Möjligheter och hinder gällande individualiseringsarbetet

Det framkommer både positiva och negativa aspekter när fritidspersonalen talar om möjligheten att hinna se och interagera med gruppen och individerna. En gemensam nämnare som verkar ta mycket av personalens tid är att svara i telefon och checka in och ut elever som kommer och går. Personalen har många telefonsamtal som ska besvaras från vårdnadshavare och vid brist på personal upplever de att detta blir problematiskt att hinna med, vilket de anser är tråkigt eftersom de vill finnas tillgängliga både för vårdnadshavarna och eleverna. Vid utcheckning uppstår problematik i form av att hålla koll på var eleverna befinner sig samt vilka som gått hem. Under observationerna utspelar sig en situation där en från fritidspersonalen säger “Oj, jag råkade checka ut fel elev, hen ska vara här” varav en annan från fritidspersonalen svarar “Jag har inte sett hen”. Som stöd för att personalen ska veta var eleverna befinner sig har de skapat en anslagstavla där elevernas namn är uppsatta. Här tar barnen själv ansvar för att markera var de befinner sig på skolan, är man ute flyttar man sin magnet till ute och så vidare. Detta ger även personalen möjlighet att se om de glömt att checka ut eleverna i Ipaden. Detta var ett tillfälle fritidspersonalen använde Ansvarsindividualisering, där de lät eleverna ansvara för vad som ska göras och hur det ska göras (Vinterek, 2006). Vidare förklarar hen att dessa tillfällen kan öka elevernas självkänsla och utveckla dem till mer ansvarstagna individer.

Det framgår även att samtal och interaktion blir problematiskt på grund av att de är ett så kallat storfritids. De beskriver att innan de blev storfritids hade de hälften så många elever. Vi frågade därför under de enskilda intervjuerna hur skiftningen till storfritids hade påverkat möjligheten för samtalande och interaktion med eleverna?

Det var lättare innan förra året för då var vi uppdelade, då var vi ju två klasser. Då var det en helt annan sak tyckte jag. Det var mycket skönare och man hade all tid i världen för att kunna sätta sig ner med barnen, nu finns inte det en chans känns det som. Jag kan säga rakt ut, jag tycker det är tufft. Just utifrån barnets perspektiv, att de kanske inte får den tiden från oss som de kanske behöver, för att det är så mycket barn (F3).

Jag tycker snarare tvärtom, att det är positivt. Tidigare var de hälften och de blandades inte med varandra, de umgicks alltid med samma. De träffade bara varandra och samma ålder. Det blev ganska tråkigt för dem. De hittade kanske fler i de andra grupperna som hade samma intresse. På grund av detta kanske de inkluderades i gruppen. Både sociala kontakter vilket kallas för kamratliguppfostran och att de blandas mer. Annars skapas rutiner och regler i gruppen, sen blandas de med andra och då blir det inte bra. Därför är det bra att de är många. Sen får man tänka på att de börjar bli äldre och det blir lättare (F4).

I tidigare citat anser F4 att den stora gruppen skapar fler sociala möjligheter för eleverna. Vilket Rohlin (littererad i Rohlin, 2018) visar oro över att detta inte längre genomsyrar fritidsverksamheten, detta visade sig däremot vara centralt på Humlan, fast mellan eleverna eftersom personalen upplevde tidsbrist gällande att socialisera sig med eleverna samt att omsorgsfördelningen blev riktad till de elever som bråkat eller behövde emotionellt stöd. Övriga i personalen ansåg också att de i den lilla gruppen hade det byggt upp normer och relationer som blev problematiskt i möte med utomstående, men sedan de blev en stor grupp har eleverna varit mer tillmötesgående för olikheter. F4 förklarade att de hade löst problematiken bakom att inte hinna se alla elever genom att de fördelade ut sig så att alla fick någon vuxenkontakt varje dag. Detta var ofta baserat på vilka elever de upplevde sig ha en bra relation till, där vi uppmärksammade att alla i personalen använder uttrycket, “min klass” när de skulle beskriva vilka elever de kände att de fick bra kontakt med.

Min klass vet jag att de kommer till mig om det är något. Sen försöker man söka kontakt utanför också, men som sagt tiden till alla barn finns ju inte där och det hade jag önskat man kunde få. Men de gånger man försöker sitta ner med ett barn, så händer det alltid något där borta och därför har man inte vågat göra det igen (F3).

Ja, många tillfällen faktiskt. Många gånger tjejerna. Jag tror de anförtror sig till mig just för att jag är mycket med både under skoltid och på fritidshemmet. Så många saker de kanske borde tagit med läraren tar de kanske hellre med mig. Jag antar att de känner större trygghet med mig (F3).

Finns det någon specifik anledning till varför eleverna anförtror sig till dig? (Vi)

Jag tror det är för att jag är med dem ständigt, varje dag, hela tiden. Som klassläraren är ju bara i klassen men jag är med dem så pass många timmar under dagen och på fritids med, så när något händer på fritids kommer ju den skolklassen till mig som jag har under skoltid och även unders skoltid, så jag tror det är därför (F3).

Upplever du att du har en bra relation till dessa elever? (Vi).

Ja, absolut, bättre än jag någonsin kunde tänka att det skulle bli. Sen har jag kanske lite extra, alltså så att jag känner lite mer med tjejerna eftersom de anförtror sig till mig och då gör jag även det tillbaka och jag känner att vi har en speciell relation, vi kan skämta, vi kan skoja vi kan även vara allvarliga, jag kan lika bra skälla på dem som att skämta. Ja, jag tycker det är så bra (F3).

Utifrån denna diskussion kunde vi se att faktorer som personalen intressen, vilka elever personalen upplevde sig ha en stark relation till samt vilka elever de träffades mest under dagen avgjorde vilken i personalen eleven vände sig till. De vi uppmärksammat är att fritidspersonalen anser att deras uppdrag gällande att skapa en meningsfull verksamhet där det råder omsorg och socialisation (Schröder & Tuisku, 2013) är ytterst viktigt men att detta blir problematiskt eftersom grupperna är stora och tiden inte räcker till.