Alla prover från pilotstudien som visade tillväxt av mikroorganismer användes ej i studien på grund av bristande resurser av tryckplattor, samt att tiden ej var tillräcklig för att utföra alla prover. Att göra ett mer omfattande test med ECA-vatten hade kunnat förstärka resultatet för att ta reda på vilka ytor i ett restaurangkök där ECA-vatten fungerar som desinfektionsmedel samt vilka delar som är mer problematiska vid användning med ECA-vatten. Det är
problematiskt att sätta ett resultat i perspektiv när omfånget ej är tillräckligt stort (Bryman, 2018,s. 243). Detta bör tas i beaktning vid tillämpning i andra restaurangkök.
Restaurangköken som testades i denna studie var ej i bruk på grund av rådande situation med Covid-19. Om studien istället hade genomförts i en verksam restaurang hade resultaten möjligen kunnat generaliserats i en större skala. De valda restaurangköken var dock i bruk senast en månad innan provtagningarna påbörjades. Trots detta uppvisade resultaten tillväxt på många ytor i restaurangköken, vilket väcker frågetecken kring hur mycket som annars växer när restaurangerna är i bruk. Flertalet restauranger har exempelvis “sommarstängt” eller säsongsöppet, vilket innebär att restaurangkökens skick vid provtagningarna kan liknas vid de
förstnämnda restaurangerna. I restaurangkök där regelbunden och effektiv städning utförs hindras bakterierna från att bilda biofilmer (Deza et al., 2005, s. 341–342). Om restauranger i bruk utför regelbunden städning och desinficering är risken mindre att mikroorganismerna hinner föröka sig till en stor mängd som skulle förhindra effekten av ECA-vattnet. Därmed skulle ECA-vatten kunna få samma effekt i en restaurang i bruk som i de restaurangkök som användes i denna studie.
Samtliga prover efter pilotstudien togs med tryckplattor. Vid användande av tryckplattor trycks de mot en bestämd del av en yta. Det fanns ytor som var svåra att komma åt med både tryckplattorna och ECA-vattnet som till exempel diskmaskinsbotten. Det går inte att garantera att tryckplattorna trycktes på exakt samma yta före och efter behandling med ECA-vatten. Samtidigt behandlades alltid en liten del utanför den bestämda ytan med ECA-vatten när den sprayades mot ytan. Detta innebär att de potentiella mikroorganismer som tangerade den bestämda ytan också kan ha blivit behandlat med ECA-vatten. Om tryckplattan hamnade lite utanför den bestämda ytan var risken därför liten att den provtagna ytan ej blivit behandlad med ECA-vatten.
Vid provtagningarna utfördes alla avtorkningar av ECA-vatten medvetet försiktigt för att minimera risken att resultatet skulle påverkas av avtorkningen. Ytorna behöver dessutom vara torra när tryckplattan trycks mot dem, annars riskeras mikroorganismkolonierna att flyta ihop, vilket gör att inga enskilda kolonier kan identifieras och räknas på tryckplattorna.
Avtorkningen var därför oundviklig. Hur hårt tryckplattorna trycktes mot en yta togs ej i beaktning, utan endast hur länge. Enligt instruktionerna för användningen av tryckplattorna står det att tryckplattorna ska tryckas bestämt mot ytan och att den ska hållas still på samma yta (Hygicult TPC, 2012). Om kraften i trycket med tryckplattan är avgörande för hur många mikroorganismer som fastnar på tryckplattan är detta inget som beaktats under
provtagningarna.
Under provtagningarna förutsattes ECA-vattnet vara korrekt tillverkat då saltlösningen vid varje tillverkning bubblade, d.v.s. att gaser bildades samt att det lyste blått inne i
elektrolyskammaren (Figur 2). Vid varje provtagningstillfälle luktade saltlösningen dessutom klor efter tillverkningen. Utifrån dessa faktorer uteslöts risken att det elektrolyserade vattnet skulle vara felaktigt tillverkat och att undersökningen endast skulle utförts med en saltlösning.
Hade detta varit fallet, hade samtidigt resultatet förmodligen varit mer likställt, och inte varierat lika mycket som nuvarande resultat.
Antalet mikroorganismer på tryckplattorna räknades okulärt. Av denna anledning fanns risk för felaktig räkning. Samtidigt räknades kolonierna av två personer, och om antalet ej stämde överens utfördes en ny räkning. Risken för felaktig räkning var därför låg. För de tryckplattor som hade ett högt antal kolonier (>45) och som ej gick att räkna uppskattades antalet endast. Samtidigt hade det förmodligen ingen större betydelse då antalet ändå var >45 CFU, vilket ändå skulle bedömas som underkänd. Vid stort antal kolonier på en tryckplatta var det svårt att avgöra vilka typer av mikroorganismer som växte på plattan. Det fanns inte tid att göra renstryk på alla kolonier för att kunna detaljstudera de enskilda mikroorganismerna. I denna studie lades störst vikt vid att undersöka ytornas mikrobiella status före och efter behandling med ECA-vatten, och inte vid att identifiera mikroorganismerna.
Två prover efter den första provomgången visade ökad tillväxt av mikroorganismer efter behandling med ECA-vatten. När proverna genomfördes på nytt på samma yta visade
resultatet att behandling med ECA-vattnet reducerade antalet mikroorganismer på ytan. Detta kunde berott på att proverna hade förväxlats vid första provomgången eller att den första provomgången utförts på ett felaktigt sätt exempelvis att plasthandskar ej användes under provtagningen.
Vid andra och tredje provomgången användes metallbunkar vid provtagningen. Metallbunkarna rengjordes genom att skölja dem med ECA-vatten, men det går ej att
garantera att de var helt sterila vid användningen. Bunkarna skulle ha kunnat rengöras genom kokande vatten eller så hade nyinköpta sterila metalbunkar kunnat användas. Samtidigt har tidigare studier visat att inga bakterier överlevt i elektrolyserade vattnet som använts för behandling av en yta (Cao et al., 2009, s. 91; Nagamatsu et al., 2002, s. 99–100; Park et al., 2002 s. 81; Venkitanarayanan et al., 1999, s. 859). Därmed är risken liten att metallbunkarna har korskontaminerat de föremål som sänktes ner i ECA-vattnet. Mikroorganismerna kan ej ha spridit sig mellan ytorna utan att komma i kontakt med det elektrolyserade vattnet.
Den plastskärbrädan som testades vid pilotstudien och första provomgången var inte densamma som användes vid tredje provomgången. Detta berodde på att plastskärbrädan glömdes att läggas undan för vidare provningar. Till den tredje provtagning användes en
plastskärbräda som redan innan användning med ECA-vatten var godkänd. Proverna från plastskärbrädan från första provomgången går därför inte att ställas mot proverna från plastskärbrädan i tredje omgången.
Slutsats
Fördelarna med ECA-vatten jämfört med konventionella desinfektionsmedel inom livsmedelsindustrin är att det har låg miljöpåverkan, låg tillverkningskostnad, ej orsakar korrosion och ej är farligt för användaren. Nackdelarna med ECA-vatten är dock att det har kort hållbarhet och kräver högre investeringskostnad.
Resultaten visar att ECA-vatten fungerar som desinfektionsmedel in vivo, i restaurangkök under vissa omständigheter. Regelbunden rengöring är avgörande för ECA-vattnets funktion och för att upprätthålla ett rent restaurangkök. Om en naturlig miljö som restaurangkök ej rengörs ordentligt och regelbundet, riskeras tillväxt av mikroorganismer och bildande av biofilmer, vilket försvårar desinfektion med ECA-vatten. Resultaten visar även att ytans material, form och skick samt antalet mikroorganismer på ytan är betydande för ECA-vattnets effektivitet. Plana ytor av metall med normalslitage och initialt lågt antal mikroorganismer verkar vara de optimala förutsättningarna för ECA-vattnets effektivitet. Ytor som är slitna, välanvända eller av poröst material ger dels mikroorganismer möjlighet att gömma sig och bli svåråtkomliga för ECA-vattnet, dels ökar risken för bakterietillväxt och biofilmer. ECA- vatten kan fungera på dessa ytor genom metoden nedsänkning. Således fungerar ECA-vatten som desinfektionsmedel in vivo, i restaurangkök såvida desinfektionen sker regelbundet och på rätt vis där ovannämnda faktorer tas i beaktning.