Namibias BIG, ett NGO-projekt

Namibia blev självständigt 1990. 2001 fanns fortfarande det gamla skattesystemet kvar och regeringen bestämde sig för att modernisera det. NAMTAX, den skattekommission som skulle se över det gamla skattesystemet och komma med förslag på ett nytt, kom fram till att Namibia hade en extrem ekonomisk ojämlikhet tillsammans med stora problem med fattigdom och de såg BI som den bästa metoden att råda bot på dessa förhållanden. De kallade sin form av BI för Basic Income Grant (BIG). (Haarman & Haarman, 2012, s. 34)

Regeringen verkade emellertid inte vara så intresserad av förslaget om BIG. Däremot började Evangeliska Lutherska Kyrkan att undersöka hur stort stöd det kunde finnas för BIG bland de fattiga själva. Stödet var stort och det resulterade i att flera olika organisationer 2005 tillsammans bildade Basic Income Grant (BIG) Coalition . Där ingick Council of Churches, Namibian NGO Forum, National Union of Namibian Workers, Labour Recource and Research Institute, Namibian Network of AIDS Service Organizations och Legal assistance Centre. 2009 tillkom National Youth Council och Church Alliance for Orphans. Från början verkade det som att BIG Coalition trots allt skulle få med sig regeringen på ett pilotprojekt med BIG, men drog sig sedan tillbaka. Antagligen beror det på de beräkningar som IMF hade gjort på kostnaderna för en nationell BI. Det blev viss förvirring angående brutto- (5,5%) och nettokostnader (2,25-3,75%) för en nationell BI. BIG Coalition försökte få IMF att ändra sina beräkningar, och författarna till rapporten höll visserligen med om att nettokostnaderna skulle vara de korrekta siffrorna att använda sig av (Suzuki, 2011, s. 70), men lät ändå bruttokostnaderna stå kvar i den rapport som lämnades in till regeringen (IMF, 2006, s. 26-27). 2007 hade BIG Coalition förstått att regeringen inte hade för avsikt att delta i något experiment. Istället beslöt de att själva sätta igång ett pilotprojekt för att få något konkret att utgå ifrån i den fortsatta diskussionen (Haarman & Haarman, 2012, s. 34-36). Pengar till projektet samlades in från frivilliga i Namibia och även från organisationer och kyrkor i andra länder (Perkiö, 2014, s. 5).

2008 startade så det första pilotprojektet i världen med OBI (Ovillkorlig Basinkomst) (Haarman & Haarman, 2012, s. 33) i Otjivero, en liten ort ca 10 mil öster om huvudstaden Windhoek med många olika folkgrupper och med en extrem fattigdom. Många är också sjuka i TBC och HIV. Där finns ingen tillgänglig odlingsbar mark för invånarna. Den mark som går att odla runtomkring är inhägnad av landägarna som bor där (ibid., s. 36). 930 invånare totalt fick ovillkorligt motta en summa på 100 namibiska dollar i månaden, vilket 2014 motsvarade ungefär €8,60. Den summan

räcker inte för att komma upp i en dräglig levnadsnivå, men skulle ändå visa sig få positiva effekter (Suzuki, 2011, s. 57). I Namibia finns ett pensionssystem där alla över 60 år får motta N$500 och dessa personer var därför inte med i experimentet (Haarman & Haarman, 2012, s. 33). Av etiska skäl fanns ingen kontrollgrupp i form av en ort som inte mottog någon BI (Suzuki, 2011, s. 57). Istället utfördes studier över tid, först en referensstudie innan experimentet hade satt igång i

november 2007, därefter en studie i juli 2008 och en i november 2008. Regelbundet samlades också in information från vissa nyckelinformanter. En mängd olika områden studerades med hjälp av rådgivare från flera olika universitet runtom i världen (Haarman & Haarman, 2012, s. 38).

En bieffekt som forskarna antagligen inte hade räknat med beskrivs i en antropologiskt studie av Klocke-Daffa (2012, s. 10) Det var en kulturyttring från den största folkgruppen, Damara, i Otjivero, i vars sedvänjor ingår att alltid dela med sig av det man har. Det här innebar att många familjer ökade i antal när deras släktingar flyttade in i byn i samband med att experimentet började. På kristen grund delar en medlem av Damarafolket alltid med sig om någon frågar efter exempelvis mat eller pengar. Nästa dag kan den som delade med sig vara den som frågar och blir då försedd med det som finns i sin tur. Att ge är det samma som att få social status (ibid., s. 11). Därför investerades pengarna, som delades ut i experimentet, inte alltid i varor utan användes istället som ”socialt kapital”, dvs. delades ut till dem som bad om pengar, eftersom det värderas högre hos Damarafolket. Studien visar följaktligen att gåvor är den största utgiftsposten, och den största inkomsten (ibid., s. 19).

7.4.1. Haarman & Haarmans studie

7.4.1.1. Resultat Arbetstimmar

Arbetslösheten för dem som var 15 och däröver sjönk från 60% till 45%. Egenföretagandet steg med 30%, lönearbete med 19% och jordbruk med 36%. Egenföretagandet kunde handla om tillverkning av tegelstenar, kläder, bröd och isglass. (Haarman & Haarman, 2012, s. 46-48)

7.4.1.2. Resultat fattigdom och ekonomisk aktivitet

Matfattigdomen minskade under experimentets gång från ca 77% till 37%. Gränsen för matfattigdom i Namibia går vid N$152 i månaden per person (Perkiö, 2014, s. 6). Siffrorna

förvrängs av att många immigrerade till orten under tiden. Dessa hade inte rätt till BI, men flyttade ofta in till sin familj som delade med sig av sin BI. Utan dessa invandrade familjemedlemmar går siffrorna istället ner till 43% respektive 16% (Haarman & Haarman, 2012, s. 39-40). Sparandet

ökade enligt postkontoret på orten, även om det är oklart hur mycket. Pengarna användes också till att förbättra husen och antalet rum ökade från 2,6 till 3,3 under det första året (Haarman &

Haarman, 2012, s. 48).

7.4.1.3. Resultat hälsa

Innan projektet startade var 42% av barnen under fem år undernärda. Efter 6 månader var siffran 17% och efter ett år 0%. Men det går inte att säkerställa dessa siffror på grund av migration. Räknar man däremot med barn under sju år blir siffrorna 42% som minskas till 10% efter ett år. (Haarman & Haarman, 2012, s. 40-42)

Siffrorna på hur många som besökte läkarstationen ökade under samma tid. Intäkterna på

läkarstationen ökade från N$250 en vanlig månad till N$1300 under 2008. Det var inte beroende på att invånarna blev sjukare utan att de hade råd att betala avgiften.(Haarman & Haarman, 2012, s. 40-43)

7.4.1.4. Resultat skolundervisning

Innan projektet var det svårt att få barnen att komma till skolan. Undernäringen gjorde det svårt med inlärningen. Skolan hade dålig ekonomi på grund av uteblivna skolavgifter och det påverkade också undervisningen negativt. 2008 var det emellertid 90% som betalade skolavgiften, vilket kan jämföras med genomsnittet för Namibia på 60%. Antalet barn som uteblev från undervisning på grund av dålig ekonomi sjönk med 42 % ner till 5% första halvåret och därefter ner till 0%. De flesta familjer köpte skoluniformer och skor. Eftersom barnen kunde äta mer noterade lärarna att barnen fick bättre koncentrationsförmåga och därmed bättre resultat. Dessa förändringar skedde helt utan några påtryckningar från myndigheterna. (Haarman & Haarman, 2012, s. 44-46)

7.4.1.5. Resultat brottslighet

Enligt polisstationen på orten rapporterades 54 brott mellan 15 januari 2008 och slutet av oktober 2008. Samma period ett år tidigare var siffran 85 brott, alltså en minskning med 36,5%. Samtidigt skedde en inflyttning till orten på 27%, vilket alltså borde ha ökat brottsligheten. Det var framförallt de ekonomiska brotten som minskade medan de andra låg kvar på samma nivå. Tjuvjakt och intrång på privat mark föll med 95%. Boskapsstöld föll med 43% och annan stöld med 20%. (Haarman & Haarman, 2012, s. 50-51)

7.4.2. Haarman & Haarmans studie granskas

Osterkamp (2013, s. 71) menar att det finns mycket i metoddelen i Haarman & Haarmans studie som saknas, ingen förklaring av hur urval gjordes eller vilka språk som användes i frågeformulären. Inga definitioner av inkomst och arbetslöshet finns. Ingen uppföljning görs efter 2008 trots att det utlovades i den första rapporten. Osterman (2013, s. 79) menar att två år skulle vara ett minimum för att politikerna skulle kunna dra korrekta slutsatser av experimentet. Till skillnad från andra sociala projekt i utvecklingsländer vägrar författarna till rapporten att ge fri tillgång till sin databas. Författarna menar att det är en fråga om den konfidentialitet, som de lovat invånarna, men

Osterman (2013, s. 80) menar att det tillfredsställande går att avidentifiera enligt internationell praxis.

7.4.3. Hur påverkas arbetsviljan?

Även Suzuki (2011, s. 71) menar att det är svårt att dra några långtgående slutsatser av ett projekt som bara har pågått i två år, och än mindre på grund av att inga studier alls gjordes under det andra året av experimentet. Forskarna har heller inte givit någon förklaring till varför inga ytterligare studier gjordes. Vetskapen om att utbetalningarna kommer att upphöra innebär att rädslan för att förlora jobbet kan påverka de deltagande att fortsätta jobba menar Suzuki. Det som dock går att utläsa ur studien är att människor på mycket kort tid kan utveckla sina förmågor. BI fungerar som en försäkring som ger människorna makt att förändra sina liv (ibid.).