Metod vid intervjustudien

I en kvalitativ intervjustudie bör forskaren ge omsorgsfulla kvalitativa beskrivningar av stegen, procedurerna och besluten i den specifika studien” enligt Kvale & Brinkmann (2014:327).

Hur många intervjupersoner som behövs i en intervjustudie är svårt att svara på. Det finns ingen gyllene standard för antalet intervjupersoner i en intervjustudie eller fokusgrupp. Kvale & Brinkmann (2014:156) skriver ”Intervjua så många personer som behövs för att ta reda på vad du behöver veta.” Men det är ju väldigt svårmätt. Kvale & Brinkmann (2014) menar vidare att antalet intervjupersoner tenderar att antingen bli för få eller för många. Är det för få blir det svårt att generalisera är det för många är det svårt att göra ingående tolkningar. Alvehus (2013:88) hävdar att mellan 6 och 12 personer rekommenderas i en fokusgrupp, författaren menar samtidigt att ”individens roll blir mer undanskymd i en fokusgrupp”. För att undvika det bör då grupperna vara rätt små. Kvale & Brinkmann (2014) hävdar att antalet kan skifta beroende på tillgängliga intervjupersoner, tid och ev. andra resurser. Författarna skriver att man ser med misstänksamhet på små N-studier (d.v.s. med få deltagare) men ”det finns många fördelar med att undvika stora N-studier och att välja en ”mindre kan vara mer”- ansats med bara ett fåtal deltagare” (Kvale & Brinkmann, 2014:157). Med färre personer har forskaren möjlighet att vara mera noggrann, forskningen blir också mer lättillgänglig för studenter med mindre resurser i form av tid, utskrifter och analyser (Kvale & Brinkmann, 2014). Därmed valde jag att ha små grupper med 3 personer i varje, för att intervjupersonerna

32

ska kunna ta mer plats och få möjlighet att föra fram sina åsikter i möjligaste mån. Då studiens fokusgrupper tvingas använda ett språk de inte behärskar fullt ut för att uttrycka sina åsikter, underlättar det om de är en mindre grupp. Lindberg (2016) påpekar att som vuxen har man mera erfarenhet, kunskaper och åsikter än t.ex. barn men det är svårt att uttrycka allt man vill säga på ett språk man inte behärskar. Här är samtalspartnern viktig för att samtalet och kommunikationen ska fungera. Genom förhandling och stöttning samt anpassning till L2- inlärarens nivå kan samtalen föras framåt och L2-språkstalaren göra sig förstådd (Lindberg, 2016).

Jag tyckte att en fokusgrupp på tre personer var lämpligt för att eleverna skulle ha lättare att kommunicera och lyssna på varandra. Eleverna fick själva anmäla sig till intervjustudien. De elever som anmälde sitt intresse blev på så sätt slumpmässigt utvalda. Tre elever från varje klass, det vill säga tre av dem som hade arbetat individuellt (från klass X) och tre av dem som hade grupparbetat (från klass Y) i den kvantitativa studien med adjektivböjning (se under punkt 3.1), deltog i fokusgrupperna i den kvalitativa intervjustudien. Eleverna kommer från flera olika länder, har olika lång studiebakgrund, har olika åldrar och har studerat olika länge på sfi kurs C. De slumpmässigt utvalda informanterna visade sig ha ungefär lika lång studietid på C-kursen i de båda fokusgrupperna (se tabell 2). Den som hade studerat längst på C-kursen hade studerat nästan ett år. De andra två har gått på C-kursen i 2 månader respektive 2 veckor. Intervjuerna genomfördes således gruppvis med de tre informanterna från den grupparbetande klassen en dag och tre informanter från klassen med individuellt arbete gjordes en annan dag. Platsen för intervjuerna skedde i olika klassrum och i olika byggnader men på samma skola. Informanterna kommer således från två olika klasser (vi kan kalla klasserna X och Y). Den individuellt arbetande klassen (kallad X) och den grupparbetande klassen (kallad Y) har ingen gemensam undervisning eller andra gemensamma aktiviteter, så de har ingen kontakt med varandra mellan klasserna och känner inte varandra. Den lilla fokusgruppen på tre personer från grupp X och den andra fokusgruppen på tre personer från grupp Y är däremot bekanta med varandra inom respektive fokusgrupp, eftersom de går i samma klass.

Inledningsvis fick eleverna en kort information om temat individuellt arbete kontra

grupparbete och lite bakgrund till intervjustudien samt erforderlig information enligt

Vetenskapsrådets riktlinjer (se under 3.3 Etiska överväganden). De upplystes om syftet med intervjun och fick erforderlig information gällande etiska ställningstaganden för studien. Intervjuformen som genomfördes kan mest liknas vid en fokusgruppintervju men med halvstrukturerade frågor där det viktigaste var att få fram så många synpunkter som möjligt i

33

ämnet (Kvale & Brinkmann, 2014:191). Målet var inte att nå samförstånd mellan gruppdeltagarna utan att föra fram informanternas olika uppfattningar i ämnet. Fokusgrupper är spännande eftersom man också har möjlighet att studera interaktionen mellan deltagarna och inte bara deras åsikter och attityder i det aktuella ämnet påpekar Alvehus (2013). Dessa två gruppintervjuers inriktning kan mest liknas vid en halvstrukturerad spontanintervju med elever som kände sig trygga i situationen. Inom den lilla gruppen var de bekanta med varandra, befann sig i sin egen skolmiljö och de var tre stycken som svarade på frågor och samtalade tillsammans. Intervjun skedde på skoltid och på schemat stod också ”konversation” just den timmen, vilket betydde att alla i klassen hade gruppkonversationer i olika klassrum. De deltagande eleverna i fokusgruppen missade inget i den ordinarie undervisningen utan samtalade bara om ett annat ämne än övriga elever i deras klass.

Jag har utgått från det Kvale & Brinkmann (2014:174) skriver om tematiska forskningsfrågor. Författarna menar att man utgår från några tematiska forskningsfrågor och får tematisk kunskap genom att ställa intervjufrågor. För att få fram så varierade svar som möjligt och besvara forskningsfrågorna ställs flera intervjufrågor. Intervjufrågorna ska ställas i lättsam talspråklig form och därmed bidra till ett naturligt samtalsflöde. Då är det möjligt att intervjupersonerna ger spontana och informella svar. Stämningen i grupperna var till en början lite trevande men blev mer och mer lättsam då informanterna kände sig mer säkra på sig själva. De gav längre och mer uttömmande svar, pratade mer fritt och associerade mer till olika saker i deras närhet och vardag. Därmed fick jag leda dem tillbaka till ämnet genom att ställa ytterligare frågor.

Efter intervjun frågade jag hur de upplevde gruppintervjun. Ingen av informanterna var besvärad av att jag spelade in samtalen. Ingen av dem hade heller något att tillägga eller kommentera som tillägg till intervjuerna efter att jag hade stängt av inspelningen. Däremot var informanterna i båda grupperna rörande överens om att de olika arbetssätten var ett bra tema att samtala om. De tyckte också att det var bra att få höra kompisarnas åsikter och att sitta och prata tillsammans.