Namnvalen är utsatta för modets påver-kan. De drivkrafter som ligger bakom namnvalen kan vara av både politisk och kulturell art. Demokratisering, urbanise-ring och globaliseurbanise-ring är faktorer som på senare tid har haft inflytande på valet av namn. Påverkan från de högre samhälls-klasserna till de lägre har genom tidernas lopp varit tydlig. När en dominerande grupp i samhället skiljer ut sig från andra grupper genom sina namnval, anammas dessa av andra. När namnen sedan blir alltför vanliga förlorar de sin exklusivitet och den tongivande gruppen väljer andra namn, vilket leder till cykler av återkom-mande namn. Barn som föds idag får i regel namn som var vanliga bland deras föräldrars mor- och farföräldrar.
V I K I N G AT I D E N S N A M N
Olika perioder präglas av olika namn – namnen är en spegel av samhället. Om vi går långt tillbaka i tiden, innan Sverige
Personnamn
namn efter någon äldre person, vanligt-vis en nära släkting eller ett avlidet sys-kon. I äldsta tid skedde detta endast ef-ter döda anförvanef-ter. Så småningom gav man även namn efter levande släktingar och efter berömda personer. Uppkallelse inom släkten har på nordiskt område under vissa perioder varit strängt regle-rad, s.k. bunden uppkallelse. Den äldste sonen fick namn efter farfar, äldsta dot-tern efter farmor osv. Sedermera kom man att gå utanför släkten och gav barnen namn efter faddrar eller kända personer.
Uppkallelse är i dag fullt levande. Den sker efter växlande förebilder. På senare tid har såväl namn på kungligheter, t.ex.
Birgitta och Viktoria, som idolnamn som Liam och Kevin och namn i litteraturen, t.ex. Emil och Ida, stått som mönster.
N A M N T Y P E R
Från äldsta tid har på nordiskt område två namntyper funnits sida vid sida, enledade namn och tvåledade (samman- satta) namn.
De enledade namnen består av van-liga ord som omvandlats till namn, t.ex.
de fornsvenska mansnamnen Biorn
’björn’ och Sven ’ung man’, och de forn- svenska kvinnonamnen Modhir ’moder’
och Systir ’syster’.
Som exempel på tvåledade namn kan nämnas de fornsvenska mansnam-nen Gudhulf och Ighulbiorn respektive de fornsvenska kvinnonamnen Ingifast och Æstridh.
och övriga Norden hade så mycket inter- nationella kontakter, är namnen av in-hemskt ursprung. Bland mansnamn som förekommer i de nordiska vikingatida runinskrifterna är Sven (Svæinn) och Björn (Biǫrn) de vanligaste, tätt följda av Torsten (Þōrstæinn), Ulf (UlfR) och Anund (Anundr). Även Tore (ÞōriR), Torbjörn (Þōrbiǫrn), Gunnar (Gunnarr), Olof (ŌlafR) och Östen (Øystæinn) är vanliga. Bland kvinnonamnen leder Tora (Þōra) och Åsa (Āsa), följda av Gudlaug (Guðlaug), Gud-frid (Guðfrīðr), Holmfrid (Holmfrīðr) och Inga. Likaså förekommer Sigrid (Sigrīðr), Gillaug, Ingegerd (Ingi gærðr), Astrid/Estrid (Āsfrīðr/Æstrīðr). De flesta av dessa namn är fortfarande i fullt bruk.
M E D E LT I D E N S N A M N
Under medeltiden får kyrkan stort infly-tande på namnvalen. Redan på runste- narnas tid börjar de första kristna namnen visa sig. De vanligaste kyrkliga namnen i 1200-talets Sverige är Iohannes, Nicho-laus, Petrus och Laurentius samt helgon- och kunganamnet Magnus. Även kvinnliga helgons namn blir populära, t.ex. Cecilia, Christina, Elena, Katherina och framför allt Margareta.
Kyrkan behåller under medeltiden sitt starka kulturella inflytande och ex-empelvis i 1400-talets Kalmar är Iohan-nes (med de förkortade formerna Hans, Ioan), Nicho laus (Niklas, Klaus) och Petrus (Pædher, Pær) frekventa. Av de inhemska namnen är fortfarande Olaf, Karl och Sven representerade. Kvinnorna i Kalmar bär namn som Katherina, Christina och Margareta. Även nordiska namn som Ingridh, Ingeborgh och Ingegærdh lever kvar.
N YA T I D E N S N A M N
De gamla helgonnamnen kom att leva vidare även efter reformationen. Redan på 1400-talet hade också Anna blivit ett frekvent namn, och Maria som tidigare varit alltför heligt för att användas som dopnamn blev vanligt i alla samhällsklas-ser. En undersökning av dopnamnen i slutet av 1500-talet visar att Per, Olof, Lars, Anders och Nils ligger i topp bland mansnamnen, och att Margareta, Karin, Britta, Kerstin och Anna är de mest fre-kventa kvinnonamnen. Namnet Erik har en stark ställning särskilt i Uppland, vilket skall ses i samband med Erik den heliges anknytning till Uppsala.
Världsliga lånenamn hade som fram-går ovan kommit in via Hansan under medeltiden, och tysk kulturpåverkan med tyska namn gjorde sig märkbar främst i städerna och i Bergs lagen. Senare under stormaktstiden knyter Sverige viktiga kulturella kontakter ute i Europa, och det tyska inflytandet får återigen
102 P E R S O N N A M N P E R S O N N A M N 103 Pojknamn Flicknamn
1. William 1. Alice 2. Oscar 2. Alicia 3. Liam 3. Olivia 4. Lucas 4. Ella 5. Oliver 5. Ebba 6. Alexander 6. Lilly 7. Elias 7. Astrid 8. Hugo 8. Saga 9. Noah 9. Freja 10. Adam 10. Wilma Tio-i-toppnamnen
för flickor och pojkar födda 2017.
betydelse för förnamnsskicket. Från de högre skikten i samhället sprids nyheter i namngivningen nedåt. Namn på kungar, drottningar, prinsar och prinsessor blir snabbt populära även i vidare kretsar.
På 1700-talet dominerar fransk kultur i Europa, och det är främst i fråga om kvinnonamnen som det franska infly-tandet gör sig gällande.
Å andra sidan har man på många håll på landsbygden bevarat namntraditio-nerna sedan medeltiden och behållit helgonnamnen och de gamla inhemska namnen. 1700-talet uppvisar på många håll i landet en påfallande namnfattig-dom. Under 1800-talet var valen av dop-namn mycket konstanta. I dalasocknen Nås bar under perioden 1660–1950 cirka hälften av männen namnen Olof, Lars och Erik. Uppkallelseprincipen gjorde att namnbeståndet här och var blev mycket begränsat.
Romantikens genombrott inom konst och litteratur omkring år 1800 innebar ett ökat intresse för den egna historien och folkens ursprung. Namnskicket i Sverige genomgår en förändring så till vida att den gamla bundna uppkal-lelsen inte längre spelar så stor roll.
Uppkallelse sker nu inte bara inom släkten utan också efter utomstående, t.ex. faddrar och ståndspersoner. Nya namn strömmar in exempelvis genom förmedling av litteraturen. Förutom att man hämtar namn ur den fornnordiska litteraturen börjar man också återgå till de gamla inhemska namnen, företeelser som brukar benämnas ”den nordiska namnrenässansen”. Under intryck av tidens nationalromantiska strömningar hämtar man namn från exempelvis sagor och dikter. Esaias Tegnérs Fritiofs saga (1825) inspirerade till namn som Björn, Fritiof, Ingeborg, Torsten och Hilding.
N A M N I VÅ R T I D
De nordiska namnen, som fått ett upp-sving genom namnrenässansen, lever kvar ännu år 1900 tillsammans med gamla helgonnamn som Johan och Nils.
Intresset för litteratur och folkdiktning hade gjort att även namn som Axel och Oscar blev populära. Kungahuset och inte minst almanackans namn var också viktiga faktorer vid namnvalen. Bland kvinnonamnen har de bibliska Maria, Anna och Elisabet en stark ställning, och detta gäller även för det nordiska Ingeborg liksom Linnea, efter växtbe-teckningen Linnæa borealis.
De nordiska namnen dyker åter upp på 1920-talet, då vi får en ny namnklas-sicism i form av korta, svenskt kling-ande namn som Karl, Erik, Sven, Olof, Gunnar, Rune, Arne och Stig. Ett namn
som Lennart ligger också högt på listan, och detta namn har trots sitt tyska ur-sprung säkerligen uppfattats som svenskt.
Kvinnonamnen har vid den tiden fått tillskott i form av Karin, Viola och Britta.
Vid mitten av seklet finns fortfarande Erik, Karl, Olof och Lennart på topplistor-na. Korta namn som Bo, Lars, Jan, Göran, Hans, Kjell och Leif dominerar. Bland kvinnonamnen förekommer fortfarande Karin, Kerstin och Maria, och nu kommer också Barbro, Gunilla, Inger, Lena, Monika och Ulla starkt.
De namn som finns på 2017 års tio-i-topp-listor förekom också för 80–100 år sedan, även om de inte var bland de allra vanligaste då. Många av dem har varit sta-bila på topplistorna under hela 2000-talet.
Nykomlingar kommer sällan hela vägen upp. Detta är extra tydligt beträffande pojknamnen där Oscar, Lucas, William, Alexander, Hugo och Elias är stadigt för-ankrade i toppskiktet. Det har varit något större variation bland flicknamnen men Ebba, Wilma, Alice och Ella har länge till-hört toppnamnen.
Många förnamn har en lång historia i Sverige och återkommer med jämna mel-lanrum medan andra plötsligt dyker upp, antingen som inlån eller som nyskapelser.
Bland populära småbarnsnamn i Sverige idag finns tidigare obekanta namn som Juni, Nova, Novalie, Kian och Loui. Hur länge de stannar kvar som förnamn får tiden utvisa. Idag hämtas också många av de vanligaste småbarnsnamnen ur ett internationellt namnförråd där vissa namn är frekventa i många länder samtidigt.
Några exempel på detta fenomen är Emma, Julia, Oscar och William. Det eng-elskspråkiga inflytandet över babynam-nen är stort vilket visas av att namn som Lilly, Molly, Liam och Elliot ligger högt på topplistorna. Det finns dock fortfarande ett kärnbestånd av namn som inte är be-tingade av modets växlingar och dessa har varit vanliga under mycket lång tid, t.ex.
kvinnonamn som Maria, Anna och Eva och mansnamn som Erik, Karl och Johan.
Binamn
Ett binamn är ett namn en person bär vid sidan av det officiella namnet. I det gamla nordiska personnamnsskicket framträder en stor mängd binamn. Från början får vi tänka oss att en person re-dovisats med endast ett namn. Binam-nen uppstod med behovet att särskilja personer med likalydande förnamn.
Förutom individuella binamn finns kollektiva.
I N D I V I D U E L L A B I N A M N F R Å N
M E D E LT I D
Det är framför allt existerande substan-tiv och adjeksubstan-tiv som oförändrade ligger till grund för binamnen, t.ex. de forn-svenska Ræver ’räv’, Spiut ’han med spjutet’, Gamæl ’gammal’. Det finns också binamn som bildats till existerande ord, t.ex. Skægge ’han med skägget’.
Det fornsvenska binamnsförrådet utmärks av fantasi och uppfinningsri-kedom. Binamnen kan grunda sig på fysiska karakteristika, t.ex. Bunkafoter
’klumpfot’, Kroknæf ’kroknäsa’. Även
människors inre egenskaper har tjänat som namngivningsgrund: Karl Dænge-næf ’han som slår (slog) någon på näsan’
var uppenbarligen en slagskämpe.
Det är mycket vanligt under medel-tiden att förnamnet förses med en be-stämning som anger varifrån personen kommer: Magnus j Walsta.
Det allra vanligaste sättet att ange släktskap under medeltiden är genom patronymika och metronymika, dvs.
namn efter far respektive mor: (Sven) Hakonarson, (Kristin) Karlsdotter, (Sven) Estridson.
Det medeltida materialet innehåller också många exempel på yrkesbeteck-ningar: Bakare, Krøghirska ’gästgiverska’
och Stalsmidher ’stålsmed’.
Speciella situationer, enstaka hän-delser och uttryckssätt har också givit upphov till många binamn. Kanske ligger ett favorituttryck bakom Erik Aalzenkte (”alldeles icke”; Erikskröni-kan) och Cristin j betzsta motto (”i bästa måtto”; 1484).
N U T I D A I N D I V I D U E L L A B I N A M N
Binamnen kom i viss mån att ersättas av fasta släktnamn för att identifiera personer. Bruket att använda binamn har emellertid inte upphört i och med att släktnamnen blivit allmänna. Även i modern tid finns ett behov av inof-ficiella namn. Nutida binamn skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från de forntida. Utseendet åsyftas med namn som Enarmen och Halta Lotta.
Egenheter och karaktär kommer fram i exempelvis Snål-Lars, Bråttom och Takrännan (brukade gråta).
Yrke eller sysselsättning är fortfaran-de vanliga namngivningsgrunfortfaran-der, t.ex.
Per Urmakare, Sy-Ingrid. Även enstaka händelser har satt spår: Råttan (sades ha stulit ost) och Kroppkake-Johan (åt en gång elva kroppkakor).
Slutligen har favorituttryck även i nu-tid givit upphov till många binamn, t.ex.
Som-sagt-var, Dag-som-ovan (en sekretera-re) och Tackar, tackar (en artig handlasekretera-re).
Populära förnamn under tusen år. Årtalet anger namnets äldsta kända förekomst på svenskt om-råde. Ett visar att namnet finns i en runinskrift.
Fritiof är ett nordiskt namn, sammansatt av Frid-
’fred, skydd’ och ett ord motsvarande fornvästnordiskt þiófr
’tjuv’.Namnet spreds i Sverige i och med gö-ticismen på 1800-talet och Esaias Tegnérs Frithiofs saga (1825).
Vanligaste tilltalsnamnen för män och kvinnor i Sverige 2017.
Elin Kattahierna, som döms till förvisning ur staden (Elin kattahierne skal ryma stadin), har troligen erhållit sitt binamn genom att hon använt sig av katthjärnor för vidskepliga ändamål. Från Stockholms stads tänkeböcker 1477.
Män
1. Lars 2. Mikael 3. Anders 4. Johan 5. Erik 6. Per 7. Karl 8. Peter 9. Jan 10. Thomas
Kvinnor
1. Anna 2. Eva 3. Maria 4. Karin 5. Kristina 6. Lena 7. Sara 8. Kerstin 9. Emma 10. Ingrid
104 P E R S O N N A M N P E R S O N N A M N 105
Arvid Trolle bär 1466 i sitt vapen ett huvudlöst troll.
Fotbollslaget IFK Göteborg kallas ibland Änglarna och Blåvitt, exempel på kollektiva binamn. för efternamn i Sve-rige 2017. Trots alla namnbyten under 1900-talet domi-nerar -son-namnen fortfarande.
K O L L E K T I V A B I N A M N
Det finns också namn på grupper av personer, kollektiva binamn. Denna kategori befinner sig i gränslandet mellan namn och vanliga ord. Här kan exemplifieras med fotbollsklubben IFK Göteborg och binamnen på laget, Änglarna och Blåvitt.
En särskild typ av kollektiva binamn är de s.k. ortsboöknamnen, som är per-sonbeteckningar av nedsättande eller skämtsam typ, som syftar på ortsborna inom en bygdegemenskap, t.ex. ume-kackerlackor, skellefteräfsor och rånevajor.
Att dessa beteckningar brukar skrivas med liten bokstav antyder att det inte är fråga om verkliga namn.
Efternamn
H I S TO R I K
Bruket av fasta släktnamn på nordisk- talande område är inte särdeles gam-malt. Tidigare användes istället patro-nymikon, som växlade från generation till generation och innebar att man tog faderns förnamn med tillägg av -son eller -dotter. Under medeltiden finns dessutom, fast i mycket liten utsträck-ning, metronymika, namn efter moder,
t.ex. Håkan Ingeborgsson. Dessa namn hade troligen hög status.
Under medeltiden var det bara några få namn som var ärftliga. Sådana före- kom framför allt bland borgare av tyskt ursprung, t.ex. Bekman, och i vissa adelssläkter, t.ex. Bonde, Sture, Trolle.
Det släktnamnsskick som så småning-om växer fram är starkt förknippat med de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder.
A D E L N S S L Ä K T N A M N
Under 1500-talet började adeln alltmer att använda fasta släktnamn och efter inrättandet av Riddarhuset 1626 blev detta allt vanligare. Bruket att anta och bära ärftliga tillnamn har delvis sin upprinnelse i att Danmark hundra år tidigare fick en förordning om att den danska adeln skulle ta sig fasta till-namn. Just samma släktnamn som finns i Danmark börjar också användas i Sverige, t.ex. Bielke och Gyllenstierna.
Många gamla adelsnamn var enle- dade, men de tvåledade kom under stormaktstiden alltmer i bruk. De första sammansatta adelsnamnen är bildade till familjens vapensköld, troligen efter danskt mönster. Under drottning Kris-tinas förmyndarregering adlades mäng-der av personer och de sammansatta namnen erbjöd goda möjligheter till va-riation. Även under Karl XI:s tid blev många adlade. Nu tog man inte längre namn enbart från vapenskölden. De tvåledade namnen gav många möjlig-heter till variation. Vid namnsamman-fall löstes problemet genom tillägg av namnet på släktgodset, t.ex. Stråle af Ekna, Stråle af Sjöared.
Typiska förleder i adelsnamnen är t.ex. Ehren-, Gyllen- och Rosen-. Mycket populära efterleder är -hielm, -sköld och -stierna. De tidigaste tvåledade
adels-namnen, som Gyllenstierna och Oxen-stierna, är bildade till ättens vapen-sköld. Den nyadlade kunde också be-hålla sitt ofrälse namn, t.ex. Lindegren.
Vissa namnleder förekom i speciella yrkeskategorier. Exempelvis kunde sjömilitärer heta Stiernanckar, Roder-sköld och Siöhielm. Kavalleriofficerare bar gärna namn på Reuter- (av ty. Reu-ter ’ryttare’).
Även det tyska inflytandet var starkt, vilket visades bland annat av att man sköt in ett -en- mellan för- och efter-led. Detta element förekommer i gam-la namn som Oxenstierna och Löwen-hielm. Ett ofrälse namn Berg blev till Bergenhielm, ett Lindeblad kunde bytas ut mot Lindencrona.
D E L Ä R D A S S L Ä K T N A M N
Redan under senmedeltiden började prästerna latinisera både förnamn och farsnamn efter mönster av det bruk som rådde i Europa. Latiniseringar av farsnamn var i början vanliga, exempel-vis kallade sig Lars Andersson Lauren-tius Andrae. Man började också bilda patronymika med latinska avlednings-ändelser: Beronius till Björn, latiniserat Bero, Svenonius till Sven, latiniserat Sveno.
Tidiga lärda namn fungerade inte som ärftliga tillnamn. Ofta var de rena härkomstbeteckningar, t.ex. Uplandus
’från Uppland’ och Angermannus ’från Ångermanland’. Sådana beteckningar var lämpliga att användas vid studier utomlands. Som ärftliga släktnamn i Sverige bildades istället en mängd namn som anger ursprung från socken eller en gård, t.ex. Floderus till Floda.
Även grekiska ändelser användes.
Namn på -ander, av grek. andrós (gen.)
’man’, är inte ovanliga, t.ex. Falander och Nylander.
Speciellt intressanta är namn som är rena översättningar av svenska ort-namn. Namn som Dryander och Dryse- lius är bildade till ortnamn innehållande ek (grek. drys) som förled. Så småningom slopades de latinska och grekiska än-delserna och avkortade namn som Mon-tan, Nobel, Norén och Tessin uppstod.
En förklaring till detta är att de lärda namnen på -us blev omoderna på 1700-talet då franskan istället var på modet.
De avkortade namnen fick en fransk klang. De anslöt också till det tvåstavi-ga mönstret hos adelsnamnen och de borgerliga släktnamnen.
B O R G A R N A S S L Ä K T N A M N
De borgerliga släktnamnen börjar upp-träda på 1600-talet. De tvåledade adels- namnen har stått modell beträffande den yttre formen. Man undviker emel-lertid adelsnamnselement som -crona, -hielm och -sköld. Istället väljs natur- betecknande efterleder som -berg, -gren, -lund och -vall. Dessa är hämtade ur ett begränsat förråd och har snarast en suffixliknande funktion. Till efterleden fogas en förled som i regel är en del av ett ortnamn. Av Bredvik bildas släkt-namnet Bredlund, av Forsnäs Forsberg osv. Denna namntyp kom att dominera det ofrälse namnskicket och kan sägas känneteckna ”typiskt svenska”
efternamn.
Mönster för de borgerliga släktnam- nen kommer också utifrån. Tyska namn på -mann var en stark inspirationskälla.
Det svenska namnet Nyman är en efter-bildning av det tyska Neumann. Tyskt ursprung har också den ändelse -er som ingår i namn som Kröger och Meyer.
Senare har ändelsen kommit att läggas till ursprungligen svenska bildningar, t.ex. Hagströmer av Hagström och Linder av Lind.
Borgerliga släktnamn kan också vara enledade. Namn som Bring, Lind och Uggla har sannolikt sitt ursprung i gamla binamn. Grunden kan också vara ett ort-namn: Alm kan ha bildats av ett Almby etc.
B Ö N D E R N A S N A M N
På landsbygden dröjde det länge innan man började använda fasta släktnamn.
Man använde istället patronymika.
Under senare hälften av 1800-talet kom -son-namnen att bli ärftliga och verkliga släktnamn. Även kvinnor börjar lägga sig till med -son-namn. -dotter-namnen har däremot inte etablerats i det svens-ka släktnamnssystemet. Det är först i och med namnlagen 1982 som kvin-nor har fått möjlighet att anta namn på -dotter som efternamn.
D A G E N S E F T E R N A M N
Den första svenska namnförordningen tillkom 1901. För att ”kraftigt främja an-läggandet av verkliga släktnamn” till- godosåg riksdagen behovet av lagstiftning.
Man behövde kunna skilja mellan alla Anderssöner, Pettersöner och Johans- söner i landet.
Under det förra seklet skedde ett stort antal namnbyten. Från 1920 till 1952 godkändes cirka 64 000 nya namn.
Under 1900-talet har släktnamns-skicket reglerats genom namnlagen 1963 och namnlagen 1982. Ett antal namnförslagsböcker har publicerats för att hjälpa de namnsökande. Framför allt har en namnförteckning från 1940 be-stående av 26 000 olika namnförslag fritt bildade av språkelement ingående i ortnamn, t.ex. Almebrink, Ekegrind och Selhagen, uppskattats av de sökande.
Under 2000-talet har antalet ansök-ningar om namnbyten stadigt ökat.
Åren 2010-2016 inkom till den dåva-rande efternamnsmyndigheten, Patent- och registreringsverket, cirka 8 000 ansökningar om nybildade efter-namn per år.
Sverige fick den 1 juli 2017 en ny lag om personnamn vilken ersatte 1982 års namnlag. Skatteverket är ensam namn-myndighet. Den tidigare lagens ambi-tion om att öka valfriheten och att för-enkla proceduren för namnbytare kvar-står men detta samsas med att den språkliga bedömningen tillmäts större vikt. Alltför kuriösa och komplicerade namnbildningar ska inte tillåtas. Någ-ra väsentliga nyheter i den nya lagen är att alla efternamn med fler än 2 000 bä-rare blir fria att ta, att dubbla efternamn åter blir tillåtna, att patro- och metrony-mikon kan antas utan särskilda skäl och att det blir enklare att byta namn flera gånger. Att Sverige är ett mångspråkigt och mångkulturellt samhälle avspeglas
Sverige fick den 1 juli 2017 en ny lag om personnamn vilken ersatte 1982 års namnlag. Skatteverket är ensam namn-myndighet. Den tidigare lagens ambi-tion om att öka valfriheten och att för-enkla proceduren för namnbytare kvar-står men detta samsas med att den språkliga bedömningen tillmäts större vikt. Alltför kuriösa och komplicerade namnbildningar ska inte tillåtas. Någ-ra väsentliga nyheter i den nya lagen är att alla efternamn med fler än 2 000 bä-rare blir fria att ta, att dubbla efternamn åter blir tillåtna, att patro- och metrony-mikon kan antas utan särskilda skäl och att det blir enklare att byta namn flera gånger. Att Sverige är ett mångspråkigt och mångkulturellt samhälle avspeglas