Motgångar och framgångar

Möjligheterna som jag ovan beskrivit som oändliga är kanske vad som kommer fram i enkät-och intervjustudien där de svarande ansåg att digitala medier har varit till hjälp i undervisningen och att de främjar lärande utifrån dess möjligheter som stöd eller variation samt att det väcker nyfikenhet hos eleverna. En del av enkätstudiens positiva syn på användandet av digitala medier i och kring undervisning refereras dels till att digitala medier är ett elevnära tillvägagångssätt/verktyg/material. Detta understöds av det fritidspedagogiska perspektivet med en utgångspunkt i elevernas intresse. Om eleverna kan ses som ägare av verktygen, med detta menar jag att eleverna approprierat de kulturella verktygen, skulle det ur ett sociokulturellt perspektiv vara klokt att dessa kunskaper används för lärandet, för vidare resonemang kring detta se rubriken Digitala medier för lärande. Dysthe (2003) skriver om att lärandet är situerat och distribuerat och således socialt, lärande måste bestå av en blandning av våra gemensamma kunskaper, utgångspunkter eller förförståelser men inte bara mellan personerna i den sociala kontexten utan även mellan artefakterna. Att då använda verktyg eller medier som ligger nära till hands utifrån elevernas sociala och kulturella grund torde vara en självklarhet för att kognition skall ske.

Ur en sociokulturell synvinkel rör användandet av digitala medier inte bara artefakterna utan även att förhålla sig till och befinna sig inom en samtida kontext så som den nyare digitala eran och virtuella verkligheter. Detta är något som Hernwall (2003) skriver om, där en sociokulturell analys görs på barnkultur och digitala kulturer. Hernwall (ibid.) menar att barn och unga har tillägnat sig kulturella artefakter och arenor, yngre generationer har approprierat kulturella fenomen och plattformar som tidigare var tillskrivna vuxenvärlden. Utifrån att barn blir ägare till kulturen, som de därtill enligt Hernwall (ibid.) är medskapare av, blir detta en viktig del för att att använda i lek och andra dekonstruktioner av verkligheten som blir en grund till lärande. Att skolans verksamheter går in på dessa arenor och kan nyttja användande av digitala medier för att härröra lärande och lärsituationer till barns värld, omvärld eller verklighet blir därför ett viktigt inslag för meningsfullt lärande.

Såväl enkät- som intervjustudien tar förutom det elevnära perspektivet och att nå elevers nyfikenhet även upp att stora möjligheter och framgångar kan finnas i digitala mediers mångfacetterade användningsområden. Likt föregående avsnitt är språk något som nämns specifikt vilket jag ser ligger nära till då mediers grund finns i det medierande, att förmedla information eller kunskap mellan sändare och mottagare. Utöver detta lyfter intervjustudien fram att elever får andra eller fler möjligheter att uttrycka sig vilket jag tolkar som andra uttrycksformer än språk eller språkliknande uttryck. Inom utbildningsväsendet skulle detta kunna vara allt ifrån matematik till estetik eller medial framställning och produktion. Därtill nämns i intervjustudien även internet, men en aning löst som försvårar tolkningar då internet

kan te sig vara en bottenlös virtuell ocean eller som att stirra sig blind på en faktiskt spindelnätskonstruktion. Det är även i intervjustudien som en, enligt mig, specifikt tekniskt aspekt tas upp; att digitala medier möjliggör en enkelhet med att spara arbeten och dokumentation.

Internet och användandet av internet i undervisning blir en intressant del att analysera utifrån sociokulturell teori, frågan skulle kunna djuplodas med resonemang angående hur vi ska definiera internet. Internet kan ses som ett verktyg, men då det är fyllt av fler verktyg kanske det skulle ses som en verktygslåda, samtidigt som grundidén om internet är att vara just ett nätverk som kopplar samman olika enheter och användare. Är då internet en artefakt eller en praxisgemenskap om vi ska teoretisera? Hernwall (2003) skriver om sociala medier och internetanvändning och menar att barnens intresse ligger i vem hen kommunicerar med, vem som är på andra sidan nätet samt att i och med detta är artefakten, det vill säga tekniken, datorn eller annan hårdvara, ointressant och upphör att existera. Utöver detta menar Hernwall (ibid.) att cyberrummet, internet, eller det digitala sociala mediet blir en förlängning av vår verklighet då dess existens idag är en självklarhet. På samma sätt går det att tillägga teknikens eller digitala mediers kulturella och sociala status som vardaglig för många eller de flesta och därför upphör exempelvis hårdvara eller teknik att existera som artefakt. Dock sett ur sociokulturell teori så bör vi erkänna artefaktens status som kulturellt approprierad samt dess viktiga del som den teknik som medierar lärandet, enligt Dysthes (2003) centrala aspekter för sociokulturell teori på lärande.

Att digitala mediers mångfacetterade användningsområden lyfts fram i enkät- och intervjustudien går även att framställa som ett flertal olika möjligheter att tillämpa i undervisning och för lärande. Lärandet är varken upphängt på digitala medier eller tidigare tekniker, verktyg och medier för att lärandet är socialt. Säljö (2015) lyfter fram hur olika projekt i att implementera eller inskola informationsteknik i skolor har till största del bestått i elevaktiva arbetsformer, där elever fått undersöka och utforska tekniker och fenomen, vilket Säljö (ibid) menar är ett ideal för hur lärande bör se ut inom skolan. Inom sådana former av lärande, det vill säga att se lärande som något som konstrueras i sociala kontexter, finns enorma utrymmen för digitala medier i alla dess former med möjligen oändligt många användningssätt och -områden. Alexandersson (2015) lyfter fram metakognitiva förmågor när elever själva får reflektera över sitt lärande i sociala sammanhang, exempelvis hur elever menar att de lär sig skriva och läsa med datorn som verktyg, dock inte genom att använda datorn utan att befinna sig i sociala sammanhang med andra och se eller diskutera hur ord ska stavas.

Svårigheter som lyftes fram i enkät- och intervjustudien i och med implementering samt användande av digitala medier kan brytas ner i tre delar: tekniska resurser, pedagogernas kunskaper och pedagogers inställning.

Svårigheter med tekniska resurser kunde vara tillgång till teknik; såväl hårdvara som mjukvara, underhåll och support av teknik samt specifik mjukvaruproblematik så som; kompatibilitet, licenser och upphovsrätt.

Om pedagogers kunskap lyftes det fram att pedagoger saknar mångsidig kunskap i användande av digitala medier samt fortbildning för detta.

Vad gäller pedagogers inställning lyftes det fram att det kan finnas svårigheter i verksamheten då pedagoger inte ”vågar” att testa och utforska digitala medier samt ett svar som stack ut som hävdade att kvinnor i större utsträckning visar ointresse av ”teknik” på grund av rådande könsnormer.

Studierna visar alltså att det finns bristande kunskaper hos pedagoger kring vad och hur som kan användas samt att det finns en brist av fortbildning kring detta. Utifrån dessa svar gav även vissa uttryck för att tekniker och verktyg inte används till den fulla potential som

redan finns just eftersom att pedagogisk personal saknar kunskaper kring detta. Det kan te sig som att utvecklingen i och med skolvärldens digitalisering är ett paradigmskifte gällande kunskap och makt. Forskare och författare tar upp just detta fenomen som visar hur skolan som historisk maktfaktor och bärare av kunskap till synes har övergått till att verka som ett slags stöd för orientering i den digitala eran snarare än kunskapens högborg. Bland andra skriver Säljö (2015) hur elever idag färdighetstränar eller inhämtar kunskap på egen hand utan att någon för den skull, i klassisk benämning, lär ut. Detta menar Säljö vidare är en utveckling som inte blir oproblematisk för skolan att förhålla sig till då detta utmanar skolans klassiska kultur av hur lärande ser ut samt den historiska lärarrollen. Sett ur ett sociokulturellt perspektiv visar elevernas lärande i Säljös (ibid.) beskrivning hur lärande sker, att det sker socialt och i interaktion med artefakter och andra personer i ett specifikt sammanhang. Angående svaren i mina undersökningar rörande pedagogers upplevda brist på kunskaper samt relevant fortbildning så understöds detta av de studier som utförts av Willermark (2018) som visar att det enligt skolpersonal inte finns tillräckligt bra anpassad fortbildning som möter skolans och personalens krav.

Hundeide (2006) lyfter fram hur nya medier blir avgörande delar i barns samtid och verklighet. Därför blir det ev största vikt hur skolan kan interagera med elevernas värld eller verklighet, att skolan ska hållas ajour om digitala medier och dess sociokulturella betydelse, samt självfallet därför måste personal fortbildas för att ha kunskap om digitala medier samt att kunna hantera detta. Exempelvis ses det i den studie som Ljung-Djärf (2015) presenterar just hur pedagogers rädslor, motstånd samt bristande kunskaper om digitala medier blir till ett reellt hinder för barns utveckling. Utifrån Hundeides (2006) teori kring appropriering av kulturellt betingade artefakter och Almqvist (2015) om synen på digitala medier i relation till skolan som institutionell maktfaktor, blir det intressant att diskutera ett maktskifte inom institutionen och dess relation till det pedagogiska uppdraget. Skolans uppdrag har ändrats, förr behövde inte eleverna i början av sin skolgång förstå hur en penna var konstruerad och betingad, det måste dagens elever i och med de nya läroplansdelarna rörande digitalisering och framförallt programmering eller datalogiskt tänkande. Det handlar om en förståelse av redskapen, våra mer eller mindre centrala artefakter i skolan och samhället. Dessutom sker möjligen ett maktskifte, om det inte redan har skett, där läraren förr hade makten eller auktoriteten i undervisningen. Med detta menar jag att när det kommer till digitala medier och kanske framförallt verktygen kan det vara så, vilket ses i arbetets undersökningar, att eleverna sitter på andra kanske mer utvecklade kunskaper och erfarenheter knutna till verktygen än vad läraren har och gör. Eleverna har i större utsträckning approprierat dessa kulturellt betingade artefakterna. Detta är även något som ges uttryck för i intervjustudien:

Det är ett naturligt verktyg för eleverna och det måste man hänga med i snarare än att begränsa, det är prat om skärmtid och så vidare. (…) Då gäller det att hänga med och lära sig mer, vi kan ju inte allt som pedagoger, det finns ju mycket att lära om man har det synsättet. Även om jag tycker det är viktigt så tror jag inte potentialen nyttjas eftersom det finns många som inte är lika insatta. Även för mig så lär jag mig saker hela iden, även av eleverna om vad som finns och så vidare.

Även Hernwall (2003) skriver om den intima koppling barn har till digitala medier och att barnkultur i och med detta är ett eget fenomen som inte kan relateras till biologisk ålder i relation med vuxenvärldens kultur. Barn och unga har således gjort anspråk på de vuxnas arenor och kulturer, dock utan att nödvändigtvis fullt ut approprierat dessa, vilket innebär att delar av tidigare kulturella maktstrukturer raserats eller åtminstone transformerats:

därför inte längre begränsade till en särskild ålder eller samhällelig/kulturell status. (---) Det omfattade mediautbudet innebär alltså att vi lever i en kultur som framstår som helt öppen eller tillgänglig. (ibid. s. 27)

Det hade utöver vad min enkät- och intervjustudie visat varit intressant att undersöka huruvida pedagoger reflekterar eller reflekterat över motgångar och brister i användande och implementering av digitala medier, utöver de personer som fått sätta ord på det i mina studier. I enkätstudiens del om huruvida det finns onyttjad potential i digitala medier kom de svarande med flera egna tankar kring vad som skulle kunna göras med hjälp av tekniken. Visar ändå en styrka i kollegiets kreativitet, vilket väcker frågan om hur kan den nyttjas för teknisk utveckling. Under samma del i intervjustudien lyfte det fram att den fulla potentialen med digitala verktyg och medier inte används. Svarande menade i detta fall till hög grad skulle ha att göra med bristande kunskaper eller brist på fortbildning. Det kan antingen ses som just bristande kunskaper om hantering av vissa digitala verktyg eller bristande självförtroende. Att jag ser en tråd till bristande självförtroende kring kollegiets kunskaper om digitala verktyg är en del av min tolkning av undersökningsmaterialet i sin helhet. I såväl enkät- som intervjustudien visar svaren att pedagoger använder digitala medier till stor del i planeringsarbete, i administrativa delar samt fortbildande, vilket kan verka stå i motsats till de uttryck som getts angående bristande kunskaper.