Den svenska militärmusikens tidigaste historia är fortfarande höljd i dunkel men de tidigaste källorna indikerar att det förekom organiserad militärmusik på 1520 talet. Det var när Gustav Vasa satte upp sin livvakt som han lät installera två musiker eller signalgivare som det kallades då (Holmquist 1974:9). Signalgivning var en grundläggande funktion för musikerna och redan de gamla grekerna använde sig av signalgivning med trumpeter i krig och
marschmusik har spårats till 1500 f Kr. I Linköpings kyrka finns ett sakramentsbord från medeltiden format som ett murtorn bemannat av sju krigare varav en är trumpetare. Även i fredstid användes signalgivning för att styra de dagliga sysslorna till exempel att blåsa till samling och så vidare. Vid festligheter hade musikerna också en viktig uppgift att hålla liv och glädje i tillställningarna. De vanligast förekommande benämningarna på de medeltida musikinstrumenten var pipor, bombara och trumbara det vill säga enklare flöjtliknande
blåsinstrument, pukor och trummor (Holmquist 1974:12). På 1530- talet när Gustav Vasa skulle byta ut sin bondehär mot en mer professionell armé indelades infanteriet i fänikor. En fänika bestod av 500 man och 1543 förfogade Gustav Vasa över 16-17 fänikor. I varje fänika skulle 2-4 spel ingå som bestod av pipare och trumslagare. De beridna trupperna var indelade i landsfanor och dessa var lokaliserade till de olika landskapen och på varje fana skulle det finnas trumpetare och pukslagare. Drabanterna som var kungens livvakter var annorlunda organiserade än fänikor och fanor och utökades under Erik XIV tid till att omfatta 840 man varav tio stycken var spel, dessa utgjorde också en bas för rekrytringen till hovkapellet.
Under Gustav II Adolfs förvaltning organiserades krigsmakten om och indelades i landsregementsområden, i dessa skulle sedan ett landsregemente sättas upp som i sin tur delades in i mindre fältregementen. Varje regemente bestod av 24 kompanier och dessa hade i sin tur en pipare och två trumslagare, denna sammansättning av spelet behölls faktiskt intakt ända till 1833 års lönereglering för militärmusiker. Det var kännetecknande för
militärmusiken under denna tid att instrumentbesättningen skiljde sig mellan fotfolkets trupper och de beridna trupperna. Fotfolket fick nöja sig med pipor och trummor medan de beridna trupperna fick åtnjuta stödet av trumpeter och pukor. Den viktigaste funktionen för dessa musiker var som tidigare nämnts de uppgifter de hade vid signalgivning det vill säga att förmedla befälhavarens order till trupperna, till en början saknade signalerna bestämd
betydelse men efterhand utvecklades ett system där olika melodier bands vid specifika order och så sent som 1924 framhölls det att signalgivningen var militärmusikens viktigaste uppgift (Holmquist 1984:14).
Under Karl XI: s förvaltning med indelningsverket förändrades villkoren för militärmusiken, sammansättningen var samma som tidigare med en pipare och två trumslagare på varje kompani och eftersom varje regemente bestod av åtta kompanier blev antalet pipare och trumslagare 24 plus att en nyhet introducerades, fyra skalmejblåsare på regementsstaben.
Skalmejan var ett instrument med dubbelt rörblad som troligen kom från Orienten någon gång på 1100-talet. I och med träblåsets intåg inom militärmusiken så inleddes också den så kallade harmonimusiken och när man började använda oboe i början på 1700-talet klassades de som spelade dessa högre än sina kollegor som trakterade pipor och trummor. Oboe och fagott var de enda träblåsinstrument som förekom fram till mitten på 1700-talet då klarinetten och flöjten började förekomma. De första mässingsinstrumenten som kom att användas i
harmonimusiken var hornet i mitten på 1750-talet, sedan kom även tromboner, trumpeter och
ett mässingsbasinstrument. Mässingsinstrumenten saknade klaffsystem till en början men när detta system utvecklades på 1800-talet så revolutionerades harmonimusiken och
militärmusikkårerna kunde konkurrera med de civila orkestrarna. Det sista blåsinstrumentet att inträda på militärmusikscenen var saxofonen som förekom i fransk militärmusik redan på 1850-talet men inte kom till Sverige förrän 100 år senare (Holmquist 1984:29).
Militärmusiken fick tidigt lära sig att brottas med ekonomiska problem, efter de katastrofala krigsäventyr som leddes av Karl XII blev det allmänna nedskärningar inom krigsmakten och man beslöt bland annat att dra in de fyra musikbeställningarna i regementsstaben det vill säga oboisterna. Nu lyckades man emellertid rädda dessa genom att dra ned på antalet pipare istället. Man använde sig också av andra lösningar för att kunna finansiera militärmusiken bland annat genom att arrendera ut boställen till högre pris än vad som skulle betalas till generalförrådskassan och använda överskottet till att betala musikernas löner. Det fanns ett stort intresse hos de militära ledarna att behålla militärmusiken trots att statens hållning var hård och innebar att militärmusik endast var någonting man använde i krigstid. För att kunna hålla militärmusiken vid liv anordnades så kallade musikkassor där medel samlades in från både officerare och soldater samt de inkomster man fick från att spela på bröllop och andra ceremonier. Eftersom dessa kassor var utan inblandning från staten så kunde
regementscheferna sätta lönerna fritt och dessa kassor fanns under hela frihetstiden och
sträckte sig fram till början av 1900-talet när deras sammanlagda tillgångar översteg en miljon kronor. När staten 1833 införde en ny lönereglering förbättrades villkoren något även om inte de krav på regementsmusik som begärts genomfördes (Holmquist 1984:24). Även om
villkoren förbättrades efter 1833 så innebar denna lönereglering inte att total ordning rådde inom militärmusiken, staten betalade regementstrumslagare, fältmusikanter, spel i nummer och trumslagare.
Musikdirektörer och korpraler fick man klara sig utan och det blev ofta irritation när
trumslagare och spel i nummer var placerade på kompanierna medan regementstrumslagaren och fältmusikanterna tillhörde regementsstaben. Detta innebar att det var svårt att repetera och undervisa när kompanierna kunde begära att deras spel skulle tjänstgöra vid signalgivning och därigenom omintetgöra eventuell verksamhet tillsammans med de musiker som tillhörde regementsstaben. 1833 års lönereglering hade initialt till uppgift att skapa klarhet i lönefrågan för militärmusikerna och regementena fick i stort sett disponera lönerna fritt men man krävde naturligtvis fullständig redovisning av de statliga medlen. Problemet med att ha de olika
musikerna placerade på olika kompanier och regementsstaber löstes 1881 genom att man bestämde att all musikpersonal utom rotetrumslagarna som bodde på rotarna, skulle sammanföras till ett musikkompani (Strand 1974:22). Kungl. Majt. Beslutade 1901 att det skulle finnas 53 militära musikkårer i Sverige. Detta antal stämde överens med tiden före den allmänna värnplikten som genomfördes just år 1901. 1902 utarbetade
Landtförsvarsdepartementet2 ett förslag om hur harmonimusiken vid armén skulle sättas samman. Detta förslag gick dock inte igenom i första kammaren utan bordlades ända till 1905 då man lade fram ett nytt organisationsförslag. Organisationen innehöll 55 musikkårer och man beslöt även att utbilda reserv spel bland beväringarna för att kunna svara för en del signalgivning vid mobilisering. 1914 var det dags att på nytt behandla försvarsfrågan och även denna gång fanns militärmusiken med på dagordningen. Bland annat lades en motion om att en ny musikorganisation skulle arbetas fram. Den nya organisationen skulle bara få kosta två tredjedelar av den gamla budgeten, detta innebar en bantning av kostnaderna med cirka 800 000 kronor. Förslaget innebar att det skulle finnas sex arméfördelningsmusikkårer med 46 man vardera och fyra mindre musikkårer i Boden, Göteborg, Malmö och på Gotland. De stora musikkårerna skulle också fungera som symfoniorkestrar (Strand 1974:25). Under första världskriget lades flera förslag fram om att avrusta militärmusiken men dessa föll inte i god jord. Landtförsvarsdepartementet3 startade en utredning 1914 där man undersökte hur andra länder, bland annat Danmark, Tyskland och England hade löst frågan med militärmusiken.
Utredningen konstaterade: ”Genom ingen annan organisation med musikkulturell uppgift kan en så stor del av svenska befolkningen nås som genom militärmusik”(Strand 1974:26).
I de olika utredningarna argumenterades det för militärmusiken både ur militär och ur civil synpunkt. I utredningarna 1914-1915 användes de militära fördelarna med militärmusiken som vapen och moralhöjande faktor vid strid men även militärmusikens positiva påverkan av det civila musiklivet framhölls. Särskilt pekade man på den betydelse militärmusiken hade ur rekryteringssynpunkt. De medlemmar i musikkåren som fått utbildning på stråkinstrument kunde räkna med förmånliga anställningar efter det att de sökt avsked från militärmusiken och tillföra mycket till det civila musiklivet. Varken 1914 eller 1915 års utredningar kom att innebära några större förändringar för militärmusiken utan 1905 års armémusikorganisation gällde i princip fram till den stora nedrustningen i mitten av 1920-talet. När den nya
försvarsordningen som gick i den internationella avspänningens tecken, presenterades 1925
2 Föregångaren till försvarsdepartementet förf. anm.
3 Ibid.
bantades armén med 17 förband och detta innebar att flera musikkårer försvann (Holmquist 1974:92). När högern lade fram sin försvarsproposition 1924 motionerade riksdagsmannen Carl Lindhagen till mångas förvåning för att militärmusiken skulle bevaras även under en eventuell militär nedrustning. Lindhagen var känd för att vara pacifist och förespråkare av en total nedrustning men med förbehåll av militärmusiken som han ansåg skulle omvandlas till en civil statlig musikorganisation. Lindhagen ansåg att det dåvarande
ecklesiastikdepartementet4 skulle anslå medel för att: ”främja musiklivet i landet och särskilt i den vanlottade landsbygden”. Detta förslag måste ha ansetts som ogenomförbart vid denna tidpunkt, men faktum är att drygt 50 år senare skulle regionmusikreformen genomföras enligt Lindhagens grundtanke (Holmquist 1974:97). Musikaliska akademin hade en särskild
kommitté som arbetade fram ett förslag till musikorganisation och även denna framhöll både militär och civil betydelse. Man menade att militärmusiken skulle spela för allmänheten i större utsträckning och man framhöll vikten av att militärmusiken utbildade musiker till landets orkestrar. Musikaliska akademin hade ingenting att invända mot förslaget att en del av kostnaderna för militärmusiken överfördes på kulturbudgeten och man föreslog musikkårer om 21 man vid infanteriet med undantag för Stockholm och Boden där de skulle vara något större (Strand 1974:27).
1936 års försvarsordning innebar inga större förändringar jämfört med 1925 års
militärmusikorganisation. Det var bara några mindre justeringar som gjordes bland annat ökades antalet underofficerare och man tog bort musikkårer typ 4. 1942 års försvarsordning tillkom under brinnande världskrig och militärmusiken behövdes för personalvård, många uttråkade beredskapssoldater behövde muntras upp och därför sattes 13 nya kårer upp. Bland annat fick nu för fösta gången flygvapnet en egen musikorganisation och de olika typerna av musikkårer fick ändrad bemanningsgrad. Typ 1 kårerna bestod nu av 40 man, typ 2 23 man och typ 3 20 man och i dessa mantal ingick även elever och annan personal. Typ 3 kårerna försvann ganska snart eftersom de inte fungerade särskilt väl musikaliskt och ett förslag att göra om dessa till typ 2 kårer beaktades inte av riksdag och regering (Holmquist 1974:117).
Det förekom en diskussion under 1947 års musikutredning om inte militärmusikkårernas uppgift i första hand var ur allmänt kulturellt intresse, men försvarskommittén bedömde att man inte hade nog med underlag för att bedöma detta och 1955 års musikutredning fortsatte på detta tema. Utredningen 1955 talade om vikten av att militärmusiken främjade samarbetet
4 Tidigare namn på utbildningsdepartementet förf. anm.
mellan civil och militär och att förutom att arrangera konserter i parker och på
vårdinrättningar också fungera som ett komplement till övrigt musikliv. Manskapet i kårerna minskades något efter 1955 års utredning och ytterligare neddragningar planerades 1957 och 1960 men dessa verkställdes bara i ett fall, en kår drogs in i Stockholm. 1960 sammanfördes all musikpersonal som tidigare varit fördelade på försvarsgrenar till en gemensam
musikorganisation (Strand 1974:30).
Den största och mest genomgripande omorganisationen sedan 1925 års stora
militärmusikindragning gjordes i och med regionmusikreformen som var unik i världen och samtidigt en slutfas i den svenska militärmusikorganisationen. Urban Rosenblad som var ordförande i ett flertal militärmusikutredningar gjorde resor runt om i landet för att besöka musikkårer och samtala med musiker, militärer och företrädare för kulturlivet, dessa samtal ledde fram till att Rosenblad övertygades om militärmusikens betydelse för musiklivet.
Rosenblad menade att samtidigt som militärmusikens militära uppgifter hade minskat så ökade musikerbehovet inom det civila musiklivet. Försvaret hade därför i allt större
utsträckning ”lånat ut” musiken till olika områden inom kulturlivet och det var många inom personalen som ansåg att spelandet utanför det militära ansvarsområdet var mer meningsfullt och konstnärligt stimulerande. Försvaret hade också annonserat att de endast hade användning för ungefär hälften av militärmusikens kapacitet och därför skulle det bli aktuellt med
neddragningar. Efter överläggningar mellan konsertbyråutredningen och
organisationsnämnden för militärmusiken kom man överens om att föreslå en placering av militärmusikerna i en ny organisation som planerades för att främja musiken i landet som senare kom att heta Rikskonserter.
1968 fattade riksdagen beslutet att militärmusikerna skulle utnyttjas i
Rikskonsertverksamheten men ledas av en militär myndighet, regionmusiken och kostnaderna skulle delas mellan försvars- och utbildningsdepartementet. Regionmusiken delades upp i åtta regioner med två eller tre musikavdelningar i varje, totalt 22 stycken. Organisationens
musikaliska ledning sköttes av regionkapellmästaren som hade ytterligare kapellmästare under sig som ledde de olika musikavdelningarna. Administrationen på regionnivå sköttes av en musiksekreterare och för musikavdelningarnas administration fanns inspicienter.
Musikerna som var civila hade att fullgöra tjänst inom försvaret, rikskonserter och musiklivet i övrigt (Strand 1974:31). Länsmusiken var nästa stora projekt som sjösattes 1988 detta var en sammanslagning av regionmusikens och rikskonserters regionkontor. Länsmusikreformen
föregicks av en mängd utredningar och huvud man för de olika länsmusikområdena blev landstinget (Internet 2).
När den frivilliga musikundervisningen började expandera ute i Sveriges kommuner på 1950-talet kom det att bli en stor efterfrågan på kommunala musikledare och instrumentallärare.
Det var sällan fasta tjänster som inrättades initialt eftersom kommunerna ville avvakta utvecklingen på verksamheten. Detta gjorde att man behövde musiklärare som hade annan utkomst vid sidan av den kommunala timtjänsten och det var då militärmusikerna kom in i bilden. De musikledartjänster som inrättades var heltidstjänster och dessa kunde sökas av de militärmusiker som hade musikdirektörsexamen. När de kommunala musikskolorna blev mer etablerade och fick fler fasta tjänster så blev dessa attraktiva för militärmusikerna bland annat på grund av de högre löner och bättre arbetstider som erbjöds. Militärmusikerna var också attraktiva som lärare på de kommunala musikskolorna på grund av sina utbildningar som omfattade flera instrument. En annan orsak till att militärmusikerna var attraktiva var det faktum att det fortfarande skulle dröja innan den musikpedagogiska utbildningen inrättades för att täcka musikskolornas behov (Strand 1974:105).
4.2 Militärmusiken i Boden
Militärmusikkåren i Boden härstammade från ett av de äldsta landskapsregementena
Västerbottens regemente med anor från 1624. När man delade regementet 1841 uppstod två fältjägarkårer och Norrbottningarna som utgjorde regementets livbataljon bildade Norrbottens fältjägarkår som blev eget regemente 1892. Under 1880-talet när man hade vapenprövning för Norrbottens regemente bland annat på Pitholmsheden var pipare, trumpetare och
skalmejblåsare placerade vid fältjägarkårens skilda kompanier med älvdalarnas eller socknarnas namn. Före 1897 hade troligen varje kompani haft hornblåsare och några trumslagare och åren strax innan 1897 så bestod musiken av sextett och oktett som tjänstgjorde vartannat år och spelade vid revelj, marsch, konserter och tapto. Utöver detta bedrevs också utbildning och många repetitioner (Bergmark: 163). 1897 utökades kåren och sammansättningen var flöjt, essklarinett, B klarinett, esskornett, B kornett, trumpet, två valthorn, två althorn, två tenorbasuner, två basar och trummor. Musikerna samlades två gånger om året vid det så kallade musikmötet och vid regementsmötet och vid dessa möten skulle musikprogrammen vara klara. Dessa samlingar förekom fram till 1907 då musikkåren permanent lades vid regementet då det flyttade till Boden. Undervisningen sköttes av förste
hornblåsaren före 1880 och sedan av regementstrumslagaren, efter 1896 var det musikdirektören som ledde undervisningen. Undervisningen på instrumenten leddes vanligtvis av musikunderofficerare i samråd med musikdirektören med undantag för
repetitioner och musikteori som han ledde själv. De första fältmusikanterna med akademisk utbildning var musiksergeanterna Whålberg, Höglund och Dahlström (Kungl. Norrbottens regemente 1972: 410).
4.3 Intervju med pensionerade militärmusikern Tony Andersson
Den andra intervjun i detta arbete valde jag att göra med den pensionerade musikfanjunkaren Tony Andersson med utgångspunkt från hans långa yrkeserfarenhet och det faktum att han varit med om några stora omorganisationer i verksamheten. Tony Andersson började sin musikerbana med att spela dragspel och som fjortonåring sökte han till A9 i Kristinehamn där han antogs som elev 1949. Det första han fick lära sig var att spela trumma och jakthorn och medverka vid vaktspel, det vill säga när man blåste revelj på morgonen och tapto på kvällen.
Den skolutbildning som Tony fick vid A9 var en trupputbildning som bestod av tre faser. Den första fasen var volontärutbildningen sedan kom korpralskolan och till sist furirskolan, dessa utbildningar innehöll ingen musikutbildning utan var en militär utbildning med inslag av civila ämnen som kunde jämställas med dåvarande realskola. Tony blev fastanställd 1950 och fick en månadslön på 38 kronor, för att bli anställd krävdes det att man hade taktkänsla och musikbegåvning. Dagarna inleddes med trumträning i en timme och en timme på kvällen eftersom taktkänslan var viktig inom militärmusiken. Furirskolan varade i 3-4 år och det var enligt Tony vanligt att man sökte sig till militärmusiken just för att få denna utbildning på bekostnad av staten. Tony blev uttagen att spela trombon och fick tursamt nog en bra lärare och snart kunde Tony spela med i kåren på deras spelningar. Kommenderingarna var många och ofta kvällstid, kåren som var av typ tre det vill säga en ganska liten besättning 12-14 man framförde marscher, ouvertyrer, konsertvalser, koraler mm. 1957 drogs alla typ tre kårer in och de som var fast anställda fick söka till de större kårerna, därför sökte Tony en tjänst som tubaist i Växjö som han också fick men där blev han bara kvar i nio månader. Vid den här tiden var pennalism ganska vanligt inom Militärmusiken och de yngre fick putsa de äldres skor och instrument för att veta sin plats inom den rådande hierarkin. Nästa adress för Tony blev Boden dit han kom 1958, i Boden trivdes Tony från första stund eftersom kåren bestod av fina musiker och var välskött. Man repeterade nästan varje dag förutom när det var en
spelning någonstans. Repetitionerna startade klockan åtta med förberedelser och klockan nio startade repetitionerna som höll på till klockan 12. Klockan 13 fortsatte repetitionerna och höll på till klockan 15. Tre gånger i veckan spelade man i matsalen för beväringarna och ett par gånger skulle man spela marschmusik på kaserngården för att beväringarna skulle lära sig att gå i takt. Spelningar på mässen förekom också och det kunde även vara på lördagar trots att musikerna egentligen var lediga då. Ibland fick musikerna sitta och träna bakom stängda dörrar för att officerarna tyckte att det var för starkt ljud och de fick sitta och traggla utan ledning bara för att ordern löd så. För att dryga ut den dåliga lönen på militärmusiken var det vanligt med extraknäck, vanligast var att spela i dansband och att jobba som musiklärare.
Tony började spela dansmusik med Rune Lindstedt 1959 som då hade ett band med fyra blåsare. 1962 började Tony spela med Anders Lahti och hans dansorkester men efter ett par år gick han tillbaka till Rune Lindstedts orkester. När Beatles slog igenom blev det svårt för den blåsbaserade dansmusiken att hävda sig mot den nya gitarrbaserade musiken och det blev allt svårare att få jobb. Tony gick över till att spela elbas istället för att kunna hänga med i
Tony började spela dansmusik med Rune Lindstedt 1959 som då hade ett band med fyra blåsare. 1962 började Tony spela med Anders Lahti och hans dansorkester men efter ett par år gick han tillbaka till Rune Lindstedts orkester. När Beatles slog igenom blev det svårt för den blåsbaserade dansmusiken att hävda sig mot den nya gitarrbaserade musiken och det blev allt svårare att få jobb. Tony gick över till att spela elbas istället för att kunna hänga med i