N ÖDVÄRN VID GROV KVINNOFRIDSKRÄNKNING

Ett pågående eller överhängande brottsligt angrepp ger enligt 24:1 st 2 brottsbalken upphov till nödvärnsrätt. För att en nödvärnshandling ska vara rättfärdigad krävs det att den är ”knuten till de brottsliga angrepp som omfattas av åtalet”.¹⁴⁶ Eftersom att brottet grov kvinnofridskränkning är konstruerat av brott i pluralis kommer de individuella brotten att ge upphov till nödvärnsrätt innan grov kvinnofridskränkning. Möjligen skulle fridskränkningen kunna ses som påbörjad redan vid första brottstillfället och därigenom skapa rätt till nödvärn.

Rent teoretisk borde det inte råda kongruens mellan nödvärnet en påbörjad ringa misshandel och ett påbörjat kvinnofridskränkningsbrott ger upphov till. Nödvärnet får inte vara uppenbart oförsvarligt, en bedömning som görs i två led: för det första får det avvärjande våldet inte klart avvika från vad som varit behövligt, och för det andra får det inte råda ett uppenbart missförhållande mellan nödvärnshandlingen och den potentiella skadan. På ringa misshandel, 3:5 BrB, följer böter till fängelse sex månader och på grov kvinnofridskränkning, 4:4 a BrB, följer fängelse nio månader till fängelse sex år.¹⁴⁷ Med straffvärdet som ledning borde det berättigade nödvärnet potentiellt vara större vid nödvärn mot en grov kvinnofridskränkning eftersom att större skada kunnat befaras.

Jag tror att det skulle vara svårt att vid ett första tillfälle argumentera för att ett offer ska ånjuta det nödvärn som följer av grov kvinnofridskränkning, åtminstone med hänsyn till dagens reglering. Om juridiken skulle utvecklas för att ta hänsyn till normaliseringsprocessen och de verkningar, om än icke kriminaliserade, som tar plats innan fysiskt våld, skulle dessa möjligtvis ses som kvalificerande omständigheter vilka talar för att det överhängande eller påbörjade övergrepp offret försvarande sig emot var

145 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, andra upplagan, s. 211 f.

146 Prop. 1997/98:55, s. 78 f.

147 För att jämföra dessa brott använder jag straffskalorna, jag anser att dessa är en fingervisning för hur lagstiftaren skattat brotten.

grov kvinnofridskränkning. Om nödvärnet skulle anses ligga även inom de gränser som gäller av den ringa misshandeln skulle denna fråga sakna praktisk betydelse.

Om nödvärnsrätten i relation till 4:4 a ökar vid varje brottstillfälle, är det att se som en återfallsreglering eller som kvalifikation av brottet? Om det ses som återfall handlar det inte bara om det överhängande eller påbörjade övergreppet utan om någon form av vedergällning för de tidigare angreppen. Precis så som upprepning av olovlig körning kan uppdelas i recidivfall och vanemässig körning.¹⁴⁸ Både skadan och skulden ökar successivt precis som påföljdens storlek, vore det slentrianmässigt att förutsätta att nödvärnet också blir större?

En handling begången i nödvärn utgör brott om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. Har angreppets beskaffenhet ändrats till följd av att det skett fler gånger?

Förmodligen har förövaren fått träning i slag, sparkar eller liknande. Därigenom kan angreppet avancerat och blivit farligare.

Det angripna utpekat i lagrummet är offrets integritet och självkänsla. Frågan blir då om dess betydelse eller skadan på integritet och självkänsla ska anses öka vid upprepning.

Jag tror att en människas självkänsla och integritet tar större skada för varje gång ett anfall sker från samma person. Speciellt eftersom det härrör från en person offret bor med.

Alltså bör upprepningen inte ses som en återfallsreglering utan en kvalifikation.

Nödvärnets storlek borde därför kunna öka. På ett sådant resonemang följer att domstolen bör utreda hur länge våldet pågått.

Nödvärn i förhållande till ett olaga hot föreligger då det kan anses utgöra ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp. Nödvärnsrätt vid ärekränkning uppstår ”endast om gärningen har karaktär av ett kroppsligt angrepp på person”.¹⁴⁹ Att mannen uttalar ett dödshot är inte nödvändigtvis tillräckligt för att ge upphov till nödvärn. Detta är problematiskt eftersom att mannen härleder en stor del av sin kontroll ur hot om framtida

148 Enligt 3 § trafikbrottslagen (1951:649) är olovlig körning kriminaliserat. Enligt Åklagarmyndighetens rättspromemoria 2005:1 är brottet grovt då körningen inträffar inom två år efter lagföring (återfall) eller då körningen utgör den tredje olovliga inom sex månader (vanemässigt).

149 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, andra upplagan, s. 213.

handlingar. Jag anser att om en man efter att han misshandlat kvinnan med flera slag uttalar en hotelse om att han i framtiden ska döda henne borde vara tillräckligt angränsande ett fysiskt förverkligande av hotet för att ge upphov till nödvärn.

Det är möjligt att genom en ändamålsenlig tolkning av nödvärnsbestämmelsen argumentera för att kvinnan skulle ges uppmuntran att göra något för att stoppa mannens övergrepp. Eftersom att polisen aldrig kommer att vara närvarande i hemmet är det bara hon ensam som kan hindra fortsatt brottslighet. En sådan tolkning skulle även kunna tala för preventivt nödvärn.

6.7.2 Drömmen om det ändlösa brottet

Som tidigare nämnts skapade Kvinnovåldskommissionen grov kvinnofridskränkning som ett perdurerande brott. Eftersom att perdurerande brott anses pågå konstant från det att det påbörjades till dess att det avslutas har offret genomgående rätt till nödvärn. När regeringen reviderade förslaget gav de ingen ledning i hur nödvärnsrätten skulle bedömas, trots att utformningen var unik och att ledning därför inte kunde hämtas i existerande praxis.

Huruvida brottet bör vara perdurerande eller ej har varit ämne för många diskussioner.

Jag tror att en sådan konstruktion är den existerande modellen som bäst innefattar det kontinuum under vilket våldet utspelar sig. Den är dock långt från optimal. Våld i nära relationer är inte att likställa med till exempel olaga frihetsberövande även om det går att dra flera paralleller mellan situationerna. Den psykologiska dynamiken bakom en grov kvinnofridskränkning är mer avancerad och kan inte bemötas med den förenklade modell som passar relationen mellan offer och förövare vid ett normalt olaga frihetsberövande.

Ytterligare en faktor som talar för ett perdurerade brott är att offret inte behöver individualisera alla gärningar, något som kan vara mycket svårt om relationen förflutit under lång tid.

Trots att ett perdurerande brott skulle garantera rätt till nödvärn för kvinnan tror jag inte att det vore den bästa lösningen. Det skulle lätta kravet på åklagaren om individualiserande av gärningar men skulle få stora konsekvenser för rättskraften. Det som mest talar emot den perdurerande konstruktionen är att jag tror att det finns bättre alternativ.

6.7.3 Excess-problemet

Nödvärnsexcess kan endast inträda då det förelegat rätt till nödvärn. Offret som efter en tid tar strid mot sin förövare är en typsituation där det är relevant att se huruvida offret svårligen kunnat besinna sig om hon använt mer våld än det som lagligen tillåtits. Vid denna situation borde någon form av excessbedömning alltid göras. Detta skulle kunna göras genom att antingen vidga den nuvarande rätten till nödvärn och inkludera en dylik situation eller genom att stadga en separat bestämmelse om excessbedömning i dylika fall.

6.7.4 Är kvinnans situation att jämställa med befälhavaren?

I detta fall menas kvinnan som inte är utsatt för fysiskt våld i den stunden. Är hotet mot befälhavarens liv större än det mot kvinnans? Även om befälhavaren har en liten besättning på 10–20 personer är det förmodligen tillräckligt många för att övermanna honom. Vore det i detta läge rättfärdigat att använda skarpladdade vapen? Kniv? Får befälhavaren beväpna sig med en kniv när han rör sig bland besättningen och han vet att de när som kan slå till? Naturligtvis är inte utgör besättningens samlade styrka mer än en enskild man kan frammana, proportionerna på muskelstyrkan är därför inte att likställa.

Befälhavaren måste vara medveten om att hans flyktalternativ är få. Han kan kasta sig ut i vattnet, men det är ovisst hur länge han skulle behöva simma innan han antingen hittas eller når land. Det är även tänkbart att någon hoppar i efter honom för att döda honom.

En stor skillnad är att om befälhavaren lyckas undkomma behöver han förmodligen inte i framtiden befara att bli hittad, myteri på skepp riktar sig mot befälhavaren som den med makt och motiveras inte av personliga vendettor. Om befälhavaren undkommit situationen hade han gjort det för gott.

Kvinnan vet dock att den här mannen inte lätt kommer ge upp i sitt sökande, på så vis täcker hotet mot kvinnan en potentiellt längre tid är för befälhavaren. Kvinnan är med största sannolikhet hotad till livet och med tanke på att mannen utövat våld mot henne har hon ingen anledning att misstro att han skulle försöka döda henne. Han har genom systematiskt våld och förtryck försatt henne i ett psykiskt läge där hennes uppgivenhet enligt mig är att jämföra med isolering till den grad som för befälhavaren på båten.

Förmodligen hade det för befälhavaren räckt med att till exempel binda fast besättningen,

för att sätta sig själv i säkerhet och låta myndigheterna hantera dem. Kvinnans utsikter att övermanna mannen är små.

Trots att det går att hitta liknelser i situationerna skulle jag inte anse dem jämställda. Det betyder dock inte att en jämförelse är utan värde. Att ”översätta” situationen för den utsatta kvinnan till något mer verklighetsnära kan ge gemene man, inklusive jurister, större förståelse för vad situationen innebär.

6.8 Reflektioner och överväganden