Fokusgruppsintervjuer
Fokusgruppsintervjuer innebär att en grupp människor samlas under en begränsad tid och fokuserar på att diskutera ett ämne som forskaren introducerar för gruppen. Forskaren ser också till att deltagarna i någon mån håller sig till det givna ämnet. Som forskningsmetod kan fokusgruppsgrupper användas för en mängd olika ändamål, vilka i sin tur styr gruppernas sammansättning och sättet att moderera intervjuerna. Framförallt är de dock lämpliga för att undersöka hur normativa förståelser och identiteter skapas inom olika grupper (Bloor 2001; Wibeck 2000). Genom att studera interaktionen i gruppen, hur de betydelser och positioneringar som presenteras i en berättelse accepteras, avfärdas eller förbättras av fokusgruppsdeltagarna, kan man synliggöra dolda eller oartikulerade föreställningar, liksom de kollektiva tolkningsprocesser varigenom dessa skapas (a.a. se också Czarniawska 2004 och Davies & Harré 1990 om kollektivt skapade narrativ). Initiala tolkningar utvecklas och förändras till exempel genom att de ifrågasätts och problematiseras eller genom att alternativa tolkningar introduceras och tänks över. Därmed synliggörs även de oklarheter och paradoxer som omgärdar meningsskapande (a.a.).
I vissa fall görs en distinktion mellan gruppintervjuer och fokusgrupper, där gruppintervjuer sägs ha mer fokus på människors personliga berättelser medan syftet med fokusgrupper snarare är att uppmana till diskussioner i gruppen. Intervjuerna i den här studien bör utifrån den distinktionen ses som en blandning mellan dessa typer. I början av intervjuerna brukade vi gå en runda i gruppen så att alla fick möjlighet att berätta om sina erfarenheter och sedan utvecklades diskussionerna efter hand. Den initiala rundan gjorde att samtalen kring de första tematiska frågorna ofta spontant utvecklades på liknande sätt. Någon började med att berätta sin historia och sedan föll de andra in med kommentarer och egna berättelser, vilket ibland genererade samtal och mer eller mindre livliga diskussioner i gruppen. Efter de inledande frågeställningarna om barn, ungdom och nutid, använde vi oss också av ett så kallat stimuli-material i form av bilder på olika dryckessituationer. Bildernas syfte var att deltagarna genom associationer,
minnen och erfarenheter skulle stimuleras till ytterligare samtal och diskussion.43 I intervjuerna finns det följaktligen både längre personliga berättelser och samtal som ibland utvecklas till diskussioner mellan deltagarna.
Kunskapsproduktion och gruppsammansättning
En frågeställning som ofta diskuterats i relation till fokusgruppsintervjuer – och intervjuer mer generellt – är huruvida de ska betraktas som speglingar av verkliga livssituationer eller om kunskapen som produceras i grupperna ska betraktas som ”biased” av intervjusituationen (Demant 2012; se liknande diskussioner i Kvale 1997; Silverman 2001). Utifrån socialkonstruktivistiska och poststrukturalistiska perspektiv betraktas emellertid all kunskapsproduktion som ”situerad” i den bemärkelsen att den är skapad inom ramarna för en viss kontext och utifrån ett visst perspektiv (Haraway 1988; jmf Aluusatari 1995; Davies & Harré 1990; Kvale 1997; Ramazanoǧlu & Holland 2002; Silverman 2001; Skeggs 2000; Søndergaard 2002; Staunaes 2003). Föreställningen att intervjuer skulle avslöja en verklighet utanför intervjukontexten är därmed redan avfärdad. Den danska alkoholkulturforskaren, Jakob Demant (2012) har föreslagit att fokusgrupper snarare bör betraktas som sociala experiment i den bemärkelsen att de har satts samman utifrån ett specifikt syfte som i sin tur får specifika konsekvenser för den kunskap som produceras. Ämnet alkohol aktiverar till exempel en viss typ av förväntningar hos deltagarna, som i sin tur öppnar upp för olika erfarenheter, kunskaper och identifieringar (jmför Goffman 1959/1998). Dessa förväntningar hade antagligen sett annorlunda ut om ämnet istället hade varit biltullar, genuspedagogik eller matpriser. Forskarens frågor och sätt att moderera intervjun kan också få gruppen att reflektera och sätta ord på sådant som i en vardagskontext inte kommer upp till ytan. I den bemärkelsen skapar intervjuare och intervjudeltagare gemensamt specifika betydelser och versioner av verkligheten (Demant 2012; Silverman 2001: 97).44 Detta ska dock inte betraktas som en brist i metoden, utan som en av dess förtjänster. Vetskapen om att en viss typ av intervju har en tendens att producera en viss typ av data möjliggör också för
43
Bilderna är liksom intervjuguiden en del av det större projektet Alkoholkultur i förändring och har valts ut i syfte att genom både provokation och igenkänning stimulera gruppdiskussioner i alla projektländerna.
Uttrycket version kommer ursprungligen från Despret 2004 och är sammankopplat med Donna Haraways begrepp ”situated knowledge” (Demant 2012). Se liknande diskussioner i Aluusatari 1995; Bloor 2001; Czarniawska 2004; Davies & Harré 1990; Kvale 1997; Riessman 2008; Silverman 2001; Skeggs 2000; Spector 2010; Søndergaard 2002.
forskaren att i större utsträckning använda gruppkonstellationer, frågeställningar och moderation på ett aktivt sätt för att underlätta en viss typ av dataproduktion (Demant 2012). Med det följer dock att forskaren har ett ansvar att medvetandegöra både sig själv och läsaren om hur gruppkompositionerna, ämnet och intervjuförfarandet påverkar kunskapsproduktionen.
Homogena och redan existerande grupper
Grupperna i studien är sammansatta efter principen att de ska vara ”redan existerande” och ”homogena inom sig”. Homogenitet innebär att deltagarna delar ålder, kön- eller klasstillhörighet, eller har annan gemensam bakgrund eller erfarenhet. Med en redan existerande grupp menas att deltagarna är vänner eller av annan anledning känner varandra sedan tidigare, till skillnad från grupper som blivit sammansatta av forskaren (Bloor 2001: 21-22). Fördelen med att använda sådana grupper är de antas dela gemensamma erfarenheter, normer, praktiker och föreställningar om verkligheten, vilket underlättar analyser av meningsskapande processer (Bloor 2001; Wibeck 2000; 39-41). Grupperna kan i den bemärkelsen betraktas som ett ”tänkande samhälle i miniatyr” (Wibeck 2000: 21) eller i det här fallet, en alkoholkultur i miniatyr.
Ytterligare en fördel med existerande grupper är att deltagarna kan ta med sig gemensamma erfarenheter in i gruppdiskussionen. Med hjälp av dessa erfarenheter och tryggheten som ofta finns mellan vänner, kan de utmana varandra på ett sätt som ofta är svårare att göra i en grupp främlingar, till exempel genom att belysa eller ifrågasätta skillnaderna mellan uttryckta uppfattningar och verkligt beteende (Bloor 2001). Interaktionen och diskussionerna i grupperna kan alltså underlättas av att deltagarna känner varandra sedan tidigare, vilket i sin tur gör det lättare för forskaren att närma sig sådant som skulle ha kunnat snappas upp om hen (osedd) observerat en konversation i ett fikarum eller liknande; det vill säga, sådant som man skulle kunna få ut av en etnografisk studie (a.a. Wibeck 2000).
Användandet av redan existerande grupper är även förenat med tänkbara problem. Om deltagarna känner varandra väl kan vissa ämnen utelämnas eftersom de tas för givna i gruppen. I en studie som denna är tystnader eller utelämnandet av vissa ämnen emellertid också intressanta att studera. Ett ämne som betraktas som självklart i en grupp kan bli föremål för diskussion i en annan och dessa olika förhållningssätt säger i sin tur någonting om gruppernas olika värderingar och praktiker. Även sådant som systematiskt utelämnas i grupperna är intressant för analysen då det visar hur ”kulturella strukturer” eller diskurser begränsar vissa typer av yttranden eller handlingar (jmf Aluusatari 1995: 148; Foucault 2002).
En annan brist som brukar påtalas med fokusgruppsmetoden generellt är att diskussionerna i gruppen riskerar att domineras av en eller ett par
personer och att vissa personers erfarenheter därmed osynliggörs. Detta kan mycket riktigt vara ett problem. I de flesta grupper är det någon eller några som är tystare än andra och några som är mer dominanta, och det bör moderatorn vara uppmärksam på. Samtidigt synliggör dynamiken i gruppen hur rådande maktrelationer är en del i de normskapande processerna, vilket är en viktig del av analysen. I en fokusgruppstudie med femtonåriga flickor och pojkar i Danmark (både blandade och homogena grupper) upptäckte forskarna till exempel att de som dominerade samtalen i gruppen var de som hade störst erfarenhet av att dricka alkohol. De visade sig också att dessa personer till övervägande del var tjejer. Dynamiken i grupperna blottade dels att alkoholkonsumtion nästan utan undantag var status och norm bland femtonåringarna, dels att tjejerna - tvärtemot forskarnas ursprungliga hypotes - både var de mest erfarna konsumenterna och de mest dominanta i samtalen (Demant & Järvinen 2006; Demant 2012; se också Bloor 2001 för liknande diskussion). Även om det är önskvärt att alla gruppdeltagare är så aktiva som möjligt är det i en fokusgruppstudie som denna således lika viktigt att studera vilka röster och tankar som dominerar, alternativt, vilka som inte får höras alls.
Ett större problem som främst är förenat med existerande grupper är det som på engelska kallas för ”over-closure” (Bloor 2001). Over-closure innebär att deltagarna delger erfarenheter, uttrycker åsikter eller ger information som de i efterhand inte känner sig bekväma med att ha delgivit. Situationen kan uppstå när deltagarna blir engagerade eller upprörda i en diskussion, men det kan också handla om att det i stunden känns spännande att tala om ett ämne som annars är tabu (a.a.) Min uppfattning är att det även kan finnas en vilja att vara en duktig intervjudeltagare och så att säga ge forskaren ”det den behöver”. För att undvika missförstånd är det därför viktigt att moderatorn på ett tydligt sätt har redogjort för syftet med intervjun. Redan existerande grupper kan i det här avseendet vara mer problematiska eftersom risken att känslig information sprids via en grupp där personer känner varandra och delar varandras sociala nätverk är större än i en grupp där de inte gör det. Känslig information riskerar också att förändra relationen mellan deltagarna efter intervjun. Av den anledningen kan det ibland vara lättare för människor som inte alls känner varandra att ha mer öppna samtal. Dels har de inte några föreställningar om vem den andre är, dels är de skyddade genom sin anonymitet. Detta ska vägas mot riskerna att i andra konstellationer få mycket ytliga samtal. I sådana grupper kan riskerna för konflikt också vara större. Det etiska dilemmat är dock svårt att komma ifrån eftersom alla fokusgrupper oberoende av sin sammansättning, i någon mån är oförutsägbara till sin natur (a.a.).45
45
I den här studien känner grupperna varandra sedan tidigare, vilket i de flesta fall innebär att de är vänner, arbetskamrater eller klasskamrater, och de har även kategoriserats utifrån kön, ålder, yrke eller utbildningsstatus. Min generella erfarenhet är att de grupper där personerna känner varandra sedan tidigare är mer direkta och öppenhjärtiga i sin kommunikation än de grupper där deltagarna känner varandra mindre väl, eller där det finns en eller några deltagare som inte tillhör ”ursprungsgruppen”. I redan befintliga grupper blir det också fler diskussioner eftersom deltagarna i högre grad vågar uttrycka åsikter som inte överensstämmer med de andra deltagarnas. Hur diskussionerna utvecklar sig i grupperna har inte bara att göra med hur väl deltagarna känner varandra. Relationen till ämnet och forskaren, liksom rekryteringsförfarandet, spelar också roll.46
Den betydelse gruppsammansättningen, ämnet och min roll som moderator har för de berättelser som produceras i den här studien, kommer jag att återkomma till på olika ställen i det här kapitlet.