Det största problemet med batterier och ackumulatorer är att de innehåller tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium. I direktiv 98/101/EG (anpassning av direktiv 91/157/EEG) har därför batterier som innehåller kvicksilver (mer än 5 ppm kvicksilver) förbjudits, med
undantag för knappceller till hörapparater eller klockor. Dessa knappceller, liksom också batterier som innehåller mer än 0,025 viktprocent kadmium eller 0,4 viktprocent bly, skall enligt direktiv 91/157/EEG insamlas separat. Kravet på insamling av endast batterier som innehåller kvicksilver, bly eller kadmium har emellertid inte fungerat i praktiken, eftersom konsumenterna inte skiljde dem åt från andra batterier. Detta har varit en av orsakerna till att Europeiska kommissionen stannat för insamling av alla batterier. Den andra anledningen är att det kan återvinnas värdefullt material från alla batterier.
Förhistoria
En anpassning av batteridirektivet har redan länge varit efterlängtad. Den 25 januari 1988 hade rådet i sin resolution uppmanat Europeiska kommissionen att utan dröjsmål utreda vilka särskilda åtgärder som bör ingå i ett gemenskapsprogram för att bekämpa miljöförorening genom kadmium. Hösten 2000 stod anpassningen av batteridirektivet från 1991 på det franska ordförandeskapets program, men något förslag i detta hänseende framlades inte. Därefter har kommissionen vid olika tillfällen lovat att komma med ett förslag. I samband med tillkomsten av ett direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) framställdes också yrkanden av detta slag. I skäl 11 till direktiv 2002/96/EG
(WEEE) står följande: ”Direktiv 91/157/EEG bör snarast möjligt ses över, i synnerhet mot bakgrund av detta direktiv”. Vid miljöutskottets sammanträden den 11 september 2001 och den 19 februari 2003 riktade Blokland respektive Lund skriftliga frågor till
Europeiska kommissionen där en sådan översyn påyrkades med det snaraste. Inemot sex år efter det att rådet framlagt sin resolution om kadmium kom äntligen ett förslag från
Europeiska kommissionen. Under tiden har det i lagstiftning om frågor i anslutning till detta fastställts att tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium skall vara förbjudna i material och komponenter i fordon som släpps ut på marknaden efter den 1 juli 2003, liksom i nya
elektriska och elektroniska apparater som släpps ut på marknaden efter den 1 juli 2006.
I direktivet om uttjänta fordon (2000/537/EG) förbjuds användningen av kadmium i fordon, medan användningen av NiCd- batterier i elektriska fordon tillåts fram till den
31 januari 2005. Denna period kan eventuellt förlängas.
I det så kallade RoHS-direktivet, alltså direktivet om begränsning av användningen av vissa farliga ämnen i elektriska och elektroniska produkter (2002/95/EG), ställs det upp
begränsningar för bruket av tungmetaller. Kadmium är i princip förbjudet, med undantag för ytbehandling genom kadmiumbeläggning. Övriga begränsningar för bruket av tungmetaller i batterier har överlämnats åt detta direktiv.
Innehållet i kommissionens förslag
Viktiga nya inslag i kommissionens förslag i fråga om direktiv 91/157/EEG är följande:
PE 340.787 34/36 PR\518955SV.doc
SV
1. Direktivets tillämpningsområde utvidgas till alla batterier, med krav på att alla batterier skall samlas in.
2. Bindande andelar, uttryckta i procent (minst 160 g per invånare och år av bärbara batterier, från och med att fem och ett halvt år gått sedan direktivet trätt i kraft).
3. Bindande andelar, uttryckta i procent, för återvinningen samt återvinningsgraderna.
4. Finansieringsmekanismer, där tillverkaransvaret spelar en viktig roll.
I övrigt innefattar förslaget inga väsentliga ändringar av direktivet från 1991.
För tungmetallernas del ser de kvantitativa förslagen ut så här:
• Högre halter av kvicksilver i bärbara batterier än 5 ppm förbjuds (med undantag för knappceller).
• Blyackumulatorer i bilar och inom industrin skall insamlas till 100 procent (till följd av förbudet mot slutligt bortskaffande) och återvinnas, varvid återvinningsgraden skall uppgå till minst 65 procent.
• Nickelkadmium-batterier i industriella tillämpningar skall insamlas till 100 procent (till följd av förbudet mot slutligt bortskaffande) och återvinnas, varvid återvinningsgraden skall uppgå till minst 75 procent.
• Bärbara nickelkadmium-batterier skall omfattas av insamlingsmålet på 160 g per invånare och år, varvid minst 80 procent av den totala mängden skall insamlas och återvinningsgraden uppgå till minst 75 procent.
• Övriga (bärbara) batterier (zink-kol-, zink-magnesium-, nickel-metallhydrid- och litium-jon-batterier) skall omfattas av insamlingsmålet på 160 g per invånare och år, varvid återvinningsgraden skall uppgå till minst 55 procent.
Kommentarer till kommissionens förslag
De fyra ovan anförda inslagen i kommissionens förslag är att uppfatta som positiva. Det finns dock en del kommentarer att göra, framför allt till punkterna 1 och 2.
Till punkt 1 (kravet på insamling av alla batterier)
I sådana medlemsstater där alla batterier samlas in fungerar insamlingen mycket bättre än i de medlemsstater där endast sådana batterier som innehåller kvicksilver, bly eller kadmium samlas in. Det är också fullt begripligt att Europeiska kommissionen inte valt att fastställa en procentuell andel för insamlingen utgående från den årliga försäljningen. Det är oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att (ens i efterhand) ta reda på om målet med en sådan andel
uppnåtts eller inte. Det är svårt att fastställa förhållandet mellan de mängder som samlats in och de mängder som sålts. Batterier kan användas flera år i sträck och sedan blir de ofta liggande i bostäderna. Problemet med bärbara batterier är att konsumenterna inte upplever något större intresse av att föra dem tillbaka. Dessa små batterier ligger inte i vägen för någon och därför blir de helt enkelt liggande i någon låda eller burk eller liknande. Papper och glas är en helt annan sak. Efter några veckor kommer högarna av papper eller backarna med tomglas att stå i vägen och då gör man sig snabbt av med dem. Här har vi förklaringen till att batterierna kan bli liggande så länge hemma hos konsumenterna. Därför är det mycket bättre att man valt en mängd uttryckt i gram, som lätt går att kontrollera. I
Europeiska kommissionens utvidgade konsekvensanalys står det att en mängd på mellan 160 och 200 g är den mest kostnadseffektiva (SEK(2003) 134, s. 78). Därför kan man välja ett värde på 200 g per invånare och år. Dessutom kan medlemsstaterna gå med i det
PR\518955SV.doc 35/36 PE 340.787
SV
insamlingssystem som fungerar inom ramen för WEEE-direktivet. Därför finns det vägande skäl som talar för att man skulle välja ett mera ambitiöst värde på 200 g per invånare. Detta motsvarar i genomsnitt att omkring 50 procent av de mängder som årligen säljs kommer att samlas in.
Till punkt 2 (obligatoriska insamlingsmål, uttryckta i procent)
Förutom bestämmelser om vilka mängder av bärbara batterier som skall samlas in (de 160 g, som föreslagits av Europeiska kommissionen) innefattar förslaget också ett förbud mot bortskaffande av industri- och bilbatterier, vilket innebär att dessa till 100 procent måste samlas in. I dagens läge är praxis den, att dessa (stora) batterier alla samlas in och återvinns via de nuvarande systemen för insamling. Förbudet mot slutligt bortskaffande är således inte något problem.
I fråga om bärbara batterier ställer sig saken helt annorlunda, eftersom
Europeiska kommissionen fastställt hur mycket av dem som skall samlas in, uttryckt i gram.
För bärbara nickelkadmium-batterier ställs det dock upp ett ytterligare insamlingskrav. Detta är inkonsekvent, jämfört med kraven på övriga batterier. Kraven på hur mycket av
nickel-kadmium-batterier som skall samlas in är nog så höga: 80 procent av all den mängd sådana batterier som finns tillgängliga för insamling. Det framgår inte klart vad det är som föranleder kommissionen att vänta sig att så höga insamlingskrav skall kunna uppfyllas.
Anledningen till att man valt en så pass hög procentuell andel är önskan att skapa ett slutet kretslopp för kadmium. Men även om så mycket som 80 procent samlas in blir det likväl inte frågan om något slutet kretslopp, eftersom 20 procent av allt kadmium kommer in i den vanliga avfallsströmmen, för att till sist hamna i en förbränningsugn eller på en deponi.
Eftersom kadmium är en flyktig metall kommer kadmiumet vid avfallsförbränning oåterkalleligen att komma ut i luften.
Övervakning av nickelkadmium-batterier i avfallsströmmen
För att det skall kunna undersökas huruvida 80 procent av den tillbudsstående mängden av bärbara nickelkadmium-batterier samlas in föreslås det en komplicerad metod. Metoden går i korthet ut på att den mängd sådana batterier som samlas in måste vara fyra gånger större än den mängd som kommer ut i kommunalavfallet. Som ett led i arbetet med att utreda hur stora mängder nickelkadmium-batterier det finns i kommunalavfallet kommer det att tas stickprov på detta avfall. Av nedanstående beräkning framgår det vilka mängder det handlar om. Under 2002 släpptes 158 000 ton batterier och ackumulatorer ut på marknaden i EU, varav
10 994 ton nickelkadmium-batterier. Utgående från en mängd kommunalavfall på 200 miljoner ton (under 2000) innebär detta att 0,0055 procent av den totala mängden
kommunalavfall utgörs av nickelkadmium-batterier. För att stickprovet skall bli representativt måste det omfatta tiotusentals, för att inte säga hundratusentals ton. De synnerligen höga kostnader som denna provtagning är förenad med finns inte omnämnda i den utvidgade konsekvensanalysen (SEK(2003) 134). Dessutom framgår det inte heller klart vem det är som skall stå för dessa kostnader. Detta absurda sätt att se efter om ett insamlingsmål uppnås eller inte ger inte någon enda fördel ur miljösynvinkel. Med hänsyn tagen till avfallsstrategin (där prioriteringen är följande: först förebygga, sedan återvinna och sist bortskaffa) är det
uppenbart att tungmetallerna måste fås bort från avfallsströmmen.
Förebyggandet av tungmetaller
PE 340.787 36/36 PR\518955SV.doc
SV
På sida 9 till och med 12 i motiveringsdelen i Europeiska kommissionens förslag finns en tydlig beskrivning av vilka skadeverkningar tungmetallerna kvicksilver, kadmium och bly har på miljön och hälsan. I direktiv 98/101/EG (anpassning av direktiv 91/157/EEG) förbjuds kvicksilverhaltiga batterier ( = mer än 5 ppm kvicksilver). Under tiden har det i
gemenskapens lagstiftning fastställts att tungmetallerna kvicksilver, bly och kadmium skall vara förbjudna i material och komponenter i fordon som släpps ut på marknaden efter den 1 juli 2003, liksom i nya elektriska och elektroniska apparater som släpps ut på marknaden efter den 1 juli 2006. I ett antal fall är det på sin plats med undantag, såsom kvicksilver i hörapparater, bly i bilbatterier och kadmium i industriella tillämpningar, med tanke på att det inte är säkert att det finns några tillförlitliga ersättningar för dessa tillämpningar.
Europeiska kommissionen har inte valt att totalförbjuda kadmium och bly i bärbara batterier, eftersom ett så kallat slutet kretslopp för kadmium i bärbara batterier ger samma resultat ur miljöskyddssynvinkel (s. 31). I motiveringen till detta betänkande har det redan påpekats att det inte kan bli frågan om något slutet kretslopp. Kadmium och bly skall bort från de
nuvarande produkterna (skrotbilar, WEEE, PVC, plaster etc.). Med tanke på att det i detta direktiv vidtagits begränsande åtgärder för olika skadliga ämnen hade det också varit logiskt att motsvarande åtgärder vidtagits för farliga ämnen i batterier.
Dessutom håller NiCd-batterier i elektroniska apparater helt klart på att ersättas av
nickel-metallhydrid-batterier och litium-jon-batterier. Eftersom det alltså redan finns goda alternativ till NiCd-batterier och dessa alternativ redan används i stor utsträckning
(litium-metallhydrid till exempel i mobiltelefoner) vore det befogat att förbjuda bärbara NiCd-batterier Med hjälp av ett sådant förbud skulle man kunna förebygga de miljö- och hälsoskadliga följderna av kadmium.
Kort och gott: om man vill uppnå vinster för miljön inom ramen för detta direktiv borde man åtminstone överallt där så är möjligt minska bruket av tungmetallerna kvicksilver, kadmium och bly i batterier och ackumulatorer.