I inledningen skrev jag hur skillnaden i différance inte går att höra när man på franska uttalar ordet. Man vet alltså inte vad det är man talar om när man säger ordet, endast när man ser och läser det kan man förstå meningen. För att i tal och genom hörseln veta vilken différance man menar måste man alltså tala om det är med ett a eller e. Tanken att leka i förhållandet mellan språkliga tecknen praktiseras i text – i det skrivna ordet. Medan tanken om lyssnandet som varat på gränsen till mening, i ett ständigt övergående, praktiseras i klangen och den icke linjärt tidsliga zon som klangen rör sig inom. Skillnaden i det teoretiska différance hörs alltså inte, men lyssnar vi till dess betydelse, till dess inre mening, kan vi finna att den är mitt framför ögonen (öronen) på oss. Vad vi nu har kommit fram till är min teori om de blå tonernas förmåga att vara den musikaliska klang som, precis som différance i de språkliga tecknen, får form och uttryck utanför den klassiska tonaliteten. De blå tonerna, som är (bland annat) glidningen av den musikaliska skalans tredje, femte och sjunde sänkta ton, en klang i tonerna som ljuder och får sin mening på gränsen. Gränsen och mellansfären emellan tonernas klassiska hela tonsteg.
Som vi läste hos Nancy är att lyssna att skapa ljud och i följd skapas det ljudets resonans. Lyssnandet befinner sig också i att lyssna till världen, samt att i sig själv som subjekt skapa de ljud
som refererar till den mening och värld, subjektet lyssnar till och känner. Det handlar om att fånga upp det meddelande som världen ger subjektet. Vilken typ av sanning och upplevelse leder det till? Att lyssnande skulle leda till meningar som text glömmer och strukturer gömmer är något som Angela Davis tar fasta på rent praktiskt. Så här skriver hon om bluesens förhållande till samhället:
Indeed, the musical genre is called the ’blues’ not only becuse it emplys a musical scale containing ’blue notes’ but also because it names, in myriad ways, the social and psychic afflictions and aspirations of African Americans. The blues preserve and transform the West African philosophical centrality of the naming process. […] Through the blues, menacing problems are ferreted out from the isolated individual experience and restructured as problems shared by the community […] adressed within a public and collective context.69
Bluesen namnger det svarta subjektet i ett offentligt rum, i en publik och kollektiv kontext. I tanken på différance ser vi hur det som är närvarande alltid bygger på spåren av vad som är frånvarande. Vad jag tänker vi kan se hos Davis och i bluesen är bl. a. det frånvarande i det närvarande samt i relation till det närvarande. Överallt vart blicken kunde se under den samtid i USA då bluesen växte fram var normen av det vita subjektet. Arbeten, ekonomi, politik, städerna; ja hela samhället – var uppbyggt kring, och växte i förmån för, det vita subjektet som det synliga och det som hördes (förstods). Här kom bluesen och spricker igenom ett patriarkalt och vitt system, plötsligt kunde den som valde lyssna till en hittills frånvarande röst.70
Som jag skrev om i inledningens forskningsöversikt växte bluesen fram som en förlängd arm, eller kanske mer som egna ben att gå iväg och stå på, från gospeln. Gospeln blev efter slaveriet tonen för den själsliga inre skillnaden ifrån det fortfarande ofria längtande spirituals. Detta var den nya ideologin som grundade svart religion i USA. Gospeln var dock fortfarande djupt rotad i ”ursprunget” och ekade i predikandet för en massa – en enighet av ”samma” tro och samma strävan, ett kollektivt lyssnade i Jesu namn. Gospel kom sedan att kallas, när bluesen hade vuxit och etablerats, den gamla musiken ”old music” och bluesen ”the new music”. Gospeln predikade på konceptet av att det fanns en Gud och en djävul, Guden som i godhet gav sin son till människorna för att ge frid och välsignelse och på andra sidan djävulen som straffaren av synder. Kyrkan, och därmed gospeln, tog avstånd från bluesen och de två olika genrerna kallades ”God’s music” och ”the Devil’s music”. Båda genrerna hade dock, i sin skillnad, en gemensam kultur och historia av allt det som svarta människor i USA blivit utsatta för och fortfarande var utsatta för. Bluesen blev tillslut ett ”hot” mot kyrkan och religionen. Den använde sig av samma typ av medel som religionen; ett inre samtal i subjektet för att
69 Davis, Blues Legacies and Black Feminism, s, 33.
uttrycka en kollektiv typ av lättnad hos den svarta amerikanen. Innan bluesen kom hade det subjektiva inre samtalet till största del haft sin plats i kyrkan och religionen. Religionen flyttade in i institutionella kyrkor och dominerades av manliga röster – samtidigt på pubar, teatrar och klubbar tog den kvinnliga solo bluessångerskan mikrofonen och uttryckte, i en subjektiv röst, kampen om sin individualitet och rättigheten till sina känslor. Den egna rösten kom fram och människor lyssnade. De predikade om sexualitet, friheten att vara, att välja sin partner och uttrycka kärlek, orättvisor och erfarenheter av rasism, bluesen namngav, i sin individualitet, en kollektiv upplevelse av frihet. Davis skriver att bluesrösten gav bevis för många svarta att slaveriet inte längre existerade.71
My idea of philosophy is that if it is not relevant to human problems, if it does not tell us how we can go about eradicating som of the misery in this world, then it is not worth the name philosophy.72
Med det här citatet från Davis lectures on liberations skulle jag kunna sammanfatta vad jag vill göra i den här uppsatsen. Vi söker mening, sanning och svar men vi gör det på papper eller bortom det liv vi lever, det blir som att människan skjuter ifrån sig det liv hon lever för att fullända det utanför sig själv. På samma sätt skjuter hon ifrån sig ansvaret hon har på jorden, i relationerna människor mellan och ansvaret hon har när hon brukar språket. Likt det vis som Coleman avslutar Derridas intervju, kan man se att det är relationerna människor emellan som är det viktiga i livet – och till följd av det vad som händer i mellanrummet mellan relationerna. Det mellanrum där språk förvandlas till mening och betydelse, där lyssnandet blir att höra och där tecknens relationer skapar nya meningar. Om filosofin kunde mötas i de mellanrum den på olika vis skriver om, kanske den i ”verkligheten” kunde lägga sig i de sprickorna den skjuter ifrån sig. Kanske filosofin är varat i mellanrummen, kanske den
är vibrationen och klangen mellan kropparna – mellan de andra vetenskaperna och mellan
konstformer, kanske är musik filosofi – eller där måste jag rätta mig själv, musik är musik och allt vad det innebär, men i musiken, i de uttryck som en del av musiken förmedlar finns det filosofi. När Davis skriver om bluesen och allt vad den satte som närvarande i samhället, som nu (då) inte längre gick att förhålla sig till som något frånvarande, allt vad den klangen och rösten har förmågan att synliggöra, kan jag inte annat än att tänka på vad Derrida försöker göra med texten i différance. Tack vare Nancy har vi gjort bryggan mellan att se och förstå, blickens makt över det politiska samhället och det filosofiska tänkandet och att öppna upp filosofin för att lyssna. Nu har vi landat lyssnandet i bluesens uttryck och dess politiska födelse och plats i världen.
71 Davis, Blues Legacies and Black Feminism, s, 4 - 8.
72 Angela Y. Davis, Lectures on liberation, (Los Angeles: University of California, 1969), s, 14. Lectures on liberation är en text som är byggd på ett urval av de föreläsningar som Angela Davis höll under sin kurs ”Recurring Philosophical Themes in Black Literature” vid University of California i Los Angeles höstterminen 1969.
The abolition of slavery, while it did not bring economic and politic freedom, created a backdrop for new kinds of relationships between black individuals and thus for different valuation of the individual in general. […] the blues both allowed and furnished cultural representations of this new individuality.73
Bluesen som föddes ur en spricka i samhället (eller kanske var det sprickan som födde bluesen) tänker jag mig som en röst som behövde förskjutningen, en röst som behöver att vi rubbar på de regler som den själv inte har stiftat. Som Davis i sin politiska stil förklarar i citatet ovan skapade avskaffandet av slaveriet, trots en fortsatt mycket förtryckande och begränsande ekonomisk och politisk situation, en möjlighet för svarta amerikaner att på ett individuellt och subjektivt plan ha friheten att vara i relationer, friheten att söka jobb, friheten att resa, friheten att leva sitt eget liv. Det öppnade också för ett nytt värdesättande av individen och det individuella överhuvudtaget. Bluesen tillät i den andan en kulturell plats där denna nya individ fick en representation. Ett mellanrum mellan den vita politiska sfären och den individualitet och subjektivitet som inte längre, enligt sina nya rättigheter, fann sig i en plats utanför samhället, men som inte heller fick en plats inom de politiska rummen. Som jag skrev i min analys av différance tänker jag det här mellanrummet som platsen där rumslighet och tidslighet på något vis möts. En plats där jaget får sitt yttersta uttryck, rösten av jaget kan inte förstå sig själv som endast något historiskt objekt (dock alltid som ett subjekt i relation till sin historia) eller som förbestämt och definitivt. Istället förstår subjektet jaget utifrån sin egen röst, som i mellanrummet refererar tillbaka sig själv som ett subjekt i närvaro och frånvaro, som ett lyssnande i ögonblicket. Kan vi höra att det är ur en sån här subjektiv längtan som bluesen föds. Davis skriver:
[…] I want to emphasize, for the moment, the importance of women’s blues as a site for the independent elaboration and affirmation of subjectivity and community for women of the black working class. Through the blues, black women were able to autonomously work out – as audience and performers – a working-class model of womanhood. This model of womanhood was based in part on a collective historical memory of what had been previously required of women to cope with slavery.74
Jag låter Davis ord tala för vad bluesen har betytt för svarta kvinnor i USA och själv skriver jag om bluesen med stor respekt för dess ursprung, jag inser att den rasistiska, politiska och ekonomiska historia i USA som bluesen föds i, ligger bortom mina förståelser och upplevelser. Det jag möts av, och vill lyfta, är på det vis som den rösten förmedlas i Davis text, det uttrycket som endast bluesen i
73 Davis, Blues Legacies and Black Feminism, s, 45 – 46.
dess samtid kunde ge. Ett lyssnande till en del av världen, en värld jag även idag ser omkring mig, där den svarta arbetande kvinnan i bluesen sågs på som utanför men lyssnades till som en del av hennes tid och rum. Ett lyssnande som finner sig själv i ett faktiskt mellanrum och som en différance i praktik. Där hon genom bluesen, likt Nancys lyssnade ljudskapande subjekt, hörde sig själv, gjorde sig hörd genom den andres lyssnande och refererade tillbaka, både för sig själv och för den andre, till sitt eget subjekt genom klang. Hade vi varit där nu hade vi kunnat se det framför oss: publiken på teatern i sina kostymer, med cigarrer i handen och cocktails på bordet, vad som förenar deras möte och utgör deras relation är de blåtonerna, som i sin klang och resonans fyller sprickorna i rummet och skapar lyssnande som inte endast kan höras; två lyssnanden i samma klang i mellanrummet.
I textensvärld görs mellanrummet med tecknen, man kan ta det tydligaste tecknet för mellanrummet som exempel som är just: ett mellanslag, ett blanksteg, det som faktiskt och praktiskt skiljer orden ifrån varandra och skapar meningar. Utan mellanslaget skulle texten inte vara möjlig som sammanhängande text: mellanslaget och mellanrummet får texten flytande och rörlig, skiljer meningar ifrån och berättar när ett nytt stycke inleds. Vi har också parentesen som både Nancy och Derrida flitigt använder, parentesen som säger det i mellanrummet mellan textens huvudmeningar, ibland kanske vi kan läsa huvudmeningen i parentesen.
I musiken talas det ofta om tystnad och om mellanrum som det svåraste att spela, men det är även mellanrummen och tystnaden som skiljer tonerna och instrumentens olika klang åt. När musiken låter till exempel saxofonen spela mer i vissa partier, i andra partier kanske pianot, som ett pussel, för att i bluesens form låta melodin glida genom de blå tonerna, det är vad som ger musiken liv – vad som ger musiken rörelse och luft. Som Coleman uttrycker det blir det en konversation i ljud utan någon dominant ledare. I bluesen och jazzen finns improvisationen som möjliggör mellanrummen i melodierna och klangen. Den låter tonernas och instrumentens samhörighet skilja sig, för att samtidigt binda samman de olika klangerna och ljuden i musikernas och instrumentens subjektivitet, till en melodi och följd av meningar. I den improvisationen och i det politiska subjektets blues, kan vi höra det subjekt som genom att lyssna till sig själv, i resonansen i mellanrummet, skapar sin egen representation genom ljudet. Ljudet som når den andre men alltid återvänder till sin egen subjektivitet som sitt vara. Man kan se det som att det enbart är skillnad och mellanrum som tillåter den rörelsen. I den rörelsen lyssnar Davis till vad bluesen kan säga oss och vad den kan tillföra filosofin och tänkandets historia på ett politiskt plan, i sprickan av vad som inte blivit skrivet och dit blicken inte nått, sprickan som delvis glömts bort i den västerländska filosofins tradition.