203
»Men det är klart att det finns skit«
trakasserier som ett maktmedel i konkurrensen om utrymme om den som utsätter har en liknande formell position som den som är utsatt, till exempel en manlig skådespelare som utsätter en kvinnlig skådespelare.
Det senare kan vara en viktig delförklaring i förhållande till teaterbranschen. Det är en konkurrensutsatt bransch där indivi-der konkurrerar med indiviindivi-der om samma arbetstillfällen. Och med jämställdhet och ökad genusmedvetenhet skapas ett större rum för kvinnor att ta plats på scenen. Det kan leda till att män, medvetet eller omedvetet, kan uppleva att deras utrymme mins-kar. Till saken hör att scenkonstsektorn och filmbranschen är de enda undantagen på arbetsmarknaden där det är tillåtet att göra tjänsteutlysningar där krav eller önskemål på den sökandes längd, hårfärg, hudfärg, ålder, kön och så vidare, är specificerade.
Scenkonsten och filmen undantas alltså från en central princip i den diskrimineringslagstiftning som gäller för den övriga ar-betsmarknaden.
Något som kan hända om eller när stereotyp gestaltning och casting ifrågasätts, är att nya gestaltningsmöjligheter kan skapas som på sikt kan göra andra typer av konstnärliga val möjliga och begripliga. Om till exempel gender blind casting (att alla har möj-lighet att gestalta alla roller, oavsett kön på skådespelare och roll) skulle bli en etablerad strategi inom teatern, vilket inte framstår som otroligt, så skulle manliga skådespelare mista ett privile-gium. Män har inte behövt konkurrera med män på samma sätt som kvinnor har behövt konkurrera med kvinnor. Det finns stora roller till många i världsdramatiken. För kvinnor har det bara funnits några få roller, bara plats för en eller två i taget. Och då har kvinnor konkurrerat med varandra, medan män haft angenä-mare arbetsvillkor och kunnat skapa homosociala gemenskaper.
Det finns exempel i studenternas praktikredovisningar som visar att kvinnor redan i dag konkurrerar med män om samma roller. Även om det verkar vara långt till repertoarer där karak-tärer (och skådespelare) kan upplösa könskategorier, så har
ka-204
»Men det är klart att det finns skit«
tegorierna vid ett antal tillfällen överskridits i och med att vissa mansroller på repertoarerna görs av kvinnor. En följd av det kan bli att trakasserier, åtminstone över en tid, kan bli förstärkta ef-tersom maktbalansen ändras. Måhända är det så att när motstån-det är stort är förändring nära.
Även om missvisande omskrivningar förekommer och att ett hemlighållande kring förekomsten av trakasserier fortfarande finns är det inte ett helt nedtystat fenomen, vilket antyds i Plats på scen (s. 389–428). Om en stor tystnad omfattar förekomsten av trakasserier, i en bransch eller på en specifik arbetsplats, kan det vara ett tecken på att det utsatta könet (i huvudsak kvinnor) befin-ner sig i en underordnad position och i en beroendeställning. Jag tolkar att hennes vilja att berätta för mig, för kolleger, för kurs-kamrater och ibland också för ledningen på den teater där kränk-ningar ägt rum avspeglar en bransch i förändring, en ifrågasatt könsmaktordning. Annars skulle de berättelser jag har fått ta del av kanske inte ha delgetts mig.
Att sätta ord på kränkande erfarenheter är ett sätt att giltig-göra sina erfarenheter och på så sätt bearbeta dem (Eriksson med flera 2008, s. 14). En kollektiv kunskap skapas som gör att tröskeln för att trakassera och att se utan att reagera höjs. Studenterna har redskap att blottlägga könsmakten. Inte minst som ett resultat av Att gestalta köns normkritiska perspektiv. Studenterna har fått en kunskap som gör att erfarenheter av trakasserier kan analyseras i ett könsmaktperspektiv. Ett exempel är den kvinnliga student som beskriver honom som en person som skulle vara svår att an-mäla eftersom han bara skulle säga: »Gud, jag skämtade bara«
men hon tillägger: »Fast man vet att det är en slags maktutövning som händer nu.«
teatersverIges utmanIng
Mina iakttagelser landar i en uppmaning. Teatersverige behöver bredda arbetet med den kvantitativa jämställdheten till att också inkludera kvalitativa jämställdhetsaspekter (jämför Mark 2006).
205
»Men det är klart att det finns skit«
Ett systemförändrande jämställdhetsarbete behövs, kvantitativt jämställdhetsarbete är bra men det räcker inte. Det beror på att det är systembevarande till sin karaktär. En teaters könsmakt-ordning behöver inte förändras för att en könsbalans uppstår.
Därför kan en jämställd teater i kvantitativa mått ändå innebära att trakasserier och andra härskartekniker är en del av vardagen.
Kanske till och med förstärkta under en täckmantel av kvantitativ jämställdhet.
Könsmaktordningens kvalitativa aspekter syns både i den främre regionens gestaltningsval och i den bakre regionens, i många fall olagliga samt normaliserade, härskartekniker. Jag har visat att könsmaktordningarna i den främre och i den bakre regio-nen i stor utsträckning är spegelbilder av varandra. Det är sam-ma heteronorsam-mativa spel som pågår i båda regionerna. Det kan försvåra arbetet med att utmana könsmaktordningens för givet tagna prioriteringar och ideal. Detta eftersom rådande ordning sannolikt upplevs som »naturlig« och »rätt« på samma gång som många val och handlingar görs som försvårar en reell kvalitativ jämställdhet och därmed konstnärlig frihet.
I en heteronormativ könsmaktordning är vissa val att gestalta kön på vanligare än andra. Vissa gestaltningar som skulle kunna vara ett val förekommer sällan som faktiska alternativ. I ett he-teronormativt tolkningsrum blir det svårt att gestalta karaktärer som inte är könsbestämda eftersom de, i det rummet, blir mer el-ler mindre obegripliga. Vem skulle de begära? Är de subjekt elel-ler objekt? Maskulina eller feminina?
Att sådana karaktärer är ovanliga (obegripliga eller omöjliga) i samtidens teaterliv, kanske särskilt i den psykologiska realism som jag beskrivit, syns också i skådespelarstudenternas praktik-redovisningar där de lyser med sin frånvaro. I och med att sådana gestaltningar är frånvarande i den främre regionen är de troligen relativt frånvarande även i den bakre regionen. Hur kön gestaltas i ett teaterhus, såväl på som av scenen är centralt för ett långsiktigt jämställdhetsarbete. Och en stor utmaning. Detta är något som
206
»Men det är klart att det finns skit«
Sveriges fyra lärosäten som utbildar skådespelare har gett sig i kast att arbeta med.
att gestalta kön som rum För reFlektIon
Studenternas praktikuppgift handlade om att göra en jämställd-hetsanalys av sin praktikperiod. Det bidrog till en utvidgad för-ståelse av och kollektivt medvetande om arbetslivets ojämlika villkor. En student berättar:
Jag tycker att det på många sätt har varit spännande att arbeta med uppgiften. [---] Jag tycker att jag under arbetet har sett en massa saker med andra ögon än om jag inte hade haft AGK [Att gestalta kön]-projektet med mig i bagaget.
Maktstrukturer i arbetslivet har avtäckts. Arbetsmiljöproblem tolkas inte längre som individuella problem utan som strukturel-la och där ansvaret att förändra inte heller åligger enskilda, utsat-ta, personer. Studenterna är överens om att den muntliga redovis-ningen av praktikuppgifterna, i seminarieform, var givande. Den gav kunskaper om könsmaktordningar inom teaterbranschen och skänkte energi till ett fortsatt arbetsliv som skådespelare.
Några röster: Hon blev »peppad för att det var så fint, så ge-neröst men jag blev också väldigt skrämd« eftersom »nästan alla hade någon erfarenhet [av kränkningar], i alla fall av tjejerna, om ens lite så var det någonting. Det är rätt märkligt«. Hon säger att det gör henne »galen« för att det är »svindlande och upprörande«.
Samtidigt blev hon också som hon säger »peppad« och hoppas att hon får möta seminariedeltagarna ute i arbetslivet. »Jag tänker, dom här människorna måste finnas ute på min arbetsplats.«
Hon menar att den kunskap och de insikter som Att gestalta kön banat väg för är en bra bas för att skapa ett »forum« för samtal i arbetslivet med personer som talar samma språk och, som hon säger, »vet vad jag pratar om«. Andra beskriver praktiksemina-riedagarna som »jättefina« och atmosfären som »jätteskön« eller
207
»Men det är klart att det finns skit«
»generös«. En anledning till det var att det inte var »prestigefullt«
utan »det kändes som att alla var varma och snälla«.
En av de kvinnliga studenter jag samtalat med valde att under de två seminariedagarnas första interna redovisningsdag berätta mer om sina erfarenheter av sexuella trakasserier än vad hon pla-nerat för. Först tänkte hon:
Nä, jag ska nog inte säga någonting om det. Man ville inte hänga ut någon, fast det gjorde man inte heller. Men när man väl var där så upptäckte man att alla var så öppna att man kunde prata om det utan att det blev en stor grej av någonting. Jag tror att det var allas förtjänst. Det känns som att det var många som kan-ske inte hade tänkt berätta allt men atmosfären var så bra att då kunde man göra det.
Förutom att seminariedagarna gav en bred och djup kunskap om branschen i ett jämställdhetsperspektiv och energier till att för-ändra byggdes en gemenskap kring varandras praktikupplevelser som studenterna stöttade varandra i att ta på allvar och giltiggöra.
Han sa: »Är vi alla precis lika jobbiga så är vi inte jobbiga. Det är vår scen. Om vi enas om villkoren kan de inte heller tinga någon annan.«
Hon tycker att en »trygghet« och »gemenskap med dom an-dra« blivande skådespelarna uppstod och hon kände »fan, det är vi som kommer gå ut, vi kan liksom, ja«. Dessutom fick de under dag två av seminariedagarna träffa representanter för Teaterför-bundet, Svensk scenkonst, Teatercentrum, Svensk Teaterunion, Dramatikerförbundet, nätverket WISP, dåvarande JämO, frilans-journalisten Vanja Hermele med flera. Det hör till saken att ar-betsrätt och ansvar i arbetslivet i förhållande till trakasserier inte tidigare varit ett självklart kunskapsområde inom skådespelarut-bildningarna, fast det visar sig att trakasserier kan vara en del av yrkesvardagen.