Mediernas uppträdande har inte bara att göra med vilka roller de spelar i ett visst skeende, utan också med hur möj-ligt det är för medierna att fullfölja dessa roller genom en konsekvent journalistik. När det gäller mediernas rapportering vid kriser kan konstateras
att förutsättningarna för att svara mot ideala krav inte alltid är de bästa. Sna-rare föreligger ofta hinder för att åstad-komma en sådan journalistisk rapporte-ring och dessa hinder kan bero på både externa och interna faktorer.
Det hör till den opinionsmässiga normaliteten vid onormala händelser att den politiska makten försöker styra i en viss riktning. Det kan dock ske med olika styrka och beslutsamhet, allt ifrån tillfälliga krislagar om censur, för-handsgranskning och kontroll till mer indirekta styrformer som att utnyttja lojalitetsband och personliga kontakt-ytor för att understödja en viss typ av rapportering som mer bygger på medi-ernas egen självcensur.
Det finns också skäl att påminna om att mer traditionell propaganda i moderna demokratier kommit att ersät-tas av strategisk kommunikation och PR-insatser med avancerad teknologi.
Sådana PR-insatser förekommer numera som ett naturligt inslag i all samhällskommunikation och innebär kontinuerliga försök att påverka medie-rapporteringen och styra den i en för avsändaren särskilt fördelaktig riktning.
Det säger sig självt att ett sådant kom-munikationsarbete kan ha särskilt stora utsikter till framgång i spända situatio-ner där tillgången på fakta är begränsad och där de journalistiska arbetsförhål-landena är svåra. De senaste decennier-nas mest uppmärksammade krig – Irak 1991, Kosovo 1999, Afghanistan 2001 och Irak 2003 – är alla exempel på dra-matiska händelser där medierna utsatts
för sofistikerade försök från den ameri-kanska militärens sida att styra informa-tionsförmedlingen med såväl restriktio-ner som erbjudanden (Manheim 1994;
Brown 2003a; Brandenburg 2003).
Därutöver finns interna faktorer inom medieorganisationen med bety-delse för hur medierna uppträder vid en kris. Här finns anledning att särskilt understryka betydelsen av mediernas möjligheter till förberedelser och före-komsten av redaktionella rutiner.
Jour-nalistiska rutiner handlar om huruvida det föreligger en vana vid att bevaka en viss typ av händelser. Om journalister känner igen ett händelseförlopp från tidigare situationer, och kanske till och med har en plan för hur sådana hän-delser ska bevakas, blir förmodligen journalistiken mer framgångsrik när det gäller att allsidigt belysa olika perspektiv och granska de olika partsinlagor som förekommer. Om det däremot är en helt ny situation som journalister och redaktioner inte alls känner igen ökar risken för att journalistiken blir sämre, att falska rykten sprids eller att motsä-gelsefulla uppgifter inte kontrolleras.
Lika viktigt är att redaktionen har någon form av beredskap inför en hän-delse. Om en viktig och dramatisk händelse är möjlig att förutse kan redaktionerna i god tid ändra sina
prio-Statsrådsberedningen håller pressträff på Rosenbad i Stockholm, med anledning av de jordbävningsdrabbade orterna i Sydost-asien. Fr.v.: Christina Palm, UD, Jan E Nordlander, UD, Hans Dahlgren, UD, Lars Danielsson, Statsrådsberedningen, och Eva Walder-Brundin, UD.
foto: bertil ericson/pressens bild
riteringar och omforma sina nyhets-organisationer för att bättre svara mot den förväntade händelsens krav när det gäller en väl fungerande nyhetsrappor-tering. Experter kan kontaktas i förväg och det kan också av varandra obero-ende nyhetskällor av betydelse för rapporteringen. När en viktig händelse inte alls går att förutse har journalisterna mer begränsade möjligheter att snabbt kontrollera fakta och partsinlagor.
En dramatisk händelse som inte kommer överraskande (till exempel ett förväntat krig eller oväder) och som medierna varit med om tidigare (som till exempel en flygolycka eller en tsunami i mindre skala) har förmodligen större utsikter att bevakas på ett mer rationellt och för samhället funktionellt sätt än helt nya dramatiska händelser.
Förvisso är inga kriser exakt lika varan-dra, men när det gäller mediebevak-ningen av kriser finns anledning att anta att förmågan till god informa-tionsförmedling både handlar om före-komsten av journalistiska rutiner och möjligheter till redaktionella förbere-delser. Ju större möjligheter som finns att förlita sig på rutiner och vara förbe-redd, desto större är sannolikheten att kvaliteten i bevakningen av krisen blir god (Nord & Strömbäck 2003).
Sammanfattningsvis kan konstateras att medierna i dag befinner sig i ett högst konkurrensutsatt mediesystem där kommersiella imperativ råder. Där-för formas rapporteringen också kring dramatiska händelser delvis av hur lön-sam den kan vara och hur den förhåller sig till konkurrerande mediers
rappor-tering. Det innebär till exempel att det avvikande och överdrivet dramatiska, det personliga, det känslomässiga och det sensationella lätt tar överhanden i rapporteringen. Det behövs ingen större fantasi för att inse att en tidning som behöver sälja lösnummer eller en tv-kanal som behöver tittare för att locka annonsörer lätt kan producera en journalistik som till väsentliga delar utmanar ideala rolluppfattningar, själv-sanerande regelsystem och professio-nella redaktioprofessio-nella nyhetsbedömningar.
Vidare kan också noteras att medier-nas centrala roll i informationsförmed-lingen kring samhälleliga kriser också gör dem själva till huvudaktörer. Det hör därför till det normala att i dessa lägen utförligt diskutera mediebevak-ningens inriktning och omfattning och att i den allmänna debatten värdera medierna på liknande sätt som politiker och myndigheter värderas (Dimitrova, Kaid, Williams & Trammell; Dimitrova
& Strömbäck 2005). Medierna blir vid dessa tillfällen både en arena och en aktör och denna dubbelroll komplice-rar ytterligare diskussionen om medier-nas sätt att fungera vid allvarliga sam-hällsstörningar. Mediernas information är central, men blir ibland så central att den upplevs som viktigare än själva händelsen.
I realiteten formas därför mediernas roller vid kriser i varierande grad av normativa medieföreställningar och en faktisk anpassning till den aktuella situationen där såväl politiskt tryck som allmänt opinionsklimat och mark-nadsorienteringen av mediesystemet
kan spela in för att forma den roll som är möjlig för medierna att ha i dessa lägen. I samband med kriser finns där-för sannolikt inte bara en spänning i perspektiv mellan medienormer och mediernas verkliga funktionssätt, utan i de flesta fall också en spänning inom varje perspektiv mellan normalitet och krissituation. Det kan ibland leda till helt nya medieroller delvis i konflikt med förhärskande föreställningar, där till exempel fri informationsförmedling ställs mot krav om nationell samling eller där professionella nyhetsvärde-ringskriterier helt får stå tillbaka för sensationalism och tabloidisering (se figur 5).