När museet fungerar som bäst är det en magisk plats. Magin ligger i det som skiljer museer från andra institutioner: föremålen, de materi- ella spåren. Föremålen utgör ett medium som möjliggör en förflyttning från ett ”här” till ett ”där”, från ett ”nu” till ett ”då”. I sina montrar eller på sina piedestaler tycks de på en gång förankrade i sin historia, i sitt ursprung, och in- tensivt närvarande i nuet, i utställningsrum- met. De är dåtid och nutid i samma hand. Ibland kan avståndet i tid och rum vara litet, kanske från konstnärens ateljé till utställnings- salen. Ibland kan det vara hisnande långt, som en fossil på ett naturhistoriskt museum.
I mötet med, låt oss säga, ett stycke 5 000 år gammal keramik, kan besökaren simultant uppleva en förståelse och fascination inför en sedan länge försvunnen civilisation, och en förstärkt förståelse av vad det är att vara män- niska idag. Här ligger mycket av museets de- mokratiska potential. Men den bygger också på att museet som institution känns förtroen- deingivande. På museet, till skillnad från i kommersen, är det ingen som medvetet försö- ker lura oss, som far med osanning eller är ute efter egen snöd vinning. Den 5 000 år gamla keramikskålen är måhända försedd en knapp-
händig informationsskylt som berättar om material, fyndplats och en datering. Just den knastertorra informationen på museet är, me- nar jag, en bidragande orsak till den höga grad av trovärdighet som museet har. Många under- sökningar visar att människor litar mer på vad museet säger än på de flesta andra institutioner i samhället. Museer har högre kredibilitet än massmedier och universitet. I en stor brittisk undersökning dras slutsatsen:
Museums hold a unique position of being trusted, which is particularly important gi- ven the perceived lack of trusted organisa- tions in society such as the government and the media. Both of these are seen as biased and operating under agendas. Members of the public who took part, see museums as the guardians of factual information and as presenting all sides of the story. [7]
Men vad händer när museet bryter överens- kommelsen med besökarna? När föremålen byts ut mot kopior? Eller när informations- skyltarnas knappologiska texter ersätts av mer journalistiska, poetiska eller spekulativa tex- ter? Museets förtroendekapital har byggts upp under lång tid och det finns ett komplext för- hållande mellan museets populäritet, trovär- dighet och traditionalitet. Frågan ”varför be- sökarna går på museum” ger en lite annorlun- da bild än ”vad de gör på museet”. En mycket hög andel (runt 2/3) uppger att de kommer för att lära sig saker, för att de har ett personligt in- tresse i ämnet och för att det är ett trevligt tids- fördriv. [8]
Det som gör museet till en mycket speciell verksamhet med en stor demokratisk potenti- al hotas idag från flera håll. Jag lämnar här helt frågan om ekonomiska resurser, som är högst relevant och som oftast diskuteras, för att istäl- let fokusera på identitet. Idag finns två till sy- nes paradoxala tendenser hos beslutsfattare: Att vilja göra museer till något annat än muse- er, och att vilja göra annat än museer till muse- er. (Jag vill påminna om den internationella museiorganisationen ICOM:s definition från 2007 av vad ett museum är: ”Ett museum är en
permanent institution utan vinstintresse som tjänar samhället och dess utveckling, som är öppen för allmänheten, som förvärvar, beva- rar, beforskar, förmedlar och ställer ut – i stu- diesyfte, för utbildning och förnöjelse materi- ella och immateriella vittnesbörd om männis- kan och hennes omvärld.”) [9]
ArkDes (Arkitektur- och designcentrum) får stå som exempel på den förstnämnda ten- densen. 2013, efter 50 år som Arkitekturmuse- um, beslutades att namnet skulle ändras från ”-museum” till ”-centrum”. I kulturdeparte- mentets promemoria som föregick beslutet, ”Översyn av form- och designområdet – att synliggöra och skapa insikt” 2012, föreslogs dessutom att samlingarna skulle flyttas ut ur byggnaden: ”Det är också uppenbart att en so- cial mötesplats kräver en annan kompetens och innebär en mer komplex verksamhet än ett traditionellt museum med fokus på sam- lingar och arkiv gör. Det är skillnad på att till- gängliggöra/ främja och att samla/bevara. Det utgör olika praktiker att arrangera en utåtrik- tad debatterande verksamhet respektive att hantera värdefulla historiska samlingar.” Någ- ra rader längre ner diskuteras namnfrågan:
Fördelarna med ett center kan vara att det ger signaler om ett öppet kreativt forum, där det inte är samlingarna som står i fo- kus utan i stället tematiska utställningar och debatter. Fördelarna med namnet museum är att det innebär en kvalitets- signal som många känner sig bekanta med. Museibegreppet står för hög trovär- dighet, sanningshalt och professionali- tet. Ett center kan signalera en modernare verksamhet till unga målgrupper, men också ge mötesplatsen en lägre status än ett museum. Att kalla den nya arenan för ett museum kan vidare innebära att det främst ses som en angelägenhet för kul- turområdet, medan benämningen center kan ge en tvärsektoriell och interdeparte- mental framtoning med delaktighet från flera områden och departement. [10] På ett plan tycks departementet jonglera med
namnfrågan som om det vore en marknadsfö- ringsavdelning på ett företag: med vilket namn kan vi bäst sälja verksamheten? Men det fram- går samtidigt tydligt att departementet vill att museet ska vara något annat än ett museum. Forskning förbigås med tystnad i dokumentet (utom när det gäller forskning utanför muse- et) och samlingarna – museets själva bas – kan det klara sig bättre utan. Däremot nämns ”mö- tesplats” och ”forum” upprepade gånger, ofta tillsammans med ”social”, ”kreativ”, ”öppen”, ”publik” och ”attraktiv”.
För att göra ArkDes mindre museilikt änd- rades således namnet samtidigt som uppdra- get utökades till att omfatta mode och det de- signuppdrag man haft sedan 2009 befästes. Underförstått ansågs mode och design vara skojigare än arkitektur. Att ArkDes inte hade några modesamlingar och knappt heller några designsamlingar var inget problem, eftersom det var just identiteten att vara museum man ville bort från.
Problemen för ArkDes löstes förstås inte genom ett breddat uppdrag och namnbyte – snarare tvärtom. 2015 föreslog Christer Lars- son, med kulturdepartementets goda minne, i utredningen Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design, att verksamhe-
ten i dess nuvarande form skulle läggas ner. Samlingarna skulle överföras till ett annat mu- seum och det ombildade Arkitektur- och de- signcentrum skulle omvandlas till en myndig- het för att driva politik för arkitektur, form och design. Det vill säga museets öppna demo- kratiska funktion skulle ersättas av en myndig- het som driver politik. Så blev lyckligtvis inte fallet, men ArkDes präglas fortfarande av den otydlighet som uppstår när uppdragsgivaren inte förstår vad ett museum i grunden är, och vilken museets demokratiska funktion är. Detta gäller tyvärr också flera andra museer i Sverige. Mest akut när detta skrivs är situatio- nen vid Röhsska museet i Göteborg.
Men museet som demokratisk institution hotas också av kommersiella krafter som ser museets ekonomiska potential. Som benäm- ner vinstdrivande verksamheter ”museum”. (ICOM:s definition betonar, som framgått
80 kulturförvaltningen, malmö stad | forskaressäer forskaressäer | kulturförvaltningen, malmö stad 81
ovan, att museer inte är vinstdrivande.) Situa- tionen kan synas paradoxal: samtidigt som det offentliga tycker att museet är mossigt och oattraktivt, parasiterar privata intressen på museets attraktionskraft. Fotografiska i Stock- holm, ägt av bröderna Per och Jan Broman, lanserades som ”museum”, även om det ledet i namnet ströks inför öppnandet 2010 (en för- söksverksamhet 2008 drevs under namnet ”Fotografiska Museet” i Nacka, ett namn som dock redan visade sig upptaget). [11]
Fotografiska har inga samlingar och är inte medlem av svenska ICOM eller Riksförbundet Sveriges museer. Det är däremot Ikea Muse- um i Älmhult, ett av många företagsmuseer i världen vars syfte är att genom att berätta före- tagets historia bidra till företagets varumärkes- berättelse och därmed till företagets vinst. Ef- tersom det inte finns någon reglering av vem eller vad som får benämna sig ”museum” är flo- ran rik. Det finns sannolikt ett par tusen muse- er bara i Sverige, men de flesta är mycket små och når inte upp till en årsarbetskraft. Av lan- dets museer uppfyller omkring 250 ICOM:s de- finition. [12] Det förekommer även enskilda kommersiella utställningar som ikläder sig museets dräkt och retorik, exempelvis den nu turnerande världsutställningen Tutankhamun – graven och skatterna som endast visar repli-
ker av museiförmålen på det arkeologiska mu- seet i Kairo. Risken med att det i kölvattnet av den globala museiboomen dyker upp allt fler aktörer som vill slå mynt av museikonceptet är att det sker en devalvering av museets trovär- dighet. Ikea-museet påminner i många avse- enden om andra designmuseer, med upprada- de föremål, korta informationstexter, infor- mationsfilmer och interaktiva ytor. Berättel- sen om den svenska designhistorien följer i stort sett samma narrativa struktur som exem- pelvis basutställningen på Röhsska museet i Göteborg, men betoningen av Ikeas betydel- se är avsevärt större – Ikea finns med genom nästan hela historien. En sak som framhålls på museet är hur demokratisk Ikea:s design är. Demokratisk är liktydigt med att den är över- komlig också med en tunn plånbok.
Eftersom Ikea Museum ser ut som många
andra museer är det lätt att som besökare släppa den kritiska attityd man har när samma bud- skap förmedlas i en annons, katalog eller re- klamfilm från företaget. Och om man upprätt- håller en misstänksamhet till det som berättas, finns då inte även en risk att den aktiveras vid besök på alla museer som likartade ut, inte minst andra designmuseer? (Det är förstås bra att all- tid vara kritisk, men ett aktivt förhållningssätt inbegriper att bedöma informationskällor efter typ. Museer bör vara mer trovärdiga än reklam.) Och är inte även själva utställningsestetiken problematisk ur detta perspektiv? Designmuse- er, såväl Ikea Museum som Röhsska museet och ArkDes, använder sig ofta av presentations- tekniker som är påtagligt lika de som varuhus använder sig av.
Låt oss lämna Ikea och återgå till frågan om hoten mot museet som demokratisk institution. Ett tredje spår är vad jag skulle vilja benämna kravet på samtidifiering. Det hänger i någon mån samman med kulturdepartementets vilja att omskapa Arkitekturmuseum till ett center eller en arena, och att lägga till nya uppdrag som design och mode till museets verksamhetsom- råden. Naturligtvis måste varje museum vara med sin tid, inte minst måste det följa med i den vetenskapliga utvecklingen på sitt samlingsom- råde för att fullfölja sitt demokratiska uppdrag. Även äldre föremål och fynd hamnar i nytt ljus när forskningshorisonten förflyttas. Sentida ex- empel är nya möjligheter att bestämma hur länge dinosaurier ruvade sina ägg, eller nya dna- baserade metoder för att könsbestämma mänsk- liga kvarlevor. Att som uppdragsgivare upp- muntra och ge resurser till museerna för att de ska kunna ge en aktuell och vederhäftig kontext till samlingarna utgör självklart inget hot mot museets demokratiska potential – tvärtom. His- torien och föremålen aktiveras genom att sättas i nytt ljus.
Problemet är när historiska föremål inte läng- re får vila i ett ”då” eller ”där”, det vill säga inte representera något främmande från det ”nu” och ”här” som vi lever i. Den orientering mot upplevelser som tog fart på 1990-talet och som i sina bästa former förstärker museets magiska materialism, har i sina värsta avvarter lett till att
all faktabaserad information plockats bort från utställningssalarna och att de autentiska föremålen ersatts av repliker (som ökar delak- tigheten genom att tillåta mer interaktivitet med besökarna). Risken med detta slags sam- tidifiering är att den motverkar den sidan av museets demokratiska uppdrag som handlar om att våga lita på besökarnas vilja att söka kunskap och fördjupning (och som undersök- ningar alltså visar är ett viktigt skäl till varför så många besöker museer). Även om signalord som ”aktualitet”, ”delaktighet” och ”mötes- plats” (för att inte tala om ovan nämnda ”fo- rum”, ”center” och ”arena”) tycks – och kan – handla om demokratiska möjligheter, kan de allt som oftast brukas i motsatt riktning. Detta har med ordens förändrade betydelse att göra, som när aktualitet får betyda avsaknad av his- toria, delaktighet reduceras till umgänge, och mötesplats denotera en konfliktlös miljö.
Museets magi och demokrati bygger, som ovan antytts, på funktionen som brygga till vårt förflutna och påminnelse om vår efter- värld. Som den engelska författaren John Ber- ger diskuterat är det genom de döda som vi le- ver och det är deras framtid vi inväntar. ”Until the dehumanisation of society by capitalism, all the living awaited the experience of the dead. It was their ultimate future. By themsel- ves the living were incomplete. Thus living and dead were inter-dependent. Always. Only a uniquely modern form of egotism has broken this inter-dependence. With disastrous results for the living, who now think of the dead as eli- minated.” [13]
Vilka möjligheter har ett Migrations- och Demokratimuseum att vara demokratiskt? Ovanstående diskussion väcker en del frågor. Den första är om det verkligen är ett museum olika intressenter vill ha? Detta kan måhända klargöras genom att ställa museet mot andra slags institutioner: center, arenor, arkiv, bibli- otek, samlingslokaler, konferensanläggningar, högskolor… Om resultatet av denna tankeöv- ning blir att det är ett museum vi vill ha, med alla de specifika funktioner och verksamheter som hör museet till följer utmaningen att inte endast skapa ett museum om demokrati och
migration, utan även ett museum som ges ut- rymme att verka för demokrati.
• [1] Nationell statistik produceras årligen av Riksförbundet Sve- riges Museer. Den senaste är: http://www.sverigesmuseer.se/ nyheter/2017/01/landets-museer-slar-besoksrekord-2016/, till gänglig 2017-01-18. En samlad internationell statistik saknas så vitt jag känner till, men rapporter från olika länder och regioner publiceras ofta på icom.museum. McClellan uppskattade antal besök på enbart konstmuseer till omkring en kvarts miljard i början av 2000-talet. (Andrew McClellan, The Art Museum from Boullée to Bilbao, London 2008.). En ganska ofullständig statis-
tik visar att världens 50 mest besökta museer tillsammans har omkring 150 miljoner besökare årligen. (https://en.wikipedia. org/wiki/List_of_most_visited_art_museums, tillgänglig 2017–01–18
•[2] Antalet besökare hänger inte samman med museernas kvali- tet. Thielska galleriet, som har en av Sveriges främsta konstsam- lingar, hade i början av 2000-talet inte mer än 15-20 000 besö- kare årligen (Stockholms kulturförvaltning, Kulturrapporter).
• [3] Tony Bennet, The Birth of the Museum. History, Theory, Politics, New York 1995.
•[4] Vandringsutställningen Entartete Kunst öppnades i Mün - c hen den 19 juli 1937 av Joseph Goebbels och visade omkring 650 konfiskerade konstverk från 32 tyska museer . Över 3,2 miljoner besökare lär ha sett den, vilket gör den till en tidig blockbuster. (Anders Nodin, Kampen om konsten : om betydelsen av utställ- ningen ”Entartete Kunst” i nazismens konstpolitik, Göteborgs
Universitet, 1987.)
• [5] Vid Göteborgs konstmuseum inrättades 2008 en forsk- ningsenhet finansierad av Sten A Olssons Stiftelse för Forskning och Kultur. Forskningsenhetens personal ingår idag i museets ordinarie anslag.
• [6] Det skulle behövas mer forskning om den förvandling som skett av museet under de senaste 30 åren.
•[7] Museums Association, Public perceptions of – and attitudes to – the purposes of museums in society A report prepared by Britain- Thinks for Museums Association, March 2013, s.3.
• [8] Se exempelvis London Museums Hub, Insight: asurvey of the London museums market, 2008, s. 14–15.
• [9] Engelskans ”research” i ICOM:s definition översätts ofta till ”undersöker” på svenska, vilket jag ser som ett tecken på forsk- ningens låga status vid svenska museer. Jag väljer därför att över- sätta med ”beforskar”. (”A museum is a non-profit, permanent institution in the service of society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study and enjoy- ment.” http://icom.museum/the-vision/museum-definition/, tillgänglig 2017-01-18.)
• [10] Översyn av form- och designområdet – att synliggöra och skapa insikt, Promemoria Kulturdepartementet 2012–02–15, s. 30.
• [11] Göran Jonsson, ”Här får fotokonsten ett eget museum”,
Dagens Industri 2010–01–15.
• [12] Jämför http://www.kulturanalys.se/statistik/museer/ (tillgänglig 2017–01–15) som bland annat uppger att det finns 1300 arbetslivsmuseer i Sverige.
• [13] John Berger, ”On the Economy of the Dead”, Harpers Magazine, september 2008.