5. Lokala aktörers inställning till användning av växtnäring från avlopp i jordbruket
5.8 Mariann Teurnell Söderlund, miljö och byggnadschef i Västerviks kommun
Kommunen har infört urinsortering i ett fritidsområde. Kommunfullmäktige i
Västerviks kommun har sedan april 2001 antagit en miljöstrategi. Den inkluderar bland annat urinsortering. När det gäller växtnäring från enskilda avlopp pågår ett särskilt projekt där miljö- och byggnadsnämnden i Västerviks kommun antagit en policy med krav på återföring av växtnäring från de enskilda VA-systemen inom ett
avrinningsområde. I de flesta fall handlar det om sorterad humanurin som lantbrukare sprider på åkern. Teurnell anser att det är ett utmärkt system. En enkät har skickats till berörda med frågor om inställningen till detta och responsen har varit mycket god. Kommunen har även försökt att införa urinsortering i bostadsområden i tätorten, men exploatören är negativ. Det finns dock planer att införa urinsortering på en
campinganläggning nära tätorten där 42 hus kommer att byggas.
Det finns 50 urinsorterande anläggningar idag och 50 till som ansöker om bidrag. Kommunen har beviljats LIP-bidrag till verksamheten vilket möjliggör att
fastighetsägaren kan få ett bidrag på 50 % av anläggningskostnaden. Renhållningsverket har en taxa för detta och sköter om transporten till lantbrukaren via ett avtal mellan lantbrukaren och kommunen. Det ligger i kommunens ordinarie hämtningssystem. Fastighetsägaren har en något lägre taxa jämfört med ordinarie slamtömningstaxa. I Linköpings kommun, poängterar Teurnell, har till och med anslagits
Västerviks kommun har inte arbetat med slutna tankar eller annan svartvattenteknik. Kommunen har sedan länge en restriktiv hållning som grundar sig på att man anser inte att det finns tillräcklig kapacitet vid de kommunala reningsverken att ta emot svartvatten från slutna tankar.
Policyn fastställer reduktionskrav inom kustzonen på fosfor och kväve beroende på vilket system av enskild VA-anläggning man har. I projektområdet finns det dessutom krav på återföring av växtnäring. I och med att kraven är fastställda, ligger det, enligt Teurnell, inte längre på miljö- och byggnadskontoret att förorda vilket/vilka system som kan vara bra. Kontoret rekommenderar därför inget särskilt system, utan talar om vilka krav som ställs. Fastighetsägaren får komma med förslag på hur han tänker uppfylla kraven. Kontoret har arbetat tillsammans i ett projekt stationerat på Naturvårdsverket och som syftar till att ta fram informationsmaterial kring olika typer av lösningar för enskilda avlopp och vad de klarar för reningskrav. Informationsbladen kan sedan ges till kommuninvånare.
Från renhållningsverkets sida har man försökt få ut avloppsslam i jordbruket genom ett avtal med Lantmännen och byggt lagringsstation. VA-verket är certifierat enligt ISO 14001. Inget har dock körts till jordbruket på grund av slamstoppet. Det som diskuteras för närvarande i kommunen är att torka och pelletera slammet, eventuellt i samarbete med Vimmerby kommun. Västerviks kommun avser att göra försök med avvattning av trekammarbrunnsslam för att låta den enskilda fastighetsägaren ta hand om det
avvattnade slammet och efterkompostera det.
En svårighet som Teurnell pekar på, i samband med införandet av urinsortering, är att för den enskilde fastighetsägaren är detta en ny typ av anläggning. Han frågar sig hur detta ska fungera utan lukt- och andra problem? Detta är en stor pedagogisk fråga, menar Teurnell. Tack vare LIP-bidraget har man kunnat få fastighetsägarna
intresserade. Ett torrt system vill inte många satsa på men urinsortering kan man tänka sig. Intresset sprids sedan successivt genom att lyckade projekt talar för sig själva. Det är viktigt att lyfta fram de goda exemplen, poängterar Teurnell. Ju fler ”vanliga” människor som skaffar urinsortering, desto bättre är det, så det inte bara blir de ”redan frälsta”.
Området där de 50 urinsorterande anläggningarna finns är ett fritidsområde, och incitamenten från fastighetsägarna är att de vill värna om naturen i allmänhet och skärgårdsvikarna i synnerhet. Skärgården består av cirka 5000 öar och fungerar som ett filter på så vis att det som släpps ut inomskärs stannar kvar. Kommunen har haft inventeringar och pratat med fastighetsägare men också informerat på
föreningarsårsmöten i området. Teurnell hävdar att människor tror på det faktum att, om staten subventionerar ett system för att man vill få det utvecklat, då är det angeläget. Hon tror inte att idén hade fått samma genomslagskraft om det varit kommunen som bekostat det.
Engagemanget från den politiska ledningen i kommunen är oerhört viktigt för att kunna genomföra arbetet, poängterar Teunell. Stödet betyder mycket för tjänstemännen. Man har dessutom försökt få massmedia intresserad av arbetet och de har skrivit objektivt och bra.
Angående krav för hantering av urin har kommunen gått på de rekommendationer som finns. Man följer utvecklingen avseende forskning på området. Man har även gjort bakteriologiska provtagningar i urinen i tankar och från tankbilen. När det gäller läkemedelsrester och hormoner har man tagit till sig den informationen som finns. Teurnell anser att det skulle vara sämre att sprida i vatten jämfört med att sprida på mark, eftersom det är en helt annan nedbrytningshastighet och miljö i marken. Teurnell ser det bara positivt om växtnäringen kan komma tillbaka till jordbruket. Frågan är, menar hon, hur kemikalieanvändningen kan begränsas och hur vi får
hushållen att förstå att toaletten inte är platsen för att bli av med kemikalierester. Det är en kunskaps- och attitydfråga, menar Teurnell och hävdar att man ändå får ha tillit till att ju mer kunskap man inhämtar och ju mer man informerar människor desto större förståelse får de om hur de ska hantera detta.
Teurnell pekar på renhållningsverkets möjligheter att använda abonnentavgiften till att ge tillbaka kunden något i form av information. Man är så rädd för att höja avgiften på VA och renhållning några tior men det är en mycket liten summa i sammanhanget, menar Teurnell.
Framtidsutsikterna bedömer Teurnell som goda och hyser en förhoppning att få fler urinsorterande toaletter installerade. Hon hoppas också på en utveckling där
fastighetsägaren får betalt av mottagande lantbrukare för att han köper näringen. Teurnell hoppas också på en ökad urinsortering även i befintliga hyreshus i tätorten.
5.9 Gunnar Olsson, vice ordförande i LRF:s
länsförbund i Dalarna, ansvarig för miljö- och
djuromsorgsfrågor
Slammet i Dalarna används idag som täckmaterial på gruvavfall, till energiskog samt anläggningsjord. Inget slam läggs på åkermark. Däremot sprids mycket slam från trekammarbrunnar i jordbruket. Trekammarbrunnsslam omfattas inte av slamstoppet. Tidigare har mycket slam spridits i Dalarna delvis på grund av att det finns en mycket aktiv samrådsgrupp, Dalarnas näringsresursgrupp, med en bred representation av olika organisationer och myndigheter.
Möjligheter för slamspridning i Dalarna finns i södra delen på spannmålsgårdarna, menar Olsson. I norra delen av länet däremot finns ingen tillgänglig slamareal eftersom de flesta gårdarna har djurproduktion och därmed vallar där det inte är tillåtet att sprida slam. I denna del av länet produceras tidvis mycket slam under turistsäsongen. Slammet har därför i denna länsdelen hittills deponerats.
I Dalarna har man sett det som en möjlighet att arbeta med slammet utifrån det regelverk som finns och göra det bästa möjliga av situationen, menar Olsson. Dalarnas näringsresursgrupp har funnits länge. Gruppen har medverkat till att flera försök genomförts framför allt avseende fosfor. LRF:s länsförbund har motionerat till
riksstämman två gånger, senast 1999, om att få igång slamanvändningen i jordbruket igen. Det gick ut på att man efterlyste en ny slamöverenskommelse där alla berörda parter är med. Inom LRF:s länsförbund i Dalarna råder en stor samstämmighet kring dessa frågor, enligt Olsson. Arla och Cerealia har tolkat slamöverenskommelsen på sitt sätt, menar han, och pekar på att mejeriföreningen Milko och dåvarande Farmek accepterat överenskommelsen. Nu följer dock samtliga LRF:s slamstopp.
Olsson anser att det vetenskapliga synsättet har kommit i underläge och att
slamkritikerna har fått stort utrymme i debatten. Massmedia uppmuntrar detta och är sällan intresserad av fakta. I stället lyfter de fram slamkritikerna för att skapa sensation i artiklarna, menar Olsson.
När det gäller förbränningsalternativet med utvinning av fosfor, anser Olsson att det kanske kan bli ekonomiskt intressant för kommunerna men han är rädd att kommunerna då ger upp arbetet att använda slammet i jordbruket.
I Dalarnas näringsresursgrupp har man ställt sig frågan om man ska fortsätta att revidera slammet. Kommunerna har dock beslutat att fortsätta revisionerna eftersom man hoppas på att frågan ska få en positiv lösning. Gruppen genomför slamrevisioner varje år sedan 8 år tillbaka.
Olsson anser att LRF tonat ner slamfrågan, vilket han tycker är synd. Lantmännen var tidigare med i näringsresursgruppen men prioriterar inte frågan längre. Den har skjutits över på ett samhällsansvar. Näringsresursgruppen har skrivit till miljöministern och frågat om det är lönt att fortsätta med slamrevisionsarbetet. Svaret blev att gruppens arbete är mycket bra. Olsson anser dock att myndigheten inte har tagit tag i frågan och löst den.
Inför framtiden hoppas Olsson att det kommer att bli en ökad användning av växtnäring från avlopp. Problemet är dock den stora användningen av kemikalier i samhället, inte minst i hushållen, menar Olsson och nämner som exempel vattenlösliga färger där man lätt missleds att tro att de skulle vara ofarliga att hälla ut i avloppet. Där känns det nästan som ett steg bakåt i utveckling, menar han. Information är viktig och det nämns också som en viktig del i slamöverenskommelsen, avslutar Olsson.