Inledningsvis visar vi hur programledarna medvetet tycks använda sig av vissa ordval som reproducerar stereotypa föreställningar av vad som är feminint och maskulint. Vi utgår från två episoder då både Alex och Amanda i sin respektive podcast pratar om en läkare. Alex talar om ett läkarbesök som han har varit med om, och Amanda om en läkare utifrån ett TV-program som hon har sett.
Ur En död hund:
A: (…) så fick jag träffa en läkare, en kvinn-lig läkare, ung. Liksom, en piffig, får man säga så?
S: Mmm.
A: Som då, öööh, helt sonika bad mig att dra ner byxorna halvvägs. Så stod hon liksom vänd mot mig, så jag kände hennes andetag mot min, eeh, mot mitt ansikte
S: Men kände du i det ögonblicket att din pung var piffig också? A: Nej, den kändes väldigt opiffig då
S: Jaa
A: Oftast är den ju opiffig, eeh, så då, det var så speciellt att hon stod så nära mig. Det blev så intimt. För hon stod liksom så här rakt framför mig. Kropp mot kropp mot varandra. Och en hand ner.
Alex understryker noggrant att det är en kvinnlig läkare, och att hon var ung och piffig. En kvinna tycks här inte kunna benämnas som enbart läkare, eftersom mannen är normen, utan benämns som en ”kvinnlig läkare”. Genom att använda termen ”kvinnlig” reproducerar här Alex mannen som norm (Jarlbro, 2006, s. 147). Det är på ett informellt och till viss del oreflekterat sätt som Alex och Sigge här pratar med varandra. Detta kan bidra till att en kvinna som läkare inte bara får vara sin
ser vi språket som en konservator, som kan bidra till att de som lyssnar också benämner en läkare som kvinnlig.
Alex använder vid flera tillfällen termen kvinnlig och kvinna när han talar om läkaren. Detta skiljer sig från på vilket sätt Amanda talar om en läkare.
Ur Att fylla Berwaldhallen:
AS: Jag känner mig arg. Överlag.
H: Men du har ju mycket i dina hormoner som liksom, som behöver komma ut. AS: Igår såg jag en dokumentär om psykakuten. St Görans sjukhus, i
Stockholm, den gick på tvåan, ee, och jag blev så, den lämnade en känsla hos mig som var (suck) uppgiven men också arg och, såhär berörd av det där. Det var många olika saker jag tänkte på. Dels så tänkte jag på, den här miljön som är på psykakuten, den är fruktansvärd Hannah, personalen, en del var härliga men många av dem speciellt en överläkare där, pratade om patienterna med en ton som inte jag tyckte om. Alltså
H: Kan du beskriva ungefär hur han pratade.
AS: De var jobbiga och de var, de var jobbiga och omständliga människor och de liksom gjorde ner dem på ett sätt, som jag inte tyckte om. Jag tror inte man skulle, ee, det fanns ingen empati i hennes röst.
Medan Alex väljer att tala om en kvinnlig läkare, har Amanda inte fokus på läkarens kön utan snarare på de uppgifter och ansvar som läkare har. Amanda uttrycker tydligt att läkarvården, som kan ses som ett viktigt ämne, upprör henne och gör henne arg. Hannah använder då Amandas graviditet och hormoner som en förklaring och ursäkt till Amandas ilska. Vi återkommer till detta senare i vår analys. Men det är inte bara Alex och Sigge som reproducerar gamla föreställningar om mannen som norm. I dialogen ovan mellan Hannah och Amanda kan vi se att Hannah antar att läkaren är man och att Amanda inte korrigerar henne.
Alex tycks söka Sigges bekräftelse när han frågar honom om det är okej att han benämner den kvinnliga läkaren som ung och piffig. Det tyder på att Alex verkar ha en medvetenhet om att hans sätt att benämna läkaren skulle kunna ifrågasättas. På samma sätt kan vi se att även Hannah verkar ha en medvetenhet kring sina ordval, och
att ingen av deras samtalspartners verkar ha några invändningar kring deras sätt att uttrycka manligt och kvinnligt. I följande utdrag berättar Hannah om förberedelser inför en weekend med sin man.
Ur Att fylla Berwaldhallen:
H: Amen alltså det är nånting såhär, för det första Gustav han han tänker väldigt såhär manligt, om man nu får kalla det för det, men han är ju såhär, hur vi han ska tvätta bilen, som vi ska åka i,
AS: Naw…
H: hur vi ska ta bort barnstolen fram och sitta bredvid varandra, eeh
Genom att säga ”om man nu får kalla det för det” verkar det som att Hannah
reserverar sig i sitt uttalande kring vad som är manligt. I vårt urval förekommer dessa ursäktande ordval vid flera tillfällen i båda podcasterna.
I sektionen nedan talar Alex om sin fru och att hon har hållit ett tal och blir både känslosam och imponerad över sin frus prestation.
Ur Nytt liv:
A: Och jag blir tagen av så många saker med henne det är liksom dels att hon är så vacker. Det tänker man ju inte alltid på men det är är ju, fantastisk, alltså ee vacker. Jag vill inte bli då, e gubbig då när jag säger det, men jag ee jag vill bara berätta då att jag slås dels av det.
S: Men varför skulle du va ee uppfattas som gubbig.
A: Nämen okej, men sexistisk då eller, ooo eller objektifierande, alltså jag ee S: Inte att tycka sin fru är vacker tror jag inte nån tänker.
A: Nä okej men bra, men jag slås av framför allt sen då av att hon framför det här talet då på ett sätt som är så fiint så att jag blev, tårögd alltså och jag blev jag vava jag va det var verkligen en rörande, och jag f d fick, du vet, de här känslorna som man får ibland, tänk att jag är gift med henne, och att hon är min, och så där.
Alex är känslosam över att Amanda har öppnat sitt hjärta och hänfört lyssnarna, men det är inte innehållet han talar om, istället riktar han fokus åt sin frus skönhet och att hon är hans. Detta skulle kunna ses som en vacker kärleksförklaring, men även här väljer Alex att använda ord, som Sigge godkänner, och som han verkar förstå skulle kunna uppfattas som objektifierande.
Winther Jørgensen och Phillips (2000) menar att ett kreativt språkbruk bidrar till förändrade attityder kring hegemoniska normer. Här fanns en möjlighet för både Alex och Hannah att omforma den diskursiva praktik som de handlar i. Men trots deras förmodade medvetenhet gör de här ett aktivt val att stanna kvar i en värld där läkare och kvinnliga läkare skiljs åt, och där manligt innebär att ägna sig åt bilen. Via sitt språk manifesterar Alex en antydan till objektifering av kvinnan. Nedan har Alex och Sigge börjat tala kring vilka friheter en läkare kan ta, då en patient befinner sig i underläge.
Ur En död hund:
A: Nej, men alltså, hon skulle kunna leka med pungen med näsan som Lady och Lufsen du vet?
S: Med köttbullarna ja?
A: Ja, man skulle ju inte reagera på det, eller man skulle reagera men hon skulle få göra det.
S: Det beror ju på hur grovt i och för sig, jag menar om hon under den här röntgen släpper datorn och istället lutar sig fram mot pungen, och sörplar i sig den, eller förstår du, börjar nafsa på den?
A: Vadå, vadå, vadå, sörplar i sig?
Här tas fokus från läkaren som professionell då Alex och Sigge istället börjar fantisera om att hon skulle börja leka med pungen, och att hon skulle ”skulle få göra det”. Här kommer läkarens kön i fokus istället för hennes kompetens och av dialogen att döma reducerar Alex läkaren till kvinna.
Young talar om att det pågår ett förtryck mellan olika sociala grupper (Young, 2000, s. 67). Som vi tidigare nämnt är det inte alltid ett aktivt val att tillämpa de rådande hegemoniska maktförhållandena i sociala interaktioner. När man ser till språkbruk och ordval av Alex och Sigge tenderar de att falla i genusmönster som kan
anses som klassiska inom populärkulturen. Ett exempel på detta är att Bignell (2002) i sin studie noterat att ett antal populärkulturella tidningar fokuserar på kvinnan som ett sexuellt objekt.
I nästa utdrag har Alex och Sigge kommit till den del av läkarbesöket då Alex ska genomgå en röntgen.
Ur En död hund:
A: Hahaha, det hade ju varit jäkligt speciellt, eeh, så jag ligger i det här mörka rummet och eeh, eeh, jag har då en kvinnlig läkare som
S: Är Amanda med då?
A: Hon är med och håller min svettiga hand S: Hon är mamma då.
A: Mentalt så är hon det ja. S: Mm
A: Och eeh, eeh, nej men, då ligger jag där och jag inser att den här kvinnan då, hon ser min pung i genomskärning
Här kan vi se att Alex igen återger läkaren som kvinnlig och benämner henne som ”den här kvinnan” istället för läkaren. Sigge benämner Alex fru Amanda som hans mamma i detta läge. Alex instämmer att hon på en mental nivå är det. De här männen vill vara hjältar för sina kvinnor och barn som vi kommer att framhäva senare i analysdelen, men när Alex fru är med som stöd och kanske därmed har en hjälteroll, blir hon en moder och inte hans hjälte. Vi kan inte veta om Alex och Sigge jämställer modern med hjälte, men vi kan se att de i detta samtal tillskriver Amanda, och också modern, en vårdarroll. Som vi med hjälp av Bignell (2002) tidigare beskrev kopplas ömklighet till maskulinitet. Här kan vi tydligt se att Alex som man behöver sin frus stöd under läkarbesöket. Ömkligheten förstärks genom att de båda drar en parallell mellan Amanda och den trygga modern. Genom att vara ömklig, reproducerar Alex här en del av en maskulinitet, ett attribut av den stereotypa mannen, dessutom förstärker de kvinnans klassiska roll som vårdaren/omhändertagaren. Enligt Young (2000) har kvinnan tillskrivits egenskaper som någon som fungerar vårdande och sexuellt tillfredsställande för mannen. Hon pekar på att ”…kvinnoförtrycket bland
annat består av en systematisk och enkelriktad överföring av kraft och resurser från kvinnor till män” (Young, 2000, s. 67). Här kan vi se att Alex reproducerar denna bild av kvinnan. Dels genom att tala om läkarbesöket som något ”intimt”, men också att tillskriva sin fru en moderlig roll.
Alex säger uttryckligen att han inte vill vara objektifierande eller gubbig. I Beskjuten ett avsnitt ur vårt sekundära urval, säger Alex och Sigge säger sig vara feminister (19:00). Trots detta framställer sig de sig själva som män som står högre än kvinnan i rang när de sexualiserar och objektifierar henne. Det är de ordval de gör som
reproducerar maktförhållanden inom den diskursiva praktiken.
I podcasten finns, som i andra medier, möjlighet att redigera i efterhand. Samtalspodcastens avslappnade och informella karaktär kan göra att det blir pratigt då det ofta finns en nära relation mellan programledarna. Det är lätt att säga saker man inte menar, men trots att det går att redigera bort något man inte står för, finns det fortfarande kvar i avsnittet. Alex vill inte framställa sig på ett gubbigt sätt, men det hjälper inte att reservera sig och säga att man inte vill framstå på ett visst sätt om man ändå går vidare och framställer sig just så. Det är som att säga ”jag är inte rasist, men…” för att därefter använda sig av rasistiska ordval.