Under denna rubrik följer diskussioner kring styrkor och svagheter avseende urvalsprocessen, datainsamlingen och analysmetoden.
6.3.1 Urval och bortfall
Urvalsprocessen kom att se olika ut vid de olika enheterna. Det förekom både att jag tillfrågade patienterna personligen och att personal vid respektive enhet stod för uppsökande av och
information till patienterna. Avsikten med att be personalen på mottagningarna själva tillfråga sina patienter om intresse för studien var dels för personalens kännedom om dessa patienter, vilket skulle leda till att det gick lättare att nå ut till rätt individer. Denna metod visade sig dock fungera dåligt, då inte en enda respondent hittades på detta sätt. Urvalet kom därför endast att bestå av personer vilka hade sina ansvariga vårdare kopplade till en mottagning för personer med
dubbeldiagnos, istället för förhoppningen att få en bredare urvalsgrupp, med personer tillhörande öppenvårdsmottagningar för antingen psykossjukdom respektive substansbrukssyndrom. Vidare blev det i urvalsgruppen så att endast män var representerade, dock med viss skillnad i ålder; spannet sträckte sig från drygt 20 år till nästan 50 år.
Totalt tillfrågades ungefär 40 individer om intresse för deltagande i studien. Av dessa var det endast fyra personer som var villiga att delta, dock föll en av dessa bort på grund av försämring i
grundsjukdomen varför någon intervju med denne vare sig blev bokad eller genomförd. Sålunda blev forskningspersonerna i den slutgiltiga urvalsgruppen endast tre till antalet. Någon uppföljning om varför så många personer nekade till att delta gjordes aldrig.
6.3.2 Svårigheter och styrkor med den valda intervjuformen
Intervjuerna beskrevs i det inledande metodavsnittet som semistrukturerade narrativa intervjuer, vilka genomfördes enskilt med forskningspersonerna med hjälp av en intervjuguide som var gemensam för alla intervjuer. Intervjuerna föreföll sig dock bli mer åt det narrativa än det
strukturerade hållet, då forskningspersonerna gärna bidrog med mer information i sina berättelser, till exempel för att förtydliga varför aktuella omständigheter uppstått. Till detta var dock
intervjuguiden en stor hjälp, då det tack vare denna enkelt gick att återgå till de redan formulerade frågorna, och genom det utrymme för anteckningar som fanns tillgängligt kunde den innevarande intervjun också utvecklas allt eftersom den fortgick och nya följdfrågor uppstod. Dock förändrades inte intervjuguiden mellan intervjuerna med hänsyn till att upprätthålla validiteten på studien. Trots intervjuguiden blev narrativen ibland dock mer utsvävande än innehållsrika och emellanåt kändes det som att svaren inte skulle komma att kopplas till syftet och frågeställningarna. Under analysarbetet, då datan delades upp i meningsbärande enheter för att sedan kondenseras, släppte dock de farhågorna, allt eftersom dessa började anhopas i subteman och teman. Att ha enskilda intervjuer istället för exempelvis fokusgrupper kändes också som en fördel avseende skyddet av deltagarnas integritet liksom att det sannolikt skulle ha varit svårt att få till en fokusgruppsintervju med tanke på att intresse för deltagande redan var svalt. Å andra sidan hade kanske
fokusgruppsintervjuer varit att föredra då fler kunde ha vågat delta om de inte skulle behöva sitta själva med en okänd intervjuare.
6.3.3 Styrkor och svårigheter med den valda analysmetoden
Analysmetoden; fenomenologisk hermeneutik, med inspiration av Ricoeur, är väl formulerad av Lindseth och Norberg (2004) och dess delar var lätta att följa. Valideringsprocessen i metoden, då den naiva förståelsen jämförs med strukturanalysen utfördes dock inte helt i enighet med
grundmetoden utan mer med inspiration av denna, och återkommande jämförelser hoppades därför över och den naiva förståelsen fick stå kvar i oförändrad form, innan den syntetiserades med
resultatet från den strukturerade tematiska analysen i den tolkade helheten.
Rosberg (2008) tar upp att förförståelse inom den fenomenologisk-hermeneutiska ansatsen både kan vara det som utgör en grund till skapandet av ny kunskap och förståelse, men att den även kan utgöra ett hinder av detsamma, om den inte kan tyglas. Undertecknads erfarenheter i ämnet gick i linje med vad som framträder i studiens bakgrund; att personer med dubbeldiagnos kan mötas av mer stigmatiserande förhållningssätt bland sina vårdare jämfört med vad till exempel personer med enbart psykisk ohälsa kan göra. Det var också denna erfarenhet eller förförståelse som bidrog till varför jag valde att valde att undersöka ämnet vidare. Efter avslutad analys och sammanställande av resultatet känner jag att jag kunde tygla förförståelsen under såväl den naiva läsningen liksom under den fortsatta analysen och finna att det bland upplevelser av bemötande fanns en betydande del positiva sådana.
Själva strukturanalysen bidrog med vissa svårigheter då den emellanåt tenderade att mer likna innehållsanalys, då fokus hamnade mer på innehållet i intervjuerna, datan, än på vilket sätt
fenomenet bemötande belystes i de samlade temana. Här gavs en del hjälp från handledaren för att analysen skulle komma på rätt kurs.
I övrigt var strukturanalysen en ganska friktionsfri process, även om den gick i cykler och förädlades för varje gång den gicks igenom. Teman och subteman växte in i varandra och döptes om så att terminologin bättre skulle matcha språket i den valda teoretiska referensramen. Handledaren bidrog med kunskap även i detta skede.
Som ett exempel på förädlingsprocessen i strukturanalysen kan nämnas att subtemat att bli illa
bemött tidigt i analysen var ett eget tema, men då ett av de slutgiltiga temana växte sig större, kom att bli illa bemött att bli överflödigt som eget tema och inrymdes istället i form av ett subtema under att vara i underläge. I detta subtema inrymdes det som i analysen framträtt som att känna sig
ifrågasatt, kränkt, nedvärderad och ignorerad.
6.3.4 Reliabilitet
Med anledning av det låga antalet forskningspersoner går det att ifrågasätta studiens reliabilitet eller tillförlitlighet, då en studie med samma syfte och metod skulle kunna få ett annat resultat om gruppen av forskningspersoner var större, och mer heterogen avseende fördelning av ålder, kön och etnicitet. Det troliga är dock att resultatet skulle kunna inrymma fler teman, inte att de som finns i
denna studie skulle förkastas. Vad som kan anses stärka studiens reliabilitet är författarens förarbete inför intervjuerna, alltså upprättandet av en intervjuguide vilken författaren efter bästa förmåga strävade efter att efterfölja så att frågorna inte på något sätt skulle bli ledande. Å andra sidan utgjorde forskningspersonernas narrativ en mer spontan del av intervjun, vilken möjligen inte skulle uppstå med en annan intervjuare som kanhända inte ställde samma uppföljande frågor. En annan faktor som kan tänkas stärka reliabiliteten är metodvalet, vilket förespråkar en textnära tolkning av materialet under själva strukturanalysen.
6.3.5 Validitet
Trots det lilla urvalet, som både får lov att anses tämligen homogent och utan variation avseende exempelvis genus, blev dock datan genom transkriberingen av narrativen mycket riklig, bland annat beroende på de många och varierade vårdkontakterna som forskningspersonerna tillsammans hade erfarenheter av. Själva tolkningen söker enligt metoden hitta möjliga sanningar utifrån
livsvärldsperspektivet och Lindseth och Norberg (2004) poängterar att det finns flera möjliga sanningar. Resultatet som presenterats kan sägas vara sant genom metodens styrkor, vilka ligger i den verklighetsnära tolkningen och användandet av en tyglad förförståelse liksom valideringen mot en teoretisk referensram.
Validiteten i denna studie kan ifrågasättas ur den aspekten att en annan intervjuare, bärande på en annan kunskapsram och en annan förförståelse, som möter en större urvalsgrupp av
forskningspersoner kanske, eller till och med mest sannolikt, hade kommit fram till ett delvis
annorlunda resultat. En faktor som kan anses stärka validiteten är dock att jag själv överraskades av delar av resultatet, vilket tyder på att jag under analysarbetet lyckades vara sanningsenlig utifrån tolkningen av narrativen och tygla min förförståelse till den grad att den endast utgör en resurs istället för en begränsning.
Då validitet enligt Kvale och Brinkmann (2009) kan förstås som huruvida den valda metoden undersöker det den är avsedd att undersöka, kan frågan ställas om fenomenet bemötande verkligen gick att ta fasta på i studien. Med anledning av vad som skrevs i de inledande kapitlen om begreppet bemötande; hur det kan förstås och tolkas på olika sätt, så uppstod även under analysarbetet
funderingar på om detta var det som forskningspersonerna verkligen svarade på. Det som framkom under tolkningsarbetet var ändå det att forskningspersonerna använde sig av och hade en större förståelse för begreppet bemötande än för det vårdvetenskapliga begreppet möte, vilket i vardagligt tal kan missförstås som till exempel ett möte mellan tjänstemän på ett kontor.
6.3.6 Generaliserbarhet
Kvale och Brinkmann (2009) menar att kvalitativ forskning kan utsättas för invändningar om att resultaten inte går att generalisera med anledning av för få intervjupersoner. Så långt går det att kritisera generaliserbarheten även resultatet i denna studie. Å andra sidan visar en snabb sökning i databasen Discovery, med sökorden encounter, approach, nursing och patient’s experience, att bemötande som fenomen och dess betydelse för upplevelsen av vården undersöks inom såväl det psykiatriska ämnesområdet som akutsjukvård, cancersjukvård och vård av kroniska smärttillstånd
(Egestad, 2013; Foss & Hofoss, 2004; Säll Hansson, Fridlund, Brunt, Hansson & Rask, 2011; Vatne & Nåden, 2014). Detta skulle innebära att även om urvalsgruppen för denna studie är såväl liten som, i flera avseenden, homogen så har ändå resultatet en viss generaliserbarhet, inte statistiskt, men väl analytiskt, då slutsatserna visats kunna överensstämma med liknande befintlig forskning.