1:2 700 000
Kiruna
Gällivare
Jokkmokk
Pajala
Arjeplog
Kalix Boden
Luleå Arvidsjaur
Överkalix
Älvsbyn
Övertorneå
Haparanda
I samband med folkräkningen 1930 gjordes en specialundersökning av språkförhållandena i Norr-botten. Kartan visar vilka områden som hade ”finska språket som huvudspråk”. Områden där andelen finsktalande (dvs. talare av meänkieli) var mindre än 50 % visas med ljusare färg. Kartan visar också de viktigaste meänkielidialekterna.
120 F I N S K AO C HM E Ä N K I E L I F I N S K AO C HM E Ä N K I E L I 121 Även här var den språkliga identiteten
mycket central, fast många vuxna tidi-gare förlorat meänkieli helt, och få barn och unga kunde tala språket. Erkännan-det av meänkieli i Sverige följdes 2005 av ett motsvarande erkännande av kvänska som nationellt minoritetsspråk i Norge.
Dessa två språk har mycket gemensamt både historiskt och språkstrukturellt.
S V E R I G E F I N S K I N F R A S T R U K T U R
Idag har finska språket en hel del an-vändningsområden i Sverige: en livlig föreningsverksamhet, sverigefinska friskolor, universitets- och folkhög-skolekurser, finskspråkiga tidningar och tidskrifter, radioprogram och dagliga tevenyheter, teater- och musikverk-samhet, litteratur m.m. Sverigefinska språknämnden, som vårdat finskan i Sverige sedan 1975, blev 2006 en del av Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen, inom vars ram arbetet för finskan fortsätter som förut. Sverigefin-ländarnas arkiv har sedan 1977 samlat material kring sverigefinnarna och deras liv. Även Finlandsinstitutet i Stockholm och Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens högskola är viktiga delar av den sverigefinska infrastrukturen.
TO R N E D A L S K I N F R A S T R U K T U R
Den tornedalska intresseorganisationen STR-T har en viktig roll i det tornedal-ska kulturlivet. Organisationen ger ut en tidskrift, publicerar böcker genom sitt förlag, stimulerar musiklivet och stöder den lokala teaterverksamheten. Det finns dagliga lokala radioprogram och – om än betydligt mer sällan – även teve-program på meänkieli. Kurser i meän-kieli har hållits av folkhögskolor och studieförbund samt även vid univer-siteten i Luleå, Stockholm och Umeå.
Många förskolor och skolor erbjuder
Niklas Mulari, född i Eskilstuna, är ung konstnär med finska rötter. Han talar flytande finska och blev vald till Årets sverigefinska konstnär 2006.
Tornedalsteatern i Pajala har haft stor betydelse för meänkielirörelsen i Tornedalen.
Föreställningarna, som getts på finska/meänkieli, på svenska eller på två språk, har blivit mycket populära lokalt och även på den finska sidan av riksgränsen där intresset för den svensk-tornedalska kulturen vuxit kraftigt på sistone.
Sånggruppen Jord sjunger både på meänkieli och svenska och har skapat flera låtar som handlar om språk och identitet. Med sången Ännu lever språket hos oss representerade de tornedalingarna i den internationella minoritetssångsfestivalen Liet Lavlut i Östersund 2006.
1:3 000 000 Andel sverigefinländare
i kommunen, % 14
Antal sverigefinländare i kommunen
1:5 000 000
5 000
Kartan visar dels antalet personer födda i Finland eller med minst en finlandsfödd förälder i Sveriges kommuner enligt SCB:s statistik från 2000, dels i vilka kommuner dessa personer utgjorde minst 14 procent av befolkningen. Från och med 2003-12-31 räknades i statistiken inte längre personer med bara en finlandsfödd förälder, vilket ledde till att det officiella antalet ”sverigefinländare”
reducerades med cirka hälften, något som hade stor betydelse t.ex. när man skulle uppskatta behovet av modersmålsundervisning i finska i kommunernas skolor. I detta sammanhang brukar man räkna med att ca 20–25 procent av sverigefinländarna är finlandssvenskar.
Mikael Niemis Populärmusik från Vittula har översatts till många språk och då också förstås som här till meänkieli.
Fnittrande flickor i matsalen i ERRKI-skolans förskoleklass. På matsedeln står korvsoppa. ERKKI-skolan i Eskilstuna är en sverigefinsk friskola som grundades 1993. Det finns också flera förskoleavdelningar som hör till skolan och arbetar tvåspråkigt. ERKKI-skolan är en av de sju verksamma sverigefinska friskolorna i Sverige idag.
idag modersmålsstöd i meänkieli. Nord-kalottens kultur- och forskningscentrum (NKFC) i Övertorneå samlar material kring bland annat den tornedalska lo-kala kulturen.
F R A M T I D E N
Det officiella stödet för finska och meänkieli har ökat markant under det senaste decenniet. Samtidigt har språ-kens status höjts bland talarna och i samhället i stort. En eventuell utvidg-ning av det finska förvaltutvidg-ningsområdet diskuteras eftersom de finsktalande till allra största delen bor utanför de kom-muner där språklagen är i kraft.
Den tidigare så omfattande flytt- ningen från Finland till Sverige har näs-tan upphört, medan de övriga kontakterna mellan länderna har ökat, inte minst uppe i Tornedalen. Samtidigt fortsätter en språklig assimileringsprocess inom både den sverigefinska och den torne-dalska befolkningen, jämsides med den kulturella revitaliseringen. Skolans roll i detta sammanhang kommer att vara cen-tral, på samma sätt som den var central under den öppna assimilationens tid.
Detta fotomontage avspeglar blandningen av ortnamn på svenska och finska.
Finskt bröd från Finska Hembageriet i Eskils-tuna. Att få tag på det osötade finska brödet har varit viktigt för sverigefinnarna. Numera tillhör det finska brödet standardutbudet i de flesta matvaru-affärerna i Sverige.
122 S A M I S K A S A M I S K A 123 Skala 1:4 000 000
Samiskt ortnamn (Gävle), Ubmeje (Umeå), Åarjelmïere (Söderhamn) visar att även platser utanför det som idag betraktas som samiskans utbredningsområde omfattas av samiskans ortnamnskick.
Samiska, ett av Sveriges officiellt erkända minoritetsspråk, talas förutom i Sverige också i norra Norge och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. Samiska har talats i Sverige sedan urminnes tid. Samiskan, som i likhet med finskan tillhör de finsk-ugriska språken, består av ett relativt stort antal va-rieteter, som är så pass skilda från varandra att språkvetare ibland har räknat med upp till elva samiska språk. I denna atlas ses sa-miskan dock i enlighet med officiell svensk språkpolitik som ett språk bestående av ett antal varieteter.
Det samiska språkområdet är i stort sett sammanhållet med små skillnader mellan geografiskt närliggande varieteter, även om nationsgränsdragningar och därpå följande tvångsförflyttningar av samer lett till att detta kontinuum brutits på en del håll.
Indelningen av de samiska varieteterna kan, beroende på indelningskriteriernas typ och antal, göras på olika sätt. Enligt en tra-ditionell indelning i tre huvudgrupper (som också används i detta kapitel) identifieras vanligen en sydlig grupp (ume , sydsamis-ka), en central grupp (pite, lule- och nord-samiska) och en östlig grupp (enare-, skolt-, akkala-, kildin- och tersamiska). Ny forsk-ning, som baserats på överensstämmelser i ordförrådet, visar emellertid att både ume- och enaresamiska eventuellt skulle kunna föras till den centrala gruppen. När det gäller de samiska skriftspråken, finns idag sju, varav fyra används i Sverige: syd-, ume-, lule- och nordsamiska. Nordsamiska, som trots namnet räknas till den centrala gruppen, är den varietet som har det största antalet talare och är även det mest använda skriftspråket i Norge såväl som i Sverige.
Den samiska flaggan godkändes av den trettonde Nordiska Samekonferensen 1986. Flaggan är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn, Norge. Färgerna tar upp de traditionella samiska klädesfärgerna blått, grönt, gult och rött. Flaggans cirkel symboliserar solen och månen. Officiell flaggdag är bland annat den samiska nationaldagen, 6 februari, som firas till minne av det första samiska landsmötet i Trondheim 1917.
Den här kartan som är ritad av den samiska konstnären Katarina Pirak-Sikku och finns på Västerbottens museum visar Norden ur samiskt perspektiv. Det är inte självklart att norr ska vara uppåt på en karta! Sápmi omfattar ca 390 000 km2 och är därmed större till ytan än både Finland och Norge och nästan lika stort som Sverige.
Samiska
124 S A M I S K A S A M I S K A 125
Ran Malå
Ubmeje tjeälddie
Sirges
Gällivare Girjas
Kalix Talma
Tuorpon
Muonio
Gran
Baste cearru
Korju Gabna
Laeváš (čearru)
Unnatjerusj
Könkämä
Vapsten
Mausjaure Udtja
Ängeså
Ståkke
Östra Kikkejaure Luokta-Mávas
Semisjaur-Njarg
Vittangi
Liehittäjä Svaipa
Tärendö
Vilhelmina norra
Lainiovuoma
Jåhkågaska tjiellde
Vilhelmina södra
Sierri
Gran Svaipa
Sattajärvi
Tåssåsen
Ruvhten sijte Kall
Handöls-dalen
Idre
Jijnjevaerie Ohredahke
Gran
Saarivuoma
Mittådalen
Västra Kikkejaure
Pirtti-järvi
Njaarke
Maskaure
Svaipa
Semsjaur-Njarg
Jovne-vaerie
Maskaure
Semisjaur-Njarg
Raedtievaerie Voernese
Mávas
Ståkke
Luokta-Mávas
˘
Sveg
Pajala Kiruna
Abisko
Sorsele
Dorotea
Storuman
Lycksele
Jokkmokk
Arjeplog
Östersund
Strömsund
Gällivare
Vilhelmina
Arvidsjaur
Samebyar
Vinterbetesmark Koncessionsrenskötsel
Område som nyttjas av flera samebyar Fjällsameby
Skogssameby Skala 1:3 000 000
Renskötselområdet i Sverige utgör ungefär en tredjedel av landets yta och sträcker sig från Idre i söder till Treriksröset i norr. Rätten att bedriva renskötsel i Sverige tillhör den samiska befolk-ningen. För att bedriva renskötsel måste man vara medlem i en sameby. Av Sveriges samer är cirka 10 procent medlemmar i en sådan. Man skiljer mellan fjäll- och skogssamebyar. Fjällsamebyarna bedriver renskötsel med säsongsvisa flyttningar mellan sommar- och vinterland. Skogssamebyarna bedriver renskötsel i skogsområden året om. Kon-cessionsrenskötseln, som förekommer i Tornedalen, är speciell så till vida att den får bedrivas av icke-samer enligt ett tidsbegränsat tillstånd.
Kalvmärkning i Gabna sameby. Kunskap överförs från generation till generation. Under sommaren samlar renskötarna in renarna för att märka de kalvar som fötts under våren.
Samerna
Samernas traditionella bosättningsom-råde – Sápmi – sträcker sig från Idre i norra Dalarna över norra Skandinavien och norra Finland till den östligaste delen av Kolahalvön. Samernas traditio-nella levnadssätt är anpassat till ett sub-arktiskt klimat. De traditionella samiska näringarna är jakt, fiske och renskötsel.
I Sápmi förekommer två former av renskötsel: skogsrenskötsel och
fjäll-Sametinget
I och med att den svenska riksdagen 1977 erkände samerna som ursprungsbefolkning i Sverige aktualiserades samernas rätt till inflytande över sin situation. År 1982 tillsat-tes en samerättsutredning som 1989 kom fram till att det fanns ett behov av ett folk-valt samiskt organ. Fyra år senare, den 26 augusti 1993, öppnade kung Carl XVI Gus-taf det första Sametinget i Kiruna stadshus. Motivet för inrättandet av Sametinget var att skapa ett forum för samerna att som ursprungsfolk bevara och utveckla sin kultur.
Sametinget fungerar både som folkvalt organ och som statlig myndighet. I Sameting-ets plenum sitter 31 folkvalda ledamöter som utses av samer som är registrerade i den samiska röstlängden. Plenum utser sametingets styrelse som i sin tur utser myndighe-tens chef. Som myndighet är Sametinget underställt Kulturdepartementet som har en enhet för same frågor. Sametinget har ett trettiotal anställda tjänstemän som är fördelade på ett huvudkansli i Kiruna och lokalkontor i Jokkmokk, Tärnaby och Östersund.
Sametingets dubbla roller kan innebära ett dilemma för ledamöterna. De kan gå till val på frågor som går emot den politik som regering och riksdag ger uttryck för och som Sametinget som statlig myndighet har att följa. För att i någon mån komma till-rätta med problemet har man inom Sametinget försökt tydliggöra gränsen mellan det politiska och det myndighetsutövande arbetet. Svenska staten har aldrig erkänt Same-tinget som ett beslutande organ för självstyre utan ser det som en särskild myndighet för bevakning av frågor som rör samisk kultur.
stammar). Slöjdalster som framställs är kniv med skaft och slida, skedar, kåsor, skålar, mjölkstävor, ostformar, saltflas-kor, vävskedar och seltyg. Vid sidan av bruksföremålen förekommer av gam-malt även föremål i silver. Föremålen i silver var avsedda för festbruk och som en placering av överskottskapital.
Under de senaste åren har den sa-miska turismen utvecklats inom Sápmi.
I Sverige finns det ett 40-tal samiska turistentreprenörer som inriktar sin verksamhet på samiska natur- och kul-turupplevelser. Många samer har lämnat de traditionellt samiska näringarna och bosatt sig utanför Sápmi. Det har till exempel lett till att Stockholm är en av de orter där det bor flest samer.
1993 invigdes Sametinget i Sverige.
Sametinget har som syfte att verka för att förbättra samernas möjligheter som urbefolkning och för att bevara och utveckla den samiska kulturen. Same-tinget är både ett folkvalt organ och en statlig myndighet. Dess arbete består av att fördela ekonomiska medel till samisk kultur och samiska organisationer, att utse styrelse till sameskolan, att med-verka i samhällsplaneringen, att driva det samiska språkarbetet och informera om samiska förhållanden. Sametinget har ingen beslutanderätt men fungerar som remissinstans i frågor som berör samer. Samiska är sedan den 1 april 2000 officiellt minoritetsspråk i Sverige.
Historia
De första uppgifterna om samer kom-mer från den rokom-merske skriftställaren Tacitus. I Germania från år 98 skri-ver han om ett folk kallat fenni som brukar identifieras med samer. De beskrivs som ett jägarfolk som lever under mycket enkla förhållanden, där både män och kvinnor deltar i jakten.
Beteckningen fenni användes länge om både finnar och samer. I norskan används fortfarande finne i betydelsen
’same’. I Geographia från mitten av 100-talet berättar Ptolemaios om en stam som bär namnet fenni och som bor på den skandinaviska halvöns norra del.
Under 500-talet använder Prokopios och Jordanes benämningen screrefennae där förleden screre- brukar kopplas till skrida i betydelsen ’åka skidor’. Att samerna kunde förflytta sig på skidor torde för en utomstående vara ett ut-märkande drag. Beteckningen same har samma ursprung som det finska landskapsnamnet Häme (sv. Tavast-land), vilket pekar på någon form av urgammalt samband mellan tavaster och samer.
Rotslöjd. Rötter är ett lätt och slitstarkt material som traditionellt används för att tillverka korgar för förvaring. Sömmen i en svepask är ett exempel på hur rötter också används för att foga samman andra material.
Rötterna förvaras torra. Då de skall användas läggs de i vattenbad så att de blir lätta att klyva och smidiga att arbeta med.
Kalvmärkning i Sukke, Vindelfjällen i Grans sameby.
renskötsel. Skogsrenskötseln bedrivs i barrskogsområdet året om. Där utnyttjas betesmarkerna i olika vegetationstyper beroende på tiden på året. Fjällrensköt-seln bedrivs i skogsområden på vintern och fjällområden på sommaren med säsongsvisa flyttningar mellan som-mar- och vinterlandet. Tidigare följde renskötarna renhjorden till fots eller på skidor och hundar användes för att hålla kontroll på renhjorden. I den moderna renskötseln utnyttjas transportmedel som skoter, motorcykel, lastbil och he-likopter. Den moderna teknikintensiva renskötseln kräver färre renskötare. För att bedriva renskötsel krävs enligt lag att man är medlem i en sameby. Samebyn är ett geografiskt bestämt område inom vilket samebyns medlemmar får bedriva renskötsel. Det finns 51 samebyar i Sve-rige med sammanlagt 2 500 medlem-mar. Samebyn är en juridisk person och ekonomisk förening för medlemmar.
För många samer är jakten och fis-ket viktiga inkomstkällor. Framför allt baserar många icke renskötande samer sin ekonomi på dessa näringar. För de renskötande samerna är jakten och fisket viktiga binäringar. Renbeteslag-stiftningen knyter jakt och fiskevatten till medlemskap i en sameby och icke renskötande samer har därmed i stor ut-sträckning förlorat sin jakt- och fiskerätt.
Den samiska slöjden och konsthant-verket – duodji – har blivit en allt vik-tigare inkomstkälla för många samer.
Duodji har sitt ursprung i de själv-hushållande nomadiserande samernas behov av lätta och praktiska föremål.
Ursprungligen var slöjden i första hand inriktad på nyttoföremål. Materialet till slöjden och konsthantverket häm-tades från naturen. Från renen hämtas material som horn, ben, päls och senor till tråd. Från björken tar slöjdaren trä, näver, rötter och vrilar (utväxter på
126 S A M I S K A S A M I S K A 127
Bodø
Kovdor Tromsø
Narvik
Trondheim
Kiruna Harstad
Apatity Murmansk
Mo i Rana
Östersund
Moncegorsk Zapoljarnyj
Vilhelmina Sorsele Arjeplog
Jokkmokk
Kautokeino Enontekiö
umesamiska
pitesamiska lulesamiska
nordsamiska