ERIK SJÖGREN & MARIETTE MANKTELOW
153
Sjögren & Manktelow: Mossor i Linnés Hammarby Uppsalaförfattaren och konstnären Olof Thunman skildrade Hammarbyparken i en tuschteckning 1930, vilken publicerades som frontespis i Krusenstjernas avhandling (figur 1). De fällmossetäckta blocken finns ännu kvar.
Trots att Hammarbyparken är bryolo
giskt mycket intressant finns det mycket få insamlingar i svenska herbarier. En sökning i Sveriges virtuella herbarium (herbarium.
emg.umu.se) ger 57 insamlingar som resul
tat, varav flera är dubbletter. Den senaste insamlingen av mossor från Linnés Ham
marby är över sextio år gammal, en enstaka insamling av M. E. Fries år 1953. Innan dess samlades en större mängd arter av Hjalmar Möller 1922. Vid föreliggande inventering gjordes ingen insamling av material, något som återstår och är önskvärt.
I den föreliggande inventeringen har de dokumenterade arterna bifogats med uppgifter om deras frekvens i parken. Så har både extremt vanliga och mycket sparsamt förekommande arter medtagits. Kortfattade uppgifter om arternas ekologiska anspråk
har adderats, liksom kända fakta om deras utbredning i Sverige.
Hammarbyparken genomkorsas av sti
gar, från vilka besökande kan glädjas åt den yppiga kärlväxtvegetationen under olika års
tider. Parken består av ädla lövträd av ansen
lig ålder, vilka bildar ett slutet krontak. De dominerande trädslagen är skogsalm Ulmus glabra, ask Fraxinus excelsior och skogslönn Acer platanoides, alla troligen ättlingar till lövträd planterade av Linné. Rikedomen av stora silikatblock, särskilt i den norra delen, ger parken en mycket speciell prägel (figur 2).
Vad som i synnerhet uppmärksammas av en bryolog är den i parken rikliga förekom
sten av fällmossa Antitrichia curtipendula på blocken (figur 3). Fällmossa har i sen tid blivit tämligen sällsynt i Sydsverige eftersom den har svag motståndskraft mot luftförore
ningar och försurning. Där arten förekom
mer som dominant i mosstäcken på sten är den konkurrensstark. Den är förmodligen lika vanlig i Hammarbyparken nu som för sjuttio år sedan, vid tiden för Krusenstjernas undersökningar. En annan, men mindre rik figur 1. Olof Thunmans tuschteckning från 1930 avbildar de stora blocken täckta av fällmossa Antitrichia curtipendula i Linnés Hammarby. Bilden till höger visar samma vy år 2016. foto: Mariette Manktelow.
An ink drawing by Olof Thunman from 1930 shows Antitrichia curtipendula covering the rocks in Linnaeus’ Ham-marby. The photo to the right shows the same view in 2016.
lokal för fällmossa finner man i uppsala
trakten på Gottsundabergens sluttningar, där en av Linnés undervisande exkursioner i Uppsalas närområde passerade, Herbatio Gottsundensis (Linnaeus 1998 [1753]).
Den bryologiskt intresserade uppmärk
sammar också den i parken märkligt rika förekomsten av allémossa Leucodon sciuroi-des som växer långt upp på trädstammarna (figur 4). Förekomsterna av allémossa har fort löpande decimerats eller försvunnit på många vägkantsträd när de forna grus
vägarna har asfalterats. Den för arten gynn
samma dammimpregneringen har därmed försvunnit.
I Hammarbyparken växer idag förutom fällmossa och allémossa ett ganska stort antal näringskrävande mossarter vars före
komst gynnas av den ”gödslande” fallförnan från ädellövträden och av dessas rika bark.
Inalles förekommer idag i det närmaste fyrtio arter av bladmossor och levermossor i parken, ett flertal med sydlig huvudutbred
ning i landet. Det är ett ansenligt antal med tanke på parkens litenhet. Man kan kanske benämna Hammarbyparken en mossoas av liknande dignitet som reservaten Harpabo
lund och Vårdsätra naturpark i Uppsalas närområde.
Bladmossor
Abietinella abietina gruskammossa Gruskammossa är en späd, enkelförgrenad mossa som förekommer på många ställen inblandad i de täta mattorna av fällmossa.
Gruskammossa är representerad i alla de av Krusenstjerna 1936 inventerade provrutorna på block. Möjligen var krontaket för fyrtio år sedan inte så tätt slutet i parken som det är idag, vilket torde ha gynnat förekom
sterna av den torkresistenta gruskammossan i konkurrensen med fällmossan.
Den kalkgynnade gruskammossan före
kommer i hela landet på olika typer av sub
strat, även på sura blockytor som ”gödslats”
av näringsrik fallförna. Arten växer ogärna där pH är lägre än 5,5.
Antitrichia curtipendula fällmossa Detta är den mest anmärkningsvärda mossarten i Hammarbyparken (figur 3). Fäll
mossan täcker stora ytor på de flesta blocken i parken. Där den bildar individtäta mörka mossmattor växer den i täta fällar, inom vilka andra mossarter inte förmår konkur
rera. Den högfrekventa förekomsten av fäll
mossa i Hammarbyparken har som nämnts ovan skildrats i en tuschteckning från 1930 av Olof Thunman (figur 1).
figur 2. Den norra delen i Linnés Hammarby är en ändmorän med stora silikatblock.
foto: Mariette Manktelow.
The northern part of Linnaeus’ Ham-marby is a terminal moraine with large silicious rocks.
155
Sjögren & Manktelow: Mossor i Linnés Hammarby Fällmossa har en sydlig utbredning i Sverige. Arten kan växa både på block och stambasytor, dock helst där substratets pH är högre än 5,5. Idag är fällmossan starkt decimerad på åtskilliga lokaler. Den uthär
dar inte försurande luftföroreningar och kan i en framtid bli utkonkurrerad av till exempel cypressfläta Hypnum cupressiforme som har en bredare ekologisk amplitud.
Brachythecium rutabulum stor gräsmossa Ett fåtal förekomster hittades av stor gräsmossa i parkens nordvästra del, där den växer på marken invid basen av några block i kraftigt beskuggat läge.
Stor gräsmossa förekommer i hela landet utom i fjällkedjan. Arten har en bred ekolo
gisk amplitud.
Brachythecium salebrosum skogsgräsmossa För närvarande finns endast en noterad förekomst av skogsgräsmossa, detta på ett lågt block beläget centralt i parken.
Arten förekommer i hela landet, dock ej i fjällkedjan. Det är en näringskrävande art
som förekommer främst i lövskog i skuggiga lägen. Arten har slätt sporhusskaft och svagt längsveckade blad.
Bryum capillare skruvbryum
De listförsedda bladen med hårlik, avsatt spets gör arten lätt att känna igen på fuk
tiga skott. De torra skotten har spirallikt, motsols vridna blad (Hallingbäck 2016).
Släktet Bryum omfattar annars ett stort antal svårbestämda arter. I Hammarbyparken har skruvbryum påträffats i den nordvästra delen, där den växer på några stubbar.
Skruvbryum förekommer i hela landet på olika substrat och har en bred ekologisk amplitud. Den kan således växa både på tämligen sura substrat och där pH ligger högre än 5,5.
Cirriphyllum piliferum hårgräsmossa Denna i sydsvensk lövskog mycket vanliga markmossa har i Hammarbyparken påträf
fats på endast ett ställe. Hårgräsmossa växer på marken vid en stig, där förna och växt
täcke ej hindrar förekomsten av mossor.
figur 3. Fällmossa Antitrichia curtipendula täcker stora ytor på de flesta blocken i Linnés Hammarby i täta fällar, inom vilka andra mossarter inte förmår konkurrera.
foto: Mariette Manktelow.
Antitrichia curtipendula covers large areas on most rocks in Linnaeus’ Hammarby.
Hårgräsmossa förekommer här i Sverige främst i lövskog söder om den växtgeo
grafiska norrlandgränsen, mera sparsamt kustnära upp längs hela Bottenviken. Arten är vanligen markväxande och har en bred pHamplitud, men en viss preferens för substrat med pH högre än 5,5.
Dicranum polysetum vågig kvastmossa Vågig kvastmossa hör inte till den för parken typiska gruppen av högpHarter, utan förekommer så gott som alltid på substrat med pH lägre än 5,5. Den enda förekomsten i Hammarbyparken är i den nordvästra delen, där den växer tillsammans med andra lågpHarter som husmossa Hylocomium splendens och väggmossa Pleurozium schreberi.
Vågig kvastmossa växer där på en silikat
blockyta som inte har “gödslats” av ädellöv
trädens förna.
Vågig kvastmossa förekommer i torr barrskog i hela landet. Den är en av de få i fält lättbestämda kvastmossarterna tack vare sina tvärvågiga, långspetsade blad och de rikligt rotluddförsedda stammarna.
Dicranum scoparium kvastmossa Kvastmossa förekommer på några ställen på blockytor, både i skuggigt och starkt ljusexponerat läge, inblandad i mosstäcke
som domineras av cypressfläta Hypnum cupressiforme.
Arten förekommer i hela landet i torra lägen, på alla typer av substrat. Det är kan
ske en av landets vanligaste mossarter, och den har en bred ekologisk amplitud.
Grimmia hartmanii skogsgrimmia Denna art förekommer i Hammarbyparken ungefär med samma låga frekvens som kak
mossa Hedwigia ciliata och skärbladsmossa Paraleucobryum longifolium (figur 5).
Arten är vanlig som epilitisk (på sten) i lövskog, främst i de södra delarna av landet.
Detta är nog den enda Grimmiaart som med framgång kan växa i tätt beskuggade lägen.
Hedwigia ciliata kakmossa
Arten förekommer sällsynt på blockytorna i parken. Där det täta krontaket släpper igenom mera ljus än i den närmaste omgiv
ningen växer den mestadels tillsammans med skärbladsmossa och skogsgrimmia.
Kakmossa registrerades i Krusenstjernas samtliga provrutor från 1936 (Krusenstjerna 1945). Kanske var krontaket mindre tätt slutet då än det är idag.
Arten förekommer i hela landet på sura blockytor. Där den överlever i kraftigt beskuggade lägen kan den betraktas som en
figur 4. Allémossa Leucodon sci-uroides växer rikligt på stammarna av ädellövträd i Linnés Hammarby.
foto: Mariette Manktelow.
Leucodon sciuroides grows abun-dantly on the trunks of the more demanding deciduous tree species in Linnaeus’ Hammarby.
157
Sjögren & Manktelow: Mossor i Linnés Hammarby relikt och indikator på tidigare mera torra och ljusöppna betingelser (Sjögren 1964).
Herzogiella seligeri stubbspretmossa Stubbspretmossa är en mycket sällsynt blad
mossa i Hammarbyparken. En förekomst påträffades på en stubbe i parkens norra del.
Stubbspretmossa växer vanligen epi
xyliskt (på ved). Arten förekommer upp till norrlandsgränsen, med spridda förekomster norrut längs Bottenviken.
Homalothecium sericeum guldlockmossa Arten växer synnerligen sparsamt på några block i Hammarbyparkens nordvästra del i tämligen starkt ljusexponerat läge. Den växer helst i starkt ljusexponerade lägen på rikbarkträd och på kalksten där substratpH är högre än 5,5.
Guldlockmossa förekommer i hela lan
det, dock vanligast i de södra och mellersta delarna. Associerade arter är främst sådana som kan betecknas som kalkgynnade.
Hylocomium splendens husmossa Husmossa har några få, individfattiga förekomster i den nordvästra delen av Ham
marbyparken. Den växer där genomgående i torra och ganska kraftigt ljusexponerade lägen.
Husmossa förekommer i hela landet.
Arten växer helst på substrat med pH lägre än 5,5. Den kan förväxlas med en tujamossa Thuidium, vilken dock har stamblad med tydlig nerv.
Hypnum cupressiforme cypressfläta I Hammarbyparken förekommer cypress
fläta högfrekvent på alla typer av substrat, utom på marken. Arten har tack vare sin breda ekologiska amplitud blivit vanligare i sen tid i parken, detta på bekostnad av den luftföroreningskänsliga fällmossan. I näringsrika lägen i lövskog utgör cypress
fläta ett hot mot den höga diversiteten (Sjögren 1995).
Den extremt mångformiga cypressflätan förekommer i hela landet. På block och trädstammar brukar arten vara den sista som försvinner till följd av försurning och luftföroreningar.
Leucodon sciuroides allémossa
Allémossa är tillsammans med fällmossa den mest iögonfallande bladmossarten i Ham
marbyparken. Den växer rikligt på de flesta ädellövträden, även högt upp på stammarna (figur 4).
I likhet med fällmossa är allémossa känslig för luftföroreningar och försurning.
Stora allémosspopulationer är idag sällsynta i stora delar av landet. Arten förekommer ända upp till fjällkedjan. Den är sällsynt på substrat där pH är lägre än 5,5. Den är därför vanligast på ädellövträd och sällsynt på sur bark, om inte en kraftig dammimpregnering ger ett permanent förhöjt pHvärde och extra näringstillskott. Alléträd vid grusvägar koloniserades förr ofta av allémossa. I och med att de gamla grusvägarna asfalterades blev förutsättningarna för allémossa sämre.
Orthotrichum speciosum trädhättemossa Trädhättemossa har påträffats växande spar
samt på endast en av almstammarna i parken, där tillsammans med allémossa och spetsig dvärg bågmossa Pseudoleskeella nervosa.
Arten har en östlig utbredning i landet.
Det är en av de få lätt igenkännliga epi
fytiska hättemossorna, detta tack vare det långa sporhusskaftet som böjer sporkapseln upp över bladen. Trädhättemossa är en högpHart som ej tål luftföroreningar och försurning.
Oxyrrhynchium hians lundsprötmossa I Hammarbyparken finns endast ett par förekomster av lundsprötmossa, då invid stigar där förna och växttäcke lämnat några små markytor bara.
Lundsprötmossa är troligen den vanli
gaste markväxande bladmossarten i syd
svensk ädellövskog. Den tillhör den grupp av arter som har sin utbredning inskränkt till landets södra delar. Utbredningens nord
gräns är belägen ungefär vid den växtgeogra
fiska norrlandsgränsen. Arten är främst en markmossa. Den är sällsynt på substrat med pH lägre än 5,5.
Paraleucobryum longifolium skärbladsmossa De sura blockytorna i parken är “gödslade”
med den näringsrika fallförnan från de åld
riga lövträden, vilka bildar ett tätt krontak.
Den grågröna skärbladsmossan, som är en sursubstratart, är därför en sällsynt art i parken. Den finns dock dokumenterad i Krusenstjernas (1945) provrutor från 1936.
Arten förekommer i så gott som hela landet, men är mindre allmän på kalk öarna Öland och Gotland (jämför Grimmion hartmaniisamhället enligt Sjögren 1964).
Plagiomnium affine skogspraktmossa Ett fåtal förekomster av skogspraktmossa påträffades på naken jord invid stigen i nordvästra delen samt på några förnatäckta block centralt belägna i Hammarby parken.
Vanligare inom parken är den snarlika arten lundpraktmossa Plagiomnium cuspidatum.
Arten förekommer mest söder om den växtgeografiska norrlandsgränsen. Den har bred pHamplitud, men växer dock med preferens på substrat med pH högre än 5,5.
Plagiomnium cuspidatum lundpraktmossa I Hammarbyparken påträffas lundprakt
mossa på alla typer av substrat. Arten finns dokumenterad av von Krusenstjerna 1936 och han beskriver i sin avhandling (Krusen
stjerna 1945) ett Antitrichiasamhälle på block. Där förekommer lundpraktmossa, takmossa Syntrichia ruralis och gruskam
mossa som pionjärer på blockytorna, innan den konkurrensstarka Antitrichia curtipen-dula tar överhanden och tränger undan de flesta andra blockmossorna.
Lundpraktmossa finns i hela landet, dock mera sällsynt i norr. Arten har en något bre
dare ekologisk amplitud än den närstående och snarlika skogspraktmossan. Lundprakt
mossa är därför vanlig i både lövskog och barrskog, utan distinkt substratpreferens.
Pleurozium schreberi väggmossa Väggmossa påträffas bara i parkens nord
västra del, på en tämligen starkt ljusexpone
rad, torr blockyta.
figur 5. Skogsgrimmia Grimmia hartmanii tillhör de mer sällsynta mossorna i Linnés Hammarby.
foto: Mariette Manktelow.
Grimmia hartmanii is one of the rarer bryophytes in Linnaeus’ Hammarby.
159
Sjögren & Manktelow: Mossor i Linnés Hammarby Väggmossa är en mycket vanlig barr
skogsmossa som förekommer i hela landet, ofta tillsammans med husmossa och vågig kvastmossa.
Pogonatum urnigerum stor grävlingmossa Stor grävlingmossa har en liten förekomst i parkens nordvästra del, där tillsammans med andra lågpHarter som vågig kvastmossa.
Stor grävlingmossa förekommer i hela landet, främst som pionjär på sandjord i starkt ljusexponerade lägen.
Pseudoleskeella nervosa spetsig dvärg-bågmossa
Spetsig dvärgbågmossa förekommer allmänt i parken, både på träd och på sten. Popula
tionerna är dock alltid små och i konkurrens med de förhållandevis storvuxna exempla
ren av fällmossa på blockytor och allémossa på trädstammar.
Spetsig dvärgbågmossa förekommer i hela landet. Arten växer med preferens på substrat med ett pH högre än 5,5.
Pterigynandrum filiforme repmossa Repmossa förekommer sparsamt på blocken i parken. Det är en liten, konkurrenssvag, epilitisk pionjärmossa, vilken lätt utkonkur
reras av de storvuxna arterna fällmossa och takmossa.
Repmossa förekommer i hela landet, främst på sura bergarter. De breda, kupiga, kortspetsiga, olikstora bladen på de något krökta skotten utmärker sig genom en kort nerv, som kan vara dubbel (Hallingbäck 2016).
Arten växer ofta associerad med kak
mossa och skärbladsmossa och tillhör alltså den grupp av högpHarter som annars är typisk för den epilitiska mossvegetationen i Hammarbyparken.
Pylaisia polyantha aspmossa
Aspmossa är idag sällsynt i Hammarby
parken. Några individfattiga förekomster på stubbar och trädbaser har noterats.
Arten förekommer i hela landet utom i fjällkedjan. Den växer på ädla lövträd i skogsbryn. Aspmossa liknar cypressfläta men har raka blad och raka sporhus. Den är ofta fertil. Aspmossa anses vara hotad av försurning och luftföroreningar.
Rhytidiadelphus triquetrus kransmossa Kransmossa är sällsynt i Hammarbyparken.
Några små förekomster finns på förna
gödslade blockytor, där den näringsrika för
nan från parkens ädellövträd (lönn, ask, alm, asp) höjer de normalt sura block substratens pH. Kransmossa förekommer i nästan hela landet. Arten växer helst där pH ligger högre än 5,5, främst på marken i torr lövskog. Asso
cierade markmossor i sydsvensk lövskog har vanligen en sydlig utbredning i landet, med bara sporadiska förekomster norr om den växtgeografiska norrlandsgränsen.
Sciuro-hypnum populeum parkgräsmossa I Hammarbyparken växer denna art på ett fåtal ställen på block och trädstammar. Det är en småvuxen art med smala blad, där blad
nerven når nästan ut i bladspetsen.
Parkgräsmossa förekommer i landets södra och mellersta delar, mestadels där pH är lägre än 6,0.
Syntrichia ruralis takmossa
Takmossa (figur 6) förekommer högfrek
vent i Hammarbyparken, ofta inblandad i ett mosstäcke dominerat av fällmossa. Den förekommer både på block och basalt på trädstammar av ädellövträd. De ofta upp till 5 cm höga skotten känns lätt igen på bladens långa färglösa udd. I torrt tillstånd är bladen mörkbruna och hoprullade; de fuktade bla
den är utslagna och sitter som en brungrön vacker rosett i skottets topp.
Takmossa förekommer i hela landet på olika typer av substrat, förutsatt att substra
tet är näringsrikt och att pH ligger högre än 5,5. Takmossan kan idag betraktas som
kulturspridd, eftersom den ofta växer på tak, på murar och nära ladugårdar, i kalk eller kväverik miljö eller där stoftimpregnering säkerställer god näringstillförsel och högt pH.
Thuidium delicatulum skuggtujamossa Skuggtujamossa finns endast på ett par loka
ler i den nordvästra delen av Hammarby
parken, i väl skyddat, fuktigt läge, basalt på block.
Skuggtujamossa förekommer främst i lövskog, i landets södra del.
Levermossor
Det finns få levermossor i Hammarby
parken. Som kuriosum kan nämnas att alla arterna nedan utom lundlummermossa ursprungligen har namngetts av Linné.
Barbilophozia barbata lundlummermossa Lundlummermossa finns på endast en lokal i Hammarbyparken, en individfattig före
komst. Den växer där basalt på ett block i kraftigt beskuggat läge. Arten fanns i två av Krusen stjernas provrutor, analyserade 1936 (Krusenstjerna 1945).
Lundlummermossa förekommer i hela landet både på blockytor och trädbaser.
Arten har liten framgång i konkurrens med högpHarter.
Lophocolea bidentata spetsblekmossa Arten har endast en dokumenterad före
komst i den norra delen av parken. Den växer där med ett fåtal individ på en stubbe invid den norra stigen.
Spetsblekmossa är en sydlig art. Den har svag konkurrensförmåga mot högpHarter.
Metzgeria furcata bandmossa
Bandmossa växer på basen av några alm
stammar i kraftigt beskuggat läge.
Arten förekommer i hela landet men är vanligast i de södra delarna. Bandmossa kan uthärda försurning men blir sällsynt där substratpH är lägre än 5,5.
Porella platyphylla trädporella Endast en förekomst av trädporella har hittats i Hammarbyparken, basalt på en blockyta i kraftigt beskuggat läge i den nordvästra delen av parken.
Trädporella är vanligast i landets södra delar och förekommer både som träd och stenlevande. Arten föredrar ett substratpH högre än 5,5.
Radula complanata samboradula Samboradula förekommer i Hammarby
parken basalt på ett fåtal stammar av lönn och alm, tillsammans med bandmossa.
figur 6. Takmossa Syntrichia ruralis förekommer högfrekvent i Linnés Hammarby, både på block och basalt på trädstammar av ädel-lövträd.
foto: Mariette Manktelow.
Syntrichia ruralis grows abundantly in Linnaeus’ Hammarby, both on rocks and basally on trunks of more demanding deciduous tree species.
161
Sjögren & Manktelow: Mossor i Linnés Hammarby Samboradula finns i hela landet på träd i beskuggade lägen. Vanligast är den där ädel
lövträd som ask, alm, asp och lönn domi
nerar. Helst växer den på substrat med pH högre än 5,5.
• Vi vill framföra ett varmt tack till Tomas Hallingbäck för modernisering av nomen
klaturen, samt till Berit Sjögren för hjälp vid inventeringen.
Citerad litteratur
Gustafsson, J. H. m.fl. 2005: Utveck
lingsplan för det historiska landska
pet kring Linnés Hammarby. Linnés Historiska Landskap 2.
Hallingbäck T. 2016: Mossor: en fältguide.
Naturcentrum.
Krusenstjerna, E. von 1945: Bladmoss
vegetation och bladmossflora i upp
salatrakten. Acta Phytogeogr. Suecica 19.
Lennartsson, T. 2008: Biologisk mångfald och biologiskt kulturarv på Linnés Hammarby. Rapport på uppdrag av Länsstyrelsen i Uppsala län.
Lindelöw, Å. 2008: Linnés Hammarby, spår av vedlevande insekter. Rapport på uppdrag av Länsstyrelsen i Uppsala län.
Linnaeus, C. 1998 [1753]: Botaniska exkursioner i trakten av Uppsala.
Akademisk avhandling under Linnés presidium Upsala 1753. Respondent Anders Niclas Fornander. Valda Avhandlingar av Carl von Linné i
översättning utgivna av Svenska Linné-Sällskapet. Nr 1.
Manktelow, M. 2001a: Linnés Ham
marby – ett blommande kulturarv.
Svensk Bot. Tidskr. 95: 251–313.
Manktelow, M. 2001b: Linnés doku
mentation av växterna på Ham
marby. Svenska Linnésällsk. Årsskr.
2000–2001: 137–141.
Manktelow, M. 2008: Linnaean land
scapes – transforming Linnaeus’
cultural context into a cultural herit
age. Hos: Morris, M. J. and Berwick, L. (red.), The Linnaean legacy: three centuries after his birth. The Linnean, Special Issue no 8, sid. 155–162.
Manktelow, M. 2012: Linnés historiska landskap. Linnés Historiska Landskap Manktelow, M. & Manktelow, S. 2006: 3.
Linneanska växter kring byggnads-minnet Linnés Hammarby. Länsstyrel
sen i Uppsala län.
Nilsson, L. A. 2008: Linnés Hammarby och bin – utvecklingsförslag för biologisk mångfald och publik information. Rap
port på uppdrag av Länsstyrelsen i Uppsala län.
Rätz, C. 2008: Kartering av 1700-talets ängs- och hagmarksväxter i
Rätz, C. 2008: Kartering av 1700-talets ängs- och hagmarksväxter i