Liksom i fallet med naturliga instinkter i samband med barnuppfostran ovan, finns i detta sammanhang anledning att återkoppla till erkännandet av det ”naturliga”. Det naturliga definieras i detta fall inte som lika med ursprungligt, utan som naturligt i motsvarighet till det icke-industriella. Exempelvis handlar det om att inte förlita sig på det artificiella utan mer på egna instinkter, eller att föredra att föda barn hemma i hemmets trygga, välbekanta miljö i stället för på ett anonymt och hektiskt sjukhus. I sina ledare reflekterar ansvarige utgivare Petter Bergström återkommande om detta tema, vilket vi bland annat kan se i följande citat där han funderar över förmågan att instinktivt känna livskraften och kunna avgöra allvaret i på gården förekommande situationer såsom djurfödslar och sjukdomar hos djur eller barn. Han beskriver en känsla, en instinktiv vetskap som ger lugn inför olika situationer, en känsla som övats upp efter många år av arbete i vardag i närhet med natur, liv, död och växtkraft.
Det är den känsla som gör mig lugn fast mitt barn ligger och flämtar i min famn med hög feber. Som säger att det är lugnt, hon klarar det. det är den känsla som är så lätt att tappa bort om en läkare eller specialist skulle säga att hon måste ha antibiotika och jag vet att det inte behövs men vågar inte säga emot, för tänk om jag har fel… Dessa förbannade men älskade specialister som räddat livet på oss, lärt oss och hjälpt oss så mycket, men istället tagit tron på oss själva. Inte bara tron på att vi kan sköta egna djur, bygga våra egna hus, odla vår egen mat och själva ta hand om våra egna barn och sjuka, utan även tron på vår egen känsla.108
I ovanstående citat kan vi se en tydlig kritik av vissa aspekter av moderniteten, såsom expertsamhället som förvisso givit oss mycket, men också tagit något viktigt ifrån oss. Mot slutet av samma ledare kan vi läsa:
Hur skulle samhället se ut om det styrdes mer av våra känslor? Nej, det är för stort för att man ska kunna känna något. Även om man vet att hönan i äggfabriken och kaffeplockaren i Sydamerika lider, så är det för långt bort. Man kan inte klandra dagens barn som häver i sig köpekorv och hamburgare och gråter när hästen på ridskolan vrickat foten. Men om samhället vore lite mindre, om barnen gick och hälsade på grisarna och hönsen i stället på dagarna, då jäklar skulle det bli andra bullar i köttproduktionen. […] Trots världsläget tror jag att vi människor har en stark känsla för vad som är rätt och fel. Om bara verkligheten kommer lite närmare, så har vi nog rätt bra omdömesförmåga också.109
Återigen framkommer en tydlig kritik mot vad man anser felas i det moderna, det vill säga signifikanter såsom storskalighet, distans, standardisering och autencitetsförlust. Vi ser också en tro på att det finns ett bättre alternativ. Närhet till den verklighet vi tar del av möjliggör engagemang, en bättre omdömesförmåga och känsla. Uttalandet kan jämföras med tankar presenterade av Jean-Jacques Rousseau, som på sin tid uttryckte kritik mot det moderna samhället och teknikutvecklingen under slutet av 1700-talet. I citatet ovan ser vi uttryck för en idé om att samhället korrumperar oss och hindrar oss från att vara de egentligen goda människor vi har potential till att vara. Standardisering och storskalighet göder det artificiella, och får oss att förlora kontakten med vårt eget omdöme. Kanske är det också denna autencitetsförlust som hindrar fler från att gå sin egen väg och välja livsstilar som inte följer normen? Samhället belönar vårt beteende när vi gör det vi fostrats till, något som tycks vara svårt att både bli medveten om, och att aktivt ta avstånd från, något som tycks vara avgörande för den ”känsla” Petter beskriver är närheten. ”Om bara verkligheten kommer lite närmare” skriver han. Han talar även om ”[d]essa förbannade men älskade specialister”, vilka skribenterna i Åter generellt tycks ha ett komplext förhållande till. I viss mån är tidningen som sådan ett försök att samla kunskap – expertis – gällande självhushållningens alla områden, men livsstilen som sådan kan anses utgöra symbol för en skepticism mot det så kallade expertsamhälle där individen om och om igen tvingas fatta beslut baserade på expertutlåtanden, många gånger motstridiga, rörande många aspekter av livet. Även Beck belyser i flera sammanhang vikten av kunskap och svårigheten att kunna lita på sina egna sinnen, företrädelsevis i förhållande till bedömning av risker. Det är närmast omöjligt att veta vem man kan lita på vid bedömning av risker och råd gällande beslut
om ”rätt” val.110 Beck, liksom Petter, menar att förmågan att kunna lita på sina egna
sinnen är något som gått förlorat i samband med den industriella moderniteten. Trots olika utgångspunkt och perspektiv går det att spåra likheter i deras argument, samt att se Återläsarnas längtan efter närhet till natur, produktion och samhälle som ett sätt att minska upplevelsen av risk. När det gäller de risker som vi inte kan förnimma med våra sinnen eller där vi av andra anledningar tvingas lägga vår tillit till andras ord, såsom vid sjukdom eller gällande storskalig köttproduktion, har det i stället blivit normaliserat att lita på andras ord i stället för den egna känslan, sinnet och förnuftet.111
Det är detta Petter kritiserar i citaten ovan, och vad han, i likhet med många andra röster i Åter, strävar efter att återfinna.
Utöver att det icke-politiska därmed kan utläsas som politiskt, kan vi alltså förstå frånvaron av ställningstagande som ett ställningstagande i sig. En genomgång av tidningsmaterialet vittnar om att det för Återläsarna är viktigt att makten ligger hos individen, och att besluten man fattar angående livsstilsval är för ens egen skull. Många skribenter vittnar om hur de för att kunna leva det liv de själva önskar, samtidigt i större eller mindre utsträckning tvingas ta avstånd från sin tidigare livsstil, den där de varit en kugge i ett större maskineri. Lika lite som de finner mening i att vara en anonym aktör i ett stort samhällsmaskineri, lika lite uttrycker de (inom tidningens ramar) en önskan att verka inom det rådande politiska systemet. Deras kritik mot det moderna samhället syns kanske tydligast i deras praktiska handlingar. Genom att ta avstånd från den moderna livsstilen och i stället sträva efter att bli självförsörjande tar de genom sina handlingar avstånd från ett modernt samhälle där de inte känner meningsfullhet. De gör det med stöd av varandra, men utan att stå på några barrikader och proklamera sitt budskap om en bättre framtid. Det individen gör är alltjämt politiskt, även om det inte är partipolitiskt. Det vi ser är i stället politik i linje med Becks subpolitik. Beck menar att politikbegreppet står i förvandling från en institutionell struktur, till en där individen och hennes enskilda handlingar återigen blir viktiga, vilket innebär att det som tidigare varit apolitiskt kan ses som politiskt igen.112
110 Beck 1995a, s. 48ff.
111 Ibid., s. 52. 112 Beck 1996, s. 143.
Att tidningen Åter håller sig politiskt och religiöst obunden skapar goda förutsättningar att inkludera en bred läsekrets, som enas kring vissa underförstådda ideologiska värderingar. Det personliga tilltalet i tidningen bidrar starkt till att göra detta möjligt. Inte nog med att den familjära stämning som tydligt uttrycks i tidningen inger en känsla av trygghet och tolerans, så tonar de individuella reflektionerna och exemplen ner det bakomliggande ideologiska uttrycket. I tidningen etableras en diskurs som uttrycker en gemensam syn på det moderna. Genom att dela med sig av sina högst personliga livsstilsval, delger skribenterna de övriga läsarna erfarenheter av okonventionella metoder för en fri och meningsfull modern livsstil, utan att i påträngande allmängiltiga termer söka övertala någon om att det är det ”rätta” för alla. Den personliga tonen är på så vis nödvändig för skribenterna att kunna uttrycka sig så som de gör i exemplen ovan, för att nå ut och locka många läsare med olika bevekelsegrunder för en självhushållande livsstil.