SOLVEIG JÜLICH
Ett utmärkande drag för den kulturhistoriska medieforskning som har etablerats i Sverige under senare år är dess transdisciplinära karaktär.1 Forskare från framför allt humanvetenskapliga discipliner har samlats kring ett gemensamt intresse för att förnya historieskrivningen om medier och kultur. Med sitt breda mediebegrepp och betoningen av ett längre kronologiskt perspektiv har den kulturhistoriska medieforskningen kun-nat tilltala traditionella historiska och estetiska ämnen liksom etnologi samt delar av medie- och kommunikationsvetenskapen. Den institutio-nella hemlöshet som präglat fältet har sällan uppfattats som ett problem.
Snarare har detta tillstånd setts som en kreativ möjlighet att överbrygga disciplinära hinder i förståelsen av samtida och förflutna mediekulturer.
Resultatet av dessa gränsöverskridande möten har blivit en rad publika-tioner, forskarnätverk och, inte minst, välbesökta konferenser med delta-gare från såväl den akademiska världen som arkiv och museer. Att medie-historia med kulturhistorisk profil nyligen har lanserats som ett självstän-digt ämne vid Institutionen för kommunikation och medier vid Lunds universitet kanske utmanar denna föreställning om det institutionella utanförskapet som en motor i det transdisciplinära samarbetet, men är viktigt för att skapa hållbarhet över tid.
Min egen forskning har förenat en inriktning på mediernas kulturhis-toria med ett intresse för studier av medicinens moderna hiskulturhis-toria.2 Även medicinhistoria är ett område som karakteriseras av ett flertal discipli-nära kopplingar, teoretiska ingångar och metodologiska grepp. Inflytan-det från samhällsvetenskapliga ämnen och fält som exempelvis sociologi, antropologi och teknik- och vetenskapsstudier är påtagligt. Ett besläktat
32
drag med den kulturhistoriska medieforskningen är också avsaknaden av en institutionell hemvist i Sverige, vilket på motsvarande sätt har bidragit till fältets dynamik men också inneburit en svårighet när det gällt att utveckla ämnet på ett produktivt och varaktigt sätt. När medicinsk huma-niora och digital humahuma-niora nu seglar upp som prioriterade fakultets-övergripande områden i universitetens forsknings- och utbildningsstra-tegiska satsningar påverkar detta manöverutrymmet för de historiska perspektiven, inte nödvändigtvis negativt. Vid exempelvis Umeå univer-sitet pågår en större lansering av digital humaniora, manifesterat genom uppbyggnaden av verksamheten vid HUMlab som inkluderar flera medie-historiska projekt. Göteborgs universitet har inrättat Centrum för kultur och hälsa med medicinsk humaniora som ett av fokusområdena, men hittills till synes utan att bereda plats för medicinhistorisk medverkan.3
Inom såväl mediehistoria som medicinhistoria har diskussioner kring definitioner eller omtolkningar av grundläggande begrepp gett upphov till en breddning av deras olika studieobjekt. Så har den kulturhistoriska medieforskningen bidragit till en rörelse bort från medievetenskapens insnävning på de traditionella massmedierna mot ett mer tentativt och empiriskt mediebegrepp. Rent konkret har detta resulterat i en mängd studier av mindre kända eller bortglömda medieformer i äldre medieland-skap, men också nya vinklingar på de etablerade massmedierna i den mera nära mediehistorien.4 Likaledes har medicinhistoriska forskare visat att medicin inte är ett statiskt begrepp utan tvärtom har laddats med skif-tande betydelser genom århundradena. Detta har inneburit en öppenhet för att historiskt studera föreställningar om sjukdom och hälsa, insti-tutionella aspekter av sjukhus och medicinska laboratorier, liksom en mångfald av manifestationer inom populärkultur, litteratur och konst.5 Men även om det alltså är möjligt att peka på flera beröringspunkter och likheter har det inte varit särskilt vanligt att sammanföra eller korsa mediehistoria och medicinhistoria med varandra.
Mot denna bakgrund är syftet med kapitlet att belysa och diskutera aktuella mediehistoriska fält och ansatser, med särskild fokus på hur dessa kan bidra till att utveckla historiska studier av medier och medicin som ett transdisciplinärt specialområde. Vid sidan av kulturhistorisk medie-forskning kommer jag att lyfta fram och jämföra två perspektiv som bru-kar kallas mediearkeologi respektive medialiseringsteori. Mediearkeologi representerar ett perspektiv som går på tvärs mot enmediala och linjära föreställningar om mediers utveckling och som samtidigt går utanför det
rent historiska och även arbetar med konstnärliga verktyg. Även om medialiseringsteori inte på motsvarande sätt kan beskrivas som ett medie-historiskt perspektiv är anspråken otvivelaktigt av ett medie-historiskt slag.
Denna teoribildning är framför allt knuten till samhällsvetenskaplig forskning och utgår från att det historiskt sett har utvecklats ett ständigt vidgat spektrum av kommunikationstekniker som med tilltagande inten-sitet har påverkat samhällets och kulturens olika områden. Avsikten är att denna diskussion kring mötet mellan mediehistoria och medicinhistoria också ska bilda underlag för en avslutande reflektion kring mediehisto-riska utmaningar och strategier.6
Mediehistoria i rörelse
Mediehistoria har aldrig varit ett homogent område – en observation som tycks vara mer giltig än någonsin. En anledning är att termer som kultur-historisk medieforskning, mediearkeologi och medialiseringsteori inte står för distinkt avgränsade perspektiv utan snarast fungerar som para-plyer för en rad i sig olika teoretiska och metodologiska verktyg. Denna vildvuxenhet behöver inte nödvändigtvis utgöra ett problem, men floden av publikationer med redogörelser för ”mediearkeologins arkeologi” och
”medialiseringens begreppshistoria” tyder på att det finns ett behov av ett solidare teoretiskt ramverk som kan hålla ihop och ge betydelse åt de olika perspektiven.7
Såväl kulturhistoriska medieforskare som mediearkeologer har dekla-rerat en ovilja att slå fast teoretiska principer och dra upp strikta meto-dologiska riktlinjer. Istället framstår dessa fält som öppna forum för en mångfald röster med kulturteoretisk klang och variation. Det gäller särskilt den kulturhistoriska medieforskningen som därigenom kunnat bereda utrymme för såväl oortodoxa som mer traditionella medie begrepp.
Var gränsen går mellan detta och mediearkeologins revir är inte heller lätt att säga. I båda fallen finns en uttalad kritik mot de teleologiska argu-ment, framstegsberättelser och guldåldersmyter som har dominerat historiska analyser av medier.8 Men ibland blir spänningar synliga, som exempelvis i Lisa Gitelmans ifrågasättande av mediearkeologin i Always already new (2006). Huvudproblemet med studier inom detta fält är, menar hon, tendensen att upprätthålla en temporal asymmetri mellan då och nu liksom att offra empirisk och historisk specificitet till förmån för grandiosa teoribyggen. Medier är komplexa historiska subjekt som dels
34
ger tillgång till representationer av det förflutna, dels erbjuder historiska bevis, dels är ett resultat av sociala, ekonomiska och tekniska faktorer. För att fånga och analysera denna komplexitet krävs finkalibrerade historiska instrument, och hon ser fallstudien som ett sådant verktyg.9
Samtidigt måste understrykas att det är inom mediearkeologin som de mest stimulerande diskussionerna om alternativa modeller till den linjära mediehistorien pågår. Här framträder också, givet en viss generalisering, en inte oväsentlig skillnad mellan den kulturhistoriskt orienterade (före-trädesvis) angloamerikanska mediearkeologin och den mer maskinorien-terade (framför allt) tyska mediearkeologin.10 En inspirationskälla för kulturhistoriska mediearkeologer är Siegfried Zielinskis begrepp deep time, som inte har så mycket att göra med arkeologi utan snarare geologi och paleontologi. Inom dessa fält har idén om deep time länkats till en cyklisk förståelse av jordens evolution. På ett likartat sätt framställer Zie-linski mediehistorien som ett flerskiktat fenomen som följer ett repetitivt förlopp.11 Även Erkki Huhtamo har utgått från ett cykliskt tänkande som en mediearkeologisk strategi för att formulera alternativa sätt att förhålla sig till och skriva mediehistoria. Han använder begreppet topoi för att beskriva historiskt återkommande, cykliska fenomen och motiv som cirkulerar i mediekulturen.12 Vidare har Jussi Parikka lyft fram filosofen Michel Serres idé om ”historisk perkolation”, tiden som filtrering sna-rare än ett flöde, i ett samtal kretsande kring mediernas temporalitet.13 Med en term hämtad från Zielinski kan dessa försök beskrivas som ett slags mediehistorisk variantologi, vilken utmanar den samtida uppfatt-ningen om medieutvecklingens rätlinjiga framsteg genom att gräva fram ett rikt material av historiska motexempel och kuriosa.14
Även inom den tyska varianten av mediearkeologi har frågor om medie-historiens temporalitet stått i centrum en längre tid. Det gäller i synner-het Wolfgang Ernst som med influenser från Friedrich Kittler fokuserar på de konkreta, tekniska och matematiska förutsättningarna för moderna medier. Mediearkeologi i hans tappning är ahistorisk, antihermeneutisk.
Istället för att gå tillbaka i och undersöka de makrotemporala dimensio-nerna av mediehistorien vill Ernst gå in i maskidimensio-nerna, som han förstår som en form av arkiv, för att utforska de mikrotemporala processer som styr samhället och våra liv. Här finns beröringspunkter mellan Ernst och nya fält inom amerikanska mediestudier, som exempelvis software och plat-form studies, vilket understryker att uppdelningen mellan två nationellt eller språkligt definierade mediearkeologiska inriktningar är en kraftig
förenkling.15 Därutöver kan Parikkas och Garnert Hertz’ konstnärliga projekt att kritiskt reflektera över ”zombie-medier”, obsoleta elektroniska leksaker som byggts om för nya användningar, ses som ett bidrag till att överbrygga mediearkeologiska varianter från båda sidorna av Atlanten.16
Steget kan tyckas långt från den kulturhistoriska medieforskningens och mediearkeologins experimenterande med mediebegreppet och alter-nativa tolkningar av mediernas temporalitet till medaliseringsstudiernas domän. Detta är i sin tur ett expanderande forskningsfält som i ett svenskt sammanhang främst etablerats inom medie- och kommunikationsveten-skapen. Själva begreppet medialisering är omdiskuterat men den cent rala tanken är att en växande mängd medier utövar ett allt större inflytande över samhällets och kulturens områden. I teoretiska diskussioner knyts begreppet ibland till en bredare modernitetsteori eller så förstås det som en metaprocess i linje med globalisering och individualisering.17 Ofta upp-fattas det som ett senmodernt fenomen vilket antas vara beroende inte enbart av massmedier utan även kopplas till de digitala mediernas an-komst.18 Men det finns även forskare som placerat in medialisering i ett betydligt längre kronologiskt sammanhang.19 Hittills har de empiriska studier som genomförts framför allt analyserat förändringsprocesser inom olika samhälleliga institutioner och sfärer, som politiken och reli-gionen.20
Betraktad med mediearkeologernas ögon kan medialiseringsteori framstå som en återgång till den linjära historieskrivningen om medier.
Det är uppenbart att intresset för att lyfta fram ”historiens förlorare”, misslyckade medier och efemära fenomen, som är en viktig del av medie-arkeologin, inte kommer att tillskrivas någon större relevans om siktet ligger på analysen av inflytelserika medialiseringsprocesser. Å andra sidan kan medialiseringsstudier blottlägga begränsningar i de andra områdenas teoretiska positioner. Exempelvis går det att instämma i att mediearkeo-logins diskussion om alternativa temporaliteter bidrar till en relativise-ring av vad som är nytt i mediehistorien, men vad som ligger mellan brytpunkterna och de längre processerna blir däremot mindre klarlagt.
En dialog med medialiseringsstudier som innehåller en ansats till medie-historia skulle även kunna ge viktiga impulser till den kulturhistoriska medieforskning som hittills har avhållit sig från generaliseringar och inte gärna lämnat mikrohistoriernas trygga mark. Frågan om mikrohistorier-nas representativitet för att förstå mediehistorien är inte ny, men aktua-liseras på ett nytt sätt i ljuset av medialiseringsanalyserna.
36
Det finns i och för sig goda skäl till denna skeptiska hållning eftersom många av de generella teorierna om medieförändring, alltifrån Marshall McLuhans ”laws of media” till David Bolters och Richard Grusins re-medieringsteori, är relativt okänsliga för sociala kontexter, kulturella nyanser och historiska perioder.21 Men vid det här laget har kanske ett tillräckligt stort antal historiska fallstudier av nya medier producerats för att det ska bli möjligt att, som Hertz föreslagit, diskutera om inte medie-teknologier, åtminstone inom ramen för västvärldens populärkultur, trots allt uppvisar ett förhållandevis generellt och förutsägbart mönster av ”upptäckt, hajp, desillusionering, anpassning och masspridning” – i förlängningen ”obsoletism”.22 Och även om medialiseringsteorier många gånger bygger på ett linjärt tänkande kanske denna typ av forskning kan kompletteras med studier av medieobjekt som har cirkulerat inom alter-nativa temporaliteter. Ett linjärt perspektiv – för vissa förlopp är väl ändå linjära – kunde samexistera med mer cykliska, repetitiva, variantologiska och perkolatoriska modeller.
Dessa rörelser, initiativ och projekt är positiva tecken – mediehistoria är ett i högsta grad dynamiskt forskningsfält. För det specialområde som studerar medier och medicin är denna rörlighet särskilt värdefull eftersom det historiska perspektivet har varit mindre framträdande i den tidigare forskningen. Vad kan då aktuella mediehistoriska inriktningar och ansat-ser bidra med för att utveckla diskussioner inom detta område?23
Forskning om medier och medicin i ett historiskt perspektiv
Merparten av de tidigare studierna av medier och medicin har varit sam-tidsorienterade. För det första har forskare intresserat sig för medicinen i medierna med tonvikt på innehållsliga aspekter och representationsfrågor.
Framförallt har det handlat om undersökningar av massmediernas rap-portering om medicin, hälsa och sjukdom och av medicinens roll i popu-lärkulturen.24 För det andra har forskningen uppmärksammat medierna i medicinen och särskilt ihopkopplandet av medicinska instrument med fotografi, film och andra visuella medietekniker, samt deras införande i den medicinska kunskapsproduktionen och kliniska praktiken.25 För det tredje har studierna inriktats på interaktionen mellan medier och medicin.
Fokus har framför allt legat på professionella, institutionella och organi-satoriska relationer och konfigurationer.26 Sammantaget demonstrerar
(Nästa uppslag) Med förebild i Tyskland och andra västländer påbörjades under andra världskriget omfattande
massunder-sökningar med ny röntgenteknik för att kartlägga tidiga fall av lungtuberkulos hos den svenska befolkningen. Denna så kallade skärmbildsundersökning erbjuder ett spännande studieobjekt för att utforska olika aspekter av det histo riska samspelet mellan medier och medicin. Som blir uppenbart av detta uppslag i bildtidningen Se rappor terade pressen
entu-sias tiskt om SS-radiologen Hans Holfelders utveckling av skärmbildstekniken, även mitt under brinnande krig. Det framgår också att det var både tekniska och organisatoriska framsteg som ansågs göra effektiviteten i undersökningen möjlig. Tekniskt handlade det om att kombinera den nya småbildskameran med röntgenapparaten för att på så sätt få fram röntgenbilder i miniatyrformat som var lätta att sprida och lagra. Orga nisatoriskt var det en fråga om att skapa ett informations system för att hantera det stora flöde av visuella data som undersökningarna genererade. I ett längre historiskt perspektiv bidrog skärmbildsundersökningen till att dra upp gränser mellan å ena sidan experter på tolkningen av bilderna och å andra sidan publiker och patienter som sågs i behov av undervisning för att förstå hur skillnaden mellan friska och sjuka lungor avtecknade sig i röntgen ljuset.
Ur ”Att ’röntgas på löpande band’”, Se, nr 4, 1942.
dessa undersökningar det fruktbara i att integrera mediehistoria med medicinhistoria, men de rymmer också en del problematiska antaganden.
Den övergripande idé som dessa ansatser relaterar sig till är att medier och medicin är två från varandra tydligt åtskilda områden. En svårighet med denna uppdelning är att det inte alltid är så enkelt att säga var det mediala slutar och det medicinska tar vid – och vice versa. Medier-na är inte en utifrån kommande kraft som transformerar och upptas i en passiv medicin, och på motsvarande sätt utövar inte heller medicinen en enkel påverkan på medierna. Det kulturhistoriska medieperspektivet öppnar för ett mer dynamiskt synsätt, i vilket medier förstås som en integrerad del av medicinens kommunikativa praktiker. För att återigen anknyta till Gitelman är medier ”socialt realiserade strukturer för kom-munikation, där strukturer innefattar såväl tekniska former som deras tillhörande protokoll, och där kommunikation är en kulturell praktik”.27 I förlängningen finns inget skarpt brott mellan att producera medicinsk kunskap och att kommunicera den. Det handlar snarare om att betrakta varje bild, text och objekt som materiella spår av kommunikativa aktiviteter
38
40
vilka inbegriper såväl olika typer av medicinska och mediala aktörer som medietekniker och publiker.
Ett sammanhängande problem i tidigare forskning är tendensen att behandla medier och medicin som mer eller mindre deskriptiva termer.
Mediearkeologiska undersökningar kan bidra till att teoretiskt utmana vår förförståelse av dessa kategorier, och att studera deras skiftande bety-delser över tid och rum. För att ta ytterligare ett steg bort från medie-begreppets traditionella förståelse skulle, som föreslagits i andra samman-hang, mediering kunna användas som en alternativ term. Mediering är
”allt som intervenerar, möjliggör, kompletterar eller helt enkelt är i mellan”, men formerna för mediering skiljer sig åt historiskt och kultu-rellt.28 Samtidigt vore det olyckligt att i den teoretiska diskussionen helt upplösa etablerade gränser och kategorier. Att något döms ut som ”pseudo-medicin” eller att användningen av ”populära” medier utesluts från den medicinska kunskapsproduktionen är uttryck för ett gränsdragningsar-bete som i sig är viktigt att studera i ett historiskt perspektiv.29
Det vore värdefullt att kunna belysa hur medialt-medicinska relationer, processer och betydelser har förändrats över en längre tidsperiod. Media-liseringsteori erbjuder i det avseendet en möjlighet att försöka teckna mer generella tendenser inom området. De studier av vetenskapens, inklusive medicinens, medialisering som hittills genomförts har dock haft en snäv tidsram och enbart intresserat sig för massmediernas roll. Huvudargu-mentet är att medierna har blivit en allt viktigare resurs för vetenskapen att mobilisera allmänhetens stöd och legitimitet. Därigenom ska forsk-ningsfält som livsvetenskap och klimatvetenskap, såväl institutionellt som på individuell forskarnivå, ha kommit att anpassa sig efter mediernas krav på nyhetsvärde och publik attraktionskraft. Men det finns indikatio-ner på att många andra områden av naturvetenskap och medicin inte på motsvarande sätt skulle ha undergått en medialiseringsprocess. Empiriskt finns det fortfarande alltför få studier som kan underbygga de anspråk som görs av enskilda forskare.30 Utmaningen är att kunna greppa det långa tidsperspektivet utan att göra avkall på komplexiteten i analysen av förhållandet mellan medier och medicin eller att hamna i en förenklad förståelse av historisk förändring.
Sammanfattningsvis kan två förhållningssätt till specialområdet urskil-jas. Å ena sidan att samlas kring den breda beteckningen ”medier och medicin” med vilket avses korsandet av två distinkt åtskilda områden för att belysa relationer och flöden i olika riktningar. Å andra sidan att
ut-(Nästa uppslag) Under sin långa karriär har fotografen Lennart Nilsson ofta varit bland de första att testa och få tillgång till tekniska nyheter inom sitt område. Omkring 1970 inköpte han special tillverkade fish-eyes, och med detta extrema vid vinkelobjektiv tog han många av de fotografier av männi skans och naturens mikrovärldar som bidrog till att etablera hans internationella ryktbarhet inom den veten-skapliga och medicinska fotografin. Objektivet placerades i toppen av ett endoskop, ett medi cinskt instrument som förs in i kroppen för att undersöka olika organ, och kopp lades till en kamera. Denna teknik gjorde det möjligt att ta bilden av humlan inifrån en blomma som publicerades i Se och flera andra tidningar. Men mest välkända är förstås hans fotografier av mänskliga embryon och foster som delvis tillkom med vidvinklig kameraoptik. En studie av Nilssons fish-eyes demonstrerar hur medier och medicin har sam-verkat för att producera ett specifikt sätt att se på världen.
Detta 180-gradiga seende kan karakteriseras som ett begär att se ”allt” och se skarpt på en gång. Genom en kultur-historisk undersökning framstår det unika kamera objektivet
och de associerade bilderna som mångskiktade fenomen med ett flertal kopplingar mellan olika medie former, visioner och temporaliteter. Ur Jackie Lindeberg och Lennart Nilsson,
”Lennart Nilsson visar sitt nya mirakel-objektiv: Från humlan till oändlighet!”, Se, nr 34, 1974. Foto: Lennart Nilsson/TT och Sven-Gösta Johansson/TT.
veckla en ansats som utgår från att kommunikation och mediering är en grundläggande aspekt av de sammansatta miljöer och fenomen som stu-deras. Medan den förra forskningen bedrivs av forskare från olika disci-pliner som samsas under ett gemensamt tak så kräver den senare en trans-disciplinär strategi vilken innebär att, med Roland Barthes ord, ett nytt studieobjekt skapas som inte tillhör någon.31
veckla en ansats som utgår från att kommunikation och mediering är en grundläggande aspekt av de sammansatta miljöer och fenomen som stu-deras. Medan den förra forskningen bedrivs av forskare från olika disci-pliner som samsas under ett gemensamt tak så kräver den senare en trans-disciplinär strategi vilken innebär att, med Roland Barthes ord, ett nytt studieobjekt skapas som inte tillhör någon.31