Det är en mulen söndagsförmiddag och vädret är lite ostadigt ömsom regn ömsom sol.
Klockan är 10.10 när tränarna samlas vid arenan för att plocka fram sjukvårdsväskan, matchställ och några bollar. Det hänger regn i luften och det är lite småkvavt. Tränarna går i samlad trupp bort mot grusplanen där det är bestämt via sms att samlingen ska ske innan avfärd mot Karlshamn för första matcherna i seriepremiären.
När tränarna kommer fram till grusplanen står redan ett stort gäng samlat, det är ungdomarna och deras föräldrar. Det kontrolleras om vilka som åker vart och en bil ska köra runt och plocka upp en ungdom och en förälder. Efter en liten stund kommer Robin gåendes, Marcus berättar att han och Robin pratats vid igår och Marcus hade då sagt att han kunde åka med dem. “Det går kanon”, svarar tränaren. Sedan tar ena tränaren och samlar ihop laget och frågar om alla har en plats och vet vart man ska åka.
Alla svarar “Ja” och då säger tränaren: “Då åker vi”. Ivrigt springer alla ungdomar emot bilarna, hoppar in och bilarna börjar rulla iväg. Tränarna tar med de ungdomarna som ska åka i minibussen och går bort mot den, packar in alla sakerna och sätter sig i bussen. “Är alla redo för att bege sig mot Karlshamn?”, frågar en av tränarna. Det blir ett rungande: “JA”, från hela bussen och det märks att ungdomarna är ivriga och glada över att få åka och spela match.
Väl ute på E22:an hojtar Mats till och säger att: “Kör nu inte för långt, då hamnar vi kanske i Malmö”. Tränaren som kör skrattar till och lovar Mats att inte köra för långt men att Mats kan försöka hjälpa till att hålla kolla så vi inte kommer så långt som till Malmö. Mats lovar att göra sitt bästa och berättar att han har varit på många ställen längst vägen så han ska nog kunna hitta. Vidare pratar Mats om A-lagets förra match och hur kul det ska bli att själv få spela match idag.
Hoppas jag får spela forward, precis som Elm i A-laget (Mats).
Axel sitter längst fram i bussen och berättar att han gärna sitter längst fram eftersom att han ibland mår lite illa. Axel berättar att det inte har något med hans funktions-nedsättning att göra och sina tix och det, utan att han bara mår illa ibland. Axel berättar också att han ibland kan tycka att det är lite jobbigt med mycket folk på samma plats och att han då ibland kan glömma saker för att han blir lite stressad. Tränaren säger till Axel att: “Vi finns vid din sida hela dagen så det är bara att säga till om du vill ha hjälp med något”. Axel berättar också att han skrivit på Facebook i laggruppen att idag ska vi vara positiva och peppa varandra och inte gräva ner oss om vi ligger under utan fortsätta kämpa. “Jag gillar inte när det blir bråk jag är en mer lugn person” säger Axel. Tränaren svarar Axel något om att hon sett det han skrivit och att det var väldigt fint och bra gjort. Axel berättar att Marcus också skrivit i gruppen och tagit upp nästan samma sak. “Det är bra att vi är positiva och vi ska ha kul ihop när vi spelar fotboll”,
fortsätter Axel. Tränaren längst fram i bussen svarar Axel: “Det är otroligt viktigt att ha roligt, har man roligt och peppar varandra går också spelet mycket bättre”.
Bussen rullar fram på E22:an emot Karlshamn och nu är det inte många minuter kvar innan vi är framme. Mats hojtar till igen bakifrån bussen och berättar att vi ligger bra till i tiden. Vi behöver inte stressa och klä på oss utan kan ta det lugnt och skönt konstaterar han. Väl framme vid Vägga IP står de ungdomarna som åkte med föräldrar och väntar.
Vi tar ut väskorna i bussen, slänger upp dem på axlarna och går fram till ungdomarna och föräldrarna. I gemensam trupp går vi igenom den lilla öppningen och in på planen.
Vi möts av Karlshamns lagledare som hälsar oss välkomna och visar oss vägen till omklädningsrummen, tjejerna har fått omklädningsrum nummer 5 och killarna har fått omklädningsrum nummer 7. Vi delar ut matchställ och ber ungdomarna att byta om, vi ger även kaptensbindeln till Marcus som är väldigt glad över att få bära den runt armen.
När alla är påklädda och klara och vattenflaskorna är påfyllda samlas vi i en grupp utanför omklädningsrummen. Vi samlar in värdesaker och lägger i en gemensam väska sedan går vi i gemensam trupp ut och går på planen som är lite små blöt och lerig då det regnat litegrann. För tillfället är det uppehåll och på himlen ser det ut som det antingen kan komma ett ösregn eller att solen ska spricka igenom. Ungdomarnas miner tyder på att de är glada över att första matchen är nära och de tar en boll och går tillsammans ut på planen och börjar passa och skjuta på mål. Efter en stund ät det dags för en liten samling. Tränarna berättar att det snart är tid för matchstart och att vi innan dess måste värma upp lite. Lagkaptenen Marcus får i uppdrag att hålla i uppvärmningen och börjar springa runt planen och alla hänger efter. Det gör lite olika rörelser och efter några varv stannar alla och delar upp sig i fyra led för att passa lite till varandra.
Lagledaren i Karlshamn ropar till och ber alla lag, Karlshamn, Ronneby, Karlskrona och Kalmar att samlas, han hälsar alla välkomna och framför allt oss i Kalmar FF som är nya i serien. Han går igenom lite regler så som att vid tillbakapass till målvakt får målvakten ta upp den, ingen offside etc. Sedan säger han: “Nu är det är dags att blåsa igång matcherna”. Det kommer vara två planer bredvid varandra där det kommer pågå match samtidigt. Varje lag möter alla vilket betyder tre matcher per lag och de poäng man får idag tar man med sig i tabellen och i fortsatta serien där matcher även spelas i Karlskrona, Ronneby och Kalmar.
Vi i Kalmar FF:s U-lag samlas i en ring och tränarna berättar att nu kämpar vi och sliter för varandra är positiva och glada. Mats tar ton och ropar högt: ”Ska vi ta dem?!” och alla spelare svarar i kör: ”JAAA!!”. Sedan sätter alla i laget händerna på varandras och ropar: “Ååååååå KFF!”, samtidigt som händerna lyfts upp emot himlen. Laget ställer upp sig på planen och domaren blåser igång matchen. De ungdomarna som börjar på bänken hejar, klappar och ropar medan deras lagkompisar sliter på planen. Första målet gör Erik i vårt lag efter några snygga och självsäkra dribblingar förbi deras försvar och det besvaras med stor glädje från lagkamraterna med händer i luften, hejarop och high fives. Matchen fortsätter och vid halvlek står det 4-0 till oss. Tränarna samlar ihop laget och säger: “Det ser jättebra ut, men vi kan försöka lugna ner det lite och passa runt lite mer än vad vi gör nu”. Ungdomarna klappar om varandra och berömmer varandra och Kalle fortsätter peppa laget.
Vi måste fortsätta kämpa de sista minuterna också, vi kan inte slappna av än det kan hända mycket i fotboll (Kalle).
Domaren kommer fram och säger att: “Nu kör vi igen” och Kalle är snabb med att fråga om vi byter planhalva. “Vill ni göra det?” säger domaren, och Kalle svarar att: “Det gör man ju på riktigt”. Domaren svarar Kalle: “Då byter vi planhalva” sedan blåser domaren igång matchens andra halvlek. Ungdomarna kämpar och sliter och när domaren blåser slutsignal är resultatet 6-0 och en vinst i första matchen för Kalmar FF:s U-lag. Det blir en massa glädjerop och vrål om att vi vann.
Laget samlas vid sidan om planen och tränarna berättar att snart är det tid för dagens andra match. Nu kommer de som var backar att få spela forward och de som var forward spela backar, tränaren säger att: “Det måste vara rättvist”. Det är många som gärna spelar forwards. Det blir även byte av målvakt inför andra matchen. Laget tar ett par korta löpningar och sedan är det tid för andra matchen för dagen och Karlshamn står nu för motståndet. Domaren blåser igång matchen och det blir en tuff och jämn match.
Första målet går in och Karlshamn tar ledningen med ett snyggt skott. Matchen fortsätter och vid halvtid är resultatet fortfarande 1-0 till Karlshamn. Tränarna samlar laget och säger: “det ser jättebra ut, fortsätt bara kämpa som ni gör nu så kommer målet snart”. Domaren blåser igång andra halvlek och det kämpas och slits och Kalmar får en hörna som Linus tar. Han löper emot bollen och får en snygg träff som går in via
Karlshamns målvakts ben. Linus sträcker händerna i luften och ropar ”JA” och ung-domarna som är på planen springer emot Linus och kramar om honom. På bänken hurras det och en ny gnista tänds hos ungdomarna. Domaren blåser av matchen och slutresultatet blir 1-1 efter en jämn och härlig match.
Det är nu en paus i ca 30 minuter så ungdomarna hinner få i sig något lätt att äta. Det bildas en lång kö till kiosken där det säljs korv och hamburgare samt dricka. Många av våra ungdomar har med sig en matsäck som de sätter sig ner och äter. Efter trettio minuter samlar tränarna ihop ungdomarna för att förbereda sig inför sista matchen mot Ronneby. Några av ungdomarna tycker det var lite kort vila för att kunna förbereda sig riktigt inför matchen då uppvärmningen nu endast blir ett par minuter. Vi samlar ihop oss och berättar för ungdomarna att vi ska kämpa som ett lag precis som tidigare matcher. Ungdomarna är medvetna om att Ronneby vunnit båda sina matcher och att det kommer bli en tuff match.
Ronneby är riktigt bra de vann inomhuscupen i vintras med, men vårt lag är också bra, men vi måste kämpa väldigt hårt, allihop (Johan).
Domaren blåser igång matchen och spelet är igång. Det blir en kämpig match och i halvlek leder Ronneby med 4-0. Erik ser lite bekymrad ut och säger: “Detta kommer vi inte vinna, de är så bra”. Kalles mamma som står vid sidan av planen svarar Erik och säger: “Det kan bli tufft men ni får kämpa på lika bra som ni gjort hittills och sen fortsätta träna så kanske ni vinner nästa gång”. Humöret på några ungdomar är lite sämre nu än tidigare matcher och några ungdomar försöker att peppa dem som är lite nere.
Kom igen nu laget, vi kanske kan spräcka måltorkan i denna halvlek (Marcus).
Nu slutar vi att vara arga och kämpar på tillsammans. Dem är duktiga men vi är också bra! (Erik).
Jag skulle aldrig svika detta lag, det är de bästa laget jag spelat i. Om det så vore det sista jag gjorde skulle jag visa alla att jag kan spela fotboll, kom igen nu! (Jens).
Andra halvlek blåses igång och det blir en jämnare halvlek, ungdomarna kämpar och sliter och det lönar sig. 6-1 och det blir en sådan glädje som är obeskrivlig att se. Det hoppas och kramas. Laget kämpar på och när slutsignalen går visar resultatet 8-1, det är bra stämning i laget trotts förlusten. Ungdomarna är överens om att detta lag är svårslaget, dem är väldigt duktiga men vi kämpade på bra. Vi tackar för matchen och tränarna samlar ihop Kalmar FF:s U-lag och berömmer deras insats under dagen. Att i första matchdagen få med sig en vinst, en oavgjord och en förlust, det är bra och det ska vi vara nöjda med. Vi spelar tillsammans som ett lag, berömmer och stöttar varandra.
Tränarna frågar ungdomarna om de är nöjda med dagen och alla är överens om att det har varit en bra och rolig dag. Tränarna säger till ungdomarna att “De som vill får duscha här, annars kan man vänta tills man kommer hem”. Tränarna är medvetna om att för några av ungdomarna är det jobbigt med dusch och mycket människor på samma plats och tränarna får detta bekräftat av vissa föräldrar som har sagt till sina ungdomar innan avfärd att dem kan duscha när de kommer hem.
Vi tränare står utanför omklädningsrummet och tackar varje spelare som kommer ut för dagen, ger dem sina värdesaker och hoppas att de syns på träningen nästa gång. När alla ungdomar är klara går bilarna hemåt och de som åkte minibussen samlas och packar in sig i den. Axel berömmer Mats för insatsen i mål: “Du gjorde några riktiga räddningar där Mats”. Mats tackar Axel och säger: “Jag är nöjd över lagets insats, det har varit en bra dag det här, det är det roligaste vi har gjort med det här laget”. Maria sitter längst bak i bussen och berättar att hon ska börja studera på annan ort i höst men att hon trotts avståndet kommer åka till Kalmar för att träna i laget. Maria fortsätter med hög ton:
“Jag skulle aldrig svika laget, och dit jag ska flytta är det bara lag som elitsatsar så där kan jag inte spela”. Ida tycker att det är kul att Maria ska fortsätta i laget och berättar att hon hoppas att inte någon kommer att sluta. Både Axel och Mats håller med Ida. Bussen har under konversationen om målvaktsinsatsen och laget rullat ut på E22:an och hemfärden är startad. Axel berättar att han brukar tycka det är jobbigt med långa dagar och mycket folk men idag har det varit en väldigt rolig dag men det ska faktiskt bli skönt att komma hem och lägga sig på soffan. Tränaren instämmer med ett leende och fortsatta resan hem blir relativt tyst och det märks att ungdomarna är trötta efter dagen.
7 Analys
I det följande avsnittet kommer vi att analysera vårt empiriska resultat. Vi har utifrån det empiriska materialet arbetat fram fyra teman: (1) På jakt efter det normala. (2) Tillhörighetens betydelse och dimensioner. (3) Tillgänglighet och hinder. (4) Laget som spegel.
7.1 På jakt efter det normala
Vi vill börja med att klargöra att social inkludering och exkludering kan ses som förutsättningar för att förstå existensen av verksamheten. Det som sker inom verk-samheten blir på så sätt en reflektion av de processerna. Ungdomarna har inkluderats i verksamheten till följd av att de blivit exkluderade från den reguljära idrotten. Precis som Jönhill (2012) beskriver så handlar inkludering och exkludering om personers tillhörighet eller icke-tillhörighet i förhållande till sociala system. Att ungdomarna blivit exkluderade ur ett socialt system (den reguljära idrotten) har öppnat upp för dem att bli inkluderade i ett annat system (vår verksamhet). På så sätt kan vi förstå hur ink-luderande och exkink-luderande arenor skapas och vidmakthålls.
I vårt empiriska material och genom vår förkunskap och tidigare forskning kan vi konstatera att ungdomarna kan uppleva sig som exkluderade från den reguljära idrotten och för att förstå varför, kommer vi in på det som Goffman (2014) beskriver som våra gemensamma normativa förväntningar. De innefattar de allmänna föreställningar som är förknippande med idrott och aktiva idrottsutövare och dessa normer vidmakthålls delvis genom att de är institutionaliserade. Varje kategorimedlem som inte rättar sig efter normerna kan på så sätt betecknas som en avvikare. I vårt resultat kan vi se flera tendenser till att ungdomarna inte lever upp till den rådande normen inom idrotten och får därför svårt att accepteras, som att exempelvis inte kunna spela kvar i ett lag på grund av ADHD. I tidigare forskning fastställs att idrott kan bidra till en utestängning av funktionsnedsatta för att det ofta handlar om fysiska prestationer. Vi vill även framhäva att sociala och psykologiska aspekter också kan antas vara en del av den rådande normen främst när det handlar om lagidrott. Att ha ADHD i ett lag som antagligen består av en ganska homogen grupp tolkar vi kan leda till att du står ut från mängden vad gäller beteende och personliga attribut och kan därför pekas ut som annorlunda.
Vidare kan det även handla om sådant som svårigheter att förstå övningar, regler och
teorier för “hur fotboll ska spelas”. I vårt resultat presenteras hur vissa av ungdomarna har svårt att förstå skillnaderna mellan försvar och anfall eller hur man spelar i olika positioner. Det kan även handla om sådant som att man genom sin funktionsnedsättning har svårt att komma i tid till träningarna, känna motivation att delta i övningar som upplevs svåra, eller inte kunna behärska de känslor som idrott ofta triggar igång.
Det råder inget tvivel om att många av ungdomarna är måna om att deras träningar ska vara så likt “riktig fotboll” som de själva uttrycker det som möjligt. Vi kan urskilja att det är mycket diskussioner om regler, vad det finns för rutiner i andra lag och hur viktigt det är att ha rätt utrustning. Det skulle kunna förklaras som en strävan att komma närmare normen, eller ett sätt att normalisera verksamheten. Verksamheten blir på så sätt normaliserad inom dess inkluderande ramar som förutsätter att verksamheten är en följd av tidigare exkludering. Det kan liknas vid Foucaults idéer om normalisering som Nilsson (2008) beskriver. Han hävdar att normalisering är en process där individer genom upprepade justeringar, bedömningar och olika åtgärder anpassas till ett på samma gång individualiserande och homogeniserande beteende. I det här fallet handlar det dock mer om ungdomarnas strävan efter att normalisera verksamheten och inte det egna beteendet, för samtidigt pekar de ut sig själva som avvikande genom att prata om den “riktiga” fotbollen. De ser inte sig själva som utövare i ett “riktigt” lag utan de jämför med och utesluter sig själva från den. Det kan ses i relation till det Goffman (2014) beskriver om att individen inte har någon kontroll över i vilken mån hen kan efterleva normen. Det räcker inte med en stark vilja att “rätta sig” efter normen utan det handlar om förutsättningar till överrensstämmelser och om individens livsom-ständigheter (Goffman, 2014). Ungdomarnas funktionsnedsättningar kan utgöra ex-empel på sådana livsomständigheter som försvårar förutsättningarna att leva upp till normen.