En läsning av Jean-Luc Nancys Listening ur Jacques Derridas
différance i klangen av musikens blå toner
Att lyssna till meningen i mellanrummet
Av: Tanja Ulriksson
Handledare: Sven-Olov Wallenstein
Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande Kandidatuppsats 15hp
Abstract
Listening to the meaning in the space between
A reading of Jean-Luc Nancy’s Listening through Jacques Derridas différance in the sonority of the blue notes
This essay attempts to listen to meaning in the borderland, and asks in between which faculties and senses, through which we see and/or listen to the world, do we seek sense? My writing is located on this border, or more precisely on the erased border that I call an interspace or an interval, the place where we look for sense in the relation between language, philosophy, politics, and music. I have done this through the reading of three contemporary philosophers: Jacques Derrida, Jean-Luc Nancy, and Angela Davis. Derrida and Nancy have provided me with a theoretical and philosophical background for my approach to Davis’s philosophic and political claims. My analysis sets out from Derrida’s différance and what it reveals in the sign system of language. This is continued through a discussion of Nancy’s question: Is philosophy capable of listening, in all senses of the word? Is the philosopher not someone who always hears? In my reading, this connection is established through the blue notes. Davis, finally, provides me with a support for my claim that we, in the political significance of blues, in the traces of meaning that it contains, might be able to listen to Derrida’s différance.
Poetiker relaterar, de berättar inte, de säger. Relationen stärks när den blir sagd. Det som relaterar, av sig själv och genom sig själv, är inte historia (Historien), utan ett tillstånd i världen, ett världstillstånd. Folkens berättelser är
därmed överallt speglingar som avlöser varandra.1 - Édouard Glissant The threads Of silence That run Between The sounds That music is Mixed Together with The silent Play Of différance2 - Geraldine Finn
1 Édouard Glissant, Relationens filosofi; Omfångets poesi, övers. Christina Kullberg och Johan (Göteborg: Glänta, 2012), s, 61.
2 Geraldine Finn, ”The truth – In Music The Sound Of Différance” i Musicological Annual vol. 41, (Oddelek za muzikologijo
Innehållsförteckning:
1. Inledning, 4
1.1 Syfte, teori & Frågeställning, 6 1.2 Forskningsöversikt & material, 7
2. Tecknet, Meningen, Relationen & Musiken, 9
2.1 Bakgrund, 9
2.2 Tecknet – Jacques Derrida & différance, 13 2.3 Meningen – Jean-Luc Nancy & lyssnandet, 18 2.4 Relationen – Derrida & jazzen, 25
2.5 Musiken – Angela Davis & bluesens blå toner, 27
3. Slutsats - Mötet i mellanrummet, 32
1. Inledning
När du minst anar det dyker den upp, av händelser man kanske inte räknat med, av en tillfällighet eller som ett svar: känslan av mening. Eller så slås du kanske av känslan att sakna mening, börjar kanske söka och leta, förtvivlat på platser där den sökts förr, i hopp om att själv finna den där. Kanske vänder du dig till religion, ideologier eller passion. Kanske läser du Platon, poesi och lyrik, klassisk litteratur eller lyssnar efter den hos Wagner eller Sam Cooke. Som Nietzsche uttrycker det har vi den alla inbyggd i oss: denna besatthet av mening. Människan har sökt den så länge vi kan minnas – mening som formats av minnen och lika mycket på saker, människor och historia vi glömt och gömt i sprickorna. Mening fastställd i språket, återskapad och upprepad av dessa inpräntade minnen och denna påtvingade glömska.3 Finns kanske meningen i former där vi inte tänker på att söka den – på gränsen mellan det inbyggda sökandet och den platsen var vi kan stanna kvar? Kanske befinner vi oss redan i meningen, som ett lyssnade till världen så som vi alltid hörde den inuti oss själva och i relation till våra medmänniskor.
Sedan den första nedskrivna texten har tankarna arkiverats i det kollektiva minnet. Tillgängliga att tolkas, möjliga att välja bort – desto mer tillgängliga de blev desto mer möjliggörs valet av vad man tar till tanken, vad som blir närvarande och det vi upplever som frånvarande: allt vad vi väljer att inte se, höra eller lyssna till. Vi kan nu läsa tankar och sökanden från liv vi aldrig kommer närvara vid rumsligt eller tidsligt – men tankarna är oss desto mer närvarande. De lever i oss, i de planterade skogarna och den tunga luften omkring, i haven och bergen, fåglarnas kvitter och gatans brus, i böckerna vi läser och låtarna vi lyssnar på, de liv och händelser som vi kallar omvärlden och historien. Det nedskrivna ordet är där för att läsas, för att förstås – de texter som väger tyngst är där för att föras vidare och läsas om och om igen, förstås på nytt och sättas i en annan tid, ett annat rum och ett annat språk. Hur lever ett ord? – om det lever. Om inte annat lever orden vi läser i den inre bilden som tanken får vid läsningen. Bilden kanske inte är den begripliga förståelsen av orden, men den lyssnar till den subjektiva kapaciteten att se och lyssna på ordet, ta ordet till sig och sätta det i relation till de egna metaforerna för världen.
Bilden av ordet lämnar vågor efter sig och ur det hav av tecknen, meningar, fler ord och toner som är människans tanke, lyssnar subjektet till sin mening av texten. Kanske kan det vara så att varje människa lyssnar till meningen i formen av hennes egna uttryck i ljudet av vågorna som utgör hennes eget hav. Tanken i mitt hav flyter på vågorna av noter, melodier, klang, blå toner och de språk som finner mening i musik. Den simmar även djupt i formen av text, ord, satser och de tecken som byggs till språk. Den klassiska tonaliteten upphör och den mellanliggande meningen i tecknen hos texten glider mellan den sänkta trean, femman och sjuan.
3 Friedrich Nietzsche, “Om sanning och lögn i utommoralisk mening” I Samlade skrifter, bd 2, övers. Margaretha Holmqvist
Gränsen mellan text och musik kan rent konkret sättas tydligt – musik lyssnas till och ljuder i klang och toner, text läses oftast i tystnad genom nedskrivna ord. Den gränsen kanske känns mer lättillgänglig än ett möte och en relation. I texten och språket söker filosofen och läsaren meningen i orden de läser för att förstå innehållet – på samma sätt förmedlar och söker musikern, genom toner och klang, olika meningar som sedan uppfattas i lyssningen. Men finns det något hos meningen i musiken och lyssnandet som texten inte kan säga och tvärtom?
Jacques Derrida förhåller sig till textens, skrivandets och språkets teckenvärld. Han befinner sig i sitt begrepp dekonstruktion, genom att se spåren som ligger i språket och tecknen vill han visa på språkets bebodda skillnader. Han vill avslöja gränsen inuti och mellan ordens meningar som alltid är i relation till varandra – i relationen mellan de närvarande tecknen finns alltid relationen till de frånvarande och tvärtom, de är alltså inte separerade eller delade utan endast åtskilda och relaterade i sina skillnader. Tecknen finns i relation till sitt uttryck, till tiden och dess ständiga förändring och förskjutning i en pågående rörelse. Den metafysiska meningen i den här tanken om varat som skillnad, som ett aktivt vara i rörelse av övergång, möten och relationer samt ständig förändring, går emot den klassiska metafysiken som bygger på idén om varat som endast närvaro. En konsekvens av detta varat som endast närvaro är en separerad frånvaro, som i sin tur leder till uppdelning och dualism. En filosof som ofta kopplas till teorin om varat som endast närvaro samt till det dualistiska är Descartes. Det är ett sådant cartesianskt vara som Derrida, bland annat, kritiserar med sin filosofi. Jean-Luc Nancy närmar sig meningssökandet i lyssnandet, mer precist i lyssnandet av klangen i musik, han skriver: ”To be listening is always to be on the edge of meaning”.4 Klangens resonans har en egen tid som alltid följer på tonen och rytmen innan sin egen och väntar på den som kommer efter, men den är aldrig fast eller definitiv. Tonen och klangen betecknar inget givet, utan går bortom sig själv in i det sinnligas mening och förståelse – men lyssnar alltid till sin egen resonans, samtidigt som den förhåller sig till andra toners spår och följd för att bli till den melodi som för med sig sin mening och förståelse.5 Jag vill se det som att en melodi aldrig är en färdig melodi, utan flera toner, melodin hörs först och får sin helhet utifrån skillnaderna, gränsen och relationerna mellan tonerna.
Jag finner hos de båda filosoferna ett uttryck av just gränsen, ett sökande och följande av spår, en
mening som ligger i skillnader – i en mellansfär där de obestämda, okonventionella uttrycken bor.
Hur tänker vi oss då en gräns eller ett mellanrum? Gränsen finns antingen där för att separera eller för att visa oss skillnader. Mellanrummet som någonting mitt emellan de givna punkterna, ett spår att följa som binder samman vad som redan var där (är här) med något okänt där borta. Gränsen mellan jaget och den andre, gränsen i mellanrummet av människa och värld.
1.1 Syfte, teori & frågeställning Syfte & teori:
Denna uppsats syftar till att försöka lyssna till meningen i gränslandet – mellan vilka relationer i våra förmågor och sinnen, av att se och/eller lyssna till världen, söker vi mening? Jag vill skriva om den gränsen, eller mer kanske den utsuddade gränsen i platsen jag kallar mellansfär och mellanrum, som den plats där vi söker mening i relationen mellan språk, filosofi, politik och musik. När vi idag söker mening och talar om varat, om individen och subjektivitet, kan det vara så att vi inte längre kan göra det genom fasta tecken, system och former? Istället för att stanna kvar i ett tillstånd av upprepande och separerande som landar i uteslutande och förtryck, i värdeskalor och normer, istället för att endast höra klassiska notsystem, eller förstå språkliga regler hos fasta teckensystem; kan det vara så att vi idag får vända oss till lyssnandet och mellansfären i de blå tonernas différance för att förstå olika individer och subjektivitet i relation till världen?
Genom att göra en analys av Derridas term différance i hans text med samma namn: ”Différance” ur boken Margins of philosophy, ska jag försöka närma mig Nancys bok Listening samt läsa hans text genom tanken på différance.6 I den läsningen ska jag se om jag kan hitta likheter – eller kanske snarare skillnader som kan mötas i textens och musikens meningssökande: musik som lyssnar och texten som hör (förstår) och ser olika meningar och uttryck. Mitt fokus på termen différance ligger i Derridas idé om textens öppnande som ett öppnande av förståelsen (meningen) i tecknens skillnader och relation, samt hur det förhåller sig till förståelsen av språk. Kopplingen mellan différance och Nancys teorier om lyssnande, hörande, tid och klang, kommer jag söka spåren av i Nancys text med hjälp av Brian Kanes tolkning. För att undersöka hur lyssnande och musik kan få ett praktiskt uttryck, av de teoretiska meningarna vi söker i différance, vill jag använda musikgenrerna blues och jazz och
de blå toner som bluesen förhåller sig i och mellan. Min teori är att bluesen kan ge en plats (av flera)
för var skillnader möts mellan text, värld och musik; platsen där différance kan lyssnas till, synliggöras och hörs. I den teorin vänder jag mig till Angela Davis bok Blues Legacies and Black
Feminism som stöd för bluesens utveckling. Det jag ämnar närma mig hos Davis är just bluesens
meningssökande och plats i samhället.7 I boken framställer Davis hur en annars förtryckt röst i historien och samhället kunde spricka fram i de blå tonerna. Hennes undersökning handlar om att se om den tidiga kvinnliga bluessångerskan kan fungera som en feministisk politiskt filosofisk röst som i den filosofiska traditionen annars inte fått någon plats. Jag vill se om vi kan höra den rösten som ett
6 Texterna jag läser är antingen översatta från franska till engelska eller från början skrivna på engelska. Därför kommer jag att
citera på det språk som jag läser texterna i, alltså engelska, detta för att undvika ytterligare översättnings problem. Begreppen kommer jag däremot att översätta till svenska, med undantag för Derridas différance som jag istället ska försöka beskriva den meningen bakom, så som jag läser den, i min analys.
7 Jag ämnar alltså inte redogöra för hela Davis filosofiska tanke utan använder hennes teorier om bluesen som en röst för ett ”nytt
lyssnande på différance i världen; en verklig röst som skiljer sig från (ligger emellan) musikens konventionella tonsteg, som en typ av différance.
Jag kommer att se om vi kan koppla ihop klangen och meningen hos Nancy – lyssnandet efter mening – med de blå tonerna i bluesen, men också hur bluesens framväxt, i sin klang och representation, speglar en politisk process om utveckling och ursprung i skillnader. Nancys lyssnande, Derridas différance och bluesens blå toner samt politiskt filosofiska uttryck kanske kan, i sina olika trådar, vävas samman och lyftas fram som just gränszonens relation mellan text, teori, klang, ljud och musik. Där musiken blir praktiken och ljudet av det teoretiska hos différance.
Frågeställning:
Jag vill söka efter den plats som porträtteras som ett mellanrum där olika meningar uppstår och möts. I min läsning finner jag att det mellanrummet kommer fram hos alla dessa tre tänkare men i olika former. Samtidigt finns här en koppling och en likhet som kanske kommer ur och bottnar i en filosofisk tradition som de alla tre ändå har bakom sig – men som de även alla tre vänder sig kritiskt mot. De möter den på olika vis genom kritik, avslöjanden eller samhälleliga politiska vinklar, men ur de olika hållen vill de alla hitta det här mellanrummet där en öppning kan ske. Min frågeställning blir så:
- Hur kan vi se en relation mellan Jean-Luc Nancys idé om lyssnande och Jacques Derridas
différance som ett sökande, en relation och följande av spår för olika meningar?
- Hur kan man som följd av det tänka sig att filosofin lyssnar till différance? Kan vi höra den relationen i bluesens blå toner och hur detta ges i en politisk innebörd?
1.2 Forskningsöversikt & material
För en kort förståelse av bakgrunden för Derridas tänkande som ligger bland annat i Edmund Husserl och fenomenologin, har jag tittat på förordet ”Fenomenologi och dekonstruktion” till Derridas bok
Rösten och fenomenet. Men innan jag tar oss vidare in i det språknystan som är différance behöver
I relation till Derridas begrepp dekonstruktion har det däremot skrivits en del om den möjliga kopplingen mellan begreppet och musik, jag valde att använda Peter Dyndahls ”Music Education In The Sign Of Deconstruction”. Dyndahl förklarar hur Derrida föreslår att en självklar mening mellan det betecknande (ordet som sägs och skrivs) och det betecknade (innehållet, föreställningen, den ”psykiska bilden”/inre bilden av ordet) inte finns, de har alltid en godtycklig relation. Det språkliga tecknet är separerat från all typ av fast mening – en fast mening kan alltså aldrig finnas. I det stadie av obestämdhet menar han att alla språkliga tecken ändras i sin mening beroende på relationen till de andra tecknen – som även de är i ständig rörelse. Den skillnaden, mellan de språkliga tecknen, hur de alltid refererar och skjuts ifrån varandra vill Derrida, menar Dyndahl, visa i sin term différance.8 Det Dyndahl gör med Derridas différance i sin artikel är att ge oss en inblick i hur termen föds och hur den förhåller sig till språkets teckenvärld, samt på det vis som Derridas tänkande kan kopplas till musikerns. Vad gäller kopplingen Derrida och musik har jag även hittat en intervju med namnet ”The Other’s Language” där Derrida intervjuar jazzmusikern Ornette Coleman. I intervjun kan vi se hur även Derrida försöker närma sig musiken, framförallt jazzens improvisation och spel, för att se om den har likheter med hans tänkande. Ett annat musikaliskt perspektiv möter vi i Geraldine Finns essä ”The Truth – In Music The Sound Of Différance”.9 I sin essä ämnar hon att befinna sig i ett gränsland och vill skriva inuti différance. Hon kallar platsen för ett ”space between”, en typ av mellansfär. Här vävs trådarna i spåren av tystnaden samman, spåren i tidslighetens och rumslighetens mellanrum; när (där) språk, musik och sanning möts. Hennes essä är varken filosofi eller en låt, varken poesi eller prosa – utan något mitt emellan.
Finns det en typ av sanning i hur uttrycket, såväl i text som i musik, bär på spår av subjektiva erfarenheter, hemligheter och outtalade meningar som antingen lyssnas till eller hörs? I de icke fasta, glidande, blå tonerna hos bluesen, skulle man där kunna höra en typ av différance – en lek med tecknens (noternas och tonernas) mellan, efter och hängande klang?
Blusens framväxt i USA började efter slaveriets avskaffning. Från sångerna om en kollektiv kamp och frihetssträvan i the spirituals, till religionens frihet i gospeln, utvecklades en individuell subjektivt berättande genre: bluesen. I sina blå toner mellan de klassiska ”fasta” tonstegen, personliga och subjektiva berättande och improvisatoriska känsla, fann blusen en röst som varken lyssnats till eller hörts innan. Som Angela Davis skriver presenteras ett ”nytt subjekt” som genom bluesen får en uttrycksform på en samhällelig och tillgänglig plattform. Till skillnad från den allmänna normativa rösten (den vita mannen och kvinnan) ljuder nu rösten av den svarta kvinnan och mannens vardag, kärlek, sexualitet, relation och ekonomiska (samt politiska) utsatthet fram ur vinylspelarna,
8 Peter Dyndahl, ”Music Education In The Sign Of Deconstruction” i Philosophy of Music Education Review, vol. 16, Nr 2 (Indiana
University Press, 2008) s, 126 – 128.
9 Geraldine Finn, ”The truth – In Music The Sound Of Différance” i Musicological Annual vol. 41 (Oddelek za muzikologijo
radioaparaterna, på nattklubbar och teatrar i en ny musikalisk form. Bluesen är även grunden och början för den kommande jazzen, soulen, hiphopen, fusion, funk och musiken vi lyssnar på idag. Angela Davis undersöker, i sin bok Blues Legacies and Black Feminism, tre svarta blueskvinnors röst, ton, text och klang för att läsa in ett filosofiskt politisk perspektiv och lyssna till en identitet som inte fått plats i den klassiska filosofins diskurs. Davis argumenterar för bluesen som det svarta medvetandets representation, en av de första rösterna i USA för den svarta kvinnans subjekt och individualisering samt som ett filosofiskt politiskt uttryck utanför den västerländska traditionella filosofin. En röst som vi kanske behövt lyssna till i sprickorna och skillnaden samt i relation till det som anses som norm, för att ens öppna möjligheten att höra den.10
Hos Jean-Luc Nancy undersöks lyssnandet. I sin artikel ”Jean-Luc Nancy and the Listening Subject” förtydligar Brian Kane Nancys olika kopplingar och relationer mellan mening, lyssnande, hörande, musik, tecken och språk. Nancys lyssnande vänder sig till musikens klang och den speciella tid klangen befinner sig i – men också till frågan om mening och ljud samt dess förhållande till text och värld. Ingången för min analys hos Nancy är hans fråga: är filosofin kapabel till att lyssna i ordets alla bemärkelser? Är inte filosofen någon som alltid hör? I min teori blir här de blå tonerna den förbindelsen. Nancy skiljer på att lyssna och att höra och menar att höra är mer i förståelsens spår och att lyssna är att vara på gränsen till mening. Kane lyfter fram Nancys argument att filosofen befinner sig på en plats mellan mening och sanning – en mening som lyssnas till och en sanning att förstå (höra). Kane förklarar också hur Nancy kritiserar det sätt som språket förståtts som sammankopplingen mellan subjektet och det begripliga. Subjektet vill bekräfta sig genom ett stängt system av betydelser (tecken) för att förstå och fästa sig själv i världen. Det är här hans lyssnande och mening formar sin teori. Den förståelsen av lyssnandet vill jag vända till meningen hos différance.
2. Tecknet, Meningen, Relationen & Musiken
2.1 Bakgrund
Derrida talar om för läsaren att han tillhör filosofins västerländska tradition som således är hans ram. En tradition som alltid berättar om sitt ursprung och som är gjord av människan, om människan och för människan.11 Inom den traditionen har de metafysiska frågorna om varat och världen placerats bortom människans värld, de har fästs i absoluta, universella sanningar bortom det världsliga som vi kallar ”verklighet”. Derrida vill vrida på den traditionella metafysiken och talar om den som närvarons metafysik. Trots att han kritiserar den och vill synliggöra dess sprickor, så befinner och förhåller han sig samtidigt till den och bygger vidare på tankarna hos de stora filosoferna före honom. Ett av de namn som är viktiga för Derridas tänkande om tecknet är Husserl. Derrida kommer ur
Husserls ”fenomenologiska arbeten där tecken står i centrum” men fortsätter det arbetet, tar det längre och vänder på filosofin mot sig själv, han visar på sprickorna och rör sig mot en öppning av metafysiken, han ämnar också att ”skaka om hela filosofin som sådan”.12 Så här skriver Birnbaum och Wallenstein, i introduktionen till Rösten och fenomenet, om dekonstruktion (jag tänker mig att det kan vara talande för différance också då de två termerna går in i varandra i sitt arbete):
Dekonstruktionen syftar inte till att rena fenomenologin från ytterligare ett skikt av otematiserande förutsättningar, utan till att förstå det fenomenologiska projektet självt som den allra mäktigaste explikationen av metafysikens mest grundläggande förutsättningar, nämligen
varat ges som närvaro. Det kommer därför att vara i den fenomenologiska reflektionens
gränszoner som dekonstruktionerna kommer att ta sin utgångspunkt: tecknet, temporaliseringens rörelse och konstitutionen av den Andre.13
”Den fenomenologiska reflektionens gränszoner” – ja kanske är det där hela min uppsats befinner sig. Oavsett huruvida det går att applicera på min metod eller inte upplevde jag detta citat talande för var différance föds, det vill säga ur fenomenologins tänkande men som en öppning av dess gränszoner – där den tidigare glömt bort att leta och i följd fortsatt bygga på den glömskan.14
Hos Husserl har tecken två betydelser; dels som uttryck men också som indikation. Uttrycket är när tecknet är förbundet med betydelse, hur en medvetet kopplar ett tecken till en mening i tanken och upplevelsen. Indikationen är det yttre skal som tecknet har, ett yttre skal som blir belyst av betydelsens sken. Uttrycket sker i det inre, i den subjektiva upplevelsen, enskilt från de yttre indikationerna som tecknen kan visa. De yttre skalen hos tecknen kan orsaka problem för de inre uttrycken men de båda befinner sig också alltid i kommunikation. Tecknets yttre indikation hänvisar alltid till något annat, såsom ett minne, en kunskap eller en relation. Medan det inre uttrycket, det expressiva, måste kunna förhålla sig till det yttre men också tänkas separat från det empiriska erfarenhetsbaserade indikationerna hos tecknen. I kommunikation subjekt emellan behövs nämligen, enligt Husserls fenomenologi, ”det indikativa tecknet” som en slags mellanhand för att öppna upp en relation mellan två eller fler subjekt och göra de andras mening nåbar för mig. Däremot kan meningen som finns hos den andre inte presenteras för mig såsom den andre upplever den, utan det jag uppfattar i kommunikationen oss emellan är förmedlingen av den andres mening. Det inre uttrycket flätar Husserl samman med fantasi, och kallar det för ”den inre monologen”. Fantasins karaktär hos den
12 Daniel Birnbaum & Sven-Olov Wallenstein, översättarens introduktion: ”Fenomenologi och dekonstruktion” i Jacques,
Derrida, Rösten och fenomenet (Stockholm: Thales, 1991) s, 7 – 11. Citat 1+2, s, 7, citat 3 s, 11.
13 Birnbaum & Wallenstein, översättarens introduktion: ”Fenomenologi och dekonstruktion”, s, 9
14 Birnbaum & Wallenstein, översättarens introduktion: ”Fenomenologi och dekonstruktion”, s, 9. Derrida säger inte endast att
inre monologen blir den presentationen av världen som subjektet uppfattar i sin egen tankes bild – fantasins funktion är alltså inte beroende endast av tecknet och det empiriska minnet, utan att agera ur subjektets egna perceptioner och bilder av omvärlden. I det subjektiva inre sker, i den här teorin, allt i samma ögonblick och en omedelbar närvaro uttrycks direkt för subjektet i sin fulla mening. Den fenomenologiska rösten i det inre behöver inga ”verkliga” tecken utan använder sig bara av fantasins påhittade tecken som då föds omedelbart ur upplevelsen. I denna inre omedelbarhet; ”själens totala själsnärvaro”, finns det inte plats för några yttre ”verkliga” indikationer utan jag upplever fenomenen i mig själv så som jag i mitt inre själv uttrycker dem. Vi finner hos Husserl att det som refereras till som ”verklighet” och det som hamnar under kategorin ”fiktion” (fantasi) separeras. I den separationen av subjektet och verkligheten, världen och upplevelsen, skiljs också andra relationer åt och världen ställs upp i dikotomier. Vad Derrida gör är att problematisera denna separation och det idealiserande som Husserl gör av mening och betydelse samt separationen mellan den ”fiktiva” och den ”verkliga” användningen av tecken.15
I Of Grammatology skriver Derrida att Rousseau beskriver rösten och sången som ”naturens röst”. Det är till och med så att sången för Rousseau är början till både språk och musik. Musik är, enligt Rousseau, skriver Derrida, inte möjlig utan rösten. Rösten och sången skapar den klang som går över i musik, sången är människans ursprungliga röst, den röst som modern använder till barnet och den röst som skapar tonen och uttalet.16 För Rousseau är alltså sången först – sången är början. Det sägs inte mycket om lyssnande här, men vad som kan komma att vara intressant för mig, är tanken om sången och röstens närvaro. Derrida skriver ”The song presents life to itself”, vad han menar är att när subjektet hör en annan röst, hör tecken på en annan röst, så presenteras direkt ett annat vara för subjektet, ett vara som låter likt det egna: ”They are, so to speak, the organs of the soul”, en annan röst talar om för dig att du inte är ensam – en fågel kvittrar men människan sjunger.17 Hur vackert det än låter och jag får lite hopp om att jag hittat en plats där Derrida kanske anser att sång och röstens klang kan komma att närma sig det skrivna tecknet, så kommer dock språket alltid först för honom. Han kritiserar Rousseaus teori att sången var vad som kom först, utan att hålla med om exakt vad Rousseau skriver, vill jag lägga in notiser mellan raderna i Derridas analys, notiser som lyfter sången, klangens och musikens förmåga att tala utanför språksystem. Men Derrida håller hårt vid att musik och sång inte vore möjligt utan språk eller tecken för att uttrycka den inre bilden av vad som betecknas genom sången och musiken. Kanske skulle han hålla med mig om att klang och ljud kan uttrycka en
annan typ av tecken i världen, tecken som inte finns i de inlåsta språksystemen? Derrida talar om en
15 Birnbaum & Wallenstein, översättarens introduktion: ”Fenomenologi och dekonstruktion”, s, 23 – 29.
16 Jacques Derrida, Of Grammatology, övers. Gayatri Chakravorty Spivak(Baltimore & London: The Johns Hopkins University
Press, 1997) s, 195 – 198.
spricka i sången, ett mellanrum och en rumslighet samt nödvändigheten av intervaller, utan denna rumslighet och mellanrummen i intervallerna vore sången inte möjlig.18
Det Derrida även gör i Of Grammatology är att kritisera filosofins struktur och dess lingvistik. När han talar om lingvistik får Ferdinand de Saussure en betydande roll, både för kritik och för Derridas egen språkfilosofi.Enligt Saussure ska språkliga tecken inte betraktas som ord som betecknar objekt eller fenomen i den verkliga världen. Istället ska man tänka dem som utsträckta kombinationer och relationer mellan det betecknande och betecknade. Tecknen får alltså inte sin mening av en ärvd refererande funktion, där tecknen endast refererar till något de bestämts vara kopplade till, utan för att de har fått en funktion inom ett språk och finner då sin mening och användning i det språkets system. Men språken och dess system varierar från tid och rum och refererar inte, som vi låtit oss tro, till objekt eller fenomen i den ”verkliga” världen, utan till just det språkliga systemet och en underliggande allmängiltig struktur. Så förklarar i alla fall Dyndahl det för oss. Enligt den strukturella lingvistiska filosofin, som Saussure tillhör, använder människan sig endast av de språkliga system och strukturer som finns enligt den historiska, kulturella och geografiska kontext hon befinner sig i.19 Så här skriver Derrida:
In its syntax and its lexicon, in its spacing, by its punctuation, its lacunae, its margins, the historical appurtenance of a text is never a straight line. It is neither causality by contagion, nor the simple accumulation of layers. Nor even the pure juxtaposition of borrowed pieces. And if a text always gives itself a certain representation of its own roots, those roots live only by that representation, by never touching the soil, so to speak. Which undoubtedly destroys their radical
essence, but not the necessity of their racinating function.20
Vad vi läser är att texten aldrig är en rak linje, hos texten och orden ligger ingen självklar ärvd kausalitet som väver ihop den, kanske kan man istället säga att texten produceras från gång till gång. Tecknen och orden är inte ett ihopsamlande av meningar på lager, som man kanske tänker sig att de är; vi tänker att ett ord är en sak, när jag läser en text tänker jag att den talar om för mig vad den säger, som att mellan texten och mig finns det en färdig förståelse, vad som i själva verket händer är att jag läser texten och spåren presenterar sig för mig. En texts representation av sina rötter lever bara på just den textens representation, den som presentar sig för läsaren, inte på den faktiska grund som texten kanske har. Att en text och dess ord och tecken inte äger en essens gör Derrida det klart för oss i många av sina texter,21 men att de besitter en nödvändig funktion, en funktion som endast finner sin
18 Derrida, Of Grammatology, 199 – 200.
19 Dyndahl, ”Music Education In The Sign Of Deconstruction”, s, 126 – 130. 20 Derrida, Of Grammatology, s, 101.
21 Jacques Derrida, Spurs: Nietzsche’s Styles (Chicago and London: The University of Chicago Press, 1979), s, 49 – 53. För vidare
mening i relationen, förändringen och förskjutningen hos texten det är vad jag upplever i detta citat. Det handlar inte om huruvida en text kan, så att säga, röra marken den står på, vara ett med sina rötter, för rötterna är redan så sammanvävda med annat. Att påstå att texten endast är ett system av rötter, menar Derrida, står i strid med konceptet av ”system” och mönstret av en rot. Texten ska tänkas som fångad inuti ett rotsystem utan ände – utan slut och kanske även utan självklar början. Texten har alltid flera epoker i sig och läsandet måste förhålla sig till det.22
Språket bär på ett vittnesmål som träder fram och öppnas upp i alla de sammanvävda historier, spår och berättelser som språket bär på. Detta vittnesmål i nystanet av verklighet och fantasi får uttryck och bildas i relationerna när tecknen sätts ihop och skapar meningar i språkets värld. En plats som ligger någonstans mellan känslorna och upplevelsen av vad som blir förståeligt för tanken.23 Var är denna plats? Finns den i språket, hör vi den, är vi i den eller krävs en noga blick och koncentrerad lyssning efter det som uppfattas som mening?
2.2 Tecknet – Jacques Derrida & différance
Metafysikens historia om varat har alltså sysslat med ett bortom. Det har handlat om att se på varat som antingen något framträdande – ofta i metaforer av sken eller ljus, en strävan om att fulländas bortom denna värld, eller så har det varit ett sökande inuti det subjektiva, som fenomenens omedelbara inre perception, i båda fallen anser Derrida att det är idealiserade teorier. Historien av varat har präglats av blicken, genom ögat visar sig vägen till sann kunskap, både kunskap om världen och kunskapen om sig själv i form av självmedvetenhet. Det har hetat att ögat är ”själens spegel”, människans vägledning genom livet, samt hennes självkännedom, har varit att lära känna sig själv genom att ”se sig själv”.24 Även om just ögat som ”själens spegel” går så långt tillbaks som till Platon och Sokrates har ögat även efter det fortsatt leda filosofens väg. I det skrivna ordet har filosofen läst, grubblat och fortsatt att titta på världen för att förstå den. Det har handlat om att uppleva genom blicken, se fenomenen i världen och fånga den i bilder som formats till erfarenhet och mening, för att sedan fästa dem i orden inuti språket som en ”verklighet”. Derrida stannar kvar i blickens värld, men försöker öppna ögat mer, öppna text, tecken och språk för att istället peka på relationen mellan dem. Han menar att söka efter något, vare sig det är den avgörande meningen med livet eller meningen i en text, kommer det oavsett aldrig vara något som inte är direkt framför oss. Jaget talar i sitt språk och det jag upplever är det som finns i min närvaro – det som är frånvarande upplever jag just som
att ”sanningen är en kvinna”. Argumentet låter ungefär så att Nietzsche kan endast säga att sanningen är en kvinna för att det inte kan finnas någon fast sanning, begreppet kvinna bär inte på en enda essens som sanning, kvinna är många olika ”sanningar” och bär på flera meningar därav är sanningen en kvinna; alltså begreppen bär på en icke sanning eller ofullständig, illusorisk sanning.
22 Derrida, Of Grammatology, s, 101 – 102. 23 Derrida, “Différance”, s, 3 – 5.
24 Platon, ur Alkibiades 1 och Om duglighet, Skrifter bok 6, övers. Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis, 2009), s, 110, 111. Derrida har
icke närvarande, som minne eller som upphävt i det närvarande. Jaget står i det här tänkandet alltid i relation till något; ett vem eller vad samt ett här och ett där. I meningssökandet som överskrider och går bortom livet är inget, med andra ord; i ett bortom kan jaget aldrig känna närvaron, utan det kan bara tala om detta bortom som något frånvarande, separerat från självet, aldrig som närvarande vara.25
Inuti språket och de betydelser människan lagt i orden finns moment av det frånvarande, genom att till exempel tala, skriva eller läsa om minnen för språket vad som är rumsligt frånvarande till ett närvarande för tanken. Hos språket finns redan allt det människan kan säga om sig själv, de lager av skillnader i historia, mening, betydelse och spår som människan har lindat in sig i inuti språken, är vad hon enligt Derrida ska stanna kvar i för att göra de skillnaderna synliga. Derrida ger oss begreppet: dekonstruktion. Dekonstruktion är att plocka isär språket tills vi finner vad det faktiskt är vi redan har framför oss, ett återvändande till saken själv som vidgar klangen i texten. Det handlar om ett ifrågasättande och kritiserande av språkets låsningar, finna luckorna i konstruktionen och se relationerna som gör språket till en kropp. Det jag vill vända mig till är att förstå hur termen différance växer fram ur dekonstruktionen av språket.
I språket kan vi alltså finna en liten skillnad, en liten förskjutning, ett spår av konstruktionerna och hur de alltid är en relation av skillnader mellan de språkliga tecknen; en différance som Derrida skriver. Det Derrida gör är att byta ut ett e i ordet différence (på engelska difference men även differ, på svenska skillnad eller att skiljas åt) mot ett a och får då: différance. Det blir en skillnad i själva uppbyggnaden av ordet – i ordets kropp. För att inspireras lite av Blanchot kan vi formulera det som: en öppning i ordets varande oändlighet. Orden, och vi genom dem, är redan inlåsta i vad som är. Så istället för att sära på människan och det som är, istället för att söka bortom för att finna sanning, ges här förslaget att stanna kvar i det som är; i det som människan redan har och det hon skapat finner hon spåren av förståelsen och betydelsen inuti språket.26
[…] différance is literally neither a word nor a concept. […] it is read, or it is written, but it cannot be heard. […] it remains silent, secret and discreet […]27
Différance är inte ett begrepp eller ett koncept, det är textens tysta och diskreta hemlighet. Den tysta,
skrivna hemligheten, spåret, meningen och förskjutningen som Derrida beskriver hos tanken i
différance är vad jag ska ägna mig åt nu. Derridas différance låter likadant som différence, vilket är
på det sättet som förhållandena mellan tecknen i ordet skrivits ner i ordböckerna. På det franska språket går det alltså inte att veta vilken différence man menar när man ljuder ordet, man skulle
25 Derrida, “Différance”, s, 5 – 6, 11 – 21.
26 Derrida. “Différance”, s, 10 – 12, 15 – 18, 20. Min inspiration från Blanchot kommer från citatet ” […] The infint opening up?”
ur: Maurice Blanchot, The Instant of my Death, övers. Elizabeth Rottenberg (California: Stanford University Press, 2000), s, 7.
behöva tala om vilken av dem man syftar till för att lyssnaren skulle förstå skillnaden. Det är en lek med tecknens relation till varandra, en lek med ord, en lek med meningar i språket, tal och det skrivna ordet. Derridas tanke är att man aldrig kan säga att orden och tecknen är fixerade. De besitter skillnader och de skiljer sig från varandra – men alltid i relation till varandra. Différance är en sammanvävning av tecknen, och så även meningar, som Derrida gör till en lek genom att vända sig till språkets inneboende skillnader, spår och tidslighet. Just ordet différence på franska kan betyda både att ”skjuta upp” och ”att skiljas” ifrån något, själva ordet har alltså redan flera betydelser inneboende. När vi talar, skriver eller läser ord så förhåller vi oss alltid till fler ord, fler tecken och meningar. På så vis förhåller vi oss alltid till mer än det vi säger, vi uttrycker de relationer som finns kring det vi talar om, som historia, ursprung och kultur. Vi förhåller oss även till det som sagts innan det uttalade ordet och vad som kommer att sägas efter; till en förskjutning, förlängning och klang av ordet. Hos différance vill Derrida visa skillnaden, en skillnad som i ordets uttalande för sig är ljudlös men som i texten gör skillnaden synlig.28
In order to describe the differences between signs, while at the same time their meaning is deferred to new signs in an endless chain reaction, Derrida has coined the term différance.29
Jag låter det citatet från Dyndahl hänga kvar som beskrivning och fortsätter in i språknystanet som Derrida spinner på. Vad är det som ska komma fram här? Det skrivna språket är alltid innästlat av att skriva i en bredare mening än det ger sken av. Detta för att något, textens subjekt och ämne, bara kan uppfattas som närvarande i relation till något annat som det skiljer sig ifrån. Vi har alltså det som omedelbart verkar närvarande och det frånvarande som den omedelbara närvaron alltid har som sin skillnad. I allt närvarande finns alltså dess skillnad, det som skiljer det närvarande från att vara frånvarande. Vad som är frånvarande måste i den här meningen på ett vis alltid vara närvarande i det att endast i frånvaro av något annat upplevs det närvarande som just närvaro. Différance är, enligt Derrida, inte den klassiska metafysikens ”being-present”, samtidigt är det inte heller ett icke-vara eller ett absolut vara som helhet: ”It derives from no category of being, whether present or absent.”30
Det blir som att Derrida presenterar ett nytt sätt att tänka sig varat. Ett vara som för med sig det som inte är just nu, det frånvarande (det som har varit) i det som är i närvarande i ögonblicket, ett vara som inte endast bekräftar sig själv genom att vara närvaro utan genom att samtidigt vara spåren av det frånvarande som det är vad som uppfattas som närvarande. Det fångar upp rörelsen av allt som är och det som har varit snarare än att fumla efter det ”nya” som det ändå aldrig kan uppfatta som
28 Derrida, “Différance”, s, 3 – 8. Den meningen i detta stycke som förklarar de dubbla meningarna av franska ordet différence
refererar till: Dyndahl, ”Music Education In The Sign Of Deconstruction”, s, 127.
något som är. En mening är nämligen aldrig hel, den är aldrig helt närvarande, den är förskjutning, den är skillnader, den är det frånvarande (förflutna, minnen, en annan tid och ett annat rum) och det närvarande (nuet) samtidigt – den är en gränszon, en mellansfär som inte kan vara i rörelse utan skillnader eller mellanrum.31
Språket är i denna rörelse skapat och producerat, det är ständigt föränderligt och dess meningar byts ut och flyttas runt. Människan har skapat språket och fortsätter hela tiden att skapa det på nytt och om igen. På så vis kan vi inte heller fästa språk i varken subjekt eller objekt eller i ett närvarande vara då närvaro aldrig är helt fast. Närvaro kan lika snabbt övergå i frånvaro, precis som frånvaro kan övergå till närvaro – genom språk och minnen eller genom glömska och tystnad.
Since language […] has not fallen from the sky, its differences have been produced, are produced effects, but they are effects wich do not find their cause in a subject or substance, in a thing in general, a being that is somewhere present, thereby eluding the play of différance.32
Filosofen i västvärlden har tagit på sig att fästa sanning i stora begrepp, vänt sig bortom och skickat dessa begrepp mot ljuset för att se sanning i klarhet och fästa den i tryggt förvar. Men i ljuset själv finns ingen klarhet, sanningen själv har ingen fast plats.Språket är alltså inget naturligt tillstånd eller element, inget avslöjande av en annan världsrymd eller himlavärld. Språket har inte, som Derrida skriver, ”fallit ner från himlen”, det har skapats. I samma tanke har alltså också språkets skillnader formats och producerats som effekter av det formandet. Här skiljs betydelsen hos språket och talet;
språket är en produkt, ett verktyg byggt av historien och av människan, talet är vad som sker här och
nu i relationer, i tid och rum hos identitet, mellan två eller flera subjekt och i varande.33
I det nya tänkandet om varat och språket, som öppnar sig i Derridas différance, behövs ett rum där varats skillnader får sitt uttryck. Ett rum där det närvarande separeras från vad det inte är. Det som behövs här är ett intervall där det närvarande presenteras för sig själv. Allt det som tänks som vara, allt som kallar sig för närvaro, behöver alltså detta intervall – ett mellanrum – för att kunna vara i sig själv. Hos Nancy kommer vi se hur det är i en rörelse i mellanrummet som klangens resonans alltid kommer tillbaka till sig själv och presenteras som subjekt. Om vi förstår detta intervall som just ett mellanrum – hur är man då i ett mellanrum?34
I mig tänker jag det här mellanrummet som platsen där rumslighet och tidslighet på något vis möts. Där jaget har sin plats och får sitt yttersta uttryck. Vi kan inte höra rösten av jaget som något definitivt skrivet av historien för en massa, för då hamnar jag i något förbestämt som egentligen inte är för mig
som individ, utan för mina egna inre upplevelser främmande; det definitiva som inte är skapat av mig utan för mig och innan mig i en annan tid och ett annat rum. Det jag finner spåren av i språket och i allt omkring mig; de planterade skogarna och den tunga luften, i bergen och haven och i den jag formats till, allt det jag tar för givet – men som kanske egentligen inte är min rörelse eller den förändring jag egentligen finner mitt vara i.
Derrida skriver alltså i denna passage om det temporala och om mellanrum – ett vara som behöver intervall för att vara sig självt. Jag förundras över hans kapacitet att finna allt i språket, jag håller med honom om språkets makt, men jag behöver också vända upp och ner på det för att dra det längre – eller kanske snarare dra det närmare, närmare mitt uttryck, skjuta på mellanrummet och korsa gränsen som han eventuellt skulle önska att jag stannar i. När Finn skriver sin essä om musik som ”the sound of différance” så uttrycker hon en mening så här: ” […] the truth in music has been written to be heard.”35 I det uttrycket att ”skriva musik” säger jag att musikern faktiskt skriver musik som att skrivandet är vad som skapar musiken. Musik skrivs för att den ska bli hörd eller lyssnad till. Vi kan alltså säga att det finns trådar som binder samman språk, skrivande och text med musik. Trådar av skapande, av tystnad mellan den text vi läser och de toner vi lyssnar till; ett mellanrum hos spåren som skapar meningar mellan språk, ljud, klang och resonans. Finn skriver:
To re-call the experience of the irreducible of sonority of truth (in) music (in) words of wich it speaks, and the play of différance – the threads of silence that run between (the) sounds that language/music/truth is mixed together – that makes sens(e).36
Vi ser hur Finn även gör en lek av ordet sens genom att sätta ett e inom parentes, vilket ger ordet en annan betydelse. Likt différence får ordet fler meningar när ett tecken läggs till, byts ut eller flyttas på. Även Nancy använder sense för olika meningar vid olika tillfällen. Vi har de sammanhangen där ordet kan bära meningen känsla. Ganska så nära besläktat med det ordet har vi även betydelsen
sinnen, men vi har också den betydelsen som jag oftast valt att använda i min uppsats: mening.
Förutom att visa på leken i språket uttrycker Finn att musiken bär med sig en kraft, en kraft att bryta genom, men också att väva samman, att blanda och mixa skillnader till helhet i sina relationer till varandra: ”Music as the play of différance”.
Precis som Derrida själv säger så är han fast i sin tradition, trots att han vill finna öppning för mellanrummet snarare än att dela upp och separera i färdiga koncept så stannar han kvar i texten, språken och det skrivna ordet. För mig kommer en öppning i mellanrummet just på trösklarna mellan våra olika uttryck och mellan våra sinnen. Derridas sinne handlar om synen – att läsa eller skriva en
text och vara låst i sitt språk, på det sättet fortsätter vi låsa den filosofiska tanken till logos, till ett logocentriskt uttryck för mening. Om vi nu kan säga att Derrida vill lyfta det fasta i språket och ta sig ifrån det vis som filosofin använt sig av språket som definitivt, platsen för antingen sanning eller lögn, samt på det vis man separerat på ”verklighet” ifrån individuella subjektiva (fantasins) uppfattningar, så vill jag nu mötas i Derridas kritik med ett annat sinne i mellanrummet. Finn skriver: ”To grasp a meaning, that does not come through understanding, but through rhytm, resonance, repetition, rhyme, timing, timbre, tone.”37
2.3 Meningen – Nancy & lyssnandet
Kan filosofin lyssna – eller har den nystat in sig för mycket i förståelsens hörande sfär, att den glömt bort hur man lyssnar? Är filosofen någon som endast hör eller som har neutraliserat lyssnandet inom sig själv för att kunna höra?38 Nancy skriver:
Not, however, without finding himself immediately given over to the slight, keen indecision that grates, rings out, or shouts between ’listening’ and ’understanding’: between two kinds of hearing, between two paces [allures] of the same […] between a tension and a balance, or else, if you prefer, between a sense (that one listens to) and a truth (that one understands), although the one cannot, in the long run, do without the other?39
Det Nancy börjar med att lägga fram i sin bok Listening är skillnaden mellan att lyssna och att höra. En skillnad där hörandet är synonymt med förståelse som en typ av sanning och lyssnandet med mening, sinnena och känsla – mer som intryck, perception och upplevelse. Men den ena kan inte i längden finnas utan den andra, skriver han med ett frågetecken. Förståelse kan inte finnas utan lyssnande och lyssnande i sin tur kan inte öppna sig för subjektet utan att det hör (förstår) en signal som först uppfattas som ett ljud eller en klang att lyssna till. Vi har det hörbara, det objektiva som förstås samt är det begripliga på en sida av vågen och det klangfulla och ljudande lyssnandet på andra sidan. Precis som Nancy här förmedlar är de båda nödvändiga. Han menar dock inte att endast de två formerna av upptagning som finns i att höra och lyssna kan stå ensamma, utan även andra former av att ta upp information behövs.
Till skillnad från det visuella och konceptuella tar klangen övertaget över formen. Hos klangen finns ingen klar form som fulländar rörelsen. Klangen sträcker sig istället över formen, förstorar den och ger den vidd. Nancy skriver att klangen ger formen en vibration och böljning (våg), vars konturer aldrig gör annat än att hela tiden mötas, den är så i ständigt skapande och omformatering. Klangen
37 Finn, ”The truth – In Music The Sound Of Différance”, s, 127. 38 Nancy, Listening, s, 1.
och dess resonans fastnar lika lite i en form som den stänger sina möjligheter att formas om eller öppna sig inför nya former, som Nancy däremot anser att de visuella upplevelserna gör. Klangens icke linjära rörelse vidgar och sträcker ut sig i rummen och tiden i en närmande rörelse. Nancy menar att till skillnad från lyssnandet kvarstår det visuella endast till den punkt då det försvinner utom räck(syn)håll, det klangfulla i sin tur skapas och tonar sedan ut in i sin varaktighet. Här kan vi minnas öppningen i varandets oändlighet som jag skrev om i min tidigare analys – hos Derrida verkar det som att det är différance i språket som öppnar detta varats oändlighet medan vi läser hos Nancy hur lyssnandet stället bär på den kapaciteten.40
Hos örats sinnen ligger ett inåtvändande, att uppfatta något hos det yttre och föra det till det inre – Nancy ser det som att lyssnande skapar resonans. När subjektet lyssnar skapar hon i sin perception ljud och toner, hon skapar klangens resonans i sitt inre. Hos ögats blick däremot gäller det att yttra något och visa det och göra det uppenbart för tanken samt i detta ”någots” presentation. Alla de aspekter hos både lyssnandet och blicken berör varandra, de gränsar till varandra och går mellan varandra för att sätta ett helt system av sinnen i spel. Detta korsande vandrande spel mellan sinnena skapar upplevelser av mening – upplevda meningar. Men hur blir det så och varför tänker människan sig att hon måste höra tydliga former för att förstå, eller se det uppenbara för att tala om sanning och fästa meningar?41
Nancy vill ”prick up the philosophical ear” – dra i filosofens öra för att rikta det mot vad som alltid uppmanat filosofisk kunskap.42 Han vill dra bort fokus från synens former: idé, målning, representation, fenomen och liknande – istället vill han lyssna till ton, klang, resonans och ljud och frågar sig till följd av det om man kan tala om ett visuellt ljud? Som filosofin från Kant till Heidegger har förstått och presenterat varat har det alltid handlat om ett framträdande eller ett manifesterat vara. Den absoluta sanningen har visat sig i former av fenomen som något som framträder inför människans upptagning och upplevelse.43 Ofta har man förklarat detta framträdande parallellt med ord som sken och ljus till skillnad mot en ovetande dunkelhet och andra bildliga metaforer som associeras direkt med synen och ljuset som får världens skepnader att träda fram i sin ”sanna” form. Vi kan ta Platons grottliknelse som exempel. Sokrates berättar i en av sina undervisande dialoger med Glaukon om hur vi kan se människans syn på världen i liknelse med någon uppväxt i fångenskap nere i en grotta. Hon skulle då sitta fast i grottan i bojor, med huvudet riktat åt samma håll hela tiden och bakom henne brinner en eld till ljus. I grottan fanns en öppning som ”står öppen mot ljuset” och där utanför öppningen sträcker en mur ut sig. Det enda fångarna i grottan uppfattade och kunde se formas på den muren var skuggor av de verkliga formerna i livet som pågår utanför grottan. Hon målade i sin fantasi
upp bilder av de hon i skuggorna såg. I grottan ekar det också, fångarna kopplar då de ljud de lyssnar till med skuggorna som formar deras bild av världen. Denna historia har använts om och om igen för att förklara varifrån tanken om ”riktig” och ”sann” kunskap kommer. När en av människorna i grottan får möjlighet att komma upp i ljuset träder de ”sanna” formerna fram inför synen, genom ljus och tydlighet träder skuggorna fram inför henne som de sanna formerna och färgerna. Först tror hon inte vad hon ser, hon blir bländad av ljuset och vill fortsätta tro på hennes egen illusoriska bild från grottans dunkelhet, den som fantasin målat för henne. Bilden i grottans skuggor har känts som meningen av världen som levt i hennes uppfattning. Till slut övertygas hon om att vad hon nu ser, ovanför grottans dunkelhet, är det ”sanna” och ”verkliga” formerna i världen. Ljuset ”befriar” här fången från den subjektiva bilden som fantasin målat upp och synen klargör dunkelheten av ekot och mörkret nere i grottan.44
För Nancy kanske blickens befrielse i ljuset och uppstigandet ur grottan hade varit vad som tog människan ifrån hennes sökande på mening. Vad hon möttes av var det enda sätt på hur den yttre världens fasta strukturer vill att hon ska se den, inte hur hon som subjekt ser och lever i världen. Här ska vi då istället fråga oss vad det skulle betyda att var helt insjunken i lyssnande? Hur vi snarare än att söka upplysta framträdande former, skulle låta oss formas av lyssnande eller i lyssnande? Nancy beskriver det som att han söker en annan tonalitet,45 inte som att stämma överens i den systematiska samklangen med världen, utan istället vara i en ontologisk tonalitet. Kan vi befinna oss i världen på ett annat sätt om vi öppnar upp lyssnandets sfär och dess innebodda gräns mot mening? Om vi tänker oss att vi skulle försöka fånga klangen – snarare än de meddelanden, uppmaningar och meningar som omvärlden vill kasta framför våra ögon var dag vi vaknar, vilka gränsöverstigande meningar skulle vi då finna? Kanske finns det inte tillräckligt med utrymme i vardagen för att lyssna till skillnaderna
mellan, kanske är människan så fast i ekorrhjulet av de uppenbara framträdande meddelanden och
tecknen omkring oss, som vi omedvetet och medvetet tar till tanken och uppfattar som sanningar och former att formas efter.46
Språket är alltid olika – saker och meningar som är sammanflätande i ord, koncept och begrepp i ett språk är i andra språk helt skilda. Både Derrida och Nancy skriver och talar franska, översättning är alltid ett spel med meningar och det går inte att översätta alla ord i dess exakta mening från det ena språket till det andra. Det franska ordet för ”att höra” [entendre]47 betyder också ”att förstå” – det kan tänkas att ”att höra” är att förstå vad som sägs eller att förstå vad det är man hör, till exempel: ”Jag hör en fågel kvittra” med andra ord jag vet att det är en fågel jag hör för att jag förstår och känner
44 Platon, Staten ur Skrifter bok 3, övers. Jan Stolpe (Stockholm: Atlantis, 2003) s, 293 – 307, citat s, 293,
45 Tonalitet är en musikalisk term som syftar till ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang i centrum som
följs av ett system i förhållande mellan melodier och harmonier.
46 Nancy, Listening, s, 5.
47 Jag kommer att använda de svenska översättningarna höra och lyssna. Men det kan vara betydelsefullt att belysa om det franska
igen ljudet, jag lyssnar inte till, utan jag hör (förstår), fågeln. Kane förklarar att ordet för ”att höra” alltid syftar till ett intentionalt begrepp.48 Lyssnandet, som har ett helt annat ord på franska, kan vi ta ett annat exempel för: ”Lyssna till det där ljudet, vad är det jag hör?”, med andra ord måste jag lyssna till något och sedan söka dess natur, söka dess ursprung eller vilken mening ljudet har för mig, för att sedan till följd av lyssnandet kunna höra vad ljudet är. Men finns det inte då också en mening att lyssna till sådant jag tänker mig att jag redan hör? Nancy menar säkert inte att jag behöver lyssna till ekot av varje ljud. Jag kanske kan nöja mig med att höra kaffebryggaren brygga mitt morgonkaffe och förstå att det är just det jag hör, snart kommer jag hålla i min kopp och njuta av det nybryggda kaffet, eller för den delen veta att jag måste springa upp för trapporna till tåget när jag hör ljudet av vagnen rulla in på stationen. Vissa ljud är nödvändiga att endast höra och förstå som närvaro för att kunna leva i världen. Precis som Nietzsche menar att viss glömska är aktiv och nödvändig för att kunna leva i nuet, kanske är så också vissa ord nödvändiga att endast kunna läsa omedelbart utan att söka différance, såsom varningsskyltar eller meddelanden om sena bussar eller tåg.49 Men vissa skillnader i världen kan det finnas mening med att lyssna till. Här ligger nödvändigheten i att inte nöja sig med att allt bara ”makes sens”, utan att jag också ska vilja lyssna till ekot, genljuda vad som kanske verkar framstå och förstås som uppenbart sant.50 Kane menar att Nancy vill skifta på det sättet vi hör världen i dess bestämda sfär av förståelser, till att öppna upp för upplevelsen genom lyssnandet:
Nancy appears to shift the emphasis away from the act of understanding, of grasping and fixing the world through intentional acts, toward the reseptivity of the ear, and its tense and coiled acts of uncertain openness through listening.51
Vi lyssnar till någon som talar eller föreläser och vi vill direkt förstå meningen i vad de säger, vi kan också lyssna till tystnad, signal och tecken – sen har vi lyssnandet i form av musik. I tal, tystnad, signal och tecken handlar det om en omedelbart närvarande mening som inte är kopplad till ljud. Musiken däremot kommer från och skapas med ljud, ljud att lyssna till, få uppfattningar av och undersöka, genom både frånvaro och närvaro. Som vi har varit inne på bär det franska språket på flera beskrivningar och meningar för lyssnandet i sina ord. Det franska ordet för lyssna skrivs: écouter. Kane skriver att meningen för det franska ordet för lyssna är bundet till upplevelsen av att lyssna till ljuden som omedelbara tecken för objekt och händelser i världen. Han fortsätter förklara hur lyssnandet är sammanflätat med att söka och placera de ljuden hos den omedelbart upplevda
48 Brian Kane, ”Jean-Luc Nancy and the listening Subject” i Contemporary Music Review, Vol. 31, Nos. 5 - 6, p 439 - 447
(Routledge: Taylor & Francis Group, 2012) s, 440 - 441.
49 Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi, i: Samlade skrifter, Bd 7, övers. Peter Handberg(Stockholm: Symposion, 2018),
s, 228 – 239.
50 Nancy, Listening, s, 6.
situationen (ögonblicket) i den klangfulla miljö som omringar oss. Vi lyssnar efter händelser och objekt i dess rumslighet och placerar dem i vår subjektiva mening och miljö. I lyssnandet är jag kvar i min upplevelse och är i ljudets omedelbarhet.52 Att lyssna är att skapa ljud och i följd skapas det ljudets resonans – att lyssna till världen är att i sig själv som subjekt skapa de ljud som självet lyssnar till och känner. Till skillnad från människan som gick upp ur grottan och fann ”sanningen” genom blicken samt de former som framställs inför henne, fångar lyssnandet upp det meddelande som subjektet uppfattar i världen och skapar subjektets egna bilder. Vilken typ av sanning och upplevelse leder det till?53
To be listening is always to be on the edge of meaning […]54
Det musikaliska lyssnandets meningssökande finner lyssnaren i resonansen – klangens dröjande moment i och efter ljudet. Jag tänker mig att vi nu vet att klangen inte ska höras i den mening som syftar mot en färdig intentionell förståelse av begrepp eller objekt. De ljud som syftar till en direkt överenstämmelse mellan ljud och begrepp kan kanske få vara just sådana som kaffebryggaren, bussen eller tåget, ditt barns gråt på hjälp när barnet gjort sig illa – sådant i vardagen som du måste förstå och agera till enligt nödvändighet. Men i musikens resonans, i klangfullhetens resonans finns det en delad plats för mening och ljud. Så här beskriver Nancy den gemensamma punkten hos ljud och mening:
Meaning consists in a reference [renvoi]. In fact, it is made of a totality of referrels: from sign to
a thing, from a state of things to quality, from subject to another subject or to itself, all simultaneously. Sound is also made as referrals: it spreads in space, where it resounds while still resounding ’in me’ […] it resounds, that is, it re-emits itself while actually ’sounding’, wich is already ’re-sounding’ since that’s nothing else but referring back to itself.55
Ljud och mening har alltså det gemensamt att de refererar till något. De båda delar rörelsen i mellanrummet som är relationen mellan det som refererar och dess mening. Att låta, producera eller skapa ljud, är att skapa vibration och klang i eller av sig själv. Nancy skriver att ljudet är inte endast till för kroppen eller platsen där ljudet skapas, utan det är också till för att placeras utanför sig själv, men genom sin egen rörelse även alltid återvända till sig själv. Vi kan se det så här; ljud kommer från ett något: det är jag (subjekt) som talar, det är gitarren (objekt) som spelar, det är tangenten som ger
52 Kane, ”Jean-Luc Nancy and the listening Subject”, s, 440. Detta skulle gå att jämföra med den plats i mellanrummet som Derrida
talar om att språket ska stanna kvar i, jag skriver om det i den delen av uppsatsen som heter différance.
53 Nancy, Listening, s, 4 – 5. 54 Nancy, Listening, s, 7.
tonen (tecken) osv, men ljudet skapar också resonans och klang utanför sig själv, det går in i en annans perceptionsvärld eller så fångas det endast upp i sitt eget ursprung; i mig själv uppfattar mitt eget subjekt ljudet som jag skapar samt lyssnar till den klangen som ljudet utgör. Ljudet skapar så en klang som går utöver sig själv och övergår i klangen hos lyssnandet, för att sedan klinga ut i varaktighet. Det, så att säga, fortsätter referera till ett annat (en röst som hörs, en ton som uppfattas i perception, ett objekt som låter) och sedan alltid tillbaka till sig själv som sin egen början. Nancy skriver att på ett väldigt generellt plan kan vi säga att detta rum (mellanrum) är rummet av ett själv: ett subjekt.
Självet är inget annat än en form och funktion av olika refererande, olika spår. Hos ljudet finns en
distans i form av ett utträdande, det lyssnar till sig själv som frånvaro, för att sedan alltid åter närma sig självet i dess närvaro. Vi kan se det som en distans, ett intervall, där ljudet först når sin mening i mellanrummet av sig själv och lyssnandet till sin egen resonans. Det lyssnande subjektet upplever ett ”turning back”, där ljudet är förstärkt och sprider sig i ett eko, i den rörelsen gör ljudet sig självt hört och skapar sin mening.56 Kane förklarar det som att både mening och ljud, enligt allt det jag skrivit ovan, delar formen, strukturen eller rörelsen av resonans eller klang.57 Att lyssna är så, enligt Nancy, alltid att sträva efter och närma sig självet – sitt eget eller någon annans. När någon lyssnar är den ute och söker spåren av ett subjekt och dess mening; en klang som resonerar i och för sig själv men också utanför sig själv. Samtidigt som ljudet är det samma som sig själv, är det alltså varande som något annat; i formen av resonansen och meningen av den andres lyssnande samt hos det som refererar ljudet till dess mening: till sig själv men också sin egen skillnad, två lyssnanden i samma klang.
But the sound of sense is how it refers to itself or how it sends back to itself or adresses itself, and thus how it makes sense.58
Jag har skrivit om hur den traditionella filosofin har kretsat kring blicken. Som vi även sett vill Nancy föra filosofins klassiska öga mot ett lyssnande öra. Han jämför alltså blickens vis att se världen med hur människan skulle uppfatta den genom att lyssna snarare än att se. Han menar att i blicken refererar subjektet till sig själv som objekt, subjektet presenterar sig själv genom att se sig själv och fäster på så vis sitt vara. Vi har den kända spegelrörelsen, utträdandet ur sig själv för att återvända till sig själv och fästa sitt eget subjekt som negation mot ”den andre”, denna rörelse av vara i negation finner vi ofta hos Hegel. Spegeln blir en metafor för att se sig själv utifrån. I lyssnandet däremot menar Nancy att subjektet refererar till sig själv som subjekt. Vi ska också se hos Davis hur musikgenren blues föddes ur just en sådan rörelse, ett lyssnande och en röst som refererar till sig självt som subjekt. Nancy jämför den här rörelsen med hur subjektet ser på en tavla, tavlan är
56 Nancy, Listening, s, 7 – 9.
förmedlad inför oss utifrån – den är så att säga redan där, bilden är målad och blicken tar in bilden som den är i form av ett objekt. När subjektet lyssnar på musik flyter musiken runt omkring subjektet och får subjektet själv att måla den inre tavlan. Det som omedelbart kommer till medvetandet i form av fantasi, känsla och tanke genom klangen kommer på det viset att presentera subjektiviteten av våra perceptioner. Nancy menar att det synliga alltid på något vis tar formen av upprepande eller kopierande, det refererar alltid till objekt och tecken som redan finns givna framför oss.59 Detta går ju att läsas utifrån Husserls fenomenologi om den egna upplevelsen i fantasins värld. Men jag uppfattar inte att Nancy vill separera det subjektiva lyssnandet ifrån vad vi skulle kalla ”verkligheten”, utan snarare, likt Derrida, vill han koppla ihop de två för att komma fram till människans (och världens) olikheter samt de skilda subjektiva ”sanningarna”.
I min frågeställning frågar jag hur vi kan se relationen mellan Nancys lyssnande och Derridas
différance, och jag tycker vi kan se många likheter. Den stora likheten kan tänkas som ett vara i
mellanrum, en mening som finner sig själv på gränsen mellan ”verklighet” och subjektiva perceptioner. Nancy skriver, precis som Derrida i språket, om ”a coming and passing” och ”extending” i lyssnandet och klangens tidsrum. Det kan vi jämföra med Derridas olika betydelser i
différance; förskjutningen och skillnaden– hur tecknens relation och rörelser visar det frånvarande hos det närvarande. Nancys lyssnade skrivs också fram som en ny form av ett ”being-present”, Nancy menar att lyssnandet blir till i närvaro, i sin egen rörelse och frånvaro. Derridas metafysiska vara blir här påtagligt och det låter som att Nancy och Derrida talar i samma typ av tanke fast genom skilda sinnen. Nancy vill lägga fram klangen och lyssnandet som det ultimata närvarandet istället för språket men gör det, i min läsning, i samma typ av tanke som Derrida, Nancy skriver: ”It is a present in waves on a swell, not in a point on a line; it is time that opens up […] that becomes or is turned into a loop, that stretches out or contracts, and so on”.60
Skillnaderna mellan kulturer, mellan konstformer och skillnaderna, mellan olika förhållanden och sinnena, är inte skillnader som begränsar upplevelsen i musik. Skillnaderna i klang som kommer ur musik(ljud)skapandets olika förhållanden är vad som utgör rörelsen. Nancy gör en snabb blick över omvandlingen i musikens historia. Från den musik som fått bära titeln ”klassisk musik”, till jazzens uppkomst och dess förvandlingar, rocken med alla dess variationer som också innefattar mycket influenser från den klassiska musiken, till popkulturen som tagit från nästan all musik i historien och världen, elektronisk musik och den nu nästan omfattande digitaliseringen av musik där vi hör spår (faktiskt spår i form av samplingar) av blues, jazz, soul, klassiskt samt från hela den afrikanska kontinenten. Nancy kallar det ”creation of a global sonorous space […] A musical-becoming of
59 Nancy, Listening, s, 10 – 11.
