Att manliga förebilder enligt författaren av Bara för killar är viktiga för unga killar har vi redan konstaterat. Särskilt viktig som förebild menar Bertill Nordahl att fadern är: ”Det är genom pappan som sonen lär sig hur männen gör saker och ting och hur män förhåller sig till världen. Det visar pappan genom sitt exempel. Han är den som sonen identifierar sig med.” (Nordahl 1992/1995:53) Det är därför mycket viktigt att far och son har en god kontakt med varandra för att sonen ska kunna bli en riktigt bra vanlig kille. Ekvivalenskedjan mellan goda män och manliga förebilder stärks ytterligare genom att en intervjuad person spekulerar i vad som kan hända om en ung kille inte har någon pappa som förebild:
’Idag slutar många familjer med skilsmässa. Det betyder att många barn bara uppfostras av sin mamma och det tror jag kan bli problematiskt för pojkarnas identifikation. Faran är stor att de känner att de måste uppföra sig som en sorts superkillar för att få rum i all denna kvinnlighet. Den enda som skulle kunna ge dem en sann bild av vad manlighet finns [sic!] ju inte där – pappan! Jag tror att alla dessa nynazistiska grupper som dyker upp överallt i Europa beror på pojkarnas stora längtan efter en stark och dominerande pappa, som kan berätta för dem hur allt hänger ihop. Och vad man måste rätta sig efter!’ Sten, 40 år (Nordahl 1992/1995:54)
Denna goda kontakt får far och son främst genom att göra saker tillsammans, företrädelsevis praktiska, handfasta saker som att bygga eller reparera någonting, sporta eller fiska (Nordahl 1992/1995:55f.). Nordahl anser att detta är ett bra sätt för far och son att umgås: ”Det är ett
fint sätt att vara tillsammans på eftersom man skapar något tillsammans. Uträttar något tillsammans. Det gör att man känner gemenskap.” (Nordahl 1992/1995:56)
Nordahl beskriver en slags aktivitetsorienterad gemenskap som central i umgänget både män och pojkar emellan; att göra saker tillsammans är det sätt som män traditionellt umgås med varandra på. Nordahl verkar också mena att även om män hellre gör saker tillsammans än samtalar med varandra så får den aktivitetsorienterade gemenskapen i princip samma funktion som ett samtal. Den skapar också trygghet i relationen mellan män och pojkar och bekräftar deras manliga identitet (Nordahl 1992/1995:56).
Nordahl påpekar dock att det också finns dåliga pappor som inte är intresserade av sina söner eller som ständigt trycker ner dem. Han uppmanar de läsare som har sådana pappor att hålla sig undan från dem och att istället försöka finna någon annan ordentlig vuxen man de kan ha kontakt med (Nordahl 1992/1995:59f.). Detta understryker hur viktiga manliga förebilder är i
Bara för killar.
Tankar om manliga förebilder finns också indirekt representerade i Manual, där den klassiska traditionella maskuliniteten förs vidare från generation till generation, men denna överföring av värderingar och ideal mellan generationer är inte alls lika positiv som i Bara för killar. I
Manual är det klassiska idealet snarare någonting som hämmar utvecklingen mot en
modernare maskulinitet och det verkar också bära skulden för en hel del av de negativa sidorna hos den hegemoniska maskuliniteten.
Författarna av Manual, Jerker Jansson och Jesper Lindau, verkar dock i likhet med Nordahl anse att det finns en manlig gemenskap som är särskilt viktig för den helt vanlige mannen:
Att jobba bland kvinnor som ung man är faktiskt ganska kul, man blir ofta ensam herre på täppan. Damerna tycker att man är en riktigt gullig kille och det är trevligt. Det tråkiga är den låga lönen och att man saknar andra män, att vara en gullig kille kan vara tröttsamt i längden, det hindrar en från att vara sig själv. (Jansson & Lindau 2000:41f.)
I detta citat ser vi inte bara att manlig gemenskap är väldigt viktig för den helt vanlige mannen utan också att det rent av är så att han bara kan vara sig själv i andra mäns sällskap. Varför det är så får vi ingen förklaring till, men detta resonemang påminner en del om Bertill Nordahls tankar i Bara för killar då också han menar att manlig gemenskap är oerhört speciell och
språk och därför kan umgås på ett mer naturligt sätt, dels för att endast män kan tjäna som förebilder för andra män eller pojkar (Nordahl 1992/1995:47). Påståendet att män bara kan vara sig själva i andra mäns sällskap tyder på att detta är en åsikt som Jansson och Lindau delar.
Som vi sett visar Nordahl upp en väldigt positiv, ibland rent av romantiserande, inställning till den traditionella maskuliniteten och den manliga aktivitetsorienterade gemenskapen. Det finns dock andra delar av Bara för killar där mäns sätt att umgås framstår som mer problematiskt. Det främsta problemet Nordahl ser med den traditionella maskuliniteten är att män och killar får lära sig att inte visa eller prata om sina känslor (Nordahl 1992/1995:26). Nordahl menar att mäns ovana att tala om sina känslor leder till att de flesta män över huvud taget inte har något språk för det (Nordahl 1992/1995:57). Enda gången män är tillåtna att visa känslor är enligt Nordahl inom sporten (Nordahl 1992/1995:15). I den mån män över huvud taget pratar om känslor, kärlek och sexualitet är det vanligt att de använder sig av ironi eller sarkasmer, eller pratar om det med ett överdrivet grovt språk. Detta är ett slags skydd som vissa män gömmer sig bakom för att de inte riktigt vågar eller känner sig bekväma med att prata rakt och ärligt om hur de känner (Nordahl 1992/1995:15). Denna oförmåga att prata om känslor går vidare från generation till generation via pappor som inte kan prata om känslor med sina söner, vilka därmed inte heller lär sig att göra det. Dessutom är det ovanligt att pappans roll som förebild tar sig uttrycket att han pratar med sin son om vad det innebär att vara och bli kille och man (Nordahl 1992/1995:55). Nordahl menar att detta är mycket allvarligt och menar att en förändring av den hegemoniska maskuliniteten här är nödvändig. Därför uppmanar Nordahl läsaren att trotsa traditionen och finna en manlig vän eller flera att börja prata om känslor med (Nordahl 1992/1995:15).
Trots att Vad en ung man bör veta är väldigt fokuserad på relationen mellan tjejer och killar, kanske framför allt i ett samboförhållande, spelar den manliga gemenskapen en viktig roll i den helt vanlige mannen liv. Det finns till exempel två olika kategorier av umgänge för den helt vanlige mannen som lever i ett samboförhållande: Den ena kategorin är grabbarna, som den helt vanlige mannen helst vill umgås med ensam och utan att behöva rapportera till sin sambo (Jönsson et al. 1999:55). De verkar mer eller mindre representera hans frihet. Den andra kategorin är de gemensamma vännerna – samboumgänget – som nästan uteslutande utgörs av andra sambopar (Jönsson et al. 1999:57). Att sambopar umgås med varandra beror helt enkelt på att det är enklast så – som sambo har man mest gemensamt med andra
sambopar; det kan till exempel röra sig om saker som heminredning, målning, tapetsering eller fjällsemestrar (Jönsson et al. 1999:57). Även vid samboumgänget är det dock vanligt att killarna, som av vana, glider över i grabbumgängesformen: ”Tyvärr stelnar en del också i konventionella roller. Killarna hamnar i soffan och diskuterar hockey, tjejer snackar tjejsnack i köket.” (Jönsson et al. 1999:57) Köket och tjejsnacket om relationer och känslor är alltså traditionellt kvinnornas domäner. Motsvarande område för killar är soffan, framför TV- sporten, och diskussionerna grabbarna emellan handlar inte om känslor och relationer utan om ishockey.
Det är tydligt att många av författarna till böckerna i undersökningen menar att det finns ett speciellt band män emellan. Ingen kan helt enkelt förstå en helt vanlig man lika bra som en annan helt vanlig man. Det faktum att de har samma könstillhörighet verkar automatisk medföra en inbyggd förståelse för varandras situation. Men hur ser då relationen mellan de helt vanliga männen och kvinnorna ut? I avsnittet nedan ska vi titta närmare på den frågan.