I flera av böckerna är åldern en viktig faktor. Det finns ofta någon form av utvecklingstanke eller skildring dels av hur pojkar blir män och dels av hur pojkar och män skiljer sig från varandra. I Kukbruk är utvecklingstanken främst närvarande genom Forssbergs egen berätt- else om hur han som barn lärt sig vilka regler som fanns gällande hur killar och tjejer skulle
vara (Forssberg 2004:62). Först när han kommit upp i tonåren började Forssberg ifrågasätta mansidealen som tvingade honom att vara på ett visst sätt för att inte uppfattas som en mes (Forssberg 2004:63). Den unge pojken i Kukbruk har helt enkelt för lite livserfarenhet och kunskap för att kunna se några problem med den traditionella maskuliniteten och förhåller sig därför okritiskt till den. Detta tycks ha en viktig betydelse för den traditionella masku- linitetens dominerande position – eftersom de flesta män inte upplever det uppvaknande Forssberg genomgick i tonåren lever den vidare trots att den hindrar män från att vara sig själva.
I Vad en ung man bör veta blir åldern relevant i första hand genom att en skillnad görs mellan unga män och vuxna (äldre) män. Eftersom Vad en ung man bör veta kretsar kring unga män, som i boken benämns som killar, är den helt vanlige mannen i boken en ung man. Den äldre, vuxne mannen nämns dock också vid ett flertal tillfällen. Han figurerar ofta som ett slags idealbild för traditionell maskulinitet som killen i sin tur tagit till sig. Den vuxne mannen representerar därför ofta en ännu mer traditionell maskulinitet än killen, vilket bland annat framgår i en faktaruta för ordet manlighet: ”manlighet kännetecknas ofta av självsäker gång, håriga överarmar och stor kissblåsa (som ökar öldrickarkapaciteten)” (Jönsson et al. 1999:25). Liksom killen har också den vuxne mannen i Vad en ung man bör veta begränsade kunskaper om tjejer. Han verkar ofta rent av veta ännu mindre än killen: ”Det är inte alltid så att ens mamma berättar något om mens – och pappa kanske man, av naturliga skäl, inte kan förlita sig till.” (Jönsson et al. 1999:103)
I Bara för killar finns den klart mest uttalade och utvecklade utvecklingstanken. Nordahl gör, som vi redan sett, skillnad mellan unga pojkar och killar, men den unge pojken har ingen särskilt framträdande roll i Bara för killar utan förekommer bara som ett slags förstadium till killen. Betydligt större utrymme ges åt att utveckla skillnaden mellan killen och den vuxne mannen. Nordahl gör en stor poäng av att läsaren befinner sig i puberteten. Puberteten är enligt honom en oerhört problematisk och smärtsam process. Alla de olika förändringar pubertetskillen genomgår får honom att känna sig som en främling i sin egen kropp (Nordahl 1992/1995:11). Trots svårigheterna den pågående förvandlingen från pojke till man innebär är puberteten delvis en positiv upplevelse eftersom killen inte vill någonting hellre än att bli man (Nordahl 1992/1995:11).
denne känner en stark önskan efter att utvecklas färdigt och bli man utan också efter att vara normal:
Att vara normal betyder att du är som alla andra och följer samma regler som de. Det handlar också om vad vi tillåter varandra. Om vi tillåter varandra mycket eller litet. Men även om du tycker att du skulle vilja vara som alla andra vill du säkert också vara något speciellt – fast på ett normalt sätt. (Nordahl 1992/1995:20)
Killen vill alltså utmärka sig utan att vara annorlunda, vilket ligger helt i linje med vilka exempel Nordahl ger på män som killen lägger märke till; kanske kan det handla om att vara helt normal men väldigt bra på någon sport eller att vara helt normal men ha väldigt mycket makt och pengar. Killens längtan efter att slippa puberteten och alla dess problem är så stark att den tid då han äntligen kommer att vara en färdigutvecklad man känns otroligt avlägsen: ”Det kommer en tid – kanske om 1000 år – då du ska se helt normal ut. Om du har tur, vill säga, mycket tur.” (Nordahl 1992/1995:11)
Den vuxne mannen representeras i Bara för killar främst av pappan. Det är ett flitigt omnämnt faktum att pappan är oerhört viktig som förebild för sin son, men sonen är också viktig för pappan:
Sonen är precis lika viktig för pappan som pappan är för sonen. Det är han eftersom pappan speglar sig själv i sonen, ser sig själv. Att sonen och pappan är av samma kön gör att de har en speciell kontakt. Det är en kontakt som de inte är medvetna om men som når djupt in i bägge två. Att vara far till en son är också en enastående chans för en man att få återuppleva sin egen barndom och ungdom och ta ställning till vad det är som har gjort honom till den han är idag – på gott och ont! Och därigenom blir det möjligt för honom att ta ställning till vad som är viktigt för honom i ett far – sonförhållande. (Nordahl 1992/1995:58f.)
Intressant här är, förutom att Nordahl upprepar att pappan och sonen har en speciell kontakt, att han menar att sonen är viktig för pappan eftersom denne genom sin son återupplever sin egen barndom. Varken hos sonen eller pappan nämns någon form av affektion eller ömhet. Detta rationella förhållningssätt till sonen och familjen i stort är återkommande drag hos den vuxne mannen i Bara för killar, bland annat i följande intervjucitat:
’Min pappa har alltid varit intresserad av mina fritidsintressen. Ända tills jag var 20 år brukade han vara med mig då jag sportade. Han var alltid med när jag spelade matcher eller tävlade. Men han har aldrig varit särskilt bra på att tala med mig om allvarliga saker som t.ex. känslor. Däremot har han aldrig sagt nej om jag har behövt låna 200 kr. Nu har jag själv blivit pappa och det är viktigt för mig att kunna dra in så mycket pengar som möjligt till familjen. Jag vill att vi skall ha det hyfsat bra. Barnet har gjort så att jag känner mig mycket gladare. Hela livet verkar bättre på något vis.’ Hans-Göran, 29
år (Nordahl 1992/1995:54)
identitet. Dessutom stärks kopplingen mellan mannen och hans svårigheter att prata om känslor. Även om Hans-Görans pappa inte pratade så mycket så var han ändå ovärderlig som förebild, då han lärde Hans-Göran hur en vuxen man ska vara: en familjeförsörjare.
De flesta av författarna gör skillnad mellan vuxna män och unga killar, vilket hänger samman med böckernas tänkta roll som förebild i läsarens, den unge killens, utveckling mot att bli en god och mogen vuxen man. Men det är också tydligt i flera av böckerna att den vuxne mannen i högre grad än den unge mannen representerar en traditionell maskulinitet.