Grundar sig den omdiskuterade organisationen av arbetsuppgifter på ett missförstånd eller en medvetenhet? I Hansens (1999) studie beskriver motparterna varandras arbetsuppgifter enligt följande ”Lärare lär barn läsa, skriva och räkna medan fritidspedagoger sysslar med praktisk/estetiska ämnen och omsorg om barn”. Vår uppfattning är att intresse och kompetens är det som till största delen styr vilka arbetsuppgifter som man åtar sig vilket även vår undersökning visar. Naturligtvis ska det vara skillnader vad det gäller arbetsuppgifter mellan förskollärare, fritidspedagoger och grundskolans tidigareårlärare annars behövdes endast en yrkesgrupp.
Den nya lärarutbildningens upplägg gör att vi anser att vår tolkning stämmer eftersom alla har möjlighet att välja sidoämne efter intresse. Vill förskolläraren/fritidspedagogen läsa till exempel matematik eller engelska finns möjligheten. Likaså kan grundskolans tidigareårläraren välja något av de praktisk/estetiska ämnena till exempel slöjd. Detta tror vi gör att vi i framtiden kommer att få ett samarbete mellan pedagoger som ser annorlunda ut jämfört med idag.
Med vår undersökning trodde vi att vi skulle få fram tankar och åsikter liknande dem som Hansen (a.a.) beskriver i sin undersökning när hon utvecklar en bild av ”kulturkrocken”
mellan yrkesgrupperna. Hansen beskriver en ansvarsfördelning och ett genomförande av en gemensam planerad aktivitet:
En ansvarsfördelning görs: Du tar den delen och jag tar den delen.
Innebörd för läraren: Den del jag har hand om planerar och förbereder jag fullt ut själv, den andra delen överlåter jag med fullt förtroende helt och hållet på fritidspedagogen
Innebörd för fritidspedagogen: Den del jag har hand om bör jag vara lite mer förberedd på eftersom jag kommer att leda den när vi genomför verksamheten. Den andra behöver jag inte ägna mig lika mycket åt eftersom läraren kommer att leda den.
Genomförande: läraren vänder sig till barnen och börjar med att berätta vad som ska ske och vad man ska göra.
Lärarens förväntningar på fritidspedagogens agerande: Fritidspedagogen skall här gå åt sidan och lämna ansvaret åt läraren. Istället ska hon utföra de praktiska sysslor som är väsentliga för att verksamheten ska löpa friktionsfritt, dela ut material, hjälpa barn till rätta, se till att alla barn deltar och att ordningen bibehålls – eller med andra ord, bete sig som en lärarkollega skulle gjort i motsvarande situation eller som hon själv avser att bete sig när fritidspedagogen senare genomför sin del.
Fritidspedagogen gör inte detta. Hon står istället kvar vid sidan om läraren och deltar då och då med kommentarer till och kompletteringar av det som läraren säger.
Fritidspedagogens tolkning av situationen: Detta är en samarbetssituation. Då förväntas jag delta i genomförandet och visa mitt aktiva stöd till min kollega – vilket är vad en fritidspedagogkollega skulle förväntat.
Lärarens tolkning: Fritidspedagogen ”avbryter” och ”stör” istället för att göra det hon ska. Har hon inte förtroende för att jag har förberett mig ordentligt?
Fritidspedagogens tolkning: Läraren vill inte samarbeta. Hon släpper inte in mig. Hon vill bara att jag ska hjälpa till och serva henne. (Hansen, 1999, ss345)
Ovanstående situation anser vi är bra exempel på missförstånd mellan olika yrkeskategorier. Vi anser att missförståndet beror på att pedagogerna ser på arbetsuppgiften utifrån respektive yrkes perspektiv. Vår tolkning av situationen är att läraren å ena sidan inte medvetet ”kör över” fritidspedagogen utan ser på uppgiften utifrån sitt och övriga lärarkollegors sätt att undervisa medan fritidspedagogen å andra sidan utifrån sitt sätt att undervisa ser det som en samarbetssituation i vilken hon förväntas delta och därför känner sig ”överkörd”.
Vi måste medge att den tolkning vi gör av denna situation hade sett annorlunda ut om vi hade gjort den innan vi påbörjade vår undersökning. Vi är övertygade om att vi utan tvekan endast skulle ha sett på saken ur fritidspedagogens perspektiv. Läraren i detta fall skulle definitivt ha gått in under vår benämning av en lärare som delegerar uppgifter till fritidspedagogen, till exempel dela ut papper och hålla ordning i klassen medan läraren undervisar.
Att missförstånd uppstår mellan de olika yrkeskategorierna finner vi inte så märkligt eftersom de har så skilda historiska bakgrunder (kap. 2 ss.8).
Det som förvånar oss när det gäller vår undersökning är att förskollärarna och fritidspedagogerna verkar vara så nöjda över lag. Svaren i enkäten känns tama. Har pedagogerna svarat ärligt på frågorna eller finns det någon anledning till att de har svarat som de gjort? En möjlig anledning som vi kan tänka oss är att genom att vi gav enkäterna till rektorerna som i sin tur delade ut och samlade in dem gör att pedagogerna kan identifieras av rektorn. Även om rektorerna inte läste enkäterna utan bara förmedlade dem vidare till oss tror vi att pedagogerna kände att anonymiteten försvann. Att rektorerna delade ut och samlade in enkäterna såg vi som en fördel eftersom detta gjorde att vi fick in ett stort antal av enkäterna. Med facit i hand känns det som en minst lika stor nackdel eftersom pedagogerna kanske inte svarade sanningsenligt.
En annan möjlig anledning är att pedagoger som kanske hade valt att inte svara på vår enkät kände sig tvingade att göra detta eftersom rektorerna delade ut och samlade in dem. Dessa pedagoger kanske valde att kryssa för de alternativ som inte krävde vidare utveckling av svaren. Ett alternativ kan vara att varje deltagare får ett kuvert i vilket de kan lägga den ifyllda enkäten och försegla det. På detta viset blir deltagarnas anonymitet större.
Utifrån våra erfarenheter och vårt perspektiv är detta godtagbara anledningar men kanske ser verksamheten ut så som undersökningen visar. Det som talar emot detta är dock den litteratur bestående av de avhandlingar och artiklar som vi har läst.