinkelobjektiv och gråfilter.
Förutom att må bra är mitt mål att via kameralinsen fånga all den känsla och energi jag får ute i naturen i mina bilder på mitt sätt och förmedla till andra människor så de förstår att man måste bevara och vara rädd om naturen. Den ska hålla för många generationer till. (Noresson 2015a)
Jan Pedersen, född 1957. Hemsida: http://www.janpedersen.se/
Hängiven fotograf som ständigt söker nya bilduttryck. Med starkt naturvårdsengage-mang vill han skapa intresse och opinion. Har utgivit ett tiotal böcker – flera är internationella bästsäljare. /…/ Fotograf, författare och världsresenär. Har i mer än 30 år lett naturresor och naturfotoresor över hela världen – i alla biom från öknar till regnskogar. Han har arbetat för flera stora svenska researrangörer och är en mycket uppskattad reseledare, guide och naturfotoguide. Ekoturism ligger honom mycket varmt om hjärtat. (Pedersen 2015a)
Intervjuerna har innehållit frågor om natur, natursyn och naturbilder. Jag har hållit inter-vjuerna så öppna som möjligt. Interinter-vjuerna förbereddes genom att studera fotografernas hemsidor och varje intervju tog utgångspunkt i respektive fotografs fotoverksamhet. Det har varit lätt att få informanterna att tala kring dessa frågor och ämnet har engagerat de flesta.
Intervjuerna har, utom i ett fall, spelats in och transkriberats. Vid intervjun med Fredrik Boo misslyckades inspelningen, vilket jag märkte först då intervjun var klar. Jag löste det genom att genast sätta mig ner och skriva ned allt jag kom ihåg från intervjun. Fredrik Boo har sedan fått se och godkänna rekonstruktionen av intervjun och den har fått fungera som underlag till uppsatsen i stället för en regelrätt transkription. Citaten som hämtas ur denna rekonstruktion är därför inte ordagranna citat utan nedskrivna av mig så som jag minns dem. De behandlas och markeras dock på samma sätt som de andra citaten i uppsatsen.
Citaten ur intervjuerna är lätt redigerade för ökad läsbarhet.
Någon bildanalys kommer inte att göras inom ramen för den här undersökningen eftersom jag främst är intresserad av fotografernas inställning till naturen och naturbilden, inte av hur deras bilder upplevs. Fotograferna har blivit tillfrågade om att bidra med ett par bilder till uppsatsen och några av citaten kopplas samman med en bild. Jag har i de flesta fall specifikt
frågat efter bilder utifrån något vi har talat om under intervjun och sedan kopplat samman bild med citat. Bilderna behandlas som övriga blockcitat och är alla placerade i texten där de skall läsas. Att titta på bilderna separat är därför inte att rekommendera.
Naturfotografernas tankar om naturen och naturfotografiet
Incitamenten för att fotografera och grunden till varför man började fotografera är olika för fotograferna i den här undersökningen, några fotograferar med uttalade naturvårds- och miljösyften, andra fotograferar med ett mer konstnärligt fokus. Gemensamt för alla är kärleken till naturen.
”Det var ju sådant som man simmade förbi innan” – naturfotografiet och miljödiskurserna
Sontag (1979) beskriver hur fotografiet är en del av det modernistiska projektet och har utvecklats vid sidan av urbaniseringen. De miljödiskurser som Hannigan (2014) beskriver har växt fram parallellt med utvecklingen av fotografiet. Naturfotografiet är i sig ett exempel på den arkadiska diskursen, och det är tydligt att naturfotografiet än idag är fast förankrat i idén om ett förlorat paradis och om en naturlig natur som människan har lämnat bakom sig. Naturfotografiet har som en grundläggande idé att visa upp den vackra natur som vi lämnat och riskerar att för alltid förlora, även om vissa ställer sig tveksamma till det upplägget:
Väldigt många [naturfotografer] har grunduppfattningen: om jag visar upp allt vackert som finns då får folk större kunskap och incitament att skydda den natur som finns runtomkring. Jag tror inte riktigt att det fungerar så, tyvärr. I dagens mediemyller och mediebrus drunknar det i allt annat. (Jan Pedersen)
I takt med att människor samlades i städer blev relationen till naturen en annan, det som en gång var ett hot och något att tämja blev en kontrast till den människoskapade miljön i staden. Vad staden gör med människans förhållande till naturen är något som framförallt de informanter som själva bor eller verkar i staden bekymrar sig över. De flesta ser staden som något avskilt från naturen och något som får oss att förlora respekt, förståelse och kunskap om naturen. Camilla som alltid bott i Malmö bekymrar sig över vad staden och vår förlorade länk till naturen gör med oss: ”Människan har tappat bort sitt ursprung […]. Man lever inte med naturen längre, man lever helst inte i den heller [skratt]. Man lever ett helt annat liv idag.” (Camilla Noresson) Jan säger att han ser urbaniseringen som det största hotet mot naturvården och naturskyddet:
Jag tror inte vi kan isolera oss i städer. Jag tror att det största problemet för all naturvård och allt naturskydd idag är att folk är ointresserade. […] Människor har blivit urbaniserade och har ingen relation alls till naturen. (Jan Pedersen)
Staden och urbaniseringen i sig är kanske inte den springande punkten här, utan ointresset? Ointresset och den frånkoppling från naturen som många tänker sig att man får om man bor och vistas i städer. Men även i staden kan det finnas natur att intressera sig för, Jan berättar
hur det de senaste åren blivit en trend att fågelskåda i storstäder: ”Det är hippt att skåda fågel nu och de håller på i London och så där. […] Urban birding tror jag att det heter [skratt].” (Jan Pedersen)
Just fåglar i städer är en svår nöt att knäcka. Det verkar vara ett betydligt större bekymmer för naturfotografer att förhålla sig till hur mycket natur det egentligen är med fåglar i staden än vad det är ett bekymmer för fåglarna att bosätta sig i städerna. Och det ligger väl något i det där, att de frivilligt bosätter sig i städerna, vilket gör det svårt att bort-definiera dem som natur, svårare än planterade blommor i parker till exempel. Camilla fotograferar en del fåglar i Malmö men hon verkar vackla en del i hur hon ser på dessa bilder. Natur eller inte? Naturfoto eller inte?
Men hon är ändå tveksam till om stadsfåglar duger inom naturfotogenren:
Det är inte så stor sport [att fotografera fåglar i Pildammsparken] [skratt]. Det är klart att den fågeln är lika mycket värd som den som bor utanför stan. […] Om man tittar på Facebook till exempel när någon lägger upp en bild på något ovanligt djur som är tagen ute i det vilda utan gömsle, då är det hallelujah moment där kan jag säga [skratt]. Har man suttit i gömsle så är det ”ja, det var en fin bild”. Det där är en vanlig tankegång hos naturfotografer, tror jag. (Camilla Noresson)
Trots att bildanalyser inte ingår i den här undersökningen kan det vara intressant att rent parentetiskt notera att Camilla gjort sin hägerbild (jfr bild 3) svartvit trots att hon är en fotograf som främst arbetar med färgbilder. Naturen är i färg och staden är svartvit?
Tobias är den enda av informanterna som helt bortdefinierar staden som naturfotomiljö, även stadsfåglarna:
T: När man fotograferar duvor, stadsduvor är det naturfoto? Nä, jag vet inte. C: Tycker du att det är det?
På andra sidan skalan finns Fredrik som inte tycker att det är några problem att ta naturbilder i staden:
Jag gör sällan det själv, för när jag är i stan är jag där i något annat ärende. Men det händer ofta när jag är där att jag tänker att jag borde ha tagit med kameran eftersom jag ofta ser vackra naturmiljöer där också. Det kan vara en spännande kombination mellan något träd och ett hus till exempel. (Fredrik Boo)
Josefin har en liten annan vinkel på urbaniseringen och ser den inte som varande bara av ondo:
Det är många i städerna som är väldigt miljömedvetna. På så sätt kan man få en närmare relation till naturen om man bor i en stad. Man tar inte naturen för given på samma sätt som man kanske gör om man bor på landet. För då är det skog där. Det har alltid varit skog där. (Josefin Nilsson)
Här ansluter sig Josefin till idén om att stadsbon har råd att försköna och intressera sig för naturen eftersom man inte lever med och av den på samma tydliga sätt som den som bor på landsbygden. Cronons (1995b) artikel om vårt förhållande till vildmarken tar upp samma problematik; den som tvingas bruka jorden för sitt uppehälle har svårt att romantisera den. Urbaniseringen gör att the wilderness blir något annat:
Wilderness suddenly emerges as the landscape of choice for elite tourists, who brought with them strikingly urban ideas of the countryside through which they traveled. For them, wild land was not a site for productive labor and not a permanent home; rather, it was a place of recreation. One went to the wilderness not as a producer but as a consumer, hiring guides and other backcountry residents who could serve as romantic surrogates for the rough riders and hunters of the frontier if one was willing to overlook their new status as employees and servants of the rich. (Cronon 1995b, s. 78)
Ever since the nineteenth century, celebrating wilderness has been an activity mainly for well-to-do city folks. Country people generally know far too much about working the land to regard unworked land as their ideal. (Cronon 1995b, s. 78–79)
När vi lämnar landsbygden bakom oss och den direkta kopplingen mellan naturen och våra hus och måltider, då blir naturen något vackert och värt att bevara. Är det av samma skäl som Fredrik och Marie inte alls verkar ha samma bekymmer med relationen stad och natur? För att de bor utanför staden och ”det är skog där. Det har alltid varit skog där”, som Josefin uttrycker det. Både Fredrik och Marie är mer inne på bilden och bildens värde än naturen och naturens värde. Naturkärleken är stor hos båda och bilderna får gärna förmedla ett mående eller en stämning hos fotografen, men ”natur är natur och bild är bild” (Marie Kantermo) och det där med exakt vad som kan definieras som natur är för henne ganska ointressant.
Jag tror att det finns andra människor som är lite mer strikta där i tolkningen av vad som är riktig natur och vad som inte är det. Jag kanske är för generös där i tolkningen? Men jag vet inte? Jag kan gladeligen fotografera en Petunia i blom-krukan utanför dörren. Jag tycker faktiskt att det är en form av natur det också. Men där håller inte alla med mig, det vet jag. (Marie Kantermo)
Naturbilder har ju också en konstnärlig dimension. Jag är intresserad av den konstnärliga delen av bilden, och var går gränsen där? Mellan det naturfotografiska och det konstnärliga? (Fredrik Boo)
Fredrik och Marie är de informanter som bryr sig minst om gränsdragningen mellan människa och natur och på så vis inte riktigt passar in i den arkadiska diskursen; människan ÄR natur och i naturen kan man hitta sig själv. Båda talar om naturen som en miljö att hämta krafterna i, en miljö att vistas i både när man mår bra och när man mår dåligt, och i bilderna önskar man visa de egna känslorna. Man vill med naturbilden berätta något om sig själv snarare än om naturen. Och djuren kan man ha en slags relation till:
Marie har fotograferat rovdjur från gömsle och beskriver det som en häftig upplevelse men att det var alldeles uppenbart att djuren visste om att fotograferna fanns där, det blev som en överenskommelse mellan djur och människa:
Nostalgi är ett återkommande begrepp i litteraturen (se exempelvis Hannigan 2014, s. 78) när det kommer till den arkadiska diskursen. Sontag (1979) formulerar sin idé om nostalgi så här:
Nature has ceased to be what it always had been – what people needed protection from. Now nature – tamed, endangered, mortal – needs to be protected from people. When we are afraid, we shoot. But when we are nostalgic, we take pictures. (Sontag 1979, s. 15)
Att nostalgin hör ihop med förändrade styrkeförhållanden mellan människa och natur är tydligt, en tanke som Camilla och Josefin uttrycker så här:
[Människan] är en toppredator tillsammans med vargen och andra. Det är en art som borde ha samma plats som andra arter men som har tagit över hela ekosystemet och gjort det till sitt eget. (Josefin Nilsson)
Vi är också ett däggdjur om man ser det rent krasst. Vad ger oss rättigheterna att bete oss som vi gör? Det blir på bekostnad av andra arter. När det kommer en varg till Skanör tror de att den skall äta upp ungarna i sandlådan, det är ju rent befängt kan jag tycka […] Alltså man har ju ingen kunskap om djur längre. (Camilla Noresson)
Flera av naturfotograferna ser sig själva och andra naturfotografer som naturromantiker, ett begrepp som passar väl in i den arkadiska diskursen och som också påverkar de bilder man tar. Camilla uttrycker sig till exempel så här: ”Jag är lite naturromantiker [skratt] och jag vill gärna ha den där bouqeten med det naturromantiska.” (Camilla Noresson) I naturromantiken ingår att vilja visa upp skönheten hos naturen. Den vackra naturbilden är något som alla
informanter har en relation till och de allra flesta verkar åtminstone ha påbörjat sin naturfoto-bana med att vilja visa just den vackra, gärna vilda och opåverkade naturen med sina bilder.
De vackra bilderna, de vackra platserna, de är oerhört viktiga för de signalerar hopp och att det faktiskt går att vända negativa trender till positiva trender. Därför är de vackra bilderna jätteviktiga. (Josefin Nilsson)
Intressant att notera är att Tobias som nischat sig inom fotografering av marina miljöproblem tänker att han förmodligen kommer att fokusera på sjöarnas skönhet när han nu skall ge sig i kast med att i ett fotoprojekt beskriva Sveriges insjöar:
Miljöproblematiken tycker jag är lättare att belysa i havet. Kanske för att jag kan för lite om sjöarnas problem? Jag är inte tillräckligt påläst om insjöarna så […] projektet kanske landar i att lyfta fram skönheten i insjöarna. (Tobias Dahlin)
Det är som att man alltid måste börja där, i det vackra. Sontag (1979) beskriver hur alla fotografer söker sig till det vackra. Även när en fotograf fastnar för ett fult objekt så är det för att visa det vackra hos det (Sontag 1979, s 85). Det verkar finnas ett mönster av att man som naturfotograf börjar med de vackra bilderna, de vackra motiven. Man har en kärlek till na-turen och den vill man visa upp för andra. Men naturfotograferingen verkar förändra natur-fotografens sätt att se på naturen. Är den verkligen alltid vacker?
Sontag (1979, s. 28-48) beskriver hur fotografer efter att ha ägnat sig åt vackra motiv börjar söka sig till andra motiv, hur man börjar leta efter ”det andra”, att fotografera det man själv inte är. För en naturfotograf handlar det kanske snarare om att börja se de mänskliga spåren i naturen, att se sig själv snarare än ”det andra”.
sådana.” (Jan Pedersen) Men människan finns ju där ändå, och när man har hållit på med fotograferandet av det där man ser på som vild och av människan orörd natur ett tag så ser man att det inte finns särskilt mycket av den naturen. Tobias har också ändrat inställning till mänsklig närvaro i bilderna:
Människorna och de mänskliga spåren finns alltid där: ”Det går knappt att åka utanför Malmö och ta en landskapsbild inåt land utan att få med […] elledningar och dylikt. Det är så exploaterat.” (Camilla Noresson) Efter hand ser man människan som ett (för)störande element i naturen och ansluter sig till ekosystemdiskursen och börjar se människan som något som rubbar balansen. Och kanske är den rubbningen värd att beskriva i bild? Nedan beskriver några av naturfotograferna hur man gradvis har ändrat sitt förhållande till den vackra naturen:
Det är det där med att romantisera naturen. Jag har nog ändrat min syn där […] Förr ville jag att det skulle vara så vilt, vackert och opåverkat som möjligt, men … jag vet inte i fall det blir lite klichéartat också. (Tobias Dahlin)
[I början var jag inte intresserad av miljöfrågor, utan] tog fina, fina bilder på vattendroppar och fina, fina bilder på blommor. Lite längre fram så började jag tänka att man kanske faktiskt kan kombinera saker och då kanske man får någonting som är större för både mig som fotograf men också för dem som tittar på mina bilder (Josefin Nilsson).
Jag tror att jag har nischat mig lite på det [dvs. bilder av miljöförstöring i havet] för jag kom till den [slutsatsen][…] att det handlar om att försköna undervattensvärlden. Det kan man ju göra för att visa hur vackert det är och få folk att få upp ögonen för det. Men jag tycker också att man måste visa… det var ju sådant som man simmade förbi innan och tänkte: ”Usch, vad fult”. Men nu stannar jag till där och gör någon fräck komposition av det där spöknätet. (Tobias Dahlin)
Jag har själv jobbat många år med världens regnskogar. Jag har mest koncentrerat mig på det vackra, det unika och mest spännande och alla de där fantastiska varelserna som finns. Men jag måste också fotografera till exempel skogs-avhuggning, illegal jakt, slumbebyggelser och allt sådant som följer i dess spår.
Absolut. Men det är svårt idag. Jag skall inte säga att det är farligt men det är förbjudet i många områden. Till exempel i Borneo får man inte komma ut i de områdena. (Jan Pedersen)
Jan är dock något av en optimist och verkar tycka att man inte skall gräva ner sig allt för mycket i problemen. Det blir ett problem i sig om vi bara matas med sorgliga historier: ”Men världen är också full med så många berättelser om förödelse och om ödeläggelse och allt är negativt. Så ibland så behöver man även positiva historier.” (Jan Pedersen) Här ansluter han sig till tankarna om att bilder påverkar oss starkt och att hemska bilder kanske avtrubbar oss mer än de hjälper till att öka engagemanget (jfr Chianese 2014; Hornborg 2012, s. 256–257; Sontag 1979, s. 19–20).
Jan har gradvis även börjat ändra inställning till människans roll både i naturen och i naturfotot. Han berättar:
1996 gjorde jag ett projekt som hette Arabiens öknar, jag började fotografera [människor] då. Jag fotograferade beduiner, ett naturfolk, i öknen. Då ändrades min syn på allt det där och jag lade om kursen helt. (Jan Pedersen)
Efter att tidigare ha undvikit människan i sina bilder och slängt alla bilder som har spår av något mänskligt så ändrar han sig alltså plötsligt en dag. Jag läser i Jan Pedersens barnbok I Arabiens öknar (Pedersen 1999) som blev Årets pandabok 2000 bland annat med motiveringen ”Den här boken är viktig, vi behöver sprida kunskap om öknen, både genom att berätta om hur det är att leva där och om den storslagna naturen.” (Pedersen 1999, s. 3) Här finns klassiska naturbilder av landskap, blommor och djur men också ett flertal bilder och berättelser om hur människan lever sitt liv i det karga ökenlandskapet.
Jan är den enda av naturfotograferna i den här studien som tar upp människan och människans villkor som något att naturfotografiskt intressera sig för. På det viset blir han den enda som tar ett steg in i det som Hannigan (2014) kallar rättvisediskursen. Han har förståelse för att människor som lever i länder med regnskog ser regnskogen som en ekonomisk resurs att använda:
I de flesta länder så är det en krass ekonomisk verklighet. Om man får ut en kortsiktig vinst genom att hugga ner regnskogen och man helt saknar inkomster av främmande valuta, ja, då hugger man regnskogen. (Jan Pedersen)
Människan och kortsiktiga ekonomiska vinster är hotet för naturen och naturvården, men det är tydligt i hela intervjun med Jan att han också ser människan som en viktig resurs för naturen. Människan är den enda räddningen och han önskar gärna berätta om lokala miljö-hjältar som arbetar hårt för att rädda sin natur.
Jag älskar att dra fram de här exemplen på folk som jobbar i naturen och som vi aldrig hör talas om. Det är inga kändisar på något sätt, inga filmstjärnor, de är
ingenting. Men de hjälper, många av dem är eldsjälar och jobbar i stort sett för ingenting och med en enorm fara för sina egna liv. (Jan Pedersen)
Jan driver tillsammans med en fotografkollega, Henrik Karlsson, Wild Nature fotoresor. Jan tror mycket på ekoturismen som en del av naturvården:
Han menar vidare att turismen fungerar som ett incitament för att behålla och utveckla regnskogar och andra skyddsvärda naturområden: ”För så länge det kommer folk så är man mindre benägen att hugga ner eller avverka eller dika ut eller plöja upp.” (Jan Pedersen)
Turism ingår ofta som en del i naturfotograferingen, många reser till olika typer av natur-miljöer för att fotografera. Fotografering, påpekar Sontag (1979), är nära sammankopplat med turism:
As photograph’s give people an imaginary possession of a past that is unreal, the camera also help people to take possession of space in which they are insecure. Thus, photography develops in tandem with one of the most characteristic of modern activites: tourism. For the first time in history, large numbers of people regularly travel out of their habitual environments for short periods of time. It seems positively unnatural to travel for pleasure without taking a camera along. (Sontag 1979, s. 9)
Turism anses både gynna och missgynna miljön och miljöpolitiken. Dels kan turismen störa området som besöks, dels kan den öka intresset för den natur som besöks och ge incitament till att den bevaras. Benediktsson (2014) skriver om hur Islands turism och förväntningarna på naturscenerierna där har hamnat i konflikt med landets energipolitik. Foale & Macintyre (2005) beskriver hur naturbilden kan vara med och forma bilden av den orörda naturen och en idé om paradiset på jorden och på så sätt bidra till att man ignorerar de miljöproblem som
faktiskt finns. Sterling (2014) intresserar sig för hur fotografering skapar mening och värde för kulturarv, med särskilt fokus på Angkor. Ballantyne, Packer & Hughes (2008) menar att de turister som intresserar sig för naturupplevelser kan ses som en resurs för bevarandet av naturen. Men då krävs det att man lägger upp resorna på ett informativt och bra sätt så att det blir tydligt för dem som besöker området vad det är som skall skyddas, varför och hur. Teisl & O’Brien (2003) visar i sin undersökning att wildlife viewers, en grupp vari naturfotografer ingår, ofta har ett stort miljöengagemang och att det är troligare att de är medlemmar i någon miljöorganisation än befolkningen i övrigt. Orams (2002) beskriver de problem som kan upp-stå när man matar vilda djur enbart i syfte att komma åt att se dem.
För att få bukt med problemen som turism kan bidra till för natursköna platser skapas fler och fler möjligheter till ekoturism. Ekoturism tar hänsyn både till den känsliga naturen som skall bevaras och till människor som bor på platsen (Honey 2006, s. 450). Ekoturismen är fortfarande behäftad med en del problem om hur man egentligen skall gå till väga för att till exempel tillgodose en fattig lokalbefolknings behov. Utvecklingen går enligt Honey (2006) framåt och det viktiga är att försöka implementera ekoturismtänkande i all slags turism, att göra ekoturism till norm.
”Man kan hänga en groda i käften på en krokodil” – naturfotografiets konstruktion av naturen
Naturfotografier ses gärna som dokumentära bilder av naturen men det är svårt att komma ifrån att de, precis som alla fotografier, är konstruktioner. Naturbilden kan dessutom innehålla en dubbel konstruktion, dels den naturfotografiska konstruktionen av vad natur är och vad som är naturfotografiska motiv, dels den konkreta konstruktionen av bilden som kan göras på mer eller mindre godtagbara sätt. Finns det en risk att man visar upp en natur som inte finns? Fredrik tror att det kan vara så:
Jag tror att man förändrar sin syn som fotograf. Jag vet att jag i alla fall ser världen i bildrutor vare sig jag har kameran med eller inte. Och ibland kan det hända att folk frågar mig ”var har du tagit den där bilden?” och blir förvånade över att jag har tagit den här [på Söderåsen], trots att de har varit i området. (Fredrik Boo)
Ännu mer påtagligt blir det förstås när människor kommer till områden som de tidigare bara sett på bild:
De flesta människor har aldrig satt foten i en regnskog. Det de vet om regnskog har de lärt sig genom filmer och bilder. När de kommer ut i en regnskog blir de alldeles förstummade. För det första är det skitvarmt och fuktigt. Det är ett myller av växter, blad och lianer. Det är jävligt högt upp till krontaken och de ser inga djur. De tycker inte att det stämmer med det de sett på film. I filmer tittar det fram ormar och apor och tapirer smyger i nattmörkret och ozeloten kommer. Var finns allt det? […] Efter två timmar frågade jag: ”Varför tar ni inga bilder?” De hade inga svar. Det var för
livsformer och det tog flera dagar innan de kom in i det. Det är sådana saker som så lätt lurar oss. Vi ser en BBC-film från regnskogen och i den händer allt. Men det har kanske tagit 2–3 år att spela in den där filmen och ibland med djur under kontrollerade och rätt stressade former. (Jan Pedersen)
Citatet ovan kan kopplas till Sontags tankar om bilder som ett utsnitt ur tiden (Sontag 1979, s. 23–24). Fotografens väntan på det rätta ögonblicket blir i sig en konstruktion av naturen, en konstruktion som gör att den som inte fotograferar eller ofta vistas i naturen har svårt att känna igen sig.
Camilla som sysslar mycket med macrobilder och den speciella bildstil som macro ger säger:
Fredrik är också inne på hur blommor avbildas och menar att naturfotografer kan vara lite för konservativa när det gäller att använda tillgänglig teknik:
Naturfotografer är ganska konservativa och är till exempel ovilliga att ta till sig alla de fördelar som den digitala tekniken ger. Till exempel kan man ju idag ta flera exponeringar och göra HDR-bilder [dvs. bilder med High Dynamic Range] eller ge ett större skärpedjup till bilder på till exempel blommor. Och blommor ser ju ut så i verkligheten, så det blir ju inte en falsk bild på det viset. Men inom naturfotografering tycker många att det skall bara vara en exponering. Punkt. (Fredrik Boo)
Här finns en intressant distinktion mellan den äkta naturen och den äkta bilden. Med ett macroobjektiv kan fotografen komma väldigt nära objektet. Därigenom fås ett kort skärpedjup och en behagligt suddig bakgrund som lägger fokus på objektet i bilden, eller oftast bara en liten, liten detalj av objektet, utan störande detaljer i bakgrunden. Både Camilla och Fredrik är inne på att det finns något konstruerat över den bilden av naturen. Men som bild betraktad är den mer äkta därför att den inte kräver efterbehandling i datorn. Med hjälp av digital teknik
kan man komma runt objektivets svagheter och mer efterlikna naturen så som vi ser den i verkligheten. På så vis kan fotografen komma närmare bilden av äkta natur men på bekostnad av att det enligt många blir oäkta och manipulerade naturbilder.
Att använda teleobjektiv för att komma nära fåglar, macroobjektiv för att kunna fokusera på blommor och insekter utan störande bakgrunder, att kliva upp i ottan för att få ett gyllene ljus, att lägga ner oändligt med tid på att vänta in ett djur eller en situation ingår i naturfoto-graferingen. Det är nog ingen som skulle se på det som något problematiskt eller konstruerat trots att bilderna som kommer ut av det ofta blir bilder som inte representerar hur de flesta människor ser naturen. Det som i stället diskuteras som problem och som riskerar att diskvalificera bilder som (dokumentära) naturbilder är om det blir för mycket av stad i bilden, eller för mycket av mänskliga spår. De störande detaljerna representeras ofta av en kvist som förstör en ren komposition men kan också vara andra detaljer: ”De flesta fotografer har fortfarande väldigt lätt att haka upp sig om det finns minsta telefontråd i bilden.” (Jan Pedersen)
Den människa och människopåverkan som alltid finns i naturbilder, nämligen natur-fotografen, ser man förstås sällan i bilderna, men den människan finns ju alltid där: ”Jag har sett när 150 fotografer skall fota ett djur som är utträngt ur sin miljö på grund av till exempel våris och som bara har en liten pöl kvar. Situationer där alla är för närgångna. Sådant är inte bra.” (Jan Pedersen)
De konstruktioner av naturbilder som det råder konsensus om är fel är när man påverkar djur och natur negativt eller när man ändrar bildens innehåll i Photoshop. Det finns förstås gradskillnader här med vad som kan anses vara för mycket. Jan berättar om negativ påverkan på djur han sett:
De värsta exemplen är när man fångar in amfibier och insekter som ju har en tendens att vilja krypa, hoppa, flyga iväg. Därför kyler man ned dem i en kylbox så att de blir apatiska. Sedan kan man sätta dem var man vill. Man kan sätta dem ovanpå varandra i ställningar som de aldrig sitter i. Och så kan man sätta två individer bredvid varandra, man kan hänga en groda i käften på en krokodil. Sådant förekommer aldrig i naturen. Det blir tyvärr mer och mer av den här typen av bilder. De får dessutom jättemånga likes på facebook av folk som inte vet bättre. (Jan Pedersen)
Idéerna om den äkta, den riktiga, den av människan orörda naturen är idéer som fotograferna förhåller sig till på olika sätt:
Visst finns det orörd natur. Det måste det ju göra? Om man tittar på alla bilder från bergskedjor, djupa skogar, djungler, regnskogar, meandrande floddeltan och allt. Det är klart att det måste finna orörd natur. (Marie Kantermo)
Vi lever i en värld där spillrorna av den där äkta naturen är väldigt, väldigt små. Då känns det löjligt, i alla fall i mina ögon, att bestämt hävda att det där andra inte är natur och att man inte kan fotografera det. För då gör man sig ju blind för hur vår värld ser ut, tycker jag. (Josefin Nilsson)
För en stadsbo är ju allt utanför staden natur. Men jag har ju rest runt i världen i 30 år med grupper och har sett att det som tidigare var jungfrulig vildmark det är idag, vad skall man säga, mer eller mindre små öar eller reservat inom jordbruksområden. (Jan Pedersen)
Citaten visar att den rena naturen är något de flesta fotografer ser på som något hotat men också att det som kan uppfattas som ren och äkta natur även den innehåller mänsklig påverkan.
”Kameran har hjälpt mig att verkligen kolla in naturen” – naturfotografiet och naturkunskapen
Kameran förändrar synen hos fotografen på flera olika sätt. Ofta får fotografer kommentarer från människor som inte fotograferar att de bör försöka uppleva saker i verkligheten i stället för genom kameran. Men faktum är att många fotografer vittnar om att de ser lite mer efter att de börjat fotografera: ”Jag är inte så påläst när det gäller biologi men jag har lärt mig en hel del på vägen. Man blir ju intresserad av det man tar kort på.” (Camilla Noresson) Marie och Camilla berättar om hur kunskap om naturen ökat med kamerans hjälp:
Naturfotograferingen har gjort att jag har fått en större medvetenhet om naturen. Lite mer artkunskap […] lite mer naturkunskap om arter, biologi, beteenden och sådana saker. Den kunskapen hade jag nog inte riktigt på samma sätt förut. Kameran har hjälpt mig att verkligen kolla in naturen. (Marie Kantermo)
Om vi kör utanför stan och vi ser en påkörd kanin, fasan eller något sådant på vägen så stannar vi alltid och tar bort den. Annars kommer det en rovfågel och sätter sig för att äta och blir ihjälkörd. Sådana saker har jag mer och mer börjat tänka på […] i och med att jag har suttit i gömsle. Där ser man deras beteende och man förstår att om det ligger mat på vägen så äter rovfåglar det. Tyvärr har människor ingen respekt för det. Det är ju full gas hela tiden. (Camilla Noresson)
Ricklunds (2003) uppsats visar att de flesta naturfotografer ser sig som naturvårdare på ett eller annat sätt. Josefin tror också att det är så:
Jag tror att många är engagerade men man tänker inte ett steg till: hur kan mitt engagemang omsättas i det jag själv gör? Jag tycker att det är ett stort problem att det är väldigt många som tycker att ’ja, det är viktiga frågor men jag vet inte vad jag kan göra och då gör jag ingenting’ (Josefin Nilsson).
Man kan tänka sig att en fotograf som under lång tid arbetar med bilder från samma område samlar på sig en linneansk katalog över vad som finns där. Kameran är ett redskap som gärna kan användas i katalogiseringen:
Cameras began duplicating the world at that moment when the human landscape started to undergo a vertiginous rate of change: while an untold number of forms of biological and social life are being destroyed in a brief span of time, a device is available to record what is disappearing. (Sontag 1979, s. 16)
Nazarea (2006, s. 35) jämför den västerländska kategoriserande synen på naturkunskap med mer lokal kännedom om hur man kan använda till exempel olika växter. Hennes utgångspunkt är att det är fel att se den kategoriserande kunskapen som överlägsen och att bedöma annan kunskap utifrån den som måttstock. Jag tänker att fotografen som dokumenterar och kategoriserar arter över tid i samma avgränsade område räddar kvar möjligheten att förstå det området. På det sättet behöver man kanske inte se de olika kunskaperna som motsättningar:
There is no reason why human beings cannot operate at both levels sequentially or even simultaneously, as, I think, perhaps they do. In the meantime, we may be missing the opportunity to move on and pursue other interesting directions, to connect intellectually with exciting dialogues within and outside anthropology, and to address real world concerns thar are larger than our limited, albeit intense, paradigms. (Nazarea 2006, s. 36)
Fredrik menar att naturfotografering i sig har en positiv effekt: ”Jag tycker att det är bra att många håller på med naturfotografering. Det innebär att fler människor kommer ut i naturen och det är nyttigt.” (Fredrik Boo) Jan och Josefin oroar sig för att ett naturintresse utan kunskap kan bli problematisk. Intresset för naturen och naturens sammanhang är något som både Jan och Josefin ser som viktigt för en naturfotograf att både ha och förmedla, men det kan också bli problematiskt när naturen enbart blir en hobby, vilket de anser att den riskerar
