Författaren Thomas Mann kunde med tjeckiskt pass på fickan och i sin exil från Nazi-Tyskland i det fjärran Kalifornien på 1940-talet säga både ”I am an American” och att ”Där jag är, där är Tyskland”. Så berättar den svenska för- fattaren Kerstin Ekman i förordet till nyutgivningen av Manns roman "Doktor Faustus", översatt av Ulrika Wallenström och utgiven av Albert Bonniers för- lag. Den tyska originalutgåvan kom ut i Stockholm 1948.
Idag finns det än flera flyktingar i världen än åren 1943-1947 då Mann skrev sin bok och då världskrigets härjningar tvingade människor att söka fristad fjärran från sina hemorter. Förtryck, våld och krig är också idag viktiga driv- krafter. Till dessa skaror ska läggas motsvarigheter till dem som utvandrade från nordiska länder kring förrförra sekelskiftet, mästerligt skildrade i Vilhelm Mobergs böcker om utvandringens tid i de nordiska länderna.
FN-organet UNHCR beräknade i november 2014 att 51,2 miljoner män- niskor befann sig på flykt. Av dessa var 33,3 miljoner internflyktingar, det vill säga fördrivna från sina hem men kvarvarande i de länder där de varit bofasta. I flyktingarnas grannländer uppehöll sig 16,7 miljoner människor. Endast 1,2 miljoner var asylsökande.
År 2014 sökte sig drygt 100 000 asylsökande till Norden. Flertalet av dem till Sverige (81 301), men också till Norge (11 480), Danmark (10 113), Finland (3 651 och Island (169). Antalet som beviljades asyl 2014 var väsent- ligt färre: Sverige (31 220), Danmark (6 022), Norge (4 908) och Island (32). Jag har inte funnit uppgift från Finland.
Mindre än hälften av de asylsökande tog sig under fjolåret till Europa och av de som uppehöll sig i Europa var det i storleksordningen en fjärdedel som ville ha sin fristad i Norden (UNHCR:s siffror för januari 2014). Av det totala antalet flyktingar i världen var det lite mera än en tiondel som befann sig i Europa. Särskilt många är de som kommer från Syrien, Afghanistan, Somalia och Eritrea. Länder som Libanon, Jordanien, Libyen och Turkiet hyser ett mycket stort antal flyktingar.
Jämfört med de länder i världen som hyser flest flyktingar är antalet asylsö- kande också i ett land som Sverige, som i absoluta tal tar emot flest i Norden och proportionellt sett flest inom EU, inte anmärkningsvärt många. Trots det har invandringen blivit en central fråga i det stora flertalet länder i Europa, såväl i de som hyser många asylsökande som i länder som tar emot ytterst få av världens utvandrare och fördrivna.
Det finns de som talar om att vi befinner oss i inledningen av en ny folk- vandringstid. Klimatförändringar, miljöstress och snabbt ökande befolkning i vissa delar av världen kan leda till att den migration vi nu ser långt ifrån är kulmen på en trend där allt flera söker överlevnad i ett annat land än där de fötts. I det korta perspektivet, de närmaste åren, är det få som tror på minskat antal flyktingar med tanke på förfallna stater och bestialiska våldsutövningar i Mellersta Östern och delar av Afrika. Miljoner människor finns redan nu i läger. Många av dem desperata och beredda att betala allt de har och kan uppbringa för att finna fristad någon annanstans.
I EU, och så också i Norden, höjs nu röster för att än mera försvåra för flyktingar att ta sig hit. Flygbolagen riskerar så stora påföljder om de tar med sig passagerare utan giltiga inresehandlingar att det är hart när omöjligt för asylsökande att nå Europa via luften – även om förfalskade pass är inkomstgi- vande för dem som exploaterar de som längtar till Europa. Och stängsel utgör effektiva barriärer landvägen där möjligheterna från syd och sydost till EU annars skulle existera.
Ovanstående är bakgrunden till att så många vill fly över Medelhavet. Inom EU övervägs nu hur försöken att nå EU via seglatser över Medelhavet, mesta- dels med kurs mot Italien, ska bemötas och hanteras. Det är inte minst åtgärder för att försvåra båtfärderna. Slagordet är ”kamp mot människosmuggling” och åtgärderna legitimeras med att så undviks de drunkningar som kan ha berövat upp till 20 000 människor livet de senaste 15 åren.
Bland det som övervägs är förstörelse av båtar som används vid transpor- terna och insatser för att hindra migrationen innan den når de hamnar varifrån flyktingtransporterna till EU lägger ut. Det resoneras om i vilken utsträckning militär kan användas.
I en annan del av politiken förhandlas det om huruvida och i så fall på vilket sätt flyktingmottagandet ska vara solidariskt.
Detta berör samtliga nordiska länder eftersom alla är anslutna till Schengenavtalet. Det är få som ifrågasätter den fria rörligheten mellan stater- na i Norden. I EU är det flera och exempelvis var det med skärpa som Angela Merkel kom att hävda den fria rörligheten inom EU när Storbritanniens pre- miärminister segerrusig efter val i hemlandet gästade Berlin.
Partier som är skeptiska, för att inte säga motståndare, till invandring har framgång i många av Nordens och EU:s stater. Sådana partier är i skrivande stund i regeringsställning i såväl Norge som Finland. I Danmark finns de som tror att valet till Folketinget i närtid ska göra Dansk Folkeparti till ett reger- ingsparti. I Sverige är Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar tredje största parti och under överblickbar tid lär ingen kunna styra Sverige utan att ta hänsyn till Sverigedemokraternas existens. Även i länder utanför Norden
är situationen likartad. Det är exempelvis med intresse, och i mera liberala kretsar med bävan, som presidentvalet i Frankrike inväntas.
Två centrala värden i västerländsk demokrati står emot varandra: Å ena sidan individens rätt att fritt söka efter det som ger personlig trygghet och lycka och å andra sidan varje stats suveräna rätt att fritt bestämma i sina angelägenheter, inklusive rätten att reglera migrationen över egna statsgrän- ser. Det är nu mera än 60 år sedan de grundläggande besluten om rörlighet över gränserna i Norden antogs. Passfrihet, gemensam arbetsmarknad och överenskommelser om social trygghet har gett hundratusentals nordbor vidgade livsmöjligheter. Flertalet EU-stater, liksom Norge och Island, har genom Schengenavtalet gjort fri rörlighet möjlig också i en stor del av övriga Europa.
Så kallade EU-flyktingar, tiggare från framför allt Rumänien och Bulgarien, bidrar till en mera EU-skeptisk opinion. Allt flera ifrågasätter allt mera oblygt det positiva utbytet av gränsöverskridande rörelser. I vissa fall yrkas på att gränshinder ska återinföras mellan länder inom EU. Några enstaka röster har hörts också talande för gränshinder mellan nordiska länder.
Med stor sannolikhet är detta inte en situation som är tillfällig. Det är tro- ligt att frågan om den fria rörligheten över statsgränser varaktigt blir av stor betydelse. Globaliseringen, i meningen allt friare flöden över gränserna, kan inte tas för given. Men det är knappast stater som reser hinder vid gränserna och stänger ute människor från andra länder som erbjuder de mest dynamiska och livsbejakande samhällena.
Civilisationens framtid är beroende av att förtroende kan skapas och upprätthållas mellan människor som lever tillsammans med olika bakgrun- der och livsmål. Det kräver ömsesidig tolerans och institutioner som kan förena gemensam trygghet och välfärd med långtgående individuell frihet. Fram till nu har den nordiska modellen varit framgångsrik när det just gäl- ler detta.
Thomas Mann hävdade i sin exil sin multipla identitet. Han blev respekte- rad. I Norden finns idag många som i likhet med Mann har eller söker mul- tipla identiteter. I Sverige är mera än 15 procent födda utanför landet. Många av dem som nu bor i Norden vill kunna säga som Mann: att de vill vara nordbor men aldrig förneka den nationella kultur de bar med sig när de kom till Norden. Blir de respekterade när de gör detta även om de inte har nått individuell världsberömmelse? Här finns inga enkla lösningar. Stor hänsyn måste tas till de som i nordiska samhällen upplever att invandringspolitiken brister. Det gäller självklart de som är invandrare men också de som är födda och uppväxta i Norden och som upplever att deras verklighet påverkas av invandringen.
Hänsyn måste också ta till de stora förändringarna i världen. Flera män- niskor än någonsin är på flykt. Åtskilligt talar för att det ingalunda är något övergående. Mycket talar för att flyktingarna blir allt flera. Flertalet av dem kommer inte vilja söka sig till ett Europa. Men de som vill söka fristad här blir knappast färre i antal under överblickbar tid. Utan samarbete över gränserna, i Norden, inom Schengenområdet och i världen riskerar vi att allt flera kommer att leva i förtvivlan i överfyllda flyktingläger. Att tro att den delen av världen inte angår oss i Norden vore att hänge sig åt självbedrägeri.
LETTERSTEDTSKA FÖRENINGEN