Möjligheter till förändring

Som framgår ovan menar Hirdman (1990) att jämställdhetens utveckling går sakta framåt och att jämställdhetsdebatten påverkat samhället positivt. Den starka segregeringen som tidigare funnits mellan en kvinnlig och en manlig värld har försvagats vilket inneburit att män och kvinnor blivit mer integrerade i de flesta av samhällets tidigare könsmärkta verksamheter. Denna förändring mot mer fysisk integration har inneburit att man på ett enklare sätt kan jämföra kvinnors och mäns levnadsvillkor. Kvinnors liv blir nu värderade med samma måttstock som mäns, d.v.s. framförallt med hjälp av ekonomi och pengar. Trots att

genussystemets inflytande på samhället minskat fortsätter det dock att ha sitt inflytande i våra liv och över vår genuspraktik. För att försvaga genussystemets inflytande bör vi enligt

Hirdman:

• fly eller undvika situationer som följer genuskontraktets grundtext.

• förändra och förhandla fram en annan kontraktstext med en mer jämställd fördelning av skyldigheter och rättigheter.

Mot bakgrund av ovanstående principer är en av feminismens viktigaste uppgifter enligt Hirdman att få kvinnor och män att bryta det traditionella genuskontrakt som innebär att kvinnor har ansvar för hem och barn medan män har ansvar för försörjningen. Hon skriver apropå detta:

I denna sociala massrörelse kan det således finnas en helt ny förutsättning för generellt genusbrytande kvinnliga (och eventuellt även manliga) strategier. Genom den faktiska situation som kvinnor befinner sig i dag, kan vi se att det finns förutsättningar för att allt fler kvinnor kommer att handla på ett sätt som de facto bryter mot genussystemets ordningar, genom att kräva rättvisa och delat ansvar för den mest ”ödesdigra” genussituationen: barnafödande och fostrandets situation. (Hirdman, 1990, s. 116)

Hirdman tycks mena att det är primärt att ansvaret för den reproduktiva sfären delas lika mellan män och kvinnor för att kvinnor inte skall diskrimineras i den produktiva sfären. Hon skriver:

Vi skulle kunna säga att kvinnor generellt ordnar sina liv i enlighet med ett stereotypt genuskontrakt oskrivna lagar – där den generelle mannens symbios och förankring med det ”stora” livet alltjämt slår igenom och förskaffar honom en rad självklara rättigheter och henne mer arbete, eftersom kvinnor alltjämt ses som hemmets (dvs. matlagandets, tvättandets, barnuppfostrandets) främsta företräderskor. Det är onekligen utifrån föreställningen om generaliteten i detta schablonkontrakt som kvinnor i allmänhet riskerar att behandlas som icke seriösa ”ute-människor”. (Hirdman, 1990, s. 100)

Hon anser dock att både män och kvinnor beroende på det egna individuella perspektivet kan tycka att de förlorar på att förändra genuskontraktet. Apropå de jämställdhetsreformer som genomfördes under 60- och 70-talen skriver hon:

Ska vi tala i termer av förlust för kvinnokollektivet, innebar de utjämnande likhetsreformer, som sökte dra in fadern i familjen, just förlusten av de absoluta Moderskapet. Det som var periodens vinst - lönearbetet - kunde naturligtvis också uppfattas som en förlust och ett tvång, genom att kvinnor också blev

familjeförsörjare. De manliga vinsterna var motsvarande tvetydiga beroende på vilken kontext som väljs: män var inte längre till varje pris ensamma familjeförsörjare, en förändring som förvisso också kunde uppfattas som en förlust. Genom de könsneutrala familjepolitiska reformerna förstärktes visserligen det legala faderskapet, men det underminerades i praktiken av kvinnors rätt till abort.(Hirdman 1990, s. 93)

Hirdman (1990) menar dock att förlusterna som befarades av de människor, av bägge könen, som föredrog ett traditionellt genuskontrakt inte realiserades eftersom reformerna inte slog igenom fullt ut. I realiteten innebar nämligen kvinnors lönearbete att de kom att jobba deltid och att de kom att anpassa sitt arbete till familjens behov. Detta gjorde att män kunde behålla sin traditionella försörjarroll och att kvinnor kunde behålla sin traditionella modersroll eller primära föräldraroll mer eller mindre intakt.

Enligt Hirdman (2003) innebär moderskapet och den exklusivt kvinnliga förmågan att föda barn i många fall att ett särartområde skapas för och av kvinnor. Kvinnor bidrar dock till särartsbygget även på många andra sätt. I offentliga utrymmen som i rökrum, på enkönade arbetsplatser och inte minst i media skapas med hjälp av kvinnor enligt Hirdman (2003) ett ”vi” och ”dom” – män och kvinnor. I veckotidningar och TV-program som vänder sig till kvinnor (och där kvinnlig genuspraktik reproduceras i hög grad) ser många kvinnor en

växande och lönande profession. Administrerad av kvinnor skulle denna bransch inte överleva om det inte också fanns ett aktivt medskapande av kvinnor och flickor själva enligt Hirdman. Genom den integrering som skett av kvinnor i samhället har produktionen av genus således i hög grad blivit en kvinnosyssla. Apropå de maktstrategier som ofta reproduceras av kvinnor själva både i och utanför mediavärlden skriver Hirdman:

På båda sidor utnyttjas denna underordningens strategi som det gamla genushandlandet präglat in i ”kvinnokulturen” och de för det vidare: att utnyttja kroppen som maktresurs och maktarena. (Hirdman, 2003, s.188)

Hirdman menar vidare att homosociala situationer i enkönade kvinnliga miljöer producerar normen för femininitet på samma sätt som homosociala situationer i enkönade manligt dominerade miljöer reproducerar normen för maskulinitet. Hon skriver:

Det finns i inom forskningen i dag en förståelse av att sådana enkönade situationer är idealiska för produktion av genus. Ju mer vi är tillsammans desto mer formar vi ett slags idealtypisk Man eller Kvinna, ett slags genusrepresentationer som vi förhåller oss till. Det gäller kvinnor såväl som män. När kvinnor är tillsammans med andra kvinnor, på segregerade arbetsplatser eller i andra enkönade situationer, talas/görs en slags Kvinno-fantom, en Diana. (Hirdman 2003, s. 58)

I samband med detta konstaterar Hirdman att det är problematiskt att de flesta kvinnor som gått ut i arbetslivet under de senaste 35 åren gjort det till ”egna rum” där situationen är idealisk för produktion av särartskvinnan.