Namn och etnicitet i förhållande till det omgivande

Det namn man bär är ett visitkort som talar om vem man är. I detta avsnitt ges exempel på hur personnamn och etnicitet kan samverka i förhållande till det omgivande samhället, dvs. utanför den egna etniska gruppen.

Raija Sandström har gjort en undersökning av försvenskningen av namn i Pajalatrakten under 1900-talet. De som bytt bort finskspråkiga släkt-namn mot svenskspråkiga uppger, enligt Sandströms undersökningar, inte bara skälet att det tidigare namnet var alltför vanligt, utan också att myndig-heterna hade svårigheter vid hanteringen av namnet eller att man uppfattade det svenska namnet som ”finare” än det finska (Sandström 1991 s. 149).

Detta tyder på, skriver Sandström, att det svenska språket hade högre status än det finska (a.a. s. 159). De flesta namnbyten gjordes under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande utövade hårda påtryckningar mot finsk-talande bl.a. i skolorna. Det finns uppgifter om att det under 1940-talet kunde vara svårt att få arbete på större industrier om man bar ett finsk-språkigt släktnamn. Sandström (a.a. s. 150 f.) menar att denna typ av dis-kriminering av allt att döma var relativt vanlig under perioden 1940–1960. I några av Sandströms enkätsvar uppger informanterna att de egentligen tycker att det finska släktnamnet är vackrare än det svenska, men att prak-tiska aspekter vägde tyngre än esteprak-tiska vid tiden för namnbytet (a.a. s. 152).

Även många av ingermanländarna i Sverige har bytt namn. Den vanligaste orsaken till namnbytet uppges ha varit att underlätta för barnen, så att de inte skulle bli mobbade i skolan. Men även de vuxna uppger att de känt frustration då namnen missförstods eller vanställdes. (Lif 2004 s. 221.)

Elin Vanja Karikoski har undersökt släktnamnsskick hos kvener, dvs.

finsktalande befolkning i norra Norge, och menar att kvenernas släktnamn inte bara har genomgått lingvistiska förändringar, utan också socio-onomastiska som t.ex. byten från finska till norska släktnamn (Karikoski 2001 s. 158). Karikoski ställer upp ett antal orsaker till att norska namn har antagits, bl.a. svårigheter med stavning och uttal, uppmaningar från myndig-heterna under förnorskningstiden, yrkesval samt modernisering och ny identitet. Vid sidan av detta redovisar hon också vad hon kallar ”irrasjonelle grunner for navneendring”, nämligen att ett nytt namn skulle ge framgång och högre status, sopa undan tidigare stigman och göra livet enklare för

barnen, som efter ett namnbyte åtminstone inte skulle kunna bli retade på grund av sitt namn. Det är alltså i mångt och mycket samma typer av argument som förekommer i undersökningarna. Karikoski tar också upp att namnändringar från norska till finska namn har förekommit, och kan ses som en del av en allmän nordnorsk revitalisering under 1970-talet. (A.a. s. 160 f.)

Namn som stigma är temat för Dietz Berings bok om antisemitism i Tysk-land 1812–1933 (1992). Bering visar hur släktnamn som bars av judar kom att användas i antisemitisk propaganda (se t.ex. s. 149 ff. om namnet Cohn), och att många namn med judisk markering också byttes bort (s. 154 ff.).

Personnamns etniska markering användes också från myndigheternas sida:

den 1 januari 1939 införs regeln att alla judar som saknade ”typiskt judiska förnamn” tvingades anta förnamnet Israel eller Sara (a.a. s. 282).

Även i dagens Sverige finns tyvärr otaliga exempel på hur personnamns etniska markering kan vara till nackdel för bäraren i kontakter med samhället i stort. Bl.a. har vissa svenska banker haft inlagda spärrar för överföring av pengar för den som bär muslimskt klingande namn som t.ex. Ahmad (Hernadi 2008). Sådant är naturligtvis mycket besvärligt för bärare av dessa namn. Ett annat exempel är det fall som tagits upp i avsnitt 2.6, då en samisk kvinna nekades att hyra rum på grund av sitt samiska släktnamn.

En vetenskaplig studie från 2007 visar att viss etnicitet, signalerad via personnamn, kan leda till diskriminering på arbetsmarknaden. Två i kvali-tetshänseende likvärdiga arbetsansökningar skickades in, den ena med ett svenskklingande namn (Lars, Erik eller Karl i kombination med Andersson, Nilsson eller Pettersson) och den andra med ett arabiskklingande namn (Ali, Muhammed eller Reza i kombination med Ameer, Hassan eller Said). Detta upprepades tillräckligt många gånger för att statistiskt signifikanta resultat skulle uppnås. Undersökningen visar att chansen att bli kallad till intervju är i genomsnitt 50 % större för den fiktive sökanden med svenskklingande namn än för den fiktive sökanden med arabiskklingande namn. (Carlsson &

Rooth 2007.)

År 2006 publicerades rapporten Måste alla heta som Svensson? En empirisk undersökning av namnbyten och inkomster (Arai & al. 2006).

Denna undersökning visar att personer födda i Afrika (främst Nordafrika), Asien (främst Mellanöstern) och i länder där slaviska språk talas är över-representerade bland dem som byter från utländskt klingande till svenskt klingande släktnamn. Speciellt vanligt är att släktnamnet Mohammed byts bort. Analyser av sambandet mellan denna typ av namnbyten och namn-bytarnas inkomstutveckling visar att de som bytt till svenskt klingande namn får högre inkomster efter namnbytet. (A.a. s. 35 f.)

Många situationer som är vardagliga för personer med omarkerade namn kan innebära en påfrestning för dem vars namn på något vis avviker. Flera av Charlotte Hagströms informanter vittnar om att det kan vara jobbigt med upprop, om den som förrättar uppropet inte vet hur namnet ska uttalas och namnbäraren på något sätt får skämmas över att ha ett så besvärligt namn

(Hagström 2006 s. 106 f.). Även i Vera Lifs undersökningar av ingerman-ländares namnskick i Sverige nämns uppropssituationen. ”Jag led vid varje allmänt upprop. Det var pinsamt, ångestfyllt. All uppmärksamhet riktades mot mig. Jag bävade inför situationen”, säger en informant, som också på-pekar att namnet privat inte var något problem (Lif 2004 s. 222). Det är alltså enbart i kontakt med människor som uppfattar namnet som besvärligt som problemen uppstår. I en tidigare artikel hänvisar Lif till en opublicerad studie av Lilian Marek, där gymnasieelever med invandrarbakgrund upp-lever att det ”är som att få sin identitet ifrågasatt” när de ständigt måste bok-stavera sina namn och höra dem uttalas fel (Lif 1999 s. 227).

Men ett avvikande namn kan också vara en fördel. Anand Sharma skriver i en krönika om hur hans indiska namn inte bara gör att han alltid måste för-klara sig, utan ibland också fungerar som dörröppnare. Sharmas slutsats blir:

”Låt aldrig ett namn med tuggmotstånd hindra dig från att skrapa på livets trisslott – plötsligt händer det.” (Sharma 2008.) En annan av Charlotte Hagströms informanter framhåller det positiva med att ha ett annorlunda namn: man skiljer sig från mängden och blir lättare ihågkommen. Infor-manten har ett finskt namn och säger att sådana kan vara en fördel, eftersom hon menar att finländarna är en accepterad grupp i samhället. (Hagström 2006 s. 144.) Eftersom många andra, bl.a. i mina undersökningar, tidigare har upplevt finskspråkiga namn som problematiska kan man tänka sig att tiden är en viktig faktor i sammanhanget: i dagens Sverige är finska namn relativt etablerade och uppfattas sannolikt som mindre avvikande än t.ex.

många utomeuropeiska invandrares namn.

I vissa fall kan namnanvändningen anpassas efter olika forum. Thomas Hylland Eriksen (1998 s. 86) tar upp ett exempel med en man på Mauritius som är av delvis tamilskt, delvis blandat ursprung. När han gör affärer med katoliker använder han i första hand sitt förnamn, Christian, men i kontakter med tamiler och hinduer betonar han i stället släktnamnet Saminaden. På det sättet har han alltså, menar Eriksen, kunnat vända de klassifikatoriska oklar-heterna till sin egen fördel.

Philip Matthews (2009) har undersökt namn hos maorier och kategori-serat de förekommande namnen som maori-namn, icke-maori-namn eller maorifierade namn, dvs. namn från andra språk som anpassats efter maori-språks regler för uttal, stavning och stavelsestruktur. Olika kombinationer av dessa kategorier påverkar hur namnbäraren uppfattas av omgivningen: som maori eller som pakeha (nyzeeländare av europeisk härstamning). En lång period av äktenskap mellan maorier och pakeha har resulterat i att många ny-zeeländare är genetiskt blandade. Vissa av dessa identifierar sig som maori, andra som pakeha. Pakeha har från 1860-talet varit den dominerande grup-pen, maorier har varit marginaliserade och vägen till samhällsacceptans har gått genom assimilering. När föräldrar ska välja namn till sina barn ställs de därför samtidigt inför ett identitetsval å barnets vägnar. Valmöjligheterna är tre: att identifieras som maori, att assimileras, dvs. identifieras som pakeha,

eller att kunna passera, dvs. identifieras som antingen maori eller pakeha, beroende på situation. Vissa kombinationer av namn identifierar bäraren som maori, andra som pakeha. På samma sätt som för många andra urfolk har maoris kultur och språk haft en stark renässans sedan 1970-talet. Man kan vänta sig att detta så småningom når även namnskicket, men Matthews ser ingen tydlig förändring i namnskicket i sin yngsta undersökta grupp, personer födda 1977–1986. Kanske är tiden ännu inte mogen för detta.

(Matthews 2009 s. 715 ff.)