Medvetenhet i beslut

Riskbedömningen kan ytterligare påverkas av hur trygg pedagogen känner sig i den aktuella situationen. Detta har vi sett exempel på vid besöket i en av Statarmuseets utställningslägenheter. Pedagogen upplevdes av oss som något osäker i situationen på grund av att inga regler kommuniceras från personalen på museet gällande eventuellt interagerande med sakerna. Att vara medveten om vad som gäller i en given situation

och att själv känna en trygghet anser vi är en grundläggande förutsättning för att kunna

ge barnen utrymme att utforska. Extra viktigt blir att vara medveten om detta då man

befinner sig i en ny eller obekant miljö med barnen. I fokusgruppsintervjun belystes värdet av att vara närvarande i leken med barn. Som

tidigare nämnts pekar både vårt resultat och tidigare forskning på att en individuell bedömning utförs vid varje situation. Därmed blir detta en strategi för hur förskollärare

hanterar barns risktagande i lek. Att vara medveten om fördelarna med ett positivt

risktagande anser vi kan påverka pedagogens förhållningssätt då pedagogers individuella bedömning av barns kompetens reglerar förutsättningarna för dess agerande

och risktagande. Just närvaron menar vi är väsentlig för att kunna göra en situationsanpassad bedömning, vilket kan ställas i kontrast med Chapmans (2016)

resultat som visar att pedagoger har större interaktion med barn vid bordsaktiviteter inomhus än de har vid utomhusaktiviteter. Många lekar som innefattar risktagande sker

utomhus. Två exempel på detta är att i vår studie har vi bland annat observerat

risktagande lek i klätterställningar utomhus och Storli och Sandseter (2015) rapporterar

att brottningslek främst är tillåten utomhus.

6.1.3 Individuell bedömning

Pedagogerna ansvarar för barnens säkerhet och står för den avgörande riskbedömningen (van Rooijen & Newstead, 2016). Utifrån våra observationer blir det tydligt att pedagogers förhållningssätt påverkar vilka möjligheter barn har till risktagande. Exempelvis hanteras lek på höga höjder olika utifrån situation och pedagog. Ett barn

fick klättra på en bokhylla inomhus fram till dess att barnet plockade upp en kniv, ett

barn klättrade i en klätterställning med stöttning av pedagog på ett rekreationsområde

och i ett annat fall stoppades klättring i träd ute på gården. Utifrån dessa situationer ser

vi att en strategi för att hantera barns risktagande är pedagogens egen bedömning av vad

som är tryggt eller farligt för barnet. Detta hänvisar Sandseter (2012) till i sin studie när

hon påpekar att i varje situation gör pedagogen en individuell bedömning, något som

även beskrevs under fokusgruppsintervjun. Intervjudeltagarna diskuterade att pedagoger

av barnets kompetens samt hur gruppkonstellationen ser ut. Vi menar att det är väsentligt som pedagog att hitta balansen mellan att uppmärksamma både det enskilda barnet och hela barngruppen, för att uppfylla målet med en verksamhet som är anpassad för varje barns behov.

Vi anser att det är viktigt att barn själva får utveckla sina färdigheter inom att bedöma risker och att utvecklas mot självreglering. Ava gör en egen riskbedömning och väljer att inte hoppa över avståndet mellan stolarna utan väntar hellre på att hålet fylls av en ny stol för att kliva över till de andra stolarna. Däremot kan en följd av individanpassade regler bli att vissa barn får större utrymme att ta risker än andra barn. Om exempelvis pedagoger tenderar att tillåta mer klättring när barngruppen är mindre, kan detta leda till att barn som spenderar långa dagar på förskolan får fler tillfällen till risktagande. Barngruppen är ofta störst mitt på dagen och därmed kan barn som går hem tidigt få mer begränsande regler och mindre möjligheter till att få personlig stöttning för att utmana sig själva.

6.1.4 Slutsats

I vår studie har vi undersökt hur pedagogers förhållningssätt skapar förutsättningar för barns risktagande i lek. Det har tydligt framkommit att pedagoger har olika förhållningssätt som de agerar utifrån. Eftersom pedagogerna har ansvaret för barnen på förskolan blir deras bedömning avgörande för barnens lek. Den främsta strategin för hantering av barns risktagande som vi uppmärksammat innebär en individuell bedömning i varje situation. Denna grundar sig i första hand på hur pedagogerna uppfattar skaderisken samt att de ansvarar för barnens säkerhet på förskolan. Därmed styr pedagogerna hur barnen utvecklar sin förmåga till egen riskbedömning.

6.2 Metoddiskussion

Föreliggande studie följer en kvalitativ metod. Första delen av det empiriska materialet består av en fokusgruppsintervju med semistrukturerade frågor. Då frågorna var öppna utan starkt framträdande styrning fick deltagarna samtala fritt utifrån ämnet och

frågorna som ställdes. Detta innebar att deltagarna stundtals talade om risker ur ett annat

perspektiv än vad som används i denna studie. Till exempel talade de stundtals om lek

och säkerhet ur ett tillgänglighetsperspektiv på material. Den andra delen av materialet

bestod av en serie observationstillfällen i en förskoleverksamhet. För vår studie fick vi

samtycke att observera åtta barn, av totalt 26 barn på avdelningen. Genom att vi

dokumenterade observationerna genom löpande protokoll kunde vi lättare anpassa vilka

barn som ingick i observationen, än om vi till exempel hade använt filmkamera.

Barngruppen delades ofta upp, med exempelvis halva gruppen utomhus och halva inomhus. Pedagogerna på avdelningen var ytterst hjälpsamma och anpassade denna uppdelning så att de barn vi hade samtycke från ofta var i samma grupp. Genom att både använda oss av fokusgruppsintervju och observationer kan dessa två komplettera och fördjupa varandra i relevansen för studien. I vår studie var endast en av

deltagarna i intervjun med under våra observationer vilket försvårade för oss att dra

direkta paralleller mellan vad en specifik pedagog säger och vad hen gör. Vår närvaro

kan möjligen ha påverkat både deltagarna i intervjun och barnen. En del av barnen var

nyfikna och gick flertalet gånger fram till oss och ville veta vad vi skrev. I vår roll som

passiva observatörer blev detta en svårighet när vi samtidigt skulle iaktta situationerna.

Intresset för vad vi gjorde var störst vid inomhusaktiviteter. Eventuellt kan detta berott

på att vi befann oss närmare barnen inomhus på grund av rummens begränsade yta. En

ytterligare aspekt av påverkan som vi spekulerade kring, var i hur stor utsträckning vår

närvaro påverkade pedagogernas hantering av barns risktagande. De hade kunskap om

vad vi var där för att observera, vilket kan ha lett till en ökad medvetenhet kring deras

agerande. Detta kan även appliceras på intervjutillfället som inleddes med att deltagarna

fick läsa samtyckesblanketten där vårt syfte med studien stod beskrivet. Ett annat möjligt resultat hade kunnat påvisas i vår studie om vi hade haft manliga

deltagare eller om vi själva hade haft ett manligt kön. Sandseters (2014) forskning visar

att manliga pedagoger söker större risker generellt och låter till och med barnen ta större

risker. Eftersom vår studie är begränsad anser vi att vi inte kan förhålla oss till huruvida

den visar på om normer upprätthålls eller motbevisas. Litteraturen vi läst i

Vår studie visade inte på detta, men studien är för begränsad till antalet för att vara jämförbar i den meningen. Studien är utförd på endast en förskola i södra Sverige och därför kan den inte förväntas vara representativ i ett större sammanhang. Detta var inte heller vårt mål, eftersom vi snarare ville applicera ett svenskt perspektiv på ett område som studerats grundligt i andra länder.

In document “Är man närvarande är det ju sällan någon fara” - En kvalitativ studie om pedagogers förhållningssätt till barns risktagande (Page 31-35)