Nationell inventering: Sverige

I Sverige har arbetet kring provtagning i jord initierats och stötts av

Naturvårdsverket och även Svenska Geotekniska Föreningen. De i sammanhanget mest relevanta dokumenten är enligt författaren till denna rapport

(Naturvårdsverket 1994a; Naturvårdsverket 1994b; Naturvårdsverket 1996; Natur- vårdsverket 1999; Naturvårdsverket 2003; SGF 2004).

Enligt (Naturvårdsverket 1994a) och (Naturvårdsverket 2003) skall en plan för en miljöteknisk markundersökning utvecklas i flera steg. Först orienterande fas, då man samlar in bakgrundsfakta och antaganden om vilka föroreningar som

förekommer, i vilka former och med vilken utbredning enligt MIFO-vägledningen (Naturvårdsverket 1999). Dokumentet belyser betydelsen av planeringsfasen och förberedande arbetet innan själva provtagning kan påbörjas. Detta inkluderar fältbesök, studier av verksamhetstyp på plats, geologisk konceptualisering av området, insamling och studier av tidigare data/information och formulering av hypoteser. Möjliga hypoteser som nämns i (Naturvårdsverket 1994a) med referens till (Hortensius et al. 1990) är:

• Ingen förorening förväntas. • Homogen förorening förväntas.

• En eller flera punktkällor med känd placering förväntas. • En eller flera punktkällor med okänd placering förväntas.

Det påpekas att ett och samma undersökningsområde kan bestå av flera delområden och olika hypoteser kan i sin tur gälla för dessa. Orienterande fas åtföljs av undersökningsfas som i sin tur består av en översiktligt och en detaljerad undersökning. En översiktlig undersökning utgör del av MIFO-vägledningen och inkluderar en förenklad provtagning som är till för att ta reda på om det finns föroreningar i det aktuella området och fastställa eller förkasta de olika antaganden som gjorts. Efterföljande detaljerade undersökningen syftar till att avgränsa det förorenade området och kartlägga spridningsvägar. Beroende på vilken hypotes som ställts upp, utformas undersökningen på olika sätt, bl.a. skall följande aspekter beaktas:

• Vilket provtagningsmönster som skall användas i relation till statistisk bearbetning av data.

• Omfattning och användning av skanningsmetoder. • Hur många prov som skall tas.

• Hur många prov som skall analyseras och om samlingsprov skall användas eller inte.

• Vid vilka djup proverna skall tas. • Var referensprov skall tas. • Kvalitetssäkring av provtagning.

Dokumentet (Naturvårdsverket 1994a) innehåller en översiktlig beskrivning av följande provtagningsmönster:

• Riktad provtagning (bedömningsbaserad). • Systematisk provtagning.

• Slumpmässig provtagning.

• Systematisk slumpmässig provtagning. • Stratifierad provtagning.

• Snittmetod (transect provtagning). • Samlingsprov.

I rapporten ”Vägledning för miljötekniska markundersökningar: del 1: strategi” (Naturvårdsverket 1994a) påpekas att det är svårt att uttala sig om storleken på maskorna i provtagningsmönstret eller om hur många prov bör tas för att med säkerhet kunna bekräfta eller förkasta en uppställd hypotes. Antal prov som bör tas beror på vilken spridning provresultaten uppvisar. Därför föreslås att statistisk analys bör tillämpas redan i initierande skedet för att grovt uppskatta hur stor variation i data kan förväntas. En översiktlig undersökning bör innehålla åtminstone 5 punkter.

Enligt MIFO-vägledningen (Naturvårdsverket 1999), får osäkerheten i under- sökningen ej vara beroende av undersökningsområdets storlek. Som ett riktvärde kan anges ca 5 provpunkter per hektar i de fall föroreningen inom området är heterogen. Därutöver rekommenderas användning av skanningsmetoder i fält som ett snabbt och effektivt sätt att avgränsa föroreningen och minska osäkerheter (Naturvårdsverket 1994a; Naturvårdsverket 1996).

Rapport ”Rätt datakvalitet: Vägledning i kvalitetssäkring vid miljötekniska undersökningar” (Naturvårdsverket 1996) presenterar en mer ingående analys av begreppen: datakvalitet, representativitet och osäkerheter. Bl a understryks det att osäkerheten i representativitet orsakade av jordens heterogenitet vida brukar överstiga osäkerheter av provinsamling och kemisk analys. Både ”Vägledning för miljötekniska markundersökningar: del 2: fältarbete” (Naturvårdsverket 1994b) och ”Rätt datakvalitet: Vägledning i kvalitetssäkring vid miljötekniska undersök- ningar” (Naturvårdsverket 1996) (dock i något mindre utsträckning) och även ”Fälthandbok: Miljötekniska markundersökningar” (SGF 2004) ger en utförlig genomgång av praktiska fältprovtagningsmetoder och provberedning. Dessutom belyser ”Rätt datakvalitet: Vägledning i kvalitetssäkring vid miljötekniska under- sökningar” betydelsen av utarbetande av datakvalitetsmål för att tydligt definiera målet med provtagning och vilka andra kvalitetsaspekter är viktiga att ta hänsyn till i miljöteknisk undersökning. Till exempel, man måste tydliggöra vilka beslut skall fattas på grundval av undersökningen och vilka underlag som behövs för att fatta beslut.

I sin vägledning för insamling av underlagsdata illustrerar ”Kvalitetsmanual för användning och hantering av bidrag till efterbehandling och sanering”

(Naturvårdsverket 2003) och ”Metodik för inventering av förorenade områden” (Naturvårdsverket 1999) vilka steg skall tas innan upprättande av provtagningsplan kan ske. De stegen liknar procedurer som hör till datakvalitetsmål (DQOP) och som ingår i USEPA:s rekommendationer presenterade längre fram i denna rapport.

Vägledningen enligt (Naturvårdsverket 1999) är dock av mer generell karaktär och tyngdpunkten läggs på vilka allmänt formulerade krav skulle provtagning uppfylla utan att anvisningar för konkreta tillvägagångssätt redogörs.

Betydelsen av statistik bearbetning av insamlade data tas upp i ”Vägledning för miljötekniska markundersökningar: del 1: strategi” (Naturvårdsverket 1994a), ”Vägledning för att acceptabla resthalter och restmängder uppnås - metoder och säkerhet” (Naturvårdsverket 1997) och ”Rätt datakvalitet: Vägledning i

kvalitetssäkring vid miljötekniska undersökningar” (Naturvårdsverket 1996). Arbetsmetoder för några olika typer av förorenade områden behandlas genom beräkningsexempel. Dokumenten hänvisar bland annat till variansanalys med hjälp av geostatistika metoder (variogramanalys och kriging).

Sammanfattningsviss, ger de nämnda svenska dokumenten en relativt

omfattande och detaljerad vägledning för praktiskt genomförande av provtagning i fält. De faktorer vilka inverkar på optimering av provtagningsstrategi och hur själva provtagning relaterar till andra delar i miljöundersökning och efterföljande riskbedömning beskrivs mycket översiktligt och generellt utan tydliga anvisningar. Det saknas entydiga anvisningar över tolerabla nivåer för osäkerheter i riskbedöm- ningar och åtgärdsavgränsningar.

Huvudslutsatsen som den föreliggande nationella inventeringsstudien leder till är att det föreligger ett behov av en heltäckande dock samtidigt skräddarskydd (m a p de problemställningar och skalan av problem typiska för underökningar av förorenad mark) handbok för provtagningsstrategier där handfasta rekommend- ationer underbyggs av vetenskapligt resonemang i relation till syfte, kvalitet och tillgängliga resurser. Vägledningen bör rikta sig både till problemlösare, problem- ägare och tillsynsmyndighet, och skall inkludera konkreta direktiver för vilka prov- tagningsmönster är mest lämpliga i en given situation, hur många prover bör tas, om och i så fall vilka skanningsmetoder kan vara aktuella, hur osäkerheter skall kvantifieras och integreras i efterföljande beslutsprocess.